På väg tillbaka: Dag tre hemma

Igår kväll var det bara så fruktansvärt med andningen och så, men idag har det varit lite lättare. Jag är övertygad om att jag har sträckt mig på vänster sida. Muskler som aldrig har jobbat förut tycks få slita häcken av sig, så att säga. Klart det gör ont! I själva operationssåret har jag inte så mycket ont mer än att det stränar och fortfarande är ömt. Och det är ju inte så skönt att hosta och nysa, till exempel.

Fördelarna väger emellertid över! Att få sova hela nätterna är guld värt! Den som vet hur det är att vakna flera gånger per natt för att gå på toa vet precis hur det är. Det slipper jag nu. Jag är… fri! 

För att förbättra andningen har jag blåst i min pip idag. Dessutom har jag stått vid strykbrädan. Att stå är nämligen bra för då får lungorna i sig rejält med syre – om man andas, vill säga. Jag strök två plagg åt gången och kollapsade, strök två och kollapsade. Så där höll jag på till klockan 13.

Jag har legat i kökssoffan och glott på min fina adventsstjärna, jag har försökt hitta en bekväm viloställning på gästsängen och i fåtöljen. Ingetdera dög. Till sist fick det bli sängen på eftermiddagen, för då var jag så slut och hade så ont. Somnade och sov en timma.

Jag har legat och glott på adventsstjärnan i köket.

Frukosten blev sedvanlig yoghurt med Djuröblåbär, middagen ett glas nyponsoppa, en knäckemacka och två crackers. Det är bättre att få i sig lite grann än ingenting alls.

Vid 16-tiden plingade ett blombud på. Jag fick en underbart djupröd julstjärna från Mamma-Kusinen B med man! Så gulligt!

En vacker julstjärna.

Jag har varit i förrådet (ligger utanför min ytterdörr, jag behöver inte gå ner för trappan) och klättrat rivit fram en ytterkruka. Hade inte så många fina, men nu tronar den vackra blomman på matsalsbordet i vardagsrummet.

Vid 17-tiden kom Fästmön som har jobbat lång dag idag, stackarn, ända från 7.30 – 16.30. Och sen har hon sprutpasset hos mig! Hon sticker riktigt bra, idag var det rumpan som fick känna av nålen. Låren är fulla av fula stickmärken, men snart är det över!

Anna, sticker som ett bi!

Anna tog med sig dagens post upp. Det var tre julkort – från Irene, Kia och FEM och Antti. Sen hade Anna med sig ett i väskan från Elias O., handtextat och fint. Jag blev jätteglad!

Dagens julkortsskörd. Kortet från Elias O. längst fram.

Jag har tragglat lite i min bok på gång och kommit en bit på vägen. Men det verkar vara en evighetsbok. Eller rättare sagt är det väl jag som är seg och inte orkar läsa.

En evighetsbok?

Det har bara blivit lite Wordfeud idag. Jag fick starta om routern på förmiddagen för den hade hängt sig, men sen kom det trådlösa igång. Känns ju lite för svajigt än så länge för att säga upp linan…

I kväll ska jag glo på tredje och sista delen av Morden i Sandhamn: Säsong två. Jag hade så ont igår kväll så jag vet inte om jag kommer ihåg vad som hände. I kväll hoppas jag att jag kan fokusera bättre.

Vad har du gjort idag dårå??? Berätta nåt om världen utanför!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite medmänsklighet

Det är… konstigt, men jag är inte förvånad. Dem man trodde skulle bry sig mest, bryr sig minst. Andra har brytt sig mycket, mycket mer än man skulle ha kunnat föreställa sig. Och en del människor, som bara möter en passant, gör tydliga avtryck av sin medmänsklighet på en.

Som Helen, en av mina rumskompisar på sjukhuset. Vi delade en natt tillsammans. När jag kom tillbaka från operationen låg den här lappen på mitt bord – och en flaska Loka:

Medmänsklighet!

Helene, om du läser det här kan du vara stolt över att du är den du är! Några handskrivna ord och en flaska vatten räckte långt!!! Och din fina svärfar, han som åtminstone utåt sett gav intrycket av att vara mjuk, varm och generös, skulle vara stolt över dig!

Och så lilla I, som har en sjuk humor som alltid får mig att skratta. Först idag orkade jag kolla Youtube-klippet du sände på operationsdagen. Det var så jäkla roligt att jag nästan skrattade upp operationssåret!!! TACK!

Livet är kort. Medmänsklighet och skratt är inte fel.

Read Full Post »

På väg tillbaka

Varning för läskiga bilder av sår och sånt (sist i inlägget)!!!

Jag skulle kunna skriva ett raljerande inlägg – och verkligen brassa på! – om hur äcklig sjukhus mat är. Men det här är ju ingen matblogg. Fast… OK, bara lite då… Jag kan säga att frukosten på det här hotellet är helt normal, om man har aptit vill säga.

Frukosten var rätt normal.

Det har inte varit så mycket bevänt med aptiten heller, så nu lär Tofflan bli smal och snygg. Eller ja, smalare, i alla fall. Ful är jag fortfarande. Men i morse var jag för första gången hungrig och gick ut hårt med min beställning: svart kaffe, yoghurt med müsli, två (!) limpmackor med ost och en tetra katrinplommonjuice. Ögat ville ha mer än magen – jag åt en halv macka och  lite mer än en halv tallrik yoghurt…

Maten har varit… rätt obeskrivlig. Den måste ses för att kunna… upplevas. Den har vissa dar inte ens sett ut som mat. Detta har fått mig att gilla nyponsoppa! Svalkande, gott och nyttigt!

Men till lunch idag var det pannkakor och det vet väl alla hur de ser ut. Så det provade jag. En och en halv fick jag ner. De både smakade och såg ut som Svamp-Bob. Dessutom lyckades jag kladda ner mina nyligen påtagna mjukisbrax med sylt.

Pannkakor – med morötter och blomkål?

De flesta av oss vet ju att Sjukstugan i Backen sen många år tillbaka köper sin mat från Västerås. Nån trodde nånstans att detta skulle spara pengar. Hur kan man tro det? Dessutom är vissa rätter inte tjänliga som mänsklig föda! Nuff said!

Paniken var nära dan efter operationen när en synnerligen brysk undersköterska kastade min värmedyna rakt på mitt operationssår bara för att jag inte ville göra som hon sa. Jag var totalt utlämnad, hade slem i halsen så jag kunde inte ens skrika. Med syrgasen nyss borttagen kippade jag efter luft. Jag hade så ont och jag kunde inte vända mig tillräckligt snabbt för att passa denna människa. På östgötska finns ett bra ord som beskriver henne:

härsig

Hon slet och drog i mig och när jag försökte protestera blev hon arg och skrek åt mig:

Jag är hörselskadad!

Som om det hade nåt att göra med hårda händer..? Nej, en del ska inte jobba i vården alls. Det finns åtskilligt att berätta om liknande, okänsliga personer, men jag vill i stället lyfta fram alla dem som har varsamma händer och som talar mjukt till en när man är i utsatt läge: Ann, sjukgymnasten, framför allt och syster Karin och syster Emily. Och klippan Barbro, som klarar att ta av de mest intorkade plåster utan att plåga patienten! Heder till er alla!

Tack vare det här gå-bordet kunde jag ta mig till toaletten själv så småningom. Detta var min bästa kompis under ett dygn!

Första dygnet efter operationen var det inte så mycket liv i Tofflan. Hon spratt till ibland och sjönk sen tillbaka in i smärtdimmorna, tillfälligt lindrad av morfin.

Inte mycket liv i denna.

Idag kan man säga att livet och jag är tillbaka. Jag kan gå utan hjälp på toaletten, jag har duschat själv och jag har klätt på mig mina egna kläder – tischa, underkläder, strumpor och mjukisbrax.

Mer liv idag.

Jag har telefonerat med Fästmöns snälla mamma och hon kommer och hämtar mig i kväll klockan halv sex. Hon hjälper mig ner i bilen, hon hjälper mig in. TACKSAMHET! Hur ska jag kunna återgälda? Annas mamma ställer upp som chaufför och Anna har städat hemma hos mig, handlat, pysslat om mina växter, fått igång mitt trådlösa nätverk och ska från och med i morgon komma och ge mig en spruta om dan! Vilka kvinnor! Anna har dessutom få ta emot min mammas oro per telefon. Inte lätt för nån när Tofflan hittar på och blir så där sjuk…

Mitt sår har blivit tittat på och min  inopererade lilla smärtlindringssladd bortkopplad. Tejpen från operationssåret hade de lyckats sätta fast över en brun prick som hängde i en skinnslamsa mot huden. Barbro fick göra en extra operation idag, så nu är jag en brun prick fattigare! Barbro hade aldrig gjort det förut, men jag ledde arbetet och tillsammans fick vi till det!

Brun prick opererades bort före lunch idag.

Och så själva operationssåret. Nu kommer en läskig bild, så är du känslig ska du inte titta. Jag räknar till 17 klamrar som jag ser på bilden, men det finns fler, jag kunde inte få hela såret på en bild.

Ett långt sår, men det var en klumpeduns som kirurgen plockade ur mig, sa hon…

Nästa söndag ska jag få komma tillbaka hit och ta bort stygnen. Skönt att bli klammerfri till jul.

Idag har jag sprungit ett marathonlopp – på flera sätt än ett – känns det som. Nu kan jag lägga mig ner med gott samvete och vila en stund. Jag bävar inför promenaden upp till lägenheten, främst den långa trappan…

Tack alla som har stöttat och peppat med kommentarer! Det värmer så gott med allas goda tankar!!!

Livet är kort. Vårda det!

Read Full Post »