Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jag kan se i mörkret’

En bit in i december damp Månpockets nyhetsbrev ner i min inkorg. Som vanligt hittar jag en hel del godsaker bland månadens pocketutgivning, till exempel dessa:

Felicia försvannFelicia försvann av Felicia Feldt
– En sak ska du ha klart för dig. Att här vill jag inte se några sura miner. Jag vill se en glad flicka. Har du förstått?
Och visst, jag förstår. Jag har fått en hårt åtstramande fläta av mamma och en tillrättavisning. Men i hemlighet har hon fått något tillbaka. Och det vet hon inte om.
Felicia är nummer tre, sen blev de nio, fast en bror dog. Ändå en flock. Papporna blev fyra. Men bara en mamma. Världens bästa mamma? Expert på barnuppfostran i alla fall, om hon får säga det själv. Och Felicia försvann, men ingen kunde säga hur.

Stina om Stina av Stina Lundberg DabrowskiStina om Stina
En snudd på havererad intervju med Catherine Deneuve blir en thriller och ett reningsbad för en intervjuare som trodde att hon sett och hört allt. Ocensurerat och insiktsfullt beskriver Stina Dabrowski sina yttre och inre resor i ett landskap befolkat av människor vi andra bara får se på tv. Hur känner man sig efter att ha blivit utslängd av regissören Ingmar Bergman? Var går gränsen mellan den djuplodande frågan och den kränkande? I Stina om Stina och konsten att intervjua får läsaren följa med in i de allra innersta rummen, både Stinas egna och de intervjuades.

GlasklartGlasklart av Karin Wahlberg
Hilda Glas är snart färdig läkare och har återkommit till sin hembygds trakter för att göra AT-tjänst på Oskarshamns lasarett. Väl där inser Hilda att hon kanske undermedvetet dragits till det sjukhus där hennes mamma avled och när hon råkar komma över sin mors journal inser hon att hon måste ta tag i sin outredda bakgrund. Vad var det för mystisk sjukdom som tog moderns liv och var hennes pappas död verkligen en olycka?
Claes Claesson har åkt till den lilla glasbruksorten Hjortfors med familjen för trivsamt och traditionsenligt valborgsmässofirande. Trängseln runt majbrasan tilltar och stämningen stiger. Men idyllen rämnar hastigt och mycket olustigt när man plötsligt känner doften av bränt kött och i ljuset från lågorna urskiljs så en makaber syn: en död manskropp.

Jag kan se i mörkret av Karin FossumJag kan se i mörkret
Riktor är en man med inrutade vanor. På dagarna arbetar han på ett äldreboende. På kvällarna går han hem till sitt hus, där han bor ensam och aldrig får besök. När han är ledig sitter han på en bänk i parken och iakttar olika personer med cynisk blick.
Av en slump blir Riktor bekant med Arnfinn, en äldre man. Han bjuder hem Arnfinn och en vänskap utvecklas. Men en kväll kommer Riktor på Arnfinn med att stjäla pengar. Plötsligt brister något inom honom. En livslång, inkapslad vrede flammar upp.
Jag kan se i mörkret är en roman med krypande spänning och knivskarp psykologisk skärpa. Den handlar om en mycket ensam människa, vars obehagliga inre liv en dag börjar ta sig alltmer skrämmande uttryck.

TistelblommanTistelblomman av Amanda Hellberg
Ända sedan hon var liten har Maja Grå varit annorlunda. Det är en hemlighet hon inte kan dela med Jack, mannen som hon älskar. Tillsammans har de flyttat till det skotska höglandet. Till Tistelblomman, ett ensligt beläget hus med sällsam dragningskraft. I trakten viskas det om fasansfulla hemsökelser och snart visar det sig att Maja och Jack har skäl att oroa sig …
Tistelblomman är en blodisande och suggestiv spänningsroman, och den tredje fristående delen i den hyllade serien om Maja Grå.


Livet är kort.

Read Full Post »

När det är lite synd om en själv bör man försöka muntra upp sig. Och det gjorde jag igår kväll. Hela eftermiddagen och kvällen vilade jag, antingen på gästsängen eller i fåtöljen med röda pläden svept om mig som värsta hundraåringen. Trots att jag känner att så många bryr sig kände jag mig lite ensam. Gissar att jag var übertrött och lite allmänt klen, men också ledsen. Hade ju tänkt fråga K om ett par saker. Nu går ju inte det. Men jag gjorde nåt som jag tror att K och flera andra kanske skulle göra – eller i alla fall skratta åt: Jag öppnade en chokladask!

En bok och en ask Paradis, nåt mer behövs inte egentligen när man tycker lite synd om sig själv.


Det var nog,
för övrigt, tur att jag öppnade asken. Den hade ett bäst före-datum i augusti och vissa av bitarna såg lite… gråa ut. Jag tog några stycken, sen mådde jag illa. Men jag kräktes inte!

Tisdag innebär jobb som vanligt. Men jag var lite snurrig och skrev onsdag på min lilla skylt utanför kontoret… Tanken är att jag ska dedicera mina tisdagar till institution 1. Idag ska jag dit på informationsmöte. Eftersom jag inte mår jättebra idag efter gårdagens övning tänkte jag nog inte byta kontor idag utan sitta här och jobba före och efter mötet. Och som lite grädde på moset tänkte jag åka tidigare härifrån och få håret fixat klockan 15. Jag tycker att jag kan göra det med tanke på alla inställda luncher i förra veckan.

I natt sov jag hyfsat. Jag känner mig allmänt trött och medtagen och mår lite illa. Men tro inte att jag ger upp för den skull! Jag kämpar på och jag har massor av roliga saker att ta tag i här på jobbet! Att ha mycket att göra är BRA för mig, då tänker jag inte så mycket!

Slutligen, jag fick ett sånt fint mejl igår från ett av K:s barn! Det gör ont i mitt hjärta om dem, verkligen. Finns det något vi bloggvänner kan göra för att hjälpa??? Mejla gärna tankar och idéer – e-postadressen hittar du överst i högerspalten.


Livet är kort.

Read Full Post »

Karin Fossum skriver ofta rätt läskiga böcker. Ibland rena deckare, ibland mer psykologiska thrillrar. Hennes senaste, Jag kan se i mörkret, tillhör den senaste kategorin.

Inte nån lämplig bok att ha med sig på sjukhuset.


Riktor är manlig sjuksköterska
på ett vårdhem för äldre. Utåt sett verkar han väl ganska normal, men han har en fäbless: han gillar att plåga gamlingarna. När han är ledig sitter han mest i en park och betraktar omgivningen. Han träffar på en alkoholist av en slump och bjuder hem denne. Det kunde ha blivit början till en vänskap, men nånting händer, förstås…

Det här var inte riktigt rätt bok att ta med sig en dag på sjukhuset. Den var emellertid svår att lägga ifrån sig, för den är väldigt märklig. Hur kan man skriva om nån som gör gamlingar illa? Kanske om man vet vad den mänskliga naturen är kapabel till…

Inte högsta betyg, men nästan! För den här boken är väldigt… obehaglig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag har det varit en vanlig dag på jobbet. Nej, nu ljög jag. Det började med att jag inte hade nåt morgonkaffe att sätta i halsen när jag såg nedanstående i lokalblaskan:

Att prata om skicklighet är väl en sak, men långsiktighet och ödmjukhet är rena hånet när det kommer från det här hållet…


Och det var till Sjukstugan
i Backen Fästmöns snälla mamma skjutsade mig kvart i sju i morse. Jag skulle nämligen delta i en modeshow.

Haute couture, eller vad det nu heter.


Som alla provdockor
skulle jag nålas. Men det går inte att nåla mig på händerna. Trots det gjordes vissa försök. Jag pep. Resultatet ser ut så här nu i kväll:

Lila har aldrig varit min färg.


Till sist fastnade det äntligen
nåt skit i underarmen. Då var jag svimfärdig och kände mig jättemodig. Som tack fick jag en hutt av nåt som smakade orange och beskt och faktiskt inte gott.

Finally!


Mellan varven läste jag lite.
Opassande nog handlar den här boken om en man som jobbar i vården och som tycker om att plåga patienterna – eller gamlingarna, egentligen. Personalen skakade på huvudena när jag berättade och vidhöll att de är snälla och inte plågar nån i onödan. Jag vet inte, jag…

En opassande bok att ha med sig i vården.


Sen försvann några timmar
i ett töcken och som tack för min medverkan blev jag bjuden på vatten, saft, kaffe och mackor på bricka med hjärtor. En timma tuggade jag. Mådde illa ändå.

Bjuden på fika på bricka med hjärtor.


Tack vare blivande, hoppas jag, svärmors försorg
kom jag hem till mig. Jag har legat ovanpå gästsängen, under filten, och telefonerat med mamma och Anna, jag har ätit ett par mackor till och nu njuter jag av en kopp senapsmugg  perkolerat kaffe. I kväll blir det inte nån fest, men jag njuter av att vara hemma. I morgon blir det jobbet igen! Det vanliga, vill säga.

Tack till alla som stöttar på olika sätt! TACK!


Livet är kort.

Read Full Post »