På väg tillbaka

Varning för läskiga bilder av sår och sånt (sist i inlägget)!!!

Jag skulle kunna skriva ett raljerande inlägg – och verkligen brassa på! – om hur äcklig sjukhus mat är. Men det här är ju ingen matblogg. Fast… OK, bara lite då… Jag kan säga att frukosten på det här hotellet är helt normal, om man har aptit vill säga.

Frukosten var rätt normal.

Det har inte varit så mycket bevänt med aptiten heller, så nu lär Tofflan bli smal och snygg. Eller ja, smalare, i alla fall. Ful är jag fortfarande. Men i morse var jag för första gången hungrig och gick ut hårt med min beställning: svart kaffe, yoghurt med müsli, två (!) limpmackor med ost och en tetra katrinplommonjuice. Ögat ville ha mer än magen – jag åt en halv macka och  lite mer än en halv tallrik yoghurt…

Maten har varit… rätt obeskrivlig. Den måste ses för att kunna… upplevas. Den har vissa dar inte ens sett ut som mat. Detta har fått mig att gilla nyponsoppa! Svalkande, gott och nyttigt!

Men till lunch idag var det pannkakor och det vet väl alla hur de ser ut. Så det provade jag. En och en halv fick jag ner. De både smakade och såg ut som Svamp-Bob. Dessutom lyckades jag kladda ner mina nyligen påtagna mjukisbrax med sylt.

Pannkakor – med morötter och blomkål?

De flesta av oss vet ju att Sjukstugan i Backen sen många år tillbaka köper sin mat från Västerås. Nån trodde nånstans att detta skulle spara pengar. Hur kan man tro det? Dessutom är vissa rätter inte tjänliga som mänsklig föda! Nuff said!

Paniken var nära dan efter operationen när en synnerligen brysk undersköterska kastade min värmedyna rakt på mitt operationssår bara för att jag inte ville göra som hon sa. Jag var totalt utlämnad, hade slem i halsen så jag kunde inte ens skrika. Med syrgasen nyss borttagen kippade jag efter luft. Jag hade så ont och jag kunde inte vända mig tillräckligt snabbt för att passa denna människa. På östgötska finns ett bra ord som beskriver henne:

härsig

Hon slet och drog i mig och när jag försökte protestera blev hon arg och skrek åt mig:

Jag är hörselskadad!

Som om det hade nåt att göra med hårda händer..? Nej, en del ska inte jobba i vården alls. Det finns åtskilligt att berätta om liknande, okänsliga personer, men jag vill i stället lyfta fram alla dem som har varsamma händer och som talar mjukt till en när man är i utsatt läge: Ann, sjukgymnasten, framför allt och syster Karin och syster Emily. Och klippan Barbro, som klarar att ta av de mest intorkade plåster utan att plåga patienten! Heder till er alla!

Tack vare det här gå-bordet kunde jag ta mig till toaletten själv så småningom. Detta var min bästa kompis under ett dygn!

Första dygnet efter operationen var det inte så mycket liv i Tofflan. Hon spratt till ibland och sjönk sen tillbaka in i smärtdimmorna, tillfälligt lindrad av morfin.

Inte mycket liv i denna.

Idag kan man säga att livet och jag är tillbaka. Jag kan gå utan hjälp på toaletten, jag har duschat själv och jag har klätt på mig mina egna kläder – tischa, underkläder, strumpor och mjukisbrax.

Mer liv idag.

Jag har telefonerat med Fästmöns snälla mamma och hon kommer och hämtar mig i kväll klockan halv sex. Hon hjälper mig ner i bilen, hon hjälper mig in. TACKSAMHET! Hur ska jag kunna återgälda? Annas mamma ställer upp som chaufför och Anna har städat hemma hos mig, handlat, pysslat om mina växter, fått igång mitt trådlösa nätverk och ska från och med i morgon komma och ge mig en spruta om dan! Vilka kvinnor! Anna har dessutom få ta emot min mammas oro per telefon. Inte lätt för nån när Tofflan hittar på och blir så där sjuk…

Mitt sår har blivit tittat på och min  inopererade lilla smärtlindringssladd bortkopplad. Tejpen från operationssåret hade de lyckats sätta fast över en brun prick som hängde i en skinnslamsa mot huden. Barbro fick göra en extra operation idag, så nu är jag en brun prick fattigare! Barbro hade aldrig gjort det förut, men jag ledde arbetet och tillsammans fick vi till det!

Brun prick opererades bort före lunch idag.

Och så själva operationssåret. Nu kommer en läskig bild, så är du känslig ska du inte titta. Jag räknar till 17 klamrar som jag ser på bilden, men det finns fler, jag kunde inte få hela såret på en bild.

Ett långt sår, men det var en klumpeduns som kirurgen plockade ur mig, sa hon…

Nästa söndag ska jag få komma tillbaka hit och ta bort stygnen. Skönt att bli klammerfri till jul.

Idag har jag sprungit ett marathonlopp – på flera sätt än ett – känns det som. Nu kan jag lägga mig ner med gott samvete och vila en stund. Jag bävar inför promenaden upp till lägenheten, främst den långa trappan…

Tack alla som har stöttat och peppat med kommentarer! Det värmer så gott med allas goda tankar!!!

Livet är kort. Vårda det!

Read Full Post »

Sol och glass och inte gifta

Solen och värmen verkar hålla i sig, även om det mulnade på – åtminstone av och till på kvällen igår. Jag kollade och lyssnade på sista de sista bidragen som ska var med och tävla i Baku om ett par veckor. Till detta intog jag gammeldags vaniljglass med krossad choklad samt digestivekex, en oslagbar kombo i vanliga fall. Nu hade emellertid digestivekexen legat ihop med vitlökskex i kexburken, så det var ingen höjdare smakmässig. Alltså kombon glass – vitlökssmakande kex.

En glassportion med digestivekex som jag åt hos Fästmön i januari smakade bättre.

Men faktum är att vi svenskar är de näst största glassomanerna i Europa – det är bara finländarna som äter mer glass! Vi äter ungefär 11,5 liter glass om året… De gamla favoriterna är fortfarande inne, men trenden börjar svänga nu mot dyrare lyxglass, gärna med choklad, kola, kakbitar, godis och/eller kryddor. Och det kommer förstås från USA. Själv kör jag, som sagt, när jag ska lyxa till det med gammeldags vaniljglass med krossad choklad och digestivekex bredvid. Det går lika bra det, det är skitgott och det är betydligt billigare än amerikansk glass med kaksmulor.

Idag ska jag eventuellt på ett forskarmöte på seneftermiddagen. Det enda som är oklart är var mötet ska hållas, så det måste jag ta reda på. Jag ska nämligen presenteras där som nyanställd informationsansvarig. Vad ska jag säga, tro? Det är sånt jag måste klura på under dan. Det känns skönt att jag inte lider av talskräck, trots att det är svenskarnas vanligaste rädsla. Jag slöglodde på ett TV-program igår kväll i sängen om detta. Det handlade om ett gäng personer som KBT-tränade. Det måste vara tufft att lida att detta! En man hade ett högt uppsatt jobb och jag kunde inte låta bli att undra hur han hade kunnat få den positionen eftersom mycket av hans jobb gick ut på att prata inför små och stora grupper av människor… Det är i såna här lägen jag börjar fundera i genustermer… Svårt att låta bli, liksom.

Fast före forskarmötet och min presentation ska vi emellertid snaska tårta här igen. Två av oss har ju fyllt 50 och institutionen ska bjuda på tårta i samband med institutionsinformationen. Det lägger sig fint i magen fram till lunch, för jag kan fortfarande inte få ner mer än yoghurt med müsli på morgonen.

Slutligen kan jag inte låta bli att nämna de stackars par som trott sig vara borgerligt vigda av en sosse och ett före detta kommunalråd här i Uppsala. Bara det att människans behörighet att viga gått ut vid årsskiftet. Ajsan, bajsan, man undrar hur det blir nu? Är paren inte gifta eller kan de få dispens??? Det handlar om ett trettiotal par som nu alltså i juridisk mening är ogifta. Och då kan man inte ärva varandra och man har heller ingen försörjningsplikt gentemot varandra. Den före detta vigselförrättaren skyller på att kommunen inte har skickat in papper till länsstyrelsen. Men det är de facto så att det är vigselförrättarna själva som har ansvar för att se till att de är behöriga innan de utför några som helst riter. Man borde väl rimligtvis själv veta vad man får och inte får göra, eller?

Read Full Post »