Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skott’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Norska deckare och kriminalserier har ofta samma höga klass som brittiska. Mina förväntningar var på topp när jag hällde ner mig i bästefåtöljen i kväll för att se premiäravsnittet av Mammon på SvT1. Frågan är om en sån hyllad serie verkligen är så där bra som både norsk och internationell media hävdar…

Rollen Peter Verås i Mammon

Jon Øigarden spelar journalisten Peter Verås i Mammon. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Glenn Meling/NRK)


Historien börjar fem år bakåt i tiden. 
Journalisten Peter Verås har fått information av en hemlig källa, Sophia, om en finansskandal. Det är Peters egen bror som har försnillat miljoner. Trots det väljer Peter att gå ut i tidningen med storyn. Han besöker sin bror hemma kvällen efter. Brodern är märkligt lugn. Och naturligtvis bedrar skenet. När Peter är på väg mot sin bil för att åka hem brinner ett skott av i garaget. Exakt på dagen fem år efter broderns självmord levererar en advokat en låst låda till Peters svägerska Eva. Men hon får inte öppna den om inte Peter är med. De tvingas att mötas igen hemma hos Eva. Innehållet i lådan är minst sagt… märkligt.

Den första av totalt sex delar börjar rafflande och snudd på amerikanskt. I och med självmordet vänder det och blir norskt och bra igen, enligt min mening. Ja, jag menar naturligtvis inte att självmord är bra, utan att TV-serien skildrar det hela trovärdigt, inte överdrivet. Det är otäckt och spännande, kort sagt. Extra läskig – och tyvärr aktuell – är scenen där en joggande kvinnlig polis blir förföljd av en man.

Det här är verkligen en toppenserie som visar såväl polisarbete som journalistiskt arbete på ett realistiskt sätt. Toffelomdömet blir det högsta. Klem og nuss x 5 eller…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Viljar

Viljar överlevde en massaker. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Äntligen var det säsongspremiär för När livet vänder i kväll! I den här tredje säsongen får vi möta åtta människor vars liv har vänt. Jag slog ner rumpan i bästefåtöljen, min trygghet här i världen, för att lyssna till Anja Kontors samtal med Viljar om det han var med om 2011 på Utøya.

Nästan 70 unga människor fick sätta livet till den där dan på Utøya. Plötsligt dök en galning upp. En galning som bara sköt. Viljar, då 17 år, träffades av fem skott, ett av skotten lämnade hela högra sidan av hans skalle öppen. I kväll berättade han för första gången offentligt om händelserna (förutom vid rättegången).

Jag är beredd på att det ska bli en tuff halvtimme. Men Viljar är så ljus och livsbejakande, trots att han berättar att det kändes som om han var med i en skräckfilm. Det som höll honom vid liv var viljan att skydda sin lillebror. Hur lyckas man med det på en ö som är så liten att det inte finns nånstans att gömma sig?

Man blir så rädd att man inte längre är rädd

säger Viljar nånstans i början av programmet. Sen, när han är skjuten och till sist faller, känner han efter på sina skador. Högra sidan av hans skalle är bortskjuten och han tar på sin hjärna. När han så småningom hittas får han en lapp på sig med ordet

DÖD

på. Det är nämligen vad alla tror att han är. Men Viljar lever och tas till sjukhus. Den sjätte dagen slåss han mot döden. Och på sin 18-årsdag vaknar han.

Det är den bästa födelsedagen jag har haft!

säger han.


Det var en mycket stark inledning
av säsongens När livet vänder. Otroligt gripande samtal, snyggt filmat och så underbara Sarah Dawn Finermed Kärleksvisan i slutet. Det kan inte bli bättre TV än så här.


*Förra våren sa jag att det fanns tre drömintervjuer jag ville göra: Sarah Dawn Finer, Annika Östberg och Anja Kontor. Den sistnämnda hade jag förmånen att få intervjua då, de andra två står kvar på min drömlista! 


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket det Tofflianska året 2014 hissas och dissas.


 

Det är årets allra första dag. Och torsdag! Då passar det bra med en hissande och dissande bloggårskrönika, tycker jag. Vi kör lite Hjärta (toppar) och Smärta (dalar) en per månad 2014. Det är faktiskt inte svårare än så här:

Januari

Hjärta
Invigningen av Märsta konsthall

Smärta
Postkodlotteriet


Februari

Hjärta
Boxholmsostar

Smärta
Vuxenmobbning


Mars

Hjärta
ICA Solen

Smärta
Ryggont


April

Hjärta
När livet vänder

Smärta
Sju skott klockan 4.16


Maj

Hjärta
Cabaret 

Smärta
Blommor i trappan

 

Biljetter till Cabaret

Biljetter till Cabaret, den finaste födelsedagspresenten!


Juni

Hjärta
Sista arbetsdagen

Smärta
A-kassans bemötande


Juli

Hjärta
Min modiga bonusdotter

Smärta
Människor som inte kan ta att man vänligt, men bestämt ber dem sluta orsaka problem


Augusti

Hjärta
Kommunalrådet, dockorna och systersonen

Smärta
Inställd intervju (för tredje gången)


September

Hjärta
Inga hål!

Smärta
Talmanstrams


Oktober

Hjärta
Kyrkogårdsvandring

Smärta
Webbtroll, folk som lyfter saker ur sitt sammanhang och gamla, skvallriga kärringar som inte har nåt liv utan är fixerade vid mig och mitt


November

Hjärta
Allt ljus på Uppsala

Smärta
Hånfullt twittrande och hätska blogginlägg


December

Hjärta
Boksläpp

Smärta
Hosta


Tja, det var mitt 2014. Hur var ditt? Vad var det bästa och vad var det sämsta??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett diskutabelt inlägg, helt enkelt.


 

Sepiahimmel

Tisdagen den 8 april klockan 4.15 låg jag och sov. En minut senare vaknade jag av sju stycken skott som följde tätt på varandra. Jag vet att det var sju skott, för jag räknade automatiskt. Det var som en reflex. Kanske för att jag nånstans har hört att man som vittne ska räkna antal skott om man hör några. Självklart önskar jag förstås att alla slipper räkna skott, än mindre vakna av dem.

Men jag blev väckt av skotten den där tisdagsmorgonen i våras och jag räknade dem till sju stycken. Det som hände var att en anhörig till en granne till mig blev skjuten av polisen. Mannen avled. Skjutningen föregicks av att mannen hade hotat sina anhöriga och därefter tillkallad polis med knivar. Säkert har massor av vittnen och grannar blivit förhörda, men inte jag. Och det nog ingen miss, jag tror inte att jag kan tillföra nåt.

Idag läste jag på Radio Upplands webbplats att utredningen drar ut på tiden. Det man anger som skäl till dröjsmålet är att det inte kommer några besked från Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL (ja, man hette SKL långt före Sveriges Kommuner och Landsting snodde versalerna!) om de kulor och vapen som användes vid dödsskjutningen. Enligt vad det verkar prioriterar laboratoriet inte de fall där man redan vet vem som är inblandad och den/de inblandade inte är frihetsberövade på grund av detta.

Det är naturligtvis jättejobbigt för alla inblandade – såväl anhöriga som de skjutande poliserna – att utredningen, nu inne på femte månaden, tar sån tid. Inte blir saken mindre komplicerad heller av att det var en ganska känd person som sköts till döds av polisen – det var Mesut Sahindal, bror till Fadime. Du vet, hon som blev mördad av deras gemensamme pappa.

En vanlig tid för analys av vapen brukar vara nånstans mellan 20 och 30 dagar för SKL. enligt laboratoriechefen Tore Olsson. Men inte nog med att SKL inte tycks prioritera fallet – om jag nu tolkar inslaget på Radio Uppland rätt – man skyller på att det är brist på vapenanalysspecialister.

Min spontana reaktion är att det ytterst märkligt. Och så klart jag undrar vad det egentligen beror på att analyserna dröjer. Det kan ju liksom inte vara så mycket krångel, eftersom man ju har både vapen och kulor. Som allmänhet blir man i stället fundersam om det handlar om nånting annat. Jag tycker själv att ett fall där poliser är inblandade i en dödsskjutning borde få högsta prioritet. För vad hände med de tre poliserna som sköt mot mannen den där aprilmorgonen? Jobbar de eller är de tjänstebefriade?

Jag kan förstå att det uppstår kaos i en otroligt pressad situation där man känner sig trängd och hotad. Jag kan också förstå att de anhöriga vill få svar på om polisen agerade fel. Samtidigt undrar jag om man nånsin får det. En av kulorna träffade bevisligen Mesut i huvudet och han avled. Men berodde det på att polisen siktat på huvudet eller var det en kula som helt enkelt träffade fel, ett skott som avlossats i en trängd situation? Hur ska man veta?

Redan den 8 april kände jag att det bara finns förlorare i den här händelsen – en 34-årig man förlorade livet, en familj förlorade sin son och den polis av de tre på plats som avfyrade ett skott förlorade på sätt och vis sin oskuld.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett häftigt inlägg.


 

Hibiscus

Under hibiskusens krona på jobbet…

På bottenvåningen i Kexfabriken (eller Besticklådan) finns en ljusgård just innanför glasdörrarna efter entrén. I en hörna till vänster växer ett stort träd. Eller träd och träd… Det är faktiskt en blomma. En hibiskus. Den är såå häftig!

Hibiscusskott planterat 1950

Hibiskusskottet planterades 1950.

Vid blommans stam finns också en skylt som talar om hur gammal den är. Den blir faktiskt pensionär nästa år, eftersom skottet planterades 1950.  Lika gammal som Agnetha Fältskog. Den senare är några månader äldre, bara. Men en blomma hon också!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Den läskunnige vet att det är torsdag idag. Det innebär sedvanlig hiss- och diss-lista på den här bloggen. Denna tråkblogg där det mest gnälls. Men gnället i cyberspace hjälper mig att inte gnälla så mycket i det verkliga livet, faktiskt. Tänk på det! Dagens lista, varsågod!

Höst


Host

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hemskt inlägg.


Solen bakom ett molnI morse väcktes
jag av skott. Jag visste direkt vad det var, ingen tvekan. Först fem skott, en kort paus och så ytterligare två. Jag räknade. Jag har sett för mycket på TV att man ska räkna. Man. Ska. Ska man skjuta? Här? Där jag bor? En titt på klockradion visade 4.16. Den tid då tidningsbudet brukar gå sin runda. I alla fall förra året i februari, när jag fortfarande var prenumerant på lokalblaskan.

Jag låg kvar i sängen. Vågade inte ta mig upp och titta. Tänk om det kom fler skott, flera kulor som kanske letade sig in här? Jag, med min taskiga rygg, kan liksom inte springa omkring och ducka. Sen började jag må illa. Jag mådde illa. Till sist slocknade jag. Sov sex timmar till. Jag har sovit tolv timmar i natt, nästan.

På mobilen såg jag sen nyheten. Enligt lokalblaskan har en man hotat sin mor och sin syster. Enligt Aftonbladet hade mannen tidigare under gårdagen hotat och misshandlat sin före detta fru. SvT Nyheter skriver att han hade knivar som han vägrade släppa och att det var därför poliserna till sist sköt. Enligt Expressen sköt polisen varningsskott, därefter verkansskott i benen och så träffade ett av skotten mannens huvud.

Det är avspärrat ganska nära huset där jag bor. Poliser är på plats. Nog vet jag vilket hus det gäller och gissar vilken familj. Mannen blev 34 år. Han var någons son och bror, någons ex. Kanske någons pappa? Polisen som dödade honom var också son eller dotter, kanske syster eller bror, kanske någons ex och någons förälder. Det finns bara förlorare i det här.

Mitt mål för dagen, att försöka orka duscha, känns oerhört… futtigt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »