Alla borde ha en Anna i sitt liv

Om det är nån som kan få mig att både tänka nyanserat och att skratta när många saker i livet är tuffa, så är det Anna. Anna, den mest älskade fästmön. Igår eftermiddag åkte vi in till stan för att äta tidig thaimiddag. Bra och prisvärda bufféer hittade vi på Thai Village mitt i stan. Däremot lämnade servicen ett och annat att önska…

Maten var supergod. Jag provade sesambollar och dumplings för första gången!

En i personalen var totalt ointresserad av sina arbetsuppgifter – periodvis. Samtliga gäster som anlände fick BE om att se menyn – alla ville ju inte ha buffé. Sen satt h*n och mobilsurfade mitt i restaurangen vid ett bord. Men hallå! Och när vi skulle gå hann vi knappt resa på oss innan Mobilsurfaren plötsligt fick eld i baken och trängde sig fram till vårt bord för att plocka disk. Vi är ju inte några små damer, så vi gav upp försöket att kränga på oss jackorna och tog med dem för påsättning utanför restaurangen. Ville ju inte riskera nån porslinskrossning.

Vaniljglass och konserverad frukt tog jag till dessert, men det fanns också friterade bananer.

Men som sagt, maten var supergod! Jag var modig och provade två för mig nya saker – sesambollar och dumplings med kyckling och grönsaker. Anna vågade först, sen vågade jag. Anna hade förresten en egen liten show. Hon är en sån… entertainer… Se bara!

Anna showar

Först äter vi lite…

Gott det här, ser du!

Sen äter vi lite till…

Banta? Va?

Och sen kan vi inte hålla oss för skratt för att fotografen inte vill sluta ta bilder när vi stoppar saker i våra små söta pussmunnar.

Ha ha ha!!!

Så anlände vi till biografen. Det var en lååång promenad på… två minuter. Våra biljetter och biogodiset betalades av vännen Karin, som inte längre finns bland oss, och fru Klon. Tack snälla båda! Jag är för övrigt säker på att Karin sitter på ett moln där uppe och läser varenda rad jag skriver och nickar förnöjt när hon nämns och skakar på huvudet åt stalkern (som hon berättade för mig är ökänd). För nej, vännen, jag glömmer dig aldrig!

Vi var först i den lilla biosalongen och fick de två bästa platserna. Jag hade gott om tid att studera mina jeans.

Mina jeans.

Faktum är att vi var först väldigt länge, så jag trodde att vi skulle förbli ensamma.

Tomt var det här.

Men sen dök det upp två välförberedda brudar som hade läst in sig (!) på filmen/boken. De var fullastade med popcornbunkar och jag sa till Anna att hon skulle vifta lite med sin vänstra armbåge och välta ut popcornen om de inte slutade vara så förnumstiga prata. Men de slutade prata, tur för dem! Vidare var det en genomförkyld människa som snorade och snöt sig och spred sitt jävla virus så nu blir väl alla tio som såg filmen sjuka lagom till påsk. Sånt där tycker jag är oförskämt! Man stannar hemma när man är smittsam. Basta!

Två som inte heller hade vett att stanna hemma var ett ungt par som skulle ha behövt silvertejp (jag säger inte till vad, initierade människor förstår). Vi såg de redan i lördags och de var liksom redan då limmade vid varandra. MEH! Hångla kan man väl göra hemma likaväl som man kan snora? Dessutom satt killen och fipplade med ena stolen nära min så att det både lät illa och skakade om hela stolsraden. Tjejen tyckte att det var helt OK att sätta upp fötterna – med skorna på – på armstödet i stolen framför. Uppfostran? Nej, inte tillstymmelse till nån.

Om filmen kan du läsa i ett separat inlägg. Jag frös under hela föreställningen, så när vi kom ut var det skönt att få sätta på sig dunjackan. Vi ville båda fota ett upplyst träd, men ibland får en del av oss… stå tillbaka…

Anna Ren?

Vi hann hem lagom till den sjunde delen av danska Brottet på SvT1. Tio delar ska det bli totalt och ärligt talat tycker jag att serien är lite seg. Det händer nästan ingenting som för handlingen framåt. Men så klart jag är nyfiken på att få veta vad som har hänt med den kidnappade lilla flickan och skälet till att hon kidnappades.

I morse var det dags att skutta upp och jobba. Anna har ju haft ryggskott ett tag, så det var nog lite ovant att kliva upp för en arbetsdag. En lång sådan, dessutom. Jag ska försöka plocka upp henne på vägen hem innan jag åker och köper påsköl.

I kväll blir det korv till middag. Mitt kylskåp är ovanligt välförsett – också ett tecken på att jag har en Anna i mitt liv. De veckor hon bor hemma hos sig kan man möjligen skymta en gurkburk, några öl, fil och en ostbit i min kyl.

Välförsett kylskåp.

På onsdag kommer så mamma för att fira påsk med mig. Jag ska vara ledig på torsdag, nu är det slut med att jobba gratis och extra och svara på mejl på kvällar och helger och publicera hemsidor efter klockan 16. Det ska bli skönt att få vara ledig, men samtidigt vet jag att jag måste tänka klart snart. Tänker ta delar av den här arbetsdagen för att ringa en del samtal, bland annat försöka få lite information från facket, vilket jag vet är i det närmaste omöjligt. Men jag måste försöka i alla fall. Vidare måste jag jaga nån på personal HR och så hoppas jag att jag får nån form av svar på det mejl jag skickade prefekten för en vecka sen där jag krävde ett förtydligande av anbudet, inte mera ludd. Men som sagt, det har gått en vecka och jag räknar inte med att få klara besked nånsin. Detta tär. Det tär så in i helvete.

Livet är kort.