Ja de e… ostbollarnas fel…

Ett ont inlägg, men även fyllt av gosiga katter.

---

 

Det är dessas fel!

Mitt i natten fick jag ett troligt gallstensanfall. Jag har haft liknande förut, men eftersom det är långt mellan gångerna har jag inte brytt mig om att söka läkare. I natt och idag var inget undantag. Då är det tur att doktorerna Olsson är mina egna, personliga livmedikus. Den ena ställde diagnos och tillkallade den andra som kom med medicin. Vilken service! Tack båda!

Så värst mycket sömn blev det inte i natt. Jag låg en del på soffan ute hos katterna och kved och stönade för att inte störa min Fästmö, men det blev ganska obekvämt så till sist återvände jag till sovrummet och stönade och kved. Grannarna måtte ha trott att vi hade rajtan-tajtan på högsta nivå för oss, men så var det alltså inte. Framåt morgonen började jag kräkas också. Ja, jag ska inte gå in på några detaljer. Däremot kan jag peka ut dem som oss skyldiga äro: de überäckliga ostbollarna vi köpte på ICA Solen! De låg där i delikatessdisken och såg ut som stora, runda karameller. Sen smakade de fan, på ren svenska, och var säkert fettrika. Och fett och gallbesvär funkar ju som bekant inte. Det blev helt bekräftat i natt.

Jag har legat hela dan hos Anna och knaprat piller var fjärde timma. Tyvärr fick jag ett mycket tråkigt samtal från mamma, så jag åkte hem framåt kvällen för att prata lite mer med henne. Dödsbud är aldrig roliga och jag känner att mamma bara blir alltmer ensam. Mina tankar går också varma till familjen som nu är utan sin mamma-svärmor-mormor.

Så jättemycket mer text blir det inte i det här inlägget, för jag har fortfarande ont och ska ta en dusch innan jag kryper ner i min egen säng. Men det kändes gott att vi hjälpte Jerry igår på lördagen med lite omflyttningar av möbler och sängmonteringar. Då blev det inte svårt att ta emot hjälp idag. Det var också spännande att få hänga en stund med Maja, kattungarna Citrus och Lucifers storasyster. Hon tyckte inte om att Jerry flyttade möbler och när sängen stod på rätt ställe la hon sig under den. Dessvärre avslöjade svansen henne…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna lagade god mat på lördagskvällen. Mitt bidrag var vinet, ett Copertino riserva från 2008 som är medelfylligt. Jag åt lagom mycket och drack två glas totalt. Eftersom ingen annan blev sjuk kan det inte ha varit fel på maten och vinet. Nä, felet var ostbollarnas, det är jag säker på. Och så var det väl inte så smart att sätta i sig dem vid 22-tiden… Lite väl sent…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som vanligt avslutar jag med några bilder på gosbollarna, sötnötterna och allt vad jag nu kallar dem, det vill säga Mini, Citrus och Lucifer:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens knäck i lurarna den 12 augusti 2014

Ett felhört inlägg.

---

 

Fästmön sitter i gästrummet och pillar på sin mobil. Gissningsvis läser hon nånting på Fejan eller så. Plötsligt utbrister hon nånting.

Jag står i köket, alltså precis intill rummet där Anna befinner sig och tror inte mina öron:

Men vad säger du?! Vill du pippa med mej?

Anna kollapsar i stolen, asgarvar och kvider:

Nej, jag sa: halledudanemej!

Sen skrattar vi i en kvart eller så åt knäcken i mina lurar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vardag och stadsbor igen

Ett vardagligt inlägg om terapi så här på helgen.

---

 

Anna syns till höger i bild, lagandes mat.

Annandag påsk är det för alla, men vardag ändå för somliga. Det vill säga människor som arbetar inom vården, typ som Fästmön. Vi har nu haft fredag kväll, lördag samt söndag ledigt tillsammans. Vi har ätit och druckit gott, haft sällskap av de två äldsta ”barnen”. Jag har haft skitont i ryggeländet och Anna, den stackaren, har stått för det mesta av matlagningen. Tanken var att vi skulle hjälpas åt. Tja, jag skalade väl lite potatis och räkor på påskafton, det var mitt bidrag. Anna har diskmaskin, så den skötte det mesta av disken, turligt nog.

Inte blev de två jobblediga dagarna nån jättevila för min älskling, men vi har försökt att slappa lite då och då, var och en på sitt sätt. Igår kväll satt Anna och äldsta bonusdottern på ballen* och fikade, medan jag låg inomhus och kved och gjorde detsamma (fikade, alltså). Äh, jag gnäller inte om ryggen för att nån ska tycka synd om mig. Att jag stönar och gråter IRL är kroppens egna reflexer. Här på bloggen skriver jag av mig smärtan. Den lättar faktiskt lite av det. Att skriva ger mig nåt att göra en stund, nåt som, trots att jag skriver om värk, tar bort tankarna på smärtan. Bloggen har alltid fungerat som min ventil. Är det inte den ena åkomman så har det varit den andra. Gratis terapi!

Häromdan kom jag att tänka på just terapi när jag helt oförhappandes träffade på en före detta chef i Förorten. Märkligt nog har vi inte setts under alla år Anna och jag har varit tillsammans. H*n, chefen, alltså, har ju bott där ute h*n också. Nu behövde inte jag söka terapi för den chefens skull, men det var en turbulent tid då, för cirka tio, tolv år sen. Mest för chefens del. Några år senare var det vi andra som drabbades och behövde terapi. En del av oss.

Tamburmajor. Eller Anna, dårå, för den som inte ser det.

Mitt på dan idag var det två packåsnor – eller tamburmajorer, som Anna brukar likna sig vid – som tuffade in till stan. Vi blev stadsbor igen. Jag hade min ryggsäck och Lapdancen samt en påse böcker, Anna hade två väskor, ett antal jackor (man vet ju aldrig hur vädret blir) och en kasse med mat som de hemmavarande inte äter och som vi därför medförde hit. Här blir vi nu i knappt två veckor. Jag är fortsatt sjukskriven nästa vecka. Lagom till min födelsedag går sjukskrivningen ut och mitt mål är att jag ska åka och jobba om en vecka. Hur nu det ska gå. En dejt med naprapaten väntar däremellan. Blir ryggen inte mycket bättre snart får jag helt enkelt lov att ringa doktor Jan igen. Men målet är, som sagt, att jag den 28 april åker och jobbar. Det är nämligen min tredje sista arbetsdag innan jag slutar på nuvarande ställe.

Anna började sitt jobb klockan 14 idag och jag skjutsade henne. Det är nog helgens varmaste dag. Jag såg massor av promenerande och cyklande människor. Själv går jag med skinnjacka, livrädd att ryggen ska bli värre.  Passade på att handla lite förnödenheter på vägen hem på ICA Heidan. En del som jobbar där är ganska… oförskämda. Andra är trevliga. Hemmavid mötte jag Lucilles Gäng. Vi terapeutade oss om det som hände den 8 april. Vi har alla ganska lika åsikt om vad vi hörde och vad vi tänker om det hela.

Mamma har fått ett samtal och jag har betalat min bensinräkning som tycks ha levererats på långfredagen (märklig postutdelningsdag). Nu blir det en stunds läsning – dels min sedvanliga dagsrunda hos de bloggare jag följer, dels min bok på gång (som bara är urtrist). Anna ska inte hämtas förrän klockan 21, tyvärr, tycker jag dårå. Men vem vet, Anna kanske vilar upp sig på jobbet..?

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi har badat, vi har badat! I sjön!!!

Ett inlägg om lördagens utflykt och om att våga bada.

För ganska precis sju år sen drunknade min pappa. Både han och jag är uppvuxna vid vatten och lärde oss simma tidigt. Det hjälper inte alltid. Det har varit svårt för mig att bada och simma utomhus sen dess (det handlar inte bara om att jag är badkruka). Men idag vågade jag – för andra gången sen pappa gick bort!

Fästmön och jag tog bilen och reste söderut. Enligt Ajfånen var vi i Knivsta, men det var vi INTE! Stället hette Sandviken. Och det var inte heller Sandviken vid Gävle, vi åkte ju åt söder. Ja ja, vi hamnade på en lite strand där vi inte behövde trängas alltför mycket. Där var lagom med folk och barn. Barnen var inte jobbiga alls utan lekte och hade roligt. Idag var det papporna som var jobbiga. En pappa höll en lång föreläsning om Harry Potter, tror jag. Totalt ointressant för mig. En annan pappa blev biten i tån av nånting i vattnet och skuttade upp fortare än kvickt på spinkiga ben, fjolligt kvidandes:

Det var nåt som bet mig, det var nåt som bet mig! Det ÄR nåt där i vattnet!

Sen gick han upp på filten och satte sig och beklagade sig över myggen i stället och att han varken hade långärmat eller byxor med sig.

Men asså, vi var ju ute i naturen! Lite får man väl tåla! Och ja. I vattnet fanns det fiskar. Kanske en och annan kräfta..? I alla fall fanns där ett tag en oxe (= jag) och en vädur (= Anna).

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag trodde att jag skulle dö…

Ett inlägg i vilket Tofflan klagar sin nöd över sin rackiga lekamen.

I natt trodde jag att jag skulle dö. Säkert. Ungefär en gång om året får jag jätteont i magen på ett visst ställ. Jag får så ont att jag ligger och kvider, kallsvettas och nästan tuppar av. Kan må illa också. Men så går det vanligtvis över på ungefär tolv, femton timmar. Och naturligtvis glömmer jag bort hur ont det gör mellan gångerna.

Kände mig så här i natt.

Igår var det emellertid dags igen. Jag kände att jag var öm i magen redan tidigare, men sen eskalerade det till och skär värk. För att inte störa Fästmön la jag mig ovanpå gästsängen. Jag var så dålig att jag inte ens orkade dra ner persiennen, så nu har väl eventuella nattvandrare skådat min nakna kropp – kanske filmat, till och med, och anmält mig för ofredande. Idioter!

Sömnen blev det si och så med. Jag slumrade, vaknade, vred mig, försökte hitta ett läge där magen gjorde mindre ont. Till sist kräktes jag. Somnade nog till rejält först vid femtiden och vaknade vid nio. Jag har semester idag, ska tilläggas, så jag behövde inte stressa iväg till jobbet.

Magen är fortfarande ond, men den värsta värken har släppt. Anna och jag hade tänkt promenera till hennes mamma idag vid lunchtid. Det blir bilfärd i stället. Anna åker sen på andra äventyr, medan jag åker hem och försöker piggna till.

Förra gången jag fick så här ont sa jag till Anna att jag åker till akuten om det händer en gång till. Fast vem vill åka till akuten på Sjukstugan i Backen när det bara klagas i media på väntetider etc där? Inte jag, tack!

Men, som sagt, jag överlevde den här gången också och nu ska jag försöka göra allt för att bli OK till morgondagen när vi firar Sista april här i Uppsala.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dr Oetker, Strumpmonstret och andra figurer

Idag hade jag en dejt med Nål-Janne på eftermiddagen. Jag hade väldigt ont i hälen när jag anlände och det var inte skönt med åtta nålar i och omkring det onda området. Jag kved – och det brukar jag inte göra.

Efteråt var det inte alls roligt att åka till Tokerian och hasa omkring därinne på jakt efter mejerivaror och annat spännande. Hälen gjorde så ont att jag nästan rusade fram till knivarna och begick harakiri, typ. Jag köpte i alla fall en Dr Oetker Mozzarellapizza, för nåt plåster – som inte ger eksem – ville jag ha på såren. Och Dr Oetkers pizzor är helt OK. Denna smakade väldigt mycket vitlök, till exempel. För övrigt kan jag inte låta bli att undra vem denne dr Oetker är. Är han pizzabagare eller är han doktor – eller är han rentav både och???

Medan jag duschade, vilket inte heller var skönt eftersom jag i princip måste stå på ett ben, funderade jag över dr Oetker. Jag gissar att mina tankar var alltför mycket hos den gode doktorn, för Strumpmonstret hann lura mig! Innan jag klev in i duschen satte jag nämligen på en maskin tjockis-svart tvätt. Men bara en strumpa med hundhuvuden på kom med. Och den är ju inte ens tjockis-svart…

Singelstrumpa med hundhuvuden.

Bestämt tror jag att jag har listat ut hur det där Strumpmonstret gör. Jag sätter på en maskin med bland annat strumpor. Medan jag gör nåt annat, som idag duschar, till exempel, sliter Strumpmonstret fram och stänger av maskinen samt plockar ur en strumpa och lägger tillbaka i tvättkorgen. Det måste bara vara så. Vadå? Senil? Jag..?

Just nu läser jag en väldigt märklig bok. Jag har läst lite mindre än halva boken och den är både spännande och fascinerande. Påminner lite om Da Vinci-koden – och ändå inte… Samtidigt var det en märklig historia, om jag inte minns fel, kring själva släppet av Strindbergs stjärna, som boken heter . Den såldes till 16 länder innan den kom ut 2010 och författaren, före detta nyhetsjournalist på SvT, fick jättemycket pengar för att skriva den. Undrar vad han gör nu…

Den här skribenten, som just nu skriver dessa rader, ser emellertid snart i kors. Därför tänker jag parkera mig i bäste fåtöljen och lägga upp onda hälen och försöka hitta nåt skit mindre dåligt att se på på TV. Jag har försökt säkerhetskopiera filer, men inser att överst på min önskelista står just nu ett USB-minne på 16 GB – nu har jag till exempel mina bilder utspridda på tre stickor. Naturligtvis hittar jag ingenting…

I morgon bitti ska jag lära ett gäng forskare att göra personliga hemsidor. Undrar hur det går. Jag kanske snor deras strumpor och doktorerar på detta. Sen kanske jag kan ge ut en serie egna pizzor, dr Tofflans, med hundhuvuden och USB-minnen på..?

Livet är kort.

Read Full Post »