Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘senil’

Detta inlägg är tillägnat min vän Karin, som förstod ironi till 200 procent till skillnad från normalpersoner som högst kan förstå 100 procent.


Jag har varit på Tokerian.
Och idag var det värre än värst. Det var katastrofalt. Jag menar verkligen katastrofalt.

Först och främst är det ju allt annat än varmt ute. Då tror man ju att Kreti & Pleti ska ha vett att stanna hemma. Men icke! Alla redan överviktiga barn och vuxna måste ju ha lördagsgodis.

Eftersom det är jättekallt tyckte flera bilister att det var OK att parkera precis utanför de fyra affärernas huvudingångar. Med påföljd att vi som promenerade fick gå ute på parkeringen – där en massa bilar cirkulerade runt, runt – i väntan på att nån vid nån huvudingång skulle köra iväg. Det finns handikapparkeringar. Det är inte heller långt från parkeringen till affärerna. Men tro inte att det är handikappade människor som ställer sig direkt utanför. Nej, det är människor som liksom skuttar i och ur bilen och vidare in i nån affär. Har sett det själv. Inte ett handikapptillstånd så långt ögat kan se.

spår o skugga i snön

Och vem fan har kört här med vad? Till höger i bild en överviktig vuxen på väg att köpa lördagsgodis mat.


När jag närmade mig Tokerians huvudingång
såg jag en en stor hund till synes utan husse, matte eller koppel. Ganska pälslös, men stor. Och antagligen frusen. För den smet in i affären när Ett Korkat Pucko inte kunde vänta en halv minut utan måste kliva in just som hunden passerade. Hunden sprang in, men inte ut. När jag stod och skulle ta min scanner hörde jag nån ropa över affärens högtalare:

Vi har en lös hund i affären!

Som om folk inte märkte det. Det hade samlats en stor klunga utanför kiosken och jag tror att hunden fångades in. Vem vet, kanske av ägaren. Hur som helst, hur 17 kan man ha en sån stor hund utan koppel? Eller hade den lyckats dra ur huvudet ur halsbandet eller vad???  Några svar lär jag aldrig få.

Inne i affären skrattade jag rått inom mig när jag hörde en mamma på både farsi och svenska säga till sitt kinkande barn

Du kan inte sitta i vagnen nu, jag måste köra din yoghurt i den.

Ha! Unga friska ben mår bra av att gå – även inne i en affär.

Lite senare hörde jag samma unge gnälla för att h*n inte fick köpa godis. Mamman svarade stenhårt, både på farsi och svenska:

Det finns godis hemma. Jag ska visa dig sen.

Så agerar en god förälder, tycker jag. Inte som somliga *pekar åt ett visst väderstreck* som antingen ignorerar sina barn genom att hålla på med sina mobiler eller ignorerar sina barn genom att inte låtsas höra. (Nej, somliga borde inte ha barn.)

Framme i kassan var det dags för nästa show. En ung kille försökte byta en vara utan kvitto. Expediterna var justa och lät honom göra det ändå, men eftersom varan han skulle ha var dyrare ville de att han skulle betala mellanskillnaden. Det ville inte killen utan upprepade, gång på gång som ett mantra

Det var min [en äldre generation] som handlade och h*n är senil.

Men hallå! Inte låter man en förälder, morförälder, faster, farmor, storebror eller Fans egen moster gå ensam och handla om h*n är senil?! För övrigt heter det dement och inte senil, har Fästmön lärt mig.

Killen trängde sig före i kön (en farbror och jag) och bakom mig växte kön. Då kom min favorit Loppan och satte ner foten. BRA gjort att be honom vänta på sin tur!

Loppan

Det här är en bra tjej!


Jag handlade alldeles för mycket
och en randig kaviartub gjorde sönder skitpåsen i botten. Påsen var alldeles för tung och jag fick stanna på vägen för att det gjorde ont i operationsärret när jag bar. Men det var nog en av dagens smärre katastrofer…


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag hade jag en dejt med Nål-Janne på eftermiddagen. Jag hade väldigt ont i hälen när jag anlände och det var inte skönt med åtta nålar i och omkring det onda området. Jag kved – och det brukar jag inte göra.

Efteråt var det inte alls roligt att åka till Tokerian och hasa omkring därinne på jakt efter mejerivaror och annat spännande. Hälen gjorde så ont att jag nästan rusade fram till knivarna och begick harakiri, typ. Jag köpte i alla fall en Dr Oetker Mozzarellapizza, för nåt plåster – som inte ger eksem – ville jag ha på såren. Och Dr Oetkers pizzor är helt OK. Denna smakade väldigt mycket vitlök, till exempel. För övrigt kan jag inte låta bli att undra vem denne dr Oetker är. Är han pizzabagare eller är han doktor – eller är han rentav både och???

Medan jag duschade, vilket inte heller var skönt eftersom jag i princip måste stå på ett ben, funderade jag över dr Oetker. Jag gissar att mina tankar var alltför mycket hos den gode doktorn, för Strumpmonstret hann lura mig! Innan jag klev in i duschen satte jag nämligen på en maskin tjockis-svart tvätt. Men bara en strumpa med hundhuvuden på kom med. Och den är ju inte ens tjockis-svart

Singelstrumpa med hundhuvuden.


Bestämt tror jag
att jag har listat ut hur det där Strumpmonstret gör. Jag sätter på en maskin med bland annat strumpor. Medan jag gör nåt annat, som idag duschar, till exempel, sliter Strumpmonstret fram och stänger av maskinen samt plockar ur en strumpa och lägger tillbaka i tvättkorgen. Det måste bara vara så. Vadå? Senil? Jag..?

Just nu läser jag en väldigt märklig bok. Jag har läst lite mindre än halva boken och den är både spännande och fascinerande. Påminner lite om Da Vinci-koden – och ändå inte… Samtidigt var det en märklig historia, om jag inte minns fel, kring själva släppet av Strindbergs stjärna, som boken heter . Den såldes till 16 länder innan den kom ut 2010 och författaren, före detta nyhetsjournalist på SvT, fick jättemycket pengar för att skriva den. Undrar vad han gör nu…

Den här skribenten, som just nu skriver dessa rader, ser emellertid snart i kors. Därför tänker jag parkera mig i bäste fåtöljen och lägga upp onda hälen och försöka hitta nåt skit mindre dåligt att se på på TV. Jag har försökt säkerhetskopiera filer, men inser att överst på min önskelista står just nu ett USB-minne på 16 GB – nu har jag till exempel mina bilder utspridda på tre stickor. Naturligtvis hittar jag ingenting…

I morgon bitti ska jag lära ett gäng forskare att göra personliga hemsidor. Undrar hur det går. Jag kanske snor deras strumpor och doktorerar på detta. Sen kanske jag kan ge ut en serie egna pizzor, dr Tofflans, med hundhuvuden och USB-minnen på..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns tre vägar från mitt hem till Tokerian:

  1. Raka vägen (tar fem minuter)
  2. Omvägen genom skogspartiet (tar tolv minuter)
  3. Långa vägen (tar 13 minuter)

Igår tog jag Omvägen, idag Långa vägen. Vad gör man inte för att få lite omväxling? (Ironi, för den som inte fattar.) Senila Damen Tofflan glömde köpa vissa nödvändigheter till morgondagen igår…

Före allt detta hade jag telefonerat med Mammorna. Fästmöns mamma är den bästa förhoppningsvis blivande svärmor man kan ha! Hon ställer alltid upp när hon kan – även för såna som mig som inte riktigt är familj än. När jag tvagade min hals ringde min egen mamma – på minuten samma tid som igår. Idag, annonserade hon igår, skulle hon ringa

senare, framåt kvällen.

Vad jag kan se är det inte kväll än, men det gjorde ingenting. Det är skönt att veta att min mamma bryr sig om mig, ledsamt att hon alltid ska behöva vara orolig för sitt endabarn, sorgebarnet Tofflan.

Och nu en lång parentes som inte för handlingen vidare
i detta inlägg, men som jag ändå vill ha med:

(Andra sorgebarn finns det här i huset. Före klockan åtta i morse var det ett herrans liv ute i trapphuset, nån som tjongade i trappräcket ett par gånger så det lät som The Bells of S:t Mary, en ytterdörr slängdes igen fem gånger och en port kastades igen en gång. Ja, för jag vill ju tro att det är just barn som inte har bättre vett när det gäller hänsyn, och inte deras så kallade vuxna föräldrar. En söndagsmorgon före klockan åtta ska det vara ganska tyst i huset, tycker jag. Men när ylkonserten körde igång fem över åtta gav jag upp…)

Stärkt av mammornas röster och beväpnad med en hyfsat tydlig handlingslapp spatserade jag iväg. Hälen var rätt OK, den började göra djävulusiskt ont först på hemvägen och då tog jag Raka vägen. Såg en tant som satt på sin rollator i solens sken utanför containerrummet och tänkte att så där vill jag också kunna sitta när jag blir gammal. Jag vill bli… gammal. Lite till gammal än vad jag är idag, i alla fall. Det vill säga… jag vill inte dö. Inte än. Så jag travade på och försökte tänka positivt.

”Rött guld igår…”


När man går Långa vägen
går man i en tunnel under gatan. På sidorna av tunneln finns det kullerstenar. Kullerstenar är fina, men inte sköna att gå på när man har en ond häl. Även det faktum att kullerstenarna låg på sidan av gladde mig. (Mer jävla positivt tänkande!)

Kullerstenar vid sidan av gång- och cykelvägen är fint.


Solen lyser lika starkt idag
som igår mot en jätteblå himmel. Vackert! Och det var skönt att få både frisk luft (nåja…) och ljus.

Höstsol med en jätteblå himmel.


När man kommer från baksidan
ser Tokerian inte särskilt öppen ut. Men den har faktiskt öppet till klockan 21 – alla dagar!

Öppet alla dagar till 21.


En lagom promenad blev det.
Och nu har jag vilat hälen medan jag har skrivit dessa rader så att jag orkar stå vid strykbrädan en stund. Senare ska jag kolla om Anna har tid och lust att prata en stund med sin nervösa fästmö. Den senare, som försöker se solens strålar mellan höstdöda grenar…

Sol mellan höstdöda grenar.


Vad håller du på med idag då?


Livet är kort. Jag glömde köpa nåt till middag. Och ändå spelade jag inte Wordfeud inne på Tokerian idag…

Read Full Post »