Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jobbar’

Ett diskutabelt inlägg, helt enkelt.


 

Sepiahimmel

Tisdagen den 8 april klockan 4.15 låg jag och sov. En minut senare vaknade jag av sju stycken skott som följde tätt på varandra. Jag vet att det var sju skott, för jag räknade automatiskt. Det var som en reflex. Kanske för att jag nånstans har hört att man som vittne ska räkna antal skott om man hör några. Självklart önskar jag förstås att alla slipper räkna skott, än mindre vakna av dem.

Men jag blev väckt av skotten den där tisdagsmorgonen i våras och jag räknade dem till sju stycken. Det som hände var att en anhörig till en granne till mig blev skjuten av polisen. Mannen avled. Skjutningen föregicks av att mannen hade hotat sina anhöriga och därefter tillkallad polis med knivar. Säkert har massor av vittnen och grannar blivit förhörda, men inte jag. Och det nog ingen miss, jag tror inte att jag kan tillföra nåt.

Idag läste jag på Radio Upplands webbplats att utredningen drar ut på tiden. Det man anger som skäl till dröjsmålet är att det inte kommer några besked från Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL (ja, man hette SKL långt före Sveriges Kommuner och Landsting snodde versalerna!) om de kulor och vapen som användes vid dödsskjutningen. Enligt vad det verkar prioriterar laboratoriet inte de fall där man redan vet vem som är inblandad och den/de inblandade inte är frihetsberövade på grund av detta.

Det är naturligtvis jättejobbigt för alla inblandade – såväl anhöriga som de skjutande poliserna – att utredningen, nu inne på femte månaden, tar sån tid. Inte blir saken mindre komplicerad heller av att det var en ganska känd person som sköts till döds av polisen – det var Mesut Sahindal, bror till Fadime. Du vet, hon som blev mördad av deras gemensamme pappa.

En vanlig tid för analys av vapen brukar vara nånstans mellan 20 och 30 dagar för SKL. enligt laboratoriechefen Tore Olsson. Men inte nog med att SKL inte tycks prioritera fallet – om jag nu tolkar inslaget på Radio Uppland rätt – man skyller på att det är brist på vapenanalysspecialister.

Min spontana reaktion är att det ytterst märkligt. Och så klart jag undrar vad det egentligen beror på att analyserna dröjer. Det kan ju liksom inte vara så mycket krångel, eftersom man ju har både vapen och kulor. Som allmänhet blir man i stället fundersam om det handlar om nånting annat. Jag tycker själv att ett fall där poliser är inblandade i en dödsskjutning borde få högsta prioritet. För vad hände med de tre poliserna som sköt mot mannen den där aprilmorgonen? Jobbar de eller är de tjänstebefriade?

Jag kan förstå att det uppstår kaos i en otroligt pressad situation där man känner sig trängd och hotad. Jag kan också förstå att de anhöriga vill få svar på om polisen agerade fel. Samtidigt undrar jag om man nånsin får det. En av kulorna träffade bevisligen Mesut i huvudet och han avled. Men berodde det på att polisen siktat på huvudet eller var det en kula som helt enkelt träffade fel, ett skott som avlossats i en trängd situation? Hur ska man veta?

Redan den 8 april kände jag att det bara finns förlorare i den här händelsen – en 34-årig man förlorade livet, en familj förlorade sin son och den polis av de tre på plats som avfyrade ett skott förlorade på sätt och vis sin oskuld.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Häromdan fick jag ett akut Lisbeth-behov och ringde upp min forna kollega för att höra om hon var fri för lunch. Lisbeth, som ju egentligen heter nånting heeelt annat, hade förstås matlåda med sig, men ställde den i kylen för att i stället umgås med mig en stund.

Med vissa människor är det så att man inte tappar kontaktkablarna även om man inte ses så ofta. Jag blir förbannad när jag tänker på att vi jobbar på samma campus och borde kunna ses oftare. Dessutom bor vi i samma stad och borde kunna ses efter arbetstid också. Men så blir det inte – tyvärr! Det irriterar mig att tiden och orken inte riktigt räcker till.

Hur som helst, häromdan haltade jag ner till mitt nya favvo-lunchställe, det som ligger bara fem minuters stapplande promenad från jobbet. Där är både lugnare och fräschare än på de övriga matställena här, även om Thaistället fortfarande har den godaste maten på onsdagar! (Längst att gå också, vilket funkar hyfsat en gång i veckan med tanke på häleländet.)

Lisbeth och jag babblade på som aldrig förr om våra liv hemma och på jobbet. Jag fick veta att hon hade bestämt sig för att vara rak och säga vad hon tycker. Inte uppfostra andra vuxna, för det kan man ju inte, men ändå tala om när hon känner att nån inte uppför sig helt OK gentemot henne. Det lät väldigt allvarligt, så i nästa sekund la hon flinande till:

Ja du vet ju att hon Lisbeth, hon vill ju alltid vara lite speciell!

Å, vad jag gillar människor som har en klar blick på den egna personen! För Lisbet ÄR speciell! Men hon är roligt och bäst speciell och en sån sorts människa som jag vill ha i mitt Toffelgäng. Mitt i allt det roliga är nämligen Lisbeth en djup och tänkande person, som ändå tar sig själv med en rejäl nypa salt.

Lisbeth är helt klart min favorit-ex-kollega och vän! Men har DU nån favorit-kollega eller vän???


Livet är kort.

Read Full Post »