Grålördag

Ett grått inlägg.

---

 

Grått…

Fy vilken trist dag att vakna till! Det är grått, grått, grått ute och vinden blåser svagt och gör säkert att plusgraden känns som minusgrader. Flera minusgrader. Det är Alla Hjärtans Dag och den borde kännas röd, varm och kärleksfull. Men livet är inte rättvist, som bekant.

Min intention var att sova lite längre. Det satte ryggen stopp för. OK, jag har inte mer ont än igår, men heller inte mindre ont. Jag gör mina övningar. Sent ska syndaren vakna. Jag borde ha gjort övningarna varje dag. Det är en till som har ont i ryggen i familjen. Det är värre, det, för då går det inte att hantera människor. Jag ska ta en tur och kolla läget, kanske behövs det handlas nåt. En blind leder en blind, du vet.

Till och med sura citroner kan vara gråa…

Den Sura Mannens företag, han som blev så störd över att jag skickade ett sms en lördag förmiddag efter klockan tio för ett tag sen, skickade ett uppdrag till mig per sms mellan halv två och två i natt. Dessutom var det ett uppdrag av arten jag särskilt har angett att jag inte vill ha. Jag tackade nej i morse. Jag funderar på att sluta. Det känns som om det orsakar problem snarare än ger mig nåt, ärligt talat. Min situation är trängd, jag sitter mellan två som klämmer mig: å ena sidan Myndigheten som kräver intyg för fem arbetade timmar på sex månader (Jag har efter varje uppdrag ärligt uppgett att jag utfört uppdrag mot betalning, jag har inte undanhållit något. Dessutom har jag skattat för de fem timmarnas inkomster.), å andra sidan en snudd på oförskämd arbetsgivare (det är inte första gången jag får höra att mina sms utanför kontorstid stör. Hört (!) talas om ljudlöst..? Det är för övrigt dåligt med uppdrag. Dåligt med uppdrag som känns seriösa. Och igen: vill man ha missnöjda arbetstagare är man otrevlig och inkonsekvent. Sur som en citron, en grå sådan.

En annan person, från en myndighet här i stan, en person som jag själv har varit lite sur på, ringde mig igår. En och en halv månad försent, men jag fick i alla fall en ursäkt. En del byråkrater är inte genombyråkratiska. Jag själv var inte det när jag arbetade som byråkrat. Det vinner man på i längden – det vill säga med enkla och humana medel få nöjda kunder. Jag avgav dessutom rapport till ”min” byråkrat och kände att jag skulle kunna få viss lättnad i uppdraget om jag behöver. Vidare blev jag lite lugnare efter att ha fått klart för mig – på ett ungefär – vad som händer om ett par, tre månader. I värsta fall. I värsta gråa scenariot. Om jag överlever så länge ska jag väl klara av det också.

Idag är det sista dagen i Vänliga veckan. Den började ju alltså i söndags och räcker i sju dagar. Jag har försökt vara lite vänlig och i början av veckan skrev jag om det här också. Den senare delen av veckans vänligheter från min sida har bestått av…

• födelsedagsfirande med familjen – jag bråkade inte med nån! 😉
• en bokbeställning på bokrean till min kära
• att jag säger tack när människor är snälla och vänliga mot mig
• att jag berömmer den som jobbar hårt för nåt

Men idag, på vänliga veckans sista dag, vill jag lyfta fram alla de människor som visar sån omtanke och som bryr sig. De människor som har läst och kommenterat gårdagens lösenskyddade inlägg. Det var länge sen jag fick sån respons. Ni är dessutom modiga, ska ni veta! TACK!

I eftermiddag åker jag ut till min kära för ❤ ligt fika. Utöver det är min helg blank. Jag ska läsa (jag har ju lite att bita i nu…) och jag ska naturligtvis se på Melodifestivalens andra deltävling från Malmö. Förra lördagen var det så fruktansvärt dåligt, så i kväll måste det väl bli bättre, eller? Denna gråa lördag till trots..?

Jag hoppas att du får en fin helg! Som vanligt gillar jag om du skriver några rader och berättar vad du gör eller ska göra!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utredningen om sju skott drar ut på tiden

Ett diskutabelt inlägg, helt enkelt.

---

 

Tisdagen den 8 april klockan 4.15 låg jag och sov. En minut senare vaknade jag av sju stycken skott som följde tätt på varandra. Jag vet att det var sju skott, för jag räknade automatiskt. Det var som en reflex. Kanske för att jag nånstans har hört att man som vittne ska räkna antal skott om man hör några. Självklart önskar jag förstås att alla slipper räkna skott, än mindre vakna av dem.

Men jag blev väckt av skotten den där tisdagsmorgonen i våras och jag räknade dem till sju stycken. Det som hände var att en anhörig till en granne till mig blev skjuten av polisen. Mannen avled. Skjutningen föregicks av att mannen hade hotat sina anhöriga och därefter tillkallad polis med knivar. Säkert har massor av vittnen och grannar blivit förhörda, men inte jag. Och det nog ingen miss, jag tror inte att jag kan tillföra nåt.

Idag läste jag på Radio Upplands webbplats att utredningen drar ut på tiden. Det man anger som skäl till dröjsmålet är att det inte kommer några besked från Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL (ja, man hette SKL långt före Sveriges Kommuner och Landsting snodde versalerna!) om de kulor och vapen som användes vid dödsskjutningen. Enligt vad det verkar prioriterar laboratoriet inte de fall där man redan vet vem som är inblandad och den/de inblandade inte är frihetsberövade på grund av detta.

Det är naturligtvis jättejobbigt för alla inblandade – såväl anhöriga som de skjutande poliserna – att utredningen, nu inne på femte månaden, tar sån tid. Inte blir saken mindre komplicerad heller av att det var en ganska känd person som sköts till döds av polisen – det var Mesut Sahindal, bror till Fadime. Du vet, hon som blev mördad av deras gemensamme pappa.

En vanlig tid för analys av vapen brukar vara nånstans mellan 20 och 30 dagar för SKL. enligt laboratoriechefen Tore Olsson. Men inte nog med att SKL inte tycks prioritera fallet – om jag nu tolkar inslaget på Radio Uppland rätt – man skyller på att det är brist på vapenanalysspecialister.

Min spontana reaktion är att det ytterst märkligt. Och så klart jag undrar vad det egentligen beror på att analyserna dröjer. Det kan ju liksom inte vara så mycket krångel, eftersom man ju har både vapen och kulor. Som allmänhet blir man i stället fundersam om det handlar om nånting annat. Jag tycker själv att ett fall där poliser är inblandade i en dödsskjutning borde få högsta prioritet. För vad hände med de tre poliserna som sköt mot mannen den där aprilmorgonen? Jobbar de eller är de tjänstebefriade?

Jag kan förstå att det uppstår kaos i en otroligt pressad situation där man känner sig trängd och hotad. Jag kan också förstå att de anhöriga vill få svar på om polisen agerade fel. Samtidigt undrar jag om man nånsin får det. En av kulorna träffade bevisligen Mesut i huvudet och han avled. Men berodde det på att polisen siktat på huvudet eller var det en kula som helt enkelt träffade fel, ett skott som avlossats i en trängd situation? Hur ska man veta?

Redan den 8 april kände jag att det bara finns förlorare i den här händelsen – en 34-årig man förlorade livet, en familj förlorade sin son och den polis av de tre på plats som avfyrade ett skott förlorade på sätt och vis sin oskuld.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »