Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘reflex’

Ett inlägg om gåvor och prövningar.


 

Livet prövar oss människor. Och gjorde det inte det skulle vi inte uppskatta de goda stunderna. Jag visste att Döden var i faggorna. En försvunnen person i ett annat land. Igår kom bekräftelsen. Min vän var i tårar. Jag satt vid vännens köksbord och lyssnade och pratade. Fick för miljonte gången känna att jag måste sluta skjuta upp saker och ting som har med människor att göra. Inte träffas SEN. Inte ringas SEN. För SEN kan ju vara… försent. Nu finns inget kvar som binder min vän vid det gamla landet. Begravning lagom till jul om det går att ordna visum. H*n lovade vara tillbaka här till nyår. Jag lovade att finnas här nu och under tiden – och SEN också – även för familjen. Jag fick i eftermiddags en produktanmälan som jag granskade och den fick mig att tänka på vännen med sorgen. Författaren hade som målgrupp nämligen angett… människor. Det är nåt jag tar till mig och nåt jag ska försöka jobba för att bli bättre på. Alltså att ha människor som min målgrupp.

Målgrupp

Författarens ord.


Vi drar oss mot jul 
och idag har jag fått så fina julklappar från jobbet. Jag har alltså varit snäll, kunde såväl jag som kollegorna konstatera. (Sen finns det visst en och annan i cyberspace som tycker att jag är knäpp också och som anser att min knäpphet berättigar dem till att förfölja mig. Men det är annan historia och den kommer inte här.) Efter förmiddagskaffet kom chefen med ett grått kuvert som innehöll ett presentkort från Delicard. Jag blev tvungen att genast gå och kolla på nätet. En kan välja bland ett femtiotal jättefina klappar – allt från välgörenhet till husgeråd, delikatesser och prenumerationer. Jag funderar på att välja en grillpanna. Visserligen har jag större behov av en vanlig stekpanna, men jag har alltid velat ha just en grillpanna för till exempel lax.

Presentkort

Det finns massor med saker att välja bland.

 

 Trevlig helg kort med reflex

Trevlig helg önskade arbetsgivaren med en reflex. Mycket användbar julklapp!

Det var tårta på jobbet i onsdags eftermiddag, så inte trodde jag att det skulle vara gofika även idag – men det var det! Stora, härliga bullar med pärlsocker på. NK* och jag slank ner tidigt för att få en pratstund på tu man hand. Det behövdes både socker och prat för att hålla energinivån uppe så att en fick nåt vettigt gjort för lönen den här fredagen före jul… Många hade varit på julfest igår kväll och jag tror bestämt att det hade satt sina spår hos somliga. På väg från gofikat snubblade vi över nästa julklapp, dessutom. Och det var en riktigt bra grej: en reflex. Jag svär så ofta över att fotgängare inte har reflexer så här års. I år har jag varit extremt dålig på det själv. För det händer ju att även en bildåre som jag behöver till och från garage och parkering… (Nä, jag är inte felfri.)

Nu sitter jag och laddar för en kvällspromenad till soprummet och Tokerian. Då skulle jag slippa ge mig ut och köpa kaffe i morgon förmiddag, nämligen. På väg hem från jobbet såg jag hur full parkeringen var. Kanske har många kunder handlat färdigt nu?

På Tokerian finns det mesta, dock inte champagne. Det är tur att jag har egen sån i kylen med tanke på dagens bästa gåva:

Anställningsavtal

Dagens bästa gåva.


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett allt annat än vilsamt inlägg.


 

Skylift

En stor jävla skylift…

Vilodag… Den tanken var god. Tyvärr stannade det vid just tanke. Jag masade mig ur sängen nånstans vid halv sju och utförde sedvanliga uppgifter. Sen skulle jag då vila och ta det lugnt. Vad händer? En stor jävla skylift kör upp på baksidan. Två män i overaller med reflexer på sätter igång att såga och banka. Jag är osäker på vad som hände, eftersom ingen information gått ut från bostadsrättsföreningens styrelse. Men jag tror att det var nån sorts arbete med våra förrådsfönster. Tror, som sagt. Vet inte. Ingen information…

Reparationspasta

Reparationspasta lönn ser ut som ljus furu.

Det gick liksom inte att vara hemma. Fattade knappt vad jag läste i tidningen. Telefonerade lite mellan hammarslagen, för det var ju, som sagt, ingen idé att vila. Jagade uppgifter och information som jag fick, men som troligtvis inte är till nån fördel för mig, irriterande nog.

Försökte fräscha till mig så gott det gick och halkade sen ut till garaget. Tog en tur med bilen för att kolla vart jag ska på onsdag. (Hatar att inte hitta när jag har en tid att passa.) Nånstans blev jag väl inspirerad av overallmännen på skyliften, för jag svängde inte hem direkt utan till Bauhaus. Där köpte jag reparationspasta för en del av min julklappspeng. Jag seeegade mig fram i gångarna, men hittade en färg jag var nöjd med. Reparationspasta lönn ser verkligen ut som ljus furu – i alla fall i min hall.

På hemvägen stannade jag till vid Chilli också för att köpa lite löshår. Billigt – bara 69 kronor. Och innan jag landade hemma hade jag stannat vid ett annat ICA än jag brukar och köpt mjölk och ost och smör.

Men hallå… vänta nu… Den där reparationspastan ser ju mer ut som ansiktskräm och löshår??? På Chilli? Nja, kanske inte… Vad tror DU att det är??? Lämna din gissning i en kommentar!

Löshår

En svans med löshår?


Mitt hallgolv är nu reparerat
och eftersom skallen väger ett ton kunde jag knappt komma upp från golvet. Men det är smällar man får ta. Fint blev slutresultatet. Och faktiskt… Nu är det lite tyst i huset… Om jag skulle ta och… krypa in i vrårna, tassa lätt på tårna – som en garntomte..?

Kvarglömd tomte

Dagens upphittade garntomte!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett prisande – och tvärtom – inlägg.


 

Redan torsdag. Inte så tokigt för den som är ledig i helgen. Men där är vi inte än. Det är dags att redogöra för den Tofflianska veckans höjdpunkter (Japp) och lågvattenmärken (Nix). Och det är inte svårare än så här:

Japp

Nix

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med ett visst mått av självironi, men mest en uppmaning att du ska vara rädd om dig.


 

Ängel eller djävul bakom ratten? Om du frågar min familj är jag det senare. Jag skriker och gapar, gör fula gester, kallar andra trafikanter för

Idiot!

och liknande. Men det hörs och syns förhoppningsvis inte så mycket utåt. Jag försöker lära mig att lägga band på mig och lyckas bättre och bättre, om jag får säga det själv. Fast jag är ju förstås jävig…

Elias blå cykel

Även cyklar ska ha reflexer.

Allvarligt talat är det inte farligt. Men jag har helt klart ett temperament när jag kör bil. Och det kanske inte är så konstigt när andra moderna bilar inte tycks vara utrustade med blinkers, men med mobiltelefoner. Eller cyklister, som tror att de har nio liv och, utan lysen i novembermörkret, korsar en gata mitt framför min bils nos. För att inte tala om alla fotgängare som tror att de är STJÄRNOR. Lysande, sådana. Bara det att det måtte vara osynligt ljus…

Igår kväll läste jag om två bilister som kivades mitt i centrala stan på självaste vilodagen – över en parkeringsplats! Men hallå! Den som först ger tecken – det vill säga blinkar att h*n ska svänga in och parkera borde vara den som har rätten till platsen. Att bråka högljutt offentligt och kanske slåss är sandlådenivå, enligt min mening. För jag sitter ju bara inne i min bil och gapar har synpunkter…

Och nu måste jag komma med en synpunkt i form av en pekpinne! Men faktum är att den handlar om omtanke om oss båda – mig i bilen och dig som cyklar eller går.

Snälla, snälla, använd reflexer!!!

reflexmunnar

Reklamreflexer är gratis. Dessa har jag fått från ett företag som arbetar med tandvård.

Så här i novembermörkret syns du nämligen inte, eftersom de flesta av oss är iförda för säsongen färganpassade – det vill säga mörka – kläder. Allra bäst är förstås reflexväst, men jag vet att det är töntvarning på det, så det begär jag inte. Samtidigt är det alldeles ypperligt om du går ut med hunden när det är mörkt eller cyklar en tur. Men reflexer… Små reflexer på armar och ben och gärna fötter – det är både billigt och kan vara livräddande!!! Om du syns ser jag dig!

Själv bär jag reflexband, två stycken, som jag slår om smalbenen när jag går till garaget i mörkret. De kostade ett par selmor på apoteket. Sen har jag ett hjärta i plast på en jacka och reklamreflexer (gratis!) i form av klämmor kompletterar den (jackan är svart). Mina vita gympaskor, som jag fortfarande går i, har påsydda reflexer. Så ja. Jag föregår med gott exempel.

Men nu vill jag veta vad har DU för reflexer på dig???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mörkt inlägg.


 

Sökta jobbhögen den 22 oktober 2014

Sökta jobbhögen idag på morgonen, den 22 oktober 2014. Nu är den högre än Ballografpennan!

Dagarna känns allt kortare och mörkare. Jag som går hemma större delen av dygnet får oftast ha en eller flera lampor tända under min vakna tid. Mörkret brukar göra mig sömnig, men jag sover sämre och är tröttare än nånsin trots att jag inget gör.

Som vanligt inleder jag mina vardagar med att söka jobb. Jag har haft bra flyt den här veckan och hittat intressanta och relevanta lediga jobb att söka. Det har ännu inte trillat så många nej heller, bara ett enda. Och då handlade det om att företaget valt en annan lösning än att rekrytera (externt?). Sökta jobb-högen växer. Jag har nog sökt runt 230 jobb sen i somras. Endera dan måste jag gå igenom högen och rensa bort de ansökningar och annonser som jag har fått nej på – detta innan högen blir så hög att den glider av skrivbordet och jag uppfattas som en Samlare som inte kan kasta saker.

Det pågår en ubåtsjakt har jag noterat. Jag tycker att det är svårt att se vad som är sanning och vad som är… gissningar i media. Media skrämmer upp folk, skrämmer upp mig. Och så undrar jag hur i h-e mycket det kostade att frakta runt en journalist från Expressen i en helikopter runt sökplatsen – samtidigt som en jädra massa fotografer vid samma tidning blir uppsagda – utan avgångsvederlag! I mina ögon ter detta sig skamligt!

I min lilla värld händer inte så mycket alls. Jag räknar med att vara hemma helt och hållet i dagarna tre eftersom det har aviserats att det ska komma en besiktningsman nån gång under dessa dygn. Inte vill jag att främlingar ska runt i mitt hem utan att jag är närvarande!

Så jag blir vid min läst. Jag har böcker att läsa och TV att glo på, om jag vill det. Igår satt jag med spänd förväntan och glodde på Veckans brott eftersom en dyngförkyld Leffe skulle öppna Kuvertet. Alltså Kuvertet, i vilket han lagt ett papper där han för ett och ett halvt år sen skrev ner vad han trodde hade hänt och vem som var skyldig till en viss kostöld. Det var Camilla Kvartoft som sprättade och spänningen var olidlig när hon läste:

Stölden den 19 december har aldrig hänt. I stället har korna försvunnit på annat sätt. Det kan ha varit flera gärningsmän.

Så var det med det! I domstol blev ko-ägaren förklarad oskyldig, det är det enda vi vet i fallet. Fortfarande höljt i dunkel, mörker, alltså.

Lilla My

Lilla My, i form av reflex, hängde på en före detta kollega.

Det har börjat ljusna utanför mitt arbetsrumsfönster och jag ser på björken att det blåser. Men du som ger dig ut – oavsett tidpunkt – denna årstid har väl reflexer, hoppas jag? Det är inte svårt att komma ihåg om du fäster dem vid ditt ytterplagg. Det blir inga böter om du glömmer reflexer, men vi bilförare blir glada för det ger oss en chans att se dig. Igår höll jag på att mosa en mörkklädd kvinna som gick på fel sida av vägen, till exempel. Hade hon haft reflexer hade jag sett henne och sluppit tvärnita. Då är jag ändå en mycket van bilförare som har haft körkort i över 30 år. Körkort, förresten, är nåt man måste ha med sig när man kör bil. Det kan bli dyrt om man glömmer det hemma, läste jag häromdan i Byhålebladet…

Dags att försöka fylla den här dagen så att mörkret fortsätter att lätta… Jag tar fortfarande emot tips på läskiga filmer som jag och Fästmön kan gotta oss med under höstens enda långhelg framöver!!! Skriv ditt tips i en kommentar så blir jag glad, även om jag låter grinig och mörk.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett diskutabelt inlägg, helt enkelt.


 

Sepiahimmel

Tisdagen den 8 april klockan 4.15 låg jag och sov. En minut senare vaknade jag av sju stycken skott som följde tätt på varandra. Jag vet att det var sju skott, för jag räknade automatiskt. Det var som en reflex. Kanske för att jag nånstans har hört att man som vittne ska räkna antal skott om man hör några. Självklart önskar jag förstås att alla slipper räkna skott, än mindre vakna av dem.

Men jag blev väckt av skotten den där tisdagsmorgonen i våras och jag räknade dem till sju stycken. Det som hände var att en anhörig till en granne till mig blev skjuten av polisen. Mannen avled. Skjutningen föregicks av att mannen hade hotat sina anhöriga och därefter tillkallad polis med knivar. Säkert har massor av vittnen och grannar blivit förhörda, men inte jag. Och det nog ingen miss, jag tror inte att jag kan tillföra nåt.

Idag läste jag på Radio Upplands webbplats att utredningen drar ut på tiden. Det man anger som skäl till dröjsmålet är att det inte kommer några besked från Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL (ja, man hette SKL långt före Sveriges Kommuner och Landsting snodde versalerna!) om de kulor och vapen som användes vid dödsskjutningen. Enligt vad det verkar prioriterar laboratoriet inte de fall där man redan vet vem som är inblandad och den/de inblandade inte är frihetsberövade på grund av detta.

Det är naturligtvis jättejobbigt för alla inblandade – såväl anhöriga som de skjutande poliserna – att utredningen, nu inne på femte månaden, tar sån tid. Inte blir saken mindre komplicerad heller av att det var en ganska känd person som sköts till döds av polisen – det var Mesut Sahindal, bror till Fadime. Du vet, hon som blev mördad av deras gemensamme pappa.

En vanlig tid för analys av vapen brukar vara nånstans mellan 20 och 30 dagar för SKL. enligt laboratoriechefen Tore Olsson. Men inte nog med att SKL inte tycks prioritera fallet – om jag nu tolkar inslaget på Radio Uppland rätt – man skyller på att det är brist på vapenanalysspecialister.

Min spontana reaktion är att det ytterst märkligt. Och så klart jag undrar vad det egentligen beror på att analyserna dröjer. Det kan ju liksom inte vara så mycket krångel, eftersom man ju har både vapen och kulor. Som allmänhet blir man i stället fundersam om det handlar om nånting annat. Jag tycker själv att ett fall där poliser är inblandade i en dödsskjutning borde få högsta prioritet. För vad hände med de tre poliserna som sköt mot mannen den där aprilmorgonen? Jobbar de eller är de tjänstebefriade?

Jag kan förstå att det uppstår kaos i en otroligt pressad situation där man känner sig trängd och hotad. Jag kan också förstå att de anhöriga vill få svar på om polisen agerade fel. Samtidigt undrar jag om man nånsin får det. En av kulorna träffade bevisligen Mesut i huvudet och han avled. Men berodde det på att polisen siktat på huvudet eller var det en kula som helt enkelt träffade fel, ett skott som avlossats i en trängd situation? Hur ska man veta?

Redan den 8 april kände jag att det bara finns förlorare i den här händelsen – en 34-årig man förlorade livet, en familj förlorade sin son och den polis av de tre på plats som avfyrade ett skott förlorade på sätt och vis sin oskuld.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har skrivit några gånger om alla olyckor som sker på min väg till och från arbetet. Och inte kunnat låta bli att koppla ihop det med allt mobilpratande jag noterar i bilar runt omkring mig. Ett annat fenomen har slagit mig så här i novembermörkret: dåliga billysen!

På väg till och från arbetet ser jag minst tre bilar varje resa som har dåliga lysen på sina bilar. Med dåliga menar jag snudd på ”enögda”, det vill säga ett framlyse är på väg att sluta fungera. På bilar blir det ofta så att en dålig lampa i ena framlyset gör att den andra lampan lyser starkare. Och bländar mötande trafik.

Jag tycker att det är så lätt att kontrollera sina lysen på bilen när man kliver i och ur vid garaget. (Nej, jag har liksom inte nån fjärrkontroll till garageporten utan jag får kliva ur och stänga respektive öppna.) Om jag skulle upptäcka en dålig lampa skulle jag åka och byta den direkt. Varför vänta? Novembermörkret är kompakt och dessutom är det ofta dimma. Då är det bara dumt att chansa, för dåliga lysen innebär att man varken syns bra eller ser vägen framför sig bra!


Upplyst!

                                                                                                                                                                   I morse noterade jag, när jag skjutsade Fästmön till jobbet strax före klockan sju, en morgonjoggare. Men det var knappt! För h*n hade ingen reflexväxt och inga reflexer på sig. Däremot trodde h*n uppenbarligen att h*n hade nio liv, för h*n korsade en gata utan att se sig om efter eventuell passerande trafik… 

Och nu till det som gör mig än mer fundersam! Folk verkar inte ett dugg mörkrädda ute i trafiken, trots att de borde vara det där, tycker jag. Men se hemma…

Jag har nu uppnått en ålder när jag sällan kan sova en hel natt utan att springa på toa (hade jag varit man kunde jag ha skyllt på prostatan, nu skyller jag bara på åldern). Jag noterar då varje gång att man i vissa lägenheter har tänt dygnet runt. Inte bara nån liten lampa, utan många! Men herreminje, är folk mörkrädda hemma, eller vadå??? I morse när vi traskade iväg till garaget lyste fortfarande samma lampor, så det var liksom inte nån som var uppe sent i natt, bara. Inte heller var det nån enstaka lägenhet utan ganska många… Vad hände med alla miljömuppar som tänkte på detta med att spara energi???

Sammanfattning: Folk verkar inte mörkrädda i trafiken utan far fram enögda eller utan reflexer. Men hemma om nätterna har man massor av lampor tända. Jag själv kollar mina billysen dagligen och kör endast enögd för att köpa en ny glödlampa till bilen. Och på natten när jag sover ska det vara becksvart!

Hur är det med dig? Är du mörkrädd i trafiken och/eller hemma???

Read Full Post »

Older Posts »