Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘guldklocka’

Frågetecknet i rubriken? Tja, med det avser jag att en dag som bara är rätt igenom grå har man bara om man själv inte gör nåt åt gråheten. Som igår, till exempel. Trist väder, trist dag, helgen långt borta. Då firar vi två medarbetare som fyllt 40 respektive 60 med tårta i samband med institutionsmötet. Riktigt lyckat blev det, för jubilarer höll tal och tackade och en av dem berättade att h*n är på sitt trettionde år här. (Jag kände hur det högg till i hjärtat, för jag skulle ha fått guldklocka från min förra arbetsgivare förra året. Men den tog somliga ifrån mig.) Jag är inte i alla lägen den som tycker att det är bra att man stannar på en och samma arbetsplats hela sitt arbetsliv. Själv var jag på en tre, fyra platser i mitt förra liv, dock hos samma grundarbetsgivare. Den som stannar länge inom en organisation får en erfarenhet som borde vara guld värd – mer än en guldklocka! – för alla arbetsgivare, eftersom den är så ovanlig. Men bäst av allt är blandningen av gamla och unga – och det tyckte denna, kloka jubilar. Och jag.

Jordgubbstårtan var divine!


Igår kväll väntade Fästmön hemma
med spänning på att jag skulle ställa mig vid spisen. Det är nämligen ganska ovanligt, allra helst som att Anna var ledig. Och den som är ledig brukar laga kvällsmaten hemma. Anledningen till att jag tog över mitt eget kök var att jag skulle tillaga svampen jag hade fått av kollegan ML i måndags. Det blev var sin omelett med kantarellstuvning – och två påsar kantareller till frysen. Stuvningen blev lite klen, jag inser att jag behöver träna. Men det var ju svampen som var viktigast, inte redningen, så att säga.

Efter duschen jublade jag eftersom jag noterade att den svarta pricken vid vårtan försvann – och därmed vårtan. (Pricken är vårtans rot och den måste försvinna, annars är vårtan kvar.)Tänk att det svindyra medlet Vårtfri verkligen gör skäl för sitt namn! Jag är mycket nöjd.

Jag behövde stappla ut med sopor, men sen kollade vi på andra och sista delen av Edwin Drood, som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Den slutade lite oväntat, vilket jag gillar. Men jag undrar om mr Dickens skrev klart berättelsen eller om nån annan gjorde det åt honom. Han sägs ju ha dött med verket i sina armar – och verket var då ofullbordat…

Vad händer idag? På jobbet ska jag göra ytterligare några sidor på webben åt en av institutionerna (igår gjorde jag sex eller sju, minns inte). Det arbetet fortsätter och jag ska även försöka få klar och publisera en nyhet på vår externa startsida. Dagens lunch blir tillsammans med min bok på gång på Thaistället, alltså av asocial art. Jag behöver det ibland. Och dessutom vill jag läsa ut boken jag fick låna av en av forskarna. Den här boken är väldigt speciell, men det har jag insett först nu mot slutet. I början kunde jag bli galen på all detaljrikedom.

Härom natten fick min mobil spel och laddade ur och började pipa och ha sig strax före klockan två, när jag sov som bäst. Det är verkligen dags att pensionera den, men jag älskar den och har svårt att skiljas från den. Så jag har tre batterier till den som jag alternerar. Igår laddade jag upp batteri nummer två och håll nu en tumme att det funkar som det ska under dan! Eftersom framtiden är så osäker vågar jag inte riktigt investera i en ny mobil, eftersom jag inte kan dra på mig nån återkommande månadsavgift ifall det värsta scenariot blir verklighet. Ja, jag är orolig och bekymrad, men jag försöker att fokusera på det som är positivt och bra. Att ingenting är säkert i livet – mer än att du alltid ska leva med dig själv. Det har jag fått lära mig med besked, så det är jag beredd på.

Jag hade väldigt ont i hälen igår kväll. Den till och med värkte, vilket den inte har gjort så mycket. Den har mest gjort ont att stå och gå på. Mina andra krämpor är som de är och jag känner av en molande värk hela tiden. Inte ett ljud har jag hört från Sjukstugan i Backen än, men det har ju bara gått två månader sen de fick remissen och de verkar ju mest vara bekymrade över att patienterna ser vad de har för underkläder… Men det är lite märkligt… När jag väl tog upp mina besvär med doktorn och han skrev en remiss eftersom han tyckte att det var liiite jävligt för mig, då har det problemet nästan blivit sekundärt. Kan kroppen hela sig själv? Kan kroppen mota bort en alien som tar en i besittning? På utsidan ser det likadant ut och när jag känner så känns det likadant. Men jag behåller livet inuti mig och det är en märklig känsla. Är det en prövning eller är det en gåva eller är det bara en tillfällig respit? Jag har inga svar, men jag kan meddela att jag bekämpar min alien med alla krafter jag har till övers. Alla.


Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalblaskan har en intressant artikel idag om avtackning från jobb. Jag läser och begrundar lite av det artikeln förmedlar: avtackning från arbetet har förändrats.

Att sluta jobba för att man går i pension eller för att man byter jobb, till exempel, är vanligen en ganska stor omställning, enligt artikelskribenten. Avtackningen har mist sin betydelse eftersom folk idag allt oftare byter jobb. Yrkesrollen var viktigare förr, men var sitt jobb. Idag är andra saker viktigare. Ytterligare ett skäl till att avtackningen har mist betydelse är att det först diskussioner om höjd pensionsålder. Det blir liksom inte ett lika stort steg, en lika stor omställning.

Uppsala kommun, som är länets största arbetgivare, enligt artikeln, tycker fortfarande att avtackningar är viktiga. Det finns rutiner för avtackning och enligt dessa är 650 kronor avsatta till avtackningspresent. Guldklockor är inte lika populära längre, många väljer i stället en guldmedalj, kanske för att guldpriserna har gått upp.

På PRO tror man också att avtackningen är viktig. För en del personer är kollegorna det enda sociala livet de har och då blir avtackningen extra värdefull. Det behöver dock inte vara nåt märkvärdigare än en fika…

Den som har följt min blogg har kanske läst att jag inte fick ens ett tack för de 23 åren jag gett av mitt liv till min förrförra arbetsgivare. Jag tänker att allt jag hann göra under dessa år kanske inte var dåligt..? Jag minns inte hur många avtackningspresenter och liknande jag själv skänkte pengar till. Det gör fortfarande ont att tänka på den uteblivna avtackningen, trots att över tre år har passerat. Det lär fortsätta att göra ont. I stället för avtackning hade de säkert fest, mina före detta kollegor. Man skulle ju ha kunnat tänka sig att nån så kallad arbetskamrat hade ordnat nånting. Men inte ens det. Nej, de festade säkert allihopa tillsammans eftersom de hade lyckats i sitt uppsåt att bli av med mig.

Hos min förra arbetsgivare var jag ett halvår. Ett halvt år. Sex månader. Avtackningen blev ett jättefint och varmt minne för livet – med kaffe, önsketårta, tal och alldeles för dyrbara presenter. Jag kände mig verkligen uppskattad av den arbetsgivaren. Det var fint med en gemensam stund innan jag lämnade min arbetsplats, det ställe där jag hade tillbringat åtta timmar om dan.

En sån fin tårta fick jag.


Jag har lärt mig att människor kan vara ganska hårda
– en utebliven avtackning ger ju en klar och tydlig signal. Jag har också lärt mig att 23 år inte var nåt värda hos just den arbetsgivaren. Men att sex månader hos en annan arbetsgivare var värda så mycket mer. Tänk sån skillnad det är!

I lokalblaskans artikel blev fyra personer tillfrågade om de hade blivit avtackade. Två pensionärer hade blivit avtackade, en person som skulle börja på ett nytt jobb blev avtackad i samband med en jullunch och en student svarade att hon ju har ett tag kvar till pensionen, men att hon nog skulle kunna tänka sig en middag med arbetskamraterna.

Skulle du vilja bli avtackad om du bytte jobb, slutade eller gick i pension? Och hur i såna fall?

Read Full Post »

Jisses! Man kan ju tro att vuxna svenskar är hur barnsliga som helst – för julklappen från chefen är viktiga prylar!

Men faktum är att symbolvärdet inte kan underskattas, precis som det sägs i den lilla artikeln i Dagens Nyheter. Se bara hur glad jag blev för julhälsningen med Trisslott som jag fick igår från min arbetsgivare!

Förr i tiden gav arbetsgivaren ofta bort sprit i julklapp. Det skulle ingen arbetsgivare komma på tanken att göra idag! I stället ger man prydnadslyktor, knivar, upplevelser, biobiljetter och liknande. En del arbetsgivare ger bort julklappar till välgörande ändamål.

Hur som helst, julklappar från arbetsgivaren är viktiga prylar, som sagt. Jag vet inte hur många gånger jag har fått värdelösa prylar av min före detta arbetsgivare, såsom fula lyktor, äcklig choklad, presentkort på en dyr affär som jag aldrig handlar i, en hemsk gul fleecefilt* och lite annat. En gång fick jag nåt användbart, en karaff med ett glas. Vi var cirka hundra personer som fick ta emot julklapp på min arbetsplats. Inom vissa verksamheter som också tillhörde organisationen fick man ingenting.

Av chefen fick vi vid varje terminsslut en bok. En del av oss blev överlyckliga, medan andra aldrig hållit i en bok tidigare, ungefär. Många leenden slocknade snart också när medarbetarna insåg att chefen inte hade betalat julklapparna själv utan de gick på avdelningens budget. Till skillnad från vår julklapp till chefen, som jag otaliga gånger kände mig tvingad att bidra till med mina surt förvärvade slantar. Chefen hade för övrigt som sport att hitta värsta tegelstenen till mig, ytterligare ett försök att tråka mig. Men faktum är att jag plöjde dem alla, bara för att chefen inte trodde att jag skulle göra det! Tänk så skönt att jag slipper ta emot julklappar som jag inte vill ha längre! Och guldklockan, som jag borde ha fått i år, har jag också sluppit att ta emot. Så mycket var alla mina år som lojal medarbetare värda – det vill säga noll och intet.


Den här tråkiga boken på 882 sidor fick jag i julklapp, till exempel. 

                                                                                                                                                                  Jag undrar om det fortfarande görs skillnad på skit och pannkaka i organisationen… För på nåt vis är det så, att även om jag är vuxen, är arbetsgivarens julklapp ett bevis på mitt värde. Och eftersom min arbetsgivare gav mig en Trisslott är jag uppenbarligen värd nån miljon…

                                                                                                                                                        Vad är den bästa respektive sämsta julkklapp du har fått av din arbetsgivare???

                                                                                                                                                              *gult är ju, som bekant, alltid fult

Read Full Post »

Inte har du väl måndags blues? Måndagar är ju så härliga! Vardagen tar över och allt faller på plats igen. Ordning och reda, kanske lön på fredag. Om du har nåt jobb, vill säga. Jag såg två annonser igår på jobb som verkar intressanta och ska sätta mig och skriva ansökningar.

I helgen har jag sett och hört ett och annat. Hur De Onda i vår tillvaro kan slå så hårt. Och så har jag snöat in på att de som har felat grovt tycks klara sig undan och till och med applåderas och promoveras. Men trots det ger en del av oss, som visserligen inte är felfria, men som fick halshuggning och deportation som straff och som blev utan applåder, guldklockor eller nåt tack för det vi ändå åstadkommit, inte upp. Vad det måste reta! Vad vi måste kännas som vaglar i Djävulens öga när vi kan stå framför våra barn med rena samveten. Rena samveten. Tänk på det ett tag!


En del av oss ger inte upp.

                                                                                                                                                              Lite svalare idag, än så länge, och lite mulen himmel med inslag av sol. Kan ju tänkas bli hett igen. På dagens agenda står att ringa ett samtal och försöka beveka samt att återlämna en nyckel. Det är alltid nåt sorgligt med att återlämna nycklar, tycker jag! Man har haft ett förtroende och kanske ett uppdrag – och sen har man inte det längre. Eller man flyttar. Lämnar ett hem fullt av minnen för ett ställe som jag ännu inte har satt nån prägel på alls.


Det är nåt sorgligt med att lämna tillbaka nycklar.

                                                                                                                                                    Huvudvärken bultar bakom pannan idag. Jag känner mig trött och tung i kroppen. Åter en lingonvecka – så typat! Jag blir ju så slut av blodförlusten och att trycka i mig leverpastej är ingen höjdare… Men så får det bli! En tur till Tokerian senare, alltså, för att inhandla järnmat.

Nu har jag sparkat igång den här dan och det är bara att fortsätta…

Read Full Post »

Häromdan när jag stod på ICA och skulle till att betala ringer min mobil. En man i andra änden söker Högsta Hönan i Stadens sandlåda.

Men hallå… Vem tror du att jag är?

Mig veterligen har HH aldrig haft mitt mobilnummer och för övrigt är det två år sen jag lämnade sandhögen. Jag skrattade bara (ibland kommer ett tillägg, men det beror på mitt humör) och sa att

Då har du kommit helt fel!

Igår ringde en liten Andreas och började prata siffror och tekniska problem. Väldigt trevlig och behaglig röst. Men…

Vem tror du att jag är?

frågade jag.

Andreas trodde att jag jobbade på ett investmentbolag. Det gör jag inte. Jag jobbar inte alls.

Sen kom ett mejl med ett jobbtips. Ett jobb på Företaget-som-är-onämnbart-utan-att-jag-ser-rött. Hur skulle jag vilja jobba på ett ställe där ingen lyfte finger till mitt försvar? Det företag som nu i april skulle ha skänkt mig en guldklocka för lång och trogen tjänst? Ett företag som jag var lojal mot och jobbade hårt i under över 20 år?

Vem tror du att jag är??? VEM?

Read Full Post »

Jag ville bara passa på att tacka för att jag slipper tacka, hyckla och låtsas bli glad över en julklapp från jobbet som antingen är ful, värdelös eller bara knäpp. Samtidigt vill jag också tacka min förra arbetsgivare för att jag slipper ta emot nån guldklocka i vår för 25 års trogen tjänstgöring.

Vem sa att jag är bitter? Nej, tacksam är jag. Så j***a tacksam!

Ha nu en riktigt god jul och ett fantastiskt nytt år, kära före detta arbetsgivare! Men må folk hålla sig friska av bara f*n så de slipper besöka dig!


Så här högt är värdet.

Read Full Post »

Läser i lokalblaskan att det är ännu fler chefer som flyr Sjukstugan i Backen. Två chefer flyr och en chef är kritisk. Det är intressant att tidningen bara nämner de chefer som slutar och inte ”alla andra”. För tänker man logiskt torde det inte bara vara cheferna som lämnar det sjunkande skeppet Sjukstugan i Backen utan även råttorna vanliga, dödliga anställda. Varför nämns aldrig dessa??? Dessa som kämpar i motvind bland idiotiska beslut som inte har nån som helst förankring i verkligheten. Dessa hjältar i vardagen.

Idag läser jag emellertid att en av Sjukstugans riktigt bra chefer slutar. Den andra chefen som slutar har jobbat där i 35 år. Och orsakerna är en omorganisation som pågått i två och ett halvt år. Upplysningsvis kan jag meddela att när jag tillträdde min tjänst inom Företaget 1986 pågick… en omorganisation.

Det är väl jättebra att en stor koloss till organisation inte står still utan utvecklas. Men när den hela tiden utvecklas så gott som enbart negativt då undrar man om det sitter rätt personer vid rodret. Heder åt de höga höns som klivit ner från chefspinnarna och öppet deklarerat att de inte klarar av att sköta skeppet Sjukstugan! Man undrar bara när högsta ledningen ska inse att man faktiskt har begränsat med såväl kompetens som förtroende och avgå. För det torde ju vara den rimliga följden.


Högsta hönset borde vara nån att se upp till.

                                                                                                                                                Personligen slipper jag i vår att ta emot guldklockan för mitt arbete. För 23 års arbete var ingenting mer värt än att jag fick höra att jag skulle vara tacksam. Tacksam?

Read Full Post »

Older Posts »