Ett långfredagsinlägg.
Igår seneftermiddag och kväll hade jag kunnat jobba. SÅ bra var ryggen. Därför slog besvikelsen ner som en tung sten i huvet i morse när jag vaknade: ryggen värkte värre än värst. Precis som personen i huset som skrek värre än värst åt sitt barn. Jag blir nästan lika tokig på både ryggen och personen, men jag kan inte göra så mycket åt nåt av dem. Det blev till att lägga sig på köksgolvet i 20 minuter och glo upp i taket. Och fota lite.
Vinskåpet fotat från mitt golvläge.
Jag passade på att fota mitt vinskåp från det underläge jag befann mig i. Det fick jag till en födelsedag av ett gäng jag tillfälligt tillhörde. Är det nåt jag ångrar så är det att jag just lät mig tillhöra det gänget. Man ska inte blanda ihop vänskap med kärlek. Nu finns ingenting kvar – mer än lusten från annat håll att smocka till mig för alla dumheter jag har sagt och gjort. Jag har haft tur som haft skydd av andra eller inte varit hemma när den smockan har hängt i luften. Oavsett – jag tror inte på att ta till nävarna. Att prata är bättre, men kräver förstås ett visst mod. Och det har inte jag heller alltid haft.
Vinerna i vinskåpet får stanna hemma när jag far till Blåkulla Himlen idag. Det blir öl och snaps till påskbordet i morgon i stället. Vi är fyra vuxna som ska äta tillsammans och då tycker jag att det är OK att snapsa lite. När bonusbarnen var yngre var det sällan sprit på bordet vid de högtider jag deltog. En gång drack jag snaps till midsommarsillen. Därpå höll jag en lååång föreläsning om hertig Magnus i Vadstena. Den påminns jag fortfarande om – och jag skäms varje gång, samtidigt som jag ändå skrattar lite, det var ju ett ganska harmlöst beteende, att ge barnen en historielektion.
Snaps och barn är en korkad kombination. Och korkar kan man spara i en damejeanne i stället.
Jag tycker att sprit och barn är allt annat än en harmlös kombination, det är kort och gott en korkad kombination. Vid tidigare påskar letades det ägg i stället i Himlen. Och på påskafton blev det en tur ut till morfar och hans påskbord. Nu är tre barn vuxna och det minsta ska till sin pappa, så vi stannar i Himlen. Och tar en snaps, möjligen två. Det innebär att jag inte kan ta min medicin i morgon kväll. Stark medicin och alkohol är nämligen heller inget annat än en korkad kombo. Jag får försöka klara mig utan kvällsmedicinen. Alkoholen är för övrigt lite lurig vid smärta. För jag vet också att den många gånger lindrar inflammationsvärk. Tur att jag är stark nog att vara måttlig.
Det är fyra saker jag ska fixa innan jag åker och hämtar Fästmön från jobbet: bädda, gå ut med sopor, vattna krukväxter och duscha. Just nu har jag så ont att ingetdera lockar. Men en varm dusch och sen en promenad till soprummet kanske är bra. Doktorn sa ju att lätta promenader är läkande. Vidare sa naprapaten att min smärta, som ju inte går ner i benen utan i ljumskarna, tyder på att det inte är diskbråck. Däremot indikerar smärtan, som kom tillbaka i samband med en infektion, att det kan bli en lång väg till tillfrisknandet. Det ger mig ändå ett visst hopp – jag ska bli frisk! Det blir inte alla ryggmänniskor, nämligen.
Nu ska du ha en riktigt fin påsk! Datorn följer med till Himlen, men det är inte säkert att det blir så mycket skrivet. Idag är det ju långfredag och man ska hålla sig stilla (som om jag gör nåt annat…). Jag är så gammal att jag faktiskt minns hur stilla det var på långfredagarna på stenåldern. Det var faktiskt inte förrän 1969 som man lyfte förbudet för offentliga nöjesetablissemang att hålla öppet på långfredagen…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 