Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fantasifullt’

Ett inlägg om en bok.


 

Vredens tidDet är alltid roligt att göra nya, litterära bekantskaper. I julklapp av Fästmön fick jag de två inledande böckerna i en serie signerad Stefan Tegenfalk. Nu har jag läst den första boken, Vredens tid, en bok som tangerar Uppsala lite grann. Dock inte så lyckat, dessvärre…

Boken inleds med en krock med dödlig utgång på riksväg 72. Sen fortsätter en ny historia fem år senare. Kommissarie Walter Gröhn får en praktikant, Jonna de Brugge. Det udda paret får i uppdrag att snabbt och smidigt lösa ett fall där en hög jurist tycks ha tagit livet av en taxichaufför. Så följer flera mord och alla är de lika konstiga. Men två klipska hjärnor, en mängd poliser och en och annan journalist kommer sanningen på spåret.

Jag tycker att det här är en både spännande och… ska jag säga… fyndig (?) deckardebut. Men jag har några invändningar. Om man ska skriva om platser i Uppsala bör man till exempel veta att vi säger

Stora torget eller busstorget,

inte 

Stortorget.

Vidare är jag fullt medveten om att cancer idag inte alltid är en sjukdom med dödlig utgång, men att en bortopererad hjärntumör inte innebär nån som helst konvalescens känns lite för fantasifullt.

Det som emellertid får mig att undra om boken har lästs igenom av nån förlagsredaktör är det faktum att man på sidan 202 i pocketversionen tömmer en bil på bensin för att på sidan 230 sen åka iväg med sagda bil – utan att ha tankat den. Det känns mer än fantasifullt.

Men nu ska jag inte bara gnälla! Även om jag läser att bokens personer inte har några motsvarigheter i verkligheten tycker jag mig ana att Ulrica Schenström och Anders Pihlblad har fått låna vissa ”drag” till karaktärerna Ulrika Melin och Jörgen Blad. Men, men, det kan vara jag som är fantasifull.

Det totala Toffelomdömet blir högt, trots Uppsala- och bensinmissarna. Jag ser fram emot att läsa nästa del i serien, Nirvanaprojektet. Särskilt som slutet i Vredens tid är som det är…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg.


 

Nånstans mitt på dan blev jag tvungen att gå några ärenden till affärerna i rondellen. Bland annat köpte jag kopieringspapper till min skrivare. Ja, inte för att jag kopierar utan för att jag har vissa system när jag skriver bok och när jag skriver ansökningar som kräver utskrifter. Det är inte bara färgpatroner till skrivaren som går åt då utan vanligt, hederligt papper. Det blev en bunt om 500 papper för 49 kronor på MM-affären. Före mig i kassakön skenade en yngre kvinna fram och tillbaka. Hon gick och hämtade en vara från sminkavdelningen. Men du ska inte tro att hon la tillbaka varan – också den från sminkavdelningen – som hon INTE skulle ha! Nej, den lämnade hon kvar på platsen där man ställer varukorgar medan man lassar på bandet i kassan. Kassapersonalen och jag bara tittade på varandra. Jag sträckte fram den icke köpta varan till personalen och sa nåt i stil med att

det är väl bäst att du lägger undan den här så inte nån ställer en tung varukorg på den så den går sönder…

Hur lata är folk, egentligen? Man kan ju undra…

apoteket var det knökfullt med folk. Det är visserligen bara ett litet apotek, men välbesökt. Jag inhandlade mina varor och passade i samma veva på att äntligen bli medlem. För hur det nu är så gör jag merparten av mina apoteksinköp vid det här apoteket. Varför då inte dra nytta av rabatter och erbjudanden?

Sen steppade jag förstås in på Tokerian. Som vanligt jagade jag extrapriser. Jag har då god nytta av affärskedjans app, men jag kan tänka mig att somliga blir irriterade på mig för att jag stannar och fipplar med min iPhone. Nu försöker jag ställa mig och varuvagnen åt sidan, fast man kan ju ge sig på att det alltid är nån som ska tränga sig fram. Idag hittade jag kycklingfärs till ett jättebra pris för ett halvkilospaket samt mjölk till halva priset på grund av kort datum. Därför unnade jag mig och Fästmön ett paket kalkonsalami. Men det var tur att jag tittade ordentligt på bäst före-datumet. Jag tror nämligen att man kan bli lite sjuk av fågelmat som passerat detta datum med nästan två och en halv vecka… Det känns konstigt att Tokerian vill ta betalt för gammal korv, med betoning på gammal.

Kalkonsalami med utgånget datum

Det här paketet köpte jag inte.


Hemma på min gata igen 
fortsatte jag med mitt skrivande. Idag har jag jobbat stenhårt och skrivit om ett halvår av mitt liv, ett av de bästa halvåren på senare år. En maskin tvätt har jag också kört och den blev nyss klar för hängning.

Anna har inte hört av sig och det regnar inte ute, så jag gissar att hon följer sin intention att promenera hem från jobbet. På Annas jobb är det lite tufft läge nu, med många som är höstförkylda och en del vakanser. Därför blir det nog inte möjligt för henne att byta bort de fyra kvällstimmarna på lördag. Det innebär att det inte blir nån Kulturnatt för vår del i år. Men vi överlever nog det också.

I kväll serverar New Village-köket stekt kycklingkorv med snabbmakaroner, fantasifullt och bra. Vad serveras i DITT kök???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt trött inlägg.


 

Dessa kanske kan komma till användning på balkongen nästa varma säsong. Jag har inte kunnat hänga tvätt där på flera år eftersom somliga vägrar att kommunicera med mig angående rök.

Jag använder inte klädnypor när jag hänger tvätt, men jag har ingen lust att lägga ut en bild på mina underkläder. Därför får nyporna illustrera tvätthängning.

Den här dagen började så bra. Jag hade inte jätteont i ryggen när jag vaknade, men allt eftersom timmarna gick och trots medicin slog det onda till. Igen. Jag blir så besviken, frustrerad, irriterad och framför allt trött. Att tvätta, till exempel, är ju inte särskilt jobbigt i moderna tider. Glöm klappträn och iskallt vatten. Man slänger ju bara smutstvätten i en maskin, häller i tvättmedel, trycker på en knapp och så fixar maskinen resten. Det enda man som tvätterska behöver göra är att hänga tvätten. Det tog mig en och en halv timme i tre omgångar att hänga upp en maskin rena underkläder och strumpor. Mycket irriterande! 

Det är verkligen strålande väder idag och jag hade gett mig den på att ta en liten promenad. Jag tog mig med nöd och näppe runt de närmaste husen här… För övrigt var det riktigt ruggigt att passera stället där sju skott avlossades klockan 4.16 förra veckan. Där låg blommor och ljus. På en bänk vid en lekplats nära satt en person som såg ut att samla sig för att gå fram till platsen och lägga ner sin blomma. Usch, det var faktiskt rentav fruktansvärt att passera, när jag tänker efter…

Hemma igen var jag helt slut. La mig först en stund på köksgolvet, därefter ovanpå gästsängen. Plötsligt var jag borta för världen en halvtimme. Det är en fördel med att vara sjukskriven – jag kan vila när jag behöver. Och uppenbarligen behövde jag vila just då.

iphone5black

Det hördes inte vad jag sa i denna idag.

Sen ringde jag mamma och då blev jag trött igen. Idag hörde hon inte vad jag sa i luren, så både hon och jag skrek. Mest hon. Jag försökte hålla luren en bit från örat. I ett svagt ögonblick lovade jag att ringa i morgon kväll igen.

Men då ska ju jag till frissan!

sa mamma.

Nej, du ska till frissan på eftermiddagen, nästan samma tid som jag ska till naprapaten,

svarade jag.

Jag försöker att inte bli irriterad, men jag mår inte så bra nu, jag är trött, har ont och tålamodet är… kort… När mamma sen inte förstod att det kostar att ringa (!) från min mobil (även om det är billigare från mobilen än att ringa från den fasta telefonen på dagtid), kände jag att det var dags att säga hej då. Innan jag sa nåt ironiskt i stil med

Tror du att jag ringer från en leksakstelefon, eller?

Vid 16-tiden hasade jag nerför trappan för att vittja postboxen.  Ett korrekt ifyllt läkarintyg hade kommit tillsammans med en räkning från a-kassan. Jag scannade in intyget och mejlade min chef.

Eftersom jag nu ändå satt vid datorn passade jag på att betala a-kasseavgiften för de tre kommande månaderna. Den var sänkt igen med hela nio kronor. Wow… Fick också ett mejl från a-kassan om att jag hade ett oläst meddelande i min a-kasse-inbox, så jag loggade in och läste det. Rena turen att jag kom ihåg lösenordet. Förresten var det dags att byta, så det gjorde jag. Från och med min födelsedag ska a-kassan införa nåt som heter, fantasifullt nog, Mina sidor. Då räcker det inte med lösenord, då ska man ha e-legitimation också. Det är jättebra med säkerhet, men fan vad det krånglar till saker och ting av praktiska skäl för mig.

banan

Banan – del av min middag idag.

Jag blev trött igen. Min ork är noll och intet. Jag har ont i ryggen och ner i ljumskarna. Idag blir det ingen matlagning som igår (kycklingchorizo grillad i ugnen) utan nyponsoppa och en banan.

För övrigt längtar jag efter min fästmö. Men det dröjer nästan två dygn tills vi ses.

Dagen kan summeras enligt rubriken: nytta och vila. Lite av det första, mer av det andra. Ändå inte tillräckligt av nåt…

Och BTW… Thanks, Kev, for entertaining me with Status Quo via Twitter!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan skriver om hur hon fick ordning på sin balle* och köpte färgglatt att ha under.


Lördag och Fästmön är ledig – KORS I TAKET!
Finväder dessutom. Så idag hade vi inget att skylla på utan det blev en promenad. Men först ringde jag faster E och därpå stegade vi iväg till Tokerian för att inhandla middagsmat. På Tokerian såg vi galningar i shorts – jäklar varmt är det inte! Jag plockade ut medicin på apoteket i samma veva. Vi passade också på att titta in till Arge Kaj. Somliga skulle köpa trosor, men kom inte ihåg sin storlek. (Jaa, jag börjar bli fundersam över mitt minne på allvar… Medicinen tycks ju inte hjälpa…)

Vi passerade hemmet och slängde satte in varorna innan vi fortsatte ut i vårsolens glans. Fotas skulle det göras, förstås…

Anna fotar
Min rödluva fotar.


Jag var lite rädd
att jag skulle få ont i hälen, men hade jag fått det, skulle jag bara ha vänt hemåt igen och Anna kunde ha fortsatt på egen hand. Det gick i bra att gå och hälen höll sig lugn.

I trädgårdarna höll folk på att göra fint. Ett gäng försökte få ner ljusslinga från ett träd. Onödigt, tycker jag. Snart vänder det ju igen och blir mörkt.

En skopa sand
Mycket sand är det här och var.


Solen värmde,
men vinden var kall. Himlen var härligt blå och det var bara lite moln. Vi promenerade i bara luvatröjorna och såg säkert riktigt muppiga ut – Anna, som är kvinnan i familjen, i sin röda Puma-tröja, jag, som är mannen i familjen, i min svarta dito.

Blå himmel o bara lite moln
Blå himmel och bara lite moln idag.


På ett ställe
såg vi en riktigt fin gammal bil. Jag tror bestämt att det var en gammal polisbil eftersom den hade extrautrustning i form av strålkastare på taket.

En gammal Volvo
En gammal polisbil?


Efter ungefär 40 minuter
vände vi hemåt. Vi passerade mitt kallförråd och hämtade balkongbordet som hade bott där över vintern. I vanliga fall brukar mina balkongmöbler få stå kvar på ballen över vintern med en presenning över sig. Men i år skulle där ju förvaras fönster på senhösten. Stolarna och pallarna fick plats i lägenhetsförrådet, bordet fick jag släpa bort till kallförrådet. Det var jätteskönt att få hjälp att bära tillbaka det nu!

 Balkongbord
Balkongbordet hämtades.


Sen kunde jag förstås inte låta bli
att göra i ordning på ballen. Jag dammsög och hämtade in stolar och pallar, torkade av möblerna, la på en duk och dynor. Nu är det randigt (dynorna till pallarna), rutigt (dynorna till stolarna) och blommigt (duken till bordet). Ja ja, allt går i blått i alla fall. Alltid något.

Anna kokade kaffe och bredde sig en knäcke och tog en banan. Sen skulle vi premiärfika på ballen. Jag skulle just sätta tänderna i min kexchoklad när mamma ringde. Så jag fick vänta med chokladen en stund, trots att jag var så sugen. Det går liksom inte att prata i telefonen och äta kexchoklad samtidigt.

 Kexchoklad o kaffeKexchoklad och kaffe till mitt premiärfika på ballen.


Anna tyckte att det var lite kallt
och hade med sig sin sjukfilt. Under den satt hon i luvatröja. Till och med luvan åkte på, så jag undrade om jag fikade med tomten, eller…

Tomten
Tomten?


Så kom jag på
att vi hade goda ostar till kvällen, men inga druvor. Slängde därför på mig jeansen och tog en ny runda till Tokerian. Tittade också in till Kaj och inhandlade tre par färgglada trosor – i rätt storlek (jag tittade efter hemma i lådan).

Färgglada trosor
Färgglatt värre.


Det ena paret
hade chihuahuor, rosa BH:ar och noter påtryckt, det andra hade serietidningsljud och det tredje paret hörlurar. Inte bara färgglatt utan rätt fantasifullt också, alltså.

Nu vilar jag ut en stund innan jag ska ställa mig vid spisen och steka Kalle till middag. Det blir en soft kväll i kväll, med god mat och dryck och förmodligen Unge kommissarie Morse – den senare tycker Anna är så skön att sova till i soffan.


*balle = balkong


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår var det ju som bekant lördag. Missade du det? Hur kunde du?! På lördagar är det ju lördagsgodis som gäller. Precis likaväl som det finns måndagssnask, tisdagsgotta, onsdagssnarre etc.) Jag och Fästmön köpte var sin bunke Karamellkungens. Min bunke var som vanligt fetare än Annas. Dessutom innehöll den bara gott godis. Anna köper nästan bara äckligt godis.

En bunke gott godis.


Det var ett tag sen
jag kom på att det faktiskt är smartare att köpa bunkar i stället för påsar. Påsar rymmer nämligen hur mycket som helst. Det gör inte bunkar eftersom

The lid is the limit.

Ungefär. Men först igår kväll började jag titta närmare på bunken och la upp ett riktigt flatgarv (ja, jag är ju flata, följaktligen skrattar jag som en sån när jag skrattar) när jag läste:

Så fantasifullt…


På andra sidan
stod det – och då med texten i turkos USCH! – :

Ännu mer… fantasifullt.


Nej, jag tänkte
jag skulle hjälpa Karamellkungen. Vad sägs om…

Många har bajsiga fingrar när de gräver i godisbehållarna.
Det är därför du alltid får diarré.
Alltid.

Eller vänta… denna då:

Jag lockar dig trots att du är vuxlig.
Du har ingen karaktär.
Skit i bantningen!

Har du kanske nån annan slogan som kan vara till hjälp på traven för Karamellkungen???


Livet är kort. Men godis är gott!

Read Full Post »

Klockan hade knappt passerat 16 när jag styrde kosan hem till New Village. Det var mörkt ute och små regndroppar trillade mot kinderna som tårar. Nej, jag ville inte alls åka hem till en kall och ödslig lägenhet. Men så blev det, för jag hade lite saker jag behövde göra hemma. Det blev i alla fall en mysig stund vid Fästmöns köksbord med kaffe, pepparkaka och ädelost – fast sen när hon talade om vad ostdoften påminde om, bröts myset av att hon och jag och Linn flabbade som de tokor vi är! Sen glodde vi i reklam från tre olika smyckesaffärer och önskade oss det ena smycket efter det andra – dyra som f*n skulle de vara. Anna toppade med ett diamanthalsband på närmare 125 000. Detta medan Linn knåpade på sin önskelista – hon fyller ju år i början av december.

Nu är en maskin är tvättad och hängd, maskin nummer två kör jeans. Jag har pratat med mamma, som jag visste skulle känna sig ensam idag när det är söndag och trist. Hon var trött och lite hängig och hade gått i morgonrock hela dan.

Det gjorde du rätt i!

sa jag. För jag tycker att mammor ska få göra som de vill när de är gamla och inte bry sig om vad omgivningen tycker och tänker.

Stolt är jag, för jag har kokat kalkonwienerkorv enligt Annas instruktioner och det var lätt, gick fort och blev gott! Det smakade som de där kokta korvarna i prassligt papper jag fick på vinterkvällarna av pappa. Då, när vi gick på Storgatan i den där småländska staden där alla verkligen var fruktansvärt snåla (så där som inte riktigt tror, fast man säger att smålänningar är). Antingen var vi på jakt efter julklappar till mamma eller så var jag med pappa ute på jobb, medan  mamma var på sjukhus. Troligen det senare. Men just den där smaken av kokt korv har jag ett varmt och gott minne av! Den lilla flickan (= jag) skulle ju ha nåt att äta och pappa var inte heller nån mästerkock. Det har jag ärvt, liksom…


En smak av vinterkvällar med pappa…

                                                                                                                                                                 Jag sitter och tänker att veckan snart är slut och att jag ska säkerhetskopiera några filer innan jag slänger mig i fåtöljen för att göra mig trött med nåt trist TV-program. Tungan är full av blåsor och jag undrar vad det är jag inte tål nu eller om jag har fått nån ny brist. Lägenheten är kall och i morgon blir den ännu kallare när värme och varmvatten ska vara avstängt mellan klockan åtta och klockan 22. Men asså, måste de göra fjärrvärmearbeten när det så gott som är vinter??? Jag har förvarnat Anna om att jag kanske kommer flygande i morgon kväll ifall jag snudd på fryser ihjäl här hemma. Det blir några mil att köra till jobbet på tisdagsmorgonen i såna fall, men hellre det än att bli utan röv. För det är ju röven man fryser av sig när det är kallt.

Nya grannarna har satt en lapp på anslagstavlan nere i trapphuset om att de renoverar och hoppas att de inte stör för mycket. Det var omtänksamt! Tänk om somliga hade gjort nåt liknande när de renoverade under mitt sovrum ett antal helgmorgnar. Då var jag väldigt jämn i munnen, så att säga. Jag log inte en enda gång. Jag var skitarg. Jag knackade i elementet när de började spika före klockan nio en söndagsmorgon och puckona knackade tillbaka som om det var nån rolig lek vi lekte. Sen började nån annan i huset knacka också. Det är visst deras sätt att kommunicera med mig. De knackar. Eller springer med listor eller skriver illa stavade brev utan att ha alla fakta och lägger i min postbox. Tröttsamt…

På tal om tröttsamt… Sjukstugan i Backen söker ny chef till en av sina verksamheter. Om man skulle ta att anmäla sitt intresse för tjänsten. Den är vakant sedan ett tag tillbaka eftersom man har mankvinnövrerat ut tidigare befattningshavare. Undras vad man skyllde denna för att ha gjort för tok. Jag menar, det måste vara nåt rejält fantasifullt med tok om man petar bort nån för att tillfälligt återta nån annan som gjort tok på riktigt. Att sen låtsas som om det är tillfälligt är ju bara larvigt. Det här har vi, några stycken, slagit vad om skulle ske så vi klappar oss på knäna och vet inte om vi ska skratta eller gråta. Eller, som sagt, kanske anmäla vårt intresse för tjänsten. Vi börjar ju bli en klunga vi också nu, vi som inte är groupiesar.

Nej, nu ska jag gå och hänga upp blöta jeans. Dra dem rätt form och låtsas att det är nåt annat jag drar i. Hårt och illvilligt. Vem f*n sa att jag är snäll? Det är fel.

Read Full Post »

Varning för snusk och kiss- och bajshumor! Bland annat…

                                                                                                                                                        Fästmön, Elias och jag tryckte in oss i Clark Kent* och åkte ner på stan. Målet var lördagsloppisen på Vaksala torg. Vädret var av och till, men till sist fick vi på oss några anständiga paltor.

Först var det mest blommor och grönsaker vi såg. Bakom dessa stånd hittade vi sen guldgruvorna. Det var stort fokus på skor idag.


Vem vill köpa EN sko???

                                                                                                                                                               Vissa skor var det kanske inte riktigt säsong för… Jag kände hur svetten bubblade mellan tårna i mina gympadojor – jag hade strumpor på också, dagen till ära…


Lurviga skor för den frusna.

                                                                                                                                                          Eftersom jag var varm om fötterna tittade jag efter några alternativa skor. De enda snygga jag såg var tyvärr inte i min storlek.


Rött är sött, men dessa klackskor hade mina breda 42:or inte kommit ner i. Och inte hade jag kunnat stå på klackarna ens fem sekunder…

                                                                                                                                                              En del blev akut trötta och tog sig en power nap under parasollet, mitt i torghandeln. Tja, alla sätt är ju bra utom de dåliga, eller hur?!


Akut trött.

                                                                                                                                                               Hela handeln skedde under övervakning av Musikens hus, denna byggnad som är så ful att den är snygg! Eller i alla fall häftig…


Övervakare av loppishandeln.

                                                                                                                                                              Var sin glass gjorde att vi fick lite energi tillbaka. Vi tittade på böcker. Jag hittade tyvärr inte den saknade boken i fru Hatts Lotta-samling. Elias köpte en Kalle Anka-pocket för en tia. Anna och jag hittade var sin passande bok, men vi köpte dem inte.


En Anna-bok till Anna och en fis-bok till mig, förstås.

                                                                                                                                                            Sen kom vi till en man som hade en massa spännande saker. Mycket var i afrikansk stil – masker, figurer och huvuden. Han ville ha tio spänn per foto jag tog, men jag sa att han får gratis reklam på en blogg nära sig.


En afrikansk figur med konstig kropp.

                                                                                                                                                              Flera huvuden fanns också på borden. Det här manshuvudet var väldigt fint, tyckte vi.


Häftigt huvud!

                                                                                                                                                            Sen ställde han upp en musicerande trio i trä, men den kändes mer av asiatiskt ursprung. Den var också fin.


En musicierande trio, troligen av asiatiskt ursprung.

                                                                                                                                                           Naturligtvis kunde vi ju inte gå ifrån den trevlige mannen med de spännande figurerna. Anna gjorde ett intressant inköp som hon nog berättar om på en annan blogg nära dig under kvällen eller så. Det var ett riktigt kap – och den som prutade var säljaren själv…

Vid ett annat bord gjorde jag dagens snusk-upptäckt! Fast jag kan inte riktigt se vem eller vad mannen gör ”det” med… Kan du???


Snuskigt afrikanskt.

                                                                                                                                                          Fikasugna blev vi förstås. Somliga ville gå och äta hamburgare, men andra var mer sugna på kaka. Och vart går man om man vill äta goda kakor? Till min vän Greken på Kafferummet Storken, förstås! Tyvärr hade vi precis missat fru Stork, men yngsta fröken Stork skrattade välkomnande när vi kom.

Det blev kaffe och morotskaka för de stora, Päron-Mer och chokladboll med pärlsocker till den mindre i sällskapet. Vi noterade att även möblerna blivit renoverade – samtliga stolar var omklädda. Fräscht som tusan på Storken, alltså!


Anna och Elias fikar i motljus.

                                                                                                                                                              På vägen ner noterade vi att den röda trampbilen var återförd till sin vitmålade ordinarie parkeringsplats vid ena trappväggen.


Rött är sött! En liknande sån här trampbil hade jag när jag var liten.

                                                                                                                                                                 Nere på busstorget noterade vi att Clark Kent hade växt sen vi parkerade… Närå, där pågick en svensexa. Den blivande brudgummen var utklädd i rosa och svarta trikåer samt blond peruk och sprang omkring och bad kvinnor om autografer på sin kropp… Fantasifullt…


Tänk om vi hade rullat hem i den här…

                                                                                                                                                                På vägen hem stannade vi till vid Tokerian och inhandlade middagsmat. Anna har satt igång kokeriet nu och jag inser att jag bör göra en insats och inte sitta vid datorn längre…

Tjolahopp!

*Clark Kent = min verkligen lilla bil

Read Full Post »