Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tala sanning’

”Vi hänger inte med i all utveckling, men jag tror på nye GD:n”

Ett inskrivet inlägg.


 
 

Arbetsförmedlingen i Uppsala

Arbetsförmedlingens tillhåll i Uppsala.

Orden i rubriken är Daniel Strömblads. Han jobbar på Arbetsförmedlingen i Uppsala och var den som fick uppdraget att skriva in mig som arbetssökande idag. Vi fick en lång och bra pratstund, jag och Daniel. För hade jag väntat i en och en halv timme ville jag ha valuta för tiden som försvann när det blev min tur.

Nummerlapp och bok

Nummer 28 gul var jag.

Jag fick nummer 28 gul Men jag hade å andra sidan inte trott att jag skulle vara ensam. En bok blev mitt sällskap under väntan. Det blev emellertid lite svårt att fatta vad man läste i sorlet från, gissningsvis, ett femtiotal losers arbetssökande och en del av deras barn som sprang omkring och skrek.

I stället ägnade jag mig åt att observera omgivningen och den inte särskilt effektiva hanteringen av folkmassan. Det gick åt fyra till fem personal för att tilldela de arbetssökande en nummerlapp – en gul, rosa eller grön, beroende på vad ens syfte med besöket var. Gissar jag. Nåt system i kaoset borde man ha. Men nummer hoppades över, ropades upp utan att det riktigt hördes i den icke tysta lokalen, folk tröttnade. En del försvann, andra återkom senare. En aldrig sinande ström av människor.

Samhällets olika skikt

Vad var det för folk som var där då? En del unga så jag, en del i min ålder och äldre än då, några lite yngre än jag, några som inte talade svenska… Och de flesta av oss var där för att registrera vårt misslyckande att bidra till försörjningen genom arbete. Nu behöver vi ersättning från annat håll. För min del a-kassa. En ersättning som har legat på samma nivå i tolv (12) år. Ja, för tolv år sen var ersättningen säkert bra. Idag är den inte ens en tredjedel av min senaste lön.

Bland personalen noterade jag en god representation av samhällets olika skikt. Här fanns halta och lytta, några tanter, en man i min egen ålder och förvånande många arbetsförmedlare med invandrarbakgrund. Det är bra. Jag fick slutligen gå en trappa upp med herr förmedlare Daniel Strömblad.

Inskrivningsrum på AF

Ett så übersnyggt inrett inskrivningsrum på Arbetsförmedlingen i Uppsala.

Själva inskrivningen var det inga större problem med. Mina uppgifter fanns kvar (de sparas i två år) och jag hade snällt fyllt in en värdelös blankett medan jag väntade. En blankett som skulle vara grund till en handlingsplan. Jag hade angett att jag inte vill ha hjälp med nånting annat än att fixa ett nytt jobb (det var ett eget svarsalternativ jag skrev till).

Daniel undrade om jag hittar några jobb att söka via Platsbanken. Jag skrattade och svarade nekande. Tipsade i stället om en bättre webbplats med mer nischade jobb för min del.

– Ja, vi hänger ju inte riktigt med i all utveckling, medgav Daniel.

För det är till exempel så att jag söker olika sorters tjänster, inte bara det som arbetsförmedlingen i sina system kallar kommunikatör/informatör.

Daniel kunde visa mig åtta (8) lediga jobb i Platsbanken som var lämpliga för mig att söka. Jag berättade att jag tänkte söka minst det dubbla antalet andra jobb som jag hittat på andra håll. Dessutom var en av tjänsterna rubricerad Informatör, men i själv verket söktes en person med gymnasielärarekompetens. Hur fel kan det bli..?

Byggare och riktig handläggare

Min nya, riktiga handläggare då? (Ja, för Daniel är alltså handläggare för folk inom byggbranschen, berättade han. Visst bygger jag en del, bland annat webbplatser och dito sidor, men… Jag är inom en helt annan bransch, kort sagt.) Tja, jag sa att hon hade ringt mig den 12 maj och att jag bett henne skicka sina kontaktuppgifter, uppgifter som jag fortfarande inte (den 1 juli) har fått. Daniel, som var inne i systemet, såg att det fanns en notering om att hon hade ringt mig. (Jag talade sanning, alltså.) Han skrev ut hennes namn. Jag fattade inte riktigt vad som var förnamn eller efternamn, men det är ju skitsamma. Jag ville bara veta vem jag ska kontakta om jag råkar få jobb.

Utskälld, men bättre utan love

Nånstans i vårt samtal undrade jag hur det är att jobba på Arbetsförmedlingen, en av Sveriges mest utskällda statliga myndigheter.

– Vi har mycket att jobba med så att vi blir bättre, sa Daniel. För några år sen låg Skatteverket i botten, nu har verket fått riktigt bra betyg av människor. Det borde vi också kunna få!

Men management by love, som var den tidigare generaldirektören påfund, tror Daniel inte på. Däremot har han stora förhoppningar på Mikael Sjöberg, som den nye GD:n heter. Han kommer från Arbetsmiljöverket, men har också arbetat som statssekreterare i regeringskansliet.

– Han kan ta politiker, menade Daniel. För får vi inte tillräckligt stora budgetar kan vi inte åstadkomma det politikerna vill att vi gör. Mikael Sjöberg verkar vara en person som kan sätta ner foten ordentligt och förklara vad för lite pengar räcker till och inte räcker till.

Det låter ändå lite hoppfullt, tyckte jag. Jag tänkte på det när jag gick ifrån den här hemska inskrivningen (jag känner mig förnedrad att behöva gå till Arbetsförmedlingen och skriva in mig, därför hemsk). Men när jag kom ut från inskrivningsrummet mötte jag en minst lika stor folkmassa som satt eller stod och väntar på sin tur, med färgade nummerlappar i nävarna. Då blev jag snabbt lika nedslagen igen. Är vi så här många nya arbetssökande bara i Uppsala den 1 juli 2014..?

Jag legitimerade mig med mitt presskort och sa till Daniel att jag nog skriver om det här. Men han har inte läst igenom texten före publiceringen på min blogg.

 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både tankfullt och snuskigt inlägg.


Idag har jag plötsligt fått
lite mycket att tänka på. Det var nämligen inte bara kvinnan som sökte Berit som ringde. Det kom ett samtal från nån som tänker förorda mig som kandidat för intervju på ett jobb – ett jobb jag sökte så sent som i morse. Snacka om att självkänslan steg. Samtidigt vet jag att det är långt från en första kontakt till ett slutgiltigt kontrakt…

Tog en promenad på lite mer än tre kilometer och en halvtimme. Det regnade väldigt blött, så det nytvättade håret är nu fullt av vågor där det inte ska vara vågor. Ser komplett galen ut – som jag brukar, med andra ord.

På tal om ord funderade jag på nånting jag läste på förmiddagen, ungefär:

Äkta vänner är som diamanter, falska vänner finns det lika gott om som löv.

Ja, det är säkert inte korrekt återgivet. Eller också existerar det inte nåt sånt här talesätt. Skit samma, jag tyckte att det lät väldigt rätt i min öron. Därmed inte sagt att jag inte älskar löv, för det gör jag! Falska vänner, däremot, älskar jag förstås inte.

Lönnlöv och eklöv höst

Falska vänner? Nja, vackra höstlöv.


På min vandring idag
var det som sagt väldigt blött. Jag tog faktiskt bara två bilder, ville inte blöta ner iPhonen.

Den här bilden är till Cattis, FEM, Gunilla och alla andra snuskor på nätet. Här ser ni att jag talade sanning, minsann!

Snorrevägen

Snorrevägen finns i Uppsala, faktiskt väldigt nära där jag bor.


Nu ska jag skärpa till mig,
för om en timme ska jag bli intervjuad av en journalist som ska skriva nåt seriöst i en veckotidning. Och nej. Det handlar inte om handarbeten eller recept, sånt som somliga snackar om på fikarasterna. Det handlar om mer allvarliga prylar som inte alls är särskilt roliga.


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså jag älskar Maria Langs böcker! Framför allt de tidiga. Och i kväll drog jag med mig Fästmön för att se den första filmatiseringen av Maria Langs första bok Mördaren ljuger inte ensam.

Mördaren ljuger inte ensam
Nej, mördaren var inte den end* som ljög.


Det är midsommar
och den unga Puck hamnar inte i Shakespeares drama utan i ett annat. Puck blir nämligen utbjuden till en ö för att fira helgen tillsammans med Ejnar och hans kompisar. Ejnar och Puck är lite småförälskade. Heta känslor tycks det finnas gott om bland alla i hela gänget. På midsommarnatten visar det sig att än den andra har varit ihop med än den tredje och den fjärde har varit med den första och… Dessutom dyker två objudna gäster upp. Och inte en enda av dem talar sanning. När Puck senare hittar en av dem strypt och båten visar sig vara obrukbar inser hon och Ejnar att de är fast på ön utan möjlighet att ta sig därifrån. Men först har emellertid Ejnar lyckats få dit som kompis kriminalkommissarien Christer Wijk.

Det är på väg att bli 1950-tal. (Boken om ut 1949.) Det har filmmakarna gjort stor affär av. Hela filmen blir överbelastad av femtiotalsprylar, möbler, kläder. Kort sagt: det blir för mycket. Dessutom röks det. Hela tiden.

Är den här filmen bra då? Tja, den är ju, trots alla mord (ja, det sker fler än ett) inte då läskig, utan snarare lite söt. Ett litet HBTQ-tema finns med, vilket ju är rätt häftigt med tanke på att boken skrevs för så länge sen.

Jag ger den lite högre betyg än medel – det är ju trots allt en Maria Lang.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Den där vännen Lisbeth jag har, hon som inte alls heter Lisbeth utan nånting helt annat, hon är en riktig energiinjektion! Vi hade en lunchdejt idag och den blev så lång att jag nog måste jobba över lite i kväll… Tänk att två människor kan ha så mycket att prata om!

6 Spruta

Lisbeth = energiinjektion som till och med skulle få gosedjur och en gammal pälsmössa att väckas till liv.


Det här med vänner är inte lätt.
En del har svårt att få vänner, andra har svårt att behålla vänner. Och några har svårt att vara en vän. Jag kan konstatera att jag har vänner till olika saker. Vännen Lisbeth är en sån som jag kan göra det mesta med, emellertid:

  • prata jobb
  • flamsa
  • snacka allvar
  • fika
  • käka lunch
  • dricka öl (fast det har vi inte gjort än, jag bara vet ändå!)

för att nämna några aktiviteter. Idag hade vi lunchdejt. Den inleddes, när vi hade slagit oss ner vid ett bord, med att uppdatera varandra om den senaste tidens krämpor. Det var bara att inse att Lisbeth inte bara är vän och före detta arbetskamrat. Hon är doktor också! Fast det är ju å andra sidan jag med, så det blev ju på sätt och vis en jobblunch, hö hö hö. (Det där sista är ett bas-skratt. Eller alt-skratt, säger man väl eftersom jag är kvinna..?)

Jag tror att det är så att det skiljer några veckor på oss i ålder också. Det kan ju till viss del förklara den samhörighet jag känner med Lisbeth. Men ändå inte, för mig veterligen kommer Lisbeth inte från Metropolen Byhålan

Idag pratade vi inte bara krämpor och behandlingar utan även om vikten av kommunikation. För det är viktigt att kunna kommunicera. Det är också viktigt att våga fråga när man inte förstår vad det är en annan part försöker kommunicera. Det är emellertid inte alltid så lätt när den kommunicerande blir förbannad eller sur – för h*n tycker ju så klart att det h*n kommunicerar är just… SÅ KLART. Men jag erkänner att jag har blivit harigare. Jag vågar inte längre fråga vem som helst vad h*n menar om jag känner mig osäker. Sist jag gjorde det fick jag en käftsmäll (en verbal sådan, ska tilläggas). Jag erkänner också att jag blir irriterad på folk när de missuppfattar vad jag försöker kommunicera och svarar, enligt mig, bort i tok.

En grundförutsättning för kommunikation och att lyckas förmedla det budskap man vill och få respons på det – för det är ju dialog som är kommunikation annars handlar det om information! – är att tala sanning. Man behöver inte alltid och inte i alla lägen säga allt, men när man säger nånting är det ju bra om det är sant. Eller att det åtminstone är den kommunicerandes sanning.

megafon

Hör du mig? Jag menar, hör du vad jag egentligen säger?


Ja, det är mycket med det där…
Kommunikation, vill säga… För att inte tala om vänskap… Det är bara att inse att alla vänner inte är lika bra på att höra av sig när de har lovat – eller ens hör av sig överhuvudtaget. (Inte roligt när avhörandet sker från ett håll hela tiden.) Men att inse och acceptera är två skilda saker. Vi ska nog passa oss för att försöka uppfostra vuxna människor. Var och en är som den är. Och vänner kan vi ju umgås med på lite olika sätt.


Livet är kort.

Read Full Post »