Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘elakhet’

Ett återkopplande inlägg.


 

Återkoppling… det är svårt, det. I morse förfärdigade jag en rapport som jag sände iväg. I den skrev jag att jag inte har fått nån återkoppling på tre (3) månader, trots att jag har begärt det varje månad. Detta finns även nedtecknat i avtal. Där snackar vi total tystnad. Däremot fick jag den bästa återkopplingen jag nånsin fått igår, fast från annat håll, dårå. Det gladde mig att jag klarade av att återkoppla tillbaka och säga just:

Tack för den bästa återkopplingen jag nånsin fått!

Inga samtal på nummerpresentatören

Inga samtal.

Här på bloggen har jag stängt av kommentarsfunktionen sen ett par dar. Det enda jag känner är en stor lättnad. Det fortsätter att komma ursäkter och okänsliga reaktioner på detta, men förhoppningsvis rinner dessa snart ut i sanden. Nu är det lika för alla, nu kan varken vanliga läsare och vänner lika lite som webbtroll (försöka) kommentera. Bloggens syfte är nu, under de sista tio procentens utrymme, att avslutas som dagbok för egen del, så att jag kommer ihåg det jag glömmer om en timma.

 

Vidare ska jag föra bloggen i mål. Jag sätter alltid upp delmål och mål och jag avslutar allt jag kan. Mitt mål är nu att skriva till dess att utrymmet tar slut. Genom att stänga av kommentarsfunktionen för alla slipper jag bli sårad över att andra inte förstår. Jag slipper läsa hur andra människor skyller ifrån sig, ursäktar sig, men mest av allt slipper jag läsa elakheter. Dessutom slipper också ”alla” kommentera. Ingen av oss behöver tänka på kommentarer. Och jag slipper svara på kommentarer  – jag har ju svarat på alla kommentarer jag publicerar. Utöver detta tänker jag inte heller svara på kommentarer i andra sociala medier, på mejl, sms eller på telefonsamtal till dess att jag känner mig redo att kommunicera igen. Undantag är samtal och mejl som jag måste svara på av andra skäl än sociala.

Mina sociala kontakter är numera Fästmön och mamma – och ibland Annas snälla mamma. Anna och jag träffas mest i bilen, mamma kan jag ringa till om jag vill höra en mänsklig röst i trekvart. Vill jag höra min egen röst pratar jag med väggarna.

 

toapapper med text om kärlek

En kan få input av att läsa på toalettpapper också.

Input får jag inte längre genom att läsa andras bloggar, för det har jag slutat med. Jag läser nyheter på webben och vanliga, hederliga böcker. Det är ett oerhört ensamt liv och bitvis ganska torftigt. Kanske webbtroll och alla myckettyckare nån gång kan sluta vara avundsjuka på mitt liv. Det finns inte kvar. En sak ska emellertid webbtroll och andra myckettyckare ha klart för sig: jag tänker inte tystna förrän jag dör.

 

 

 

Sociala medier finns – på gott och ont. Det finns också skäl till att jag inte har konton överallt. Igår fick jag uppläst en fruktansvärt elak kommentar på en kort text om saknad av en avliden familjemedlem. Att det finns människor som kan vara så elaka övergår mitt förstånd. Och att ingen annan än skribenten själv reagerar, säger ifrån och sätter ner foten är för mig obegripligt. Men jag har nog äntligen förstått att i den här låtsasvärlden finns vi inte till för varandra. Att interagera på riktigt, i verkliga livet, faller inte människor in längre.

 

Mörkare regnmoln

Regnet hänger i luften.

Den här veckan har jag några uppdrag som jag har lovat utföra. Jag är efterfrågad och får känna mig behövd några stunder. Idag ska jag åka och vattna och skörda, trots att regnet hänger i luften det regnar.

På torsdag kväll ska jag göra en intervju och i samband med det ska jag interagera med människor som inte är familj. Efteråt ska jag försöka klara av att fika med personen som har rollen fotograf under intervjun. Det är en person jag tycker mycket om, så det borde gå bra. Vidare väntar jag på en spännande bok som jag ska läsa och recensera. Det är en bok som har klassats som en barnbok, men som varken i mina ögon eller förlagets är det! Att förlaget skrev just det fick mig att anmäla mitt intresse att läsa och skriva om boken.

Dammet ligger i drivor i mitt hem. Jag ska börja städa när jag kommer hem från eftermiddagens skördefest. Innan dess har jag tråkig ren tvätt att ta reda på – överkastet till dubbelsängen kräver egentligen fyra armar, helst sex. Jag har bara två.

Det är september. Äntligen är hösten här!

Mina tankar i denna stund går till personen som fick den elaka kommentaren jag skrev om ovan. Men också till min allra äldsta vän FEM, som börjar nytt jobb. Det kommer att gå bra för er båda.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gapande, tystnad och en och annan elakhet.


 

Gapande groda

Gapandet slutade efter bank i väggen.

Äntligen blev det sovmorgon idag! Jag vet inte varför – kanske är det vanan? – men mina två nyligen passerade lediga dagar vaknade jag envist före eller strax efter klockan sex. I morse vaknade jag 8.38… Fast i och för sig hade Gapmänniskan väckt mig nånstans vid sjutiden. Då blev jag så ilsk att jag bankade i väggen. Gapet slutade – och jag somnade om!

Jag skröt ju igår om att sprutan inte gjorde ont att få. Nej, det är visserligen sant, men på kvällen fick jag ont som tusan på stället där den togs. Idag är det inte mycket bättre. Det känns som om jag har träningsvärk. Vänsterarmen vill inte riktigt röra sig som jag tycker att den ska. Naturligtvis har jag googlat – vem ringer 1177, liksom?! – och fått fram att en vanlig biverkning av just denna spruta är att man kan få ont på själva stickstället. Så då är det väl det jag har. Punkt.

Vädret är inget vidare alls. Det är mulet och regnar av och till. Men jag ser att solen försöker tränga fram. Den lyckas emellertid inte.

Mina väskor är packade för avfärd till Himlen. Jag har nyligen ätit en sen frukost och tandborstningen är klar. Bara resten av morgon(!)toaletten återstår, typ att tvätta mig. Jag var verkligen vrålhungrig, så jag dukade upp en riktig helgfrukost förut. Nu står jag mig nog till kvällen. Fästmön ska göra nånting med kyckling, potatisklyftor och hot béarnaisesås. Det var ett tag sen, faktiskt!

Helgfrukost

Helgfrukost av den rejäla sorten.

 

Det ska bli skönt att komma härifrån ett tag. För tillfället är jag extremt ljudkänslig och här i huset är inte precis tyst. Det låter faktiskt som om en av de före detta boende har återvänt – det är nån som har ägnat större delen av förmiddagen åt att smälla i en ytterdörr… Så nej. Jag saknar verkligen inte dessa människor, även om jag inte estimerar Grillarnas rök och entoniga musik. Det är väl mig det är fel på, som vanligt. Jag har ju svart på vitt att en och annan tycker att jag ska flytta till ett hus i skogen. Och jaaa, det skulle jag jättegärna göra – om jag hade möjlighet till det. Tills vidare njuter jag i alla fall av det faktum att jag flyttade hemifrån när jag nyss hade fyllt 18. En del närmar sig 30 och bor fortfarande hos mamma och pappa. *smackar med tungan i gommen och skakar på huvudet*

Nej, dags att sätta fart innan jag blir alltför elak. Man kan ju aldrig veta om nån springer omkring med en vräkningslista med mitt namn på.

Har du inget bättre för dig tycker jag att du ska läsa mitt inlägg om CCS Fotcream som jag skrev i morse. Det är långt, men tänkvärt, tycker jag själv.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens upptåg.


Det blev en märklig början
på den här dan, men hur det nu blev sattes gröngölingen på fot nånstans runt lunchtid. Ljusslingan klämdes på under synnerligen många tänkta fula ord. Stjärnan hoppade upp i toppen. Nu är granen redo att kläs i afton!

Granen på fot

Granen på fot samt med ljusslinga och stjärna. Notera ”barnen” på fotona överst på vitrinskåpet till höger i bild. Ha ha, äntligen får jag ha med dem på bild i bloggen!


Mitt när jag stod
och kämpade med att få granen ner i foten ringde det – förstås. Jag fick gröngölingen på preliminär plats och hann svara. Det var min gudmor som inte har ringt hit nånsin under alla dessa nästan 20 över 30 år jag har bott här i Uppsala. Eftersom jag var lite upptagen bad jag henne återkomma om en halvtimme. När jag gav mig av till Fästmön, en och en halv timme senare, hade hon fortfarande inte ringt. Men sen hade telefonen plingat till medan jag var i Himlen och mamma hade pratat med henne.

I Himlen var alla ”barnen” hemma och Annas snälla mamma var också där. Jag fick gott kaffe med hembakade kakor och jag var ärligt talat lite hungrig – det blev bara en skål fil innan jag åkte iväg.

Kakor

Annas goda cigarrkakor.


Annas snälla mamma
lämnade förstås en julklapp till mig från henne och L. Och jag som varken har skickat julkort, fixat nån julblomma eller köpt julklapp till dem…

Julklapp från Annas snälla mamma o L

Julklapp från Annas snälla mamma och L.


Hade med mig
en liten julblomma till Anna, men den sötaste julblomman av dem alla är min älskling själv. Det blev några pussar emellanåt, när barnena gjorde annat.

Anna o julstjärna

Anna och delar av julblomman samt Fridas arm.


Till och med i Himlen,
fast där var så många röster, fick jag vila öronen. Jag är sååå trött i dem, kan jag meddela. Och så snart jag gör nånting är det nåt annat som ska göras pronto, varpå jag får avbryta det jag håller på med. Det är tålamodsprövande och samtidigt vet jag att det inte är av elakhet. Men jag blir väldigt trött. Min tanke var till exempel att jag skulle skriva om nätterna när mamma är här. Det går inte. Jag är så trött att jag somnar så snart jag har lagt mig, nästan. Och när jag sätter mig vid datorn på dagtid blir jag hela tiden avbruten. Mina inlägg känns illa skrivna och sönderhackade. Jag vet inte hur många gånger jag har rest mig från just det här inlägget. Nu kan man tycka att jag kanske inte ska sitta och skriva när min mamma är här, men jag kan inte ge avkall på mitt skrivande. Det finns så många ord inuti mig som hoppar omkring och jag bara måste få ut dem – annars mår jag dåligt.

Medan jag var i Himlen hade mamma griljerat kalkonen. Hur den såg ut fick jag inte se, den är väl dold i folie. Det ska bli riktigt spännande att smaka den – kanske redan senare i kväll på en knäckemacka… Men först ska vi klämma i oss pizza, förstås… Och sen ska granen ju kläs…

Griljerad kalkon under folien

Griljerad kalkon under folien. Spännande!


En påse klappar
från Anna följde med hem. Den står i mitt sovrum än så länge, men jag är väldigt nyfiken. Kanske läggs innehållet i påsen under granen när den är klädd.

Klappar från Anna

En påse klappar från Anna.


Mamma ville ha fika
mitt i det här inlägget, men kanske har du hängt med ända hit. Jag börjar bli hungrig, för jag har som sagt bara ätit fil och kakor idag. Undras hur många fler än jag som äter pizza till middag idag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var ju inte helt tyst under förra året kring det lilla ordet

hen.

Tänk att ett sånt yttepytteord kan skapa ett sånt liv i luckan som det blev! Själv höll jag mig en bit utanför debatten. Min ståndpunkt är att hen är OK att använda när man inte vet könet eller när personen som ska beskrivas själv tycker att hen är lämpligt. I övriga fall får det lätt ett löjets skimmer över sig. Jag kände mig till exempel förlöjligad av en SUR kvinna som kallade mig hen på Fejan (jag fick kommentaren uppläst för mig, för jag finns ju inte på Fejan). Förlöjligad därför att jag är en hon och inget annat. Mitt kön är inte osäkert och det visste den SURA kvinnan ifråga, så det var bara ren elakhet från hennes sida.

Hur som helst, nu är det dags för ytterligare ett nytt ord. Ett ord som egentligen inte är så nytt, nämligen det ännu mera yttepyttiga ordet

en.

Syftet med att börja använda det är att få ett könsneutralt alternativ till ordet

man.

Alltså det pronomen man (sic!) använder när man (!) vill beskriva nånting lite generellt så där och inte helt utpekande vilket kön som tycker/tänker/säger nåt.

Men att använda en är egentligen inte nåt nytt! Det används dialektalt, till exempel i Östergyllen, och det har använts ganska länge.

Dagens Nyheter har skrivit en intressant artikel om detta. I artikeln uttalar sig lite olika människor om vad det anser om en. De flesta är rätt OK med det, utan Magdalena Ribbing, enligt artikeln med titeln etikettsauktoritet. Jag undrar lite över varför man har tagit med hennes åsikter i den här frågan – hon är ju knappast språkexpert – men hon säger:

Jag undrar om inte ’en’ är på väg att bli en modegrej precis som ’hen’. Det hela känns fjantigt. Möjligen är ’en’-inträdet ett utslag av att vilja vara fin och ha extra finess. ’Man’ ses som tjatigt och tråkigt […]

Modegrej eller inte, jag tycker inte att en skulle påvisa att man är fin och har mer finess, snarare att man går tillbaka till sina rötter. Dessutom tycker jag att en är bättre än man. Fast ibland funkar det alldeles utmärkt att, som vi ibland inte vågar göra för att vi är rädda att förhäva oss, skriva

jag 

i stället för man….

Har du nån åsikt i den här viktiga frågan???


Livet är kort.

Read Full Post »

I måndags kväll var vi alltså iväg på en tur till Morgonen i Förorten där vi skulle fira en tjej som blev myndig. Eftersom jag har lovat att inte publicera några foton på den nyblivna vuxna får du i stället se lite kring förberedelserna hemma hos mig.

Här är det på väg att bli en siffra till efter 1:an.


Födelsedagsbarnet hade önskat hallontårta,
vilket det ju inte riktigt är säsong för. Så det blev hallon- och Pollytårta – och en väldigt god sån!

Här är tårtan på väg att bli färdig.


Födelsedagsbarnet i fråga
är inte den lättaste att inhandla presenter till. Jag hade samlat ihop lite av livets nödtorft i form av paket som jag etiketterat – allt för att förstöra överraskningsmomentet! På lapparna stod

  • halstabletter
  • tobak
  • en flaska whisky
  • kattsand
  • Allt vad en kvinna behöver

Jag tror att födelsedagsbarnet förstod det roliga med det hela, hon skrattade i alla fall!

18 på tårtan!


Vad paketen egentligen innehöll
var förstås nåt helt annat. Det mesta var ätbart och så var det en grå papperspeng med en gammal kung på.

Puddingen gör tårta.


Födelsedagsbarnets mamma
gav också papperspeng, en bok och en jättefin top. Vad pappa hittade på glömde jag att fråga, men han och Storasyster hade gjort så fint hemma med bullar och kakor, tända ljus – och dagen till ära, värmen påslagen! Mormor och L tittade också in, de kom för egen maskin eftersom min maskin Clark Kent* var full av däck. Mormor hade hittat en alldeles perfekt Uppsala Ekeby-katt! Vilken fin present och vilket fint minne av mormor och dagen att ha kvar!

De levande katterna i familjen var för övrigt i sitt esse. Felix blev antagligen sur och avundsjuk för att han inte stod i centrum, så han var ute i ösregnet och fångade en mus. Som han tog in och lekte med. På en matta i hallen. Alla skrek, särskilt Jerry Storasyster! Jag satt bara cool och betraktade det hela, för jag hävdar ju alltid att jag inte är så förtjust i katter just för att de är rovdjur. Trots det jag var ändå med och räddade livet på Musmördaren härom sommaren…

Jag vill hoppas och tro att födelsedagen var till belåtenhet. Den jag saknade var Storebror, men jag hoppas han hade några kakor att knapra på.

Nästa högtidsdag vi firar i familjen är en 20-årsdag… För somliga deklarerade ju att man har slutat fylla år, så det är inte av elakhet jag hoppar över Novembergubbenbarnet! *retas ENORMT mycket*


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Förmiddagen har gått i ett rasande tempo. Ehum… det känns som om jag skriver denna mening allt som oftast. Men det är inte för att beklaga mig utan för att jag gillar det! Tillvaron blir tyst och stum när jag går hemma sysslolös. Nu fylls mina dagar med liv, stimulans av intellektet och träning i sociala kontakter. Framför allt: det är så roligt!

Jag jobbar vidare med mina forskartexter och under dagen beräknar jag få förslag på två av sex startsidor klara. Det känns mycket spännande! Jag fick dessutom till en läcker bild på en av sidorna – tagen med min tejpade mobilkamera… Fast det vet inte Carl om, då skulle han nog protestera. Den var inte hundra procent bra, men jag Photoshoppade den lite och lyfte fram två starka signalfärger – samt den otroligt söta filmstjärnehunden Trixie som du även kunde se på en blogg nära dig igår.

Jag vet inte hur många som stack in huvena under förmiddagen och påpekade att det var fika, men jag kom inte ner i fikarummet förrän halv elva. Och då var där ju tomt… Tog ändå en mugg java och en kaka och började bläddra i Svenska Dagbladet.


Kaka och kaffe smakade fint vid halv elva också.

                                                                                                                                                                                                                                               Men så fick jag sällskap av C och vi hade en givande pratstund kring en del mindre trevliga erfarenheter vi har med oss i våra bagage. Det är så befriande att prata med nån som verkligen förstår, nån som har varit utsatt för det själv. Och det blir inget ältande, bara konstateranden och faktiskt peppningar. En hjälp att gå vidare! Jag suger i mig all sån hjälp!

Idag är jag stolt över mitt sifferminne! Det hjälpte mig att komma ihåg att gratta nån på födelsedagen. Nån som blev glatt överraskad att jag kom ihåg. Nån som i alla fall fått ett paket idag. Jag kunde inte hjälpa det, men jag blev lite beklämd och lite ledsen över ensamheten. Den som kan drabba oss när vi minst anar det i livet. Nu känner jag inte till några detaljer, men ändå. Det gäller att alltid komma ihåg att

[…] Allting kan gå itu

Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Och jag tänker inte dessa ord av elakhet eller skadeglädje, jag bara konstaterar.

Fästmön messade för ett tag sen att hon har fått ledigt ett par extra dagar. Nu ska jag fundera ut nånting som vi kan passa att göra och som helst inte ska innebära några kostnader… Det blir kanonskönt för henne att få vila ut några extra dagar!

Själv skulle jag behöva vila upp min onda kropp. Fram på morgontimmarna behövde jag uppsöka toa och skuttade ur sängen. Det tyckte min rygg inte om, så den är öm och värkig idag. I magen pågår det revolution efter gårdagens pizza, men det var en smäll jag valde att ta. I vart fall är det inget gallstensanfall utan bara sedvanligt tarmont.

 

Read Full Post »