Återkoppling

Ett återkopplande inlägg.

---

 

Återkoppling… det är svårt, det. I morse förfärdigade jag en rapport som jag sände iväg. I den skrev jag att jag inte har fått nån återkoppling på tre (3) månader, trots att jag har begärt det varje månad. Detta finns även nedtecknat i avtal. Där snackar vi total tystnad. Däremot fick jag den bästa återkopplingen jag nånsin fått igår, fast från annat håll, dårå. Det gladde mig att jag klarade av att återkoppla tillbaka och säga just:

Tack för den bästa återkopplingen jag nånsin fått!

Inga samtal.

Här på bloggen har jag stängt av kommentarsfunktionen sen ett par dar. Det enda jag känner är en stor lättnad. Det fortsätter att komma ursäkter och okänsliga reaktioner på detta, men förhoppningsvis rinner dessa snart ut i sanden. Nu är det lika för alla, nu kan varken vanliga läsare och vänner lika lite som webbtroll (försöka) kommentera. Bloggens syfte är nu, under de sista tio procentens utrymme, att avslutas som dagbok för egen del, så att jag kommer ihåg det jag glömmer om en timma.

 

Vidare ska jag föra bloggen i mål. Jag sätter alltid upp delmål och mål och jag avslutar allt jag kan. Mitt mål är nu att skriva till dess att utrymmet tar slut. Genom att stänga av kommentarsfunktionen för alla slipper jag bli sårad över att andra inte förstår. Jag slipper läsa hur andra människor skyller ifrån sig, ursäktar sig, men mest av allt slipper jag läsa elakheter. Dessutom slipper också ”alla” kommentera. Ingen av oss behöver tänka på kommentarer. Och jag slipper svara på kommentarer  – jag har ju svarat på alla kommentarer jag publicerar. Utöver detta tänker jag inte heller svara på kommentarer i andra sociala medier, på mejl, sms eller på telefonsamtal till dess att jag känner mig redo att kommunicera igen. Undantag är samtal och mejl som jag måste svara på av andra skäl än sociala.

Mina sociala kontakter är numera Fästmön och mamma – och ibland Annas snälla mamma. Anna och jag träffas mest i bilen, mamma kan jag ringa till om jag vill höra en mänsklig röst i trekvart. Vill jag höra min egen röst pratar jag med väggarna.

 

En kan få input av att läsa på toalettpapper också.

Input får jag inte längre genom att läsa andras bloggar, för det har jag slutat med. Jag läser nyheter på webben och vanliga, hederliga böcker. Det är ett oerhört ensamt liv och bitvis ganska torftigt. Kanske webbtroll och alla myckettyckare nån gång kan sluta vara avundsjuka på mitt liv. Det finns inte kvar. En sak ska emellertid webbtroll och andra myckettyckare ha klart för sig: jag tänker inte tystna förrän jag dör.

 

 

 

Sociala medier finns – på gott och ont. Det finns också skäl till att jag inte har konton överallt. Igår fick jag uppläst en fruktansvärt elak kommentar på en kort text om saknad av en avliden familjemedlem. Att det finns människor som kan vara så elaka övergår mitt förstånd. Och att ingen annan än skribenten själv reagerar, säger ifrån och sätter ner foten är för mig obegripligt. Men jag har nog äntligen förstått att i den här låtsasvärlden finns vi inte till för varandra. Att interagera på riktigt, i verkliga livet, faller inte människor in längre.

 

Regnet hänger i luften.

Den här veckan har jag några uppdrag som jag har lovat utföra. Jag är efterfrågad och får känna mig behövd några stunder. Idag ska jag åka och vattna och skörda, trots att regnet hänger i luften det regnar.

På torsdag kväll ska jag göra en intervju och i samband med det ska jag interagera med människor som inte är familj. Efteråt ska jag försöka klara av att fika med personen som har rollen fotograf under intervjun. Det är en person jag tycker mycket om, så det borde gå bra. Vidare väntar jag på en spännande bok som jag ska läsa och recensera. Det är en bok som har klassats som en barnbok, men som varken i mina ögon eller förlagets är det! Att förlaget skrev just det fick mig att anmäla mitt intresse att läsa och skriva om boken.

Dammet ligger i drivor i mitt hem. Jag ska börja städa när jag kommer hem från eftermiddagens skördefest. Innan dess har jag tråkig ren tvätt att ta reda på – överkastet till dubbelsängen kräver egentligen fyra armar, helst sex. Jag har bara två.

Det är september. Äntligen är hösten här!

Mina tankar i denna stund går till personen som fick den elaka kommentaren jag skrev om ovan. Men också till min allra äldsta vän FEM, som börjar nytt jobb. Det kommer att gå bra för er båda.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Påhälsning hos en påpälsad

Ett påhälsat inlägg.

---

 

Det blev en supersoft söndag idag. Kanske det jag behöver för att klara av morgondagens prövningar. Fästmön och jag tog en tur till ICA Solen innan jag… åkte till min nya, manliga vän och hälsade på! Jepp, jag fick ju en sån vän i våras och nu kan jag tala om att det börjar bli allvar oss emellan. Vi hade emellertid ett ”förkläde” i form av hans mormor. Om nån vecka eller så ska både mormor och mamma komma hem till mig för att inspektera på besök. För faktum är att Elliot och jag kanske ska börja träffas tre dar i veckan här hemma hos mig i New Village. Elliots mamma studerar utomlands och Elliots mormor fick alldeles nyligen nytt jobb. Elliot och jag, vi jobbar inte just nu, men Elliot kan inte vara ensam en hel dag medan mormor och morfar jobbar. Därför har jag erbjudit mig att hänga med honom. Elliot är visserligen 42 människoår, men bara sex hundår, ska jag kanske tillägga. (Om jag nu minns och räknar rätt..?)

Så här nöjd såg Elliot ut när han var hos mig sist.

För mig skulle detta vara en utomordentlig chans att känna mig behövd och att tvingas ut på promenader varje dag. Dessutom skulle jag få sällskap medan jag sitter och skriver. Så håll nu en tumme för att Elliots mamma godkänner mig som daghundvårdare ett tag i höst! (Det handlar om att hjälpa en vän, för att tala klarspråk.)

Söndagsmiddag.

Det har blivit kväll och det har varit en kvav dag. Lägenheten kändes alldeles instängd när jag kom hem, så jag har öppnat balledörren* och fyra fönster för att få in frisk luft. (Ingen grillar eller röker just nu, HURRA!) Jag har också ätit söndagsmiddag, snabbast tänkbara tillagning – stekt kycklingkorv och pulvermos. Till det serverade jag smörgåsgurka och räksallad, i glaset mjölk. Eftersom jag åt så mycket annat gott på Kreta igår har jag mitt lördagsgodis kvar. Det tänkte jag inta i kväll samtidigt som jag läser en lättsmält deckare. En perfekt avslutning på veckan. Men först ska lilla mamma få ett söndagssamtal.

I morgon tar jag nya tag på förmiddagen och på eftermiddagen ska jag och Anna åka och köpa färg. Till vad? That’s for me to know and for you to find out!

Ha en fin söndagskväll!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bilder lättillgängligare än ord?

Ett bildligt och ordrikt inlägg.

---

 

Läser inte folk längre? Är det bara stillbilder eller rörliga bilder (filmer och filmklipp) som får folk att känna nåt och reagera? I såna fall tycker jag att världen blir torftigare. Tidigare var bilden vanligen ett komplement till en text. En inlockare i texten, kanske nåt som liksom en mellanrubrik gav en stunds paus och tid för reflektion. Men texten var det viktigaste!

Jag kan skriva hur många texter som helst. Allt intresserar inte alla, det förstår jag. Men man tycker att några ord borde väcka känslor. Icke! Det hörs inte ett pip. Däremot om jag lägger upp en bild på nåt ätbart – vare sig det är min middag, godis eller till och med en hård liten kaka – då får jag massor av reaktioner – på Instagram. Det är hjärtan och tummar upp och kommentarer. Märkligt, tycker jag, som nu för tiden läser ännu mer än tidigare och som ser färre bilder, filmer och filmklipp därför att de bara ger en glimt och ingen helhet. Jag skulle ha mycket svårt att ta till mig en instruktion via en YouTubefilm, till exempel. Jag vill hellre läsa den. En stillbild, däremot, kan jag njuta av. Ett tag. Sen går jag vidare. En text reagerar jag på. Antingen skrattar jag, gråter, blir förbannad, håller med, håller inte med, känner igen mig, blir förvånad eller irriteras, typ. En dåligt skriven text hoppar jag emellertid över efter ett par meningar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min middag igår bestod av ett hopplock med rester, mest sånt nyttigt som Fästmön hade lämnat efter sig. Jag skulle äta kallskuret med nån sallad som jag hittade i en burk i kylen. Det var inte mycket sallad, men jag kompletterade med tre små tomater, oliver, en avocado, sista biten av en gammal Brie-ost och så kokade jag ett ägg till. Den bilden fick människor att fullkomligt jubla. Igår kväll var jag väldigt ledsen. Då passade det bra att trösta sig med en påse Twist som jag hade fått av Anna. Den bilden gav mig nästan stående ovationer. Både min middag och bilden på Twistpåsen ser du ovan i bildspelet.

Det gav mig myror i huvudet – av olika skäl. Idag tänkte jag använda ett paket krossade tomater med chili som stått i kylen öppnat ett tag – det är ungefär hälften kvar – , hälla det i stekpannan och skära ner en chillikalkonkorv som jag grävde fram ur frysen. Pasta blir det till. Undrar om jag får nya applåder ifall jag lägger ut en bild?

Det regnade igår kväll, i natt och det regnar fortfarande.

Jag såg på säsongsavslutningen av Antikrundan igår kväll. Efteråt hörde jag med ett halvt öra på programmet Plus. Bland annat tog de upp ett inslag om ett företag som erbjuder en NIX-tjänst mot telefonförsäljare och som använder sig av affärsmetoder som inte är helt OK. Det skrev jag om här på bloggen redan den 17 november förra året. Och jorå. Jag kan se i min statistik bakom kulisserna här att den texten är läst har blivit besökt – jag VET ju inte om alla besökarna till inlägget har läst det! – cirka 100 gånger – men inte en enda kommentar har den fått. (Det kanske bara är jag som har en gammal mamma som lätt blir lurad av telefonförsäljare..? Det kanske bara är jag som avskyr telefonförsäljare överhuvudtaget?)

Det har regnat hela natten, det regnar fortfarande. Regnet borde ge mig ro. På nätterna är jag varm, på dagarna fryser jag. Idag ska jag fortsätta städa. Det lindrar oro. Jag har också fått känna mig behövd nu på morgonen som kommunikatör i en delikat fråga. Ryggraden rätades ut en bit. Än lever jag. Än fortsätter mina ord att trilla ut, ner i den här bloggen, bland annat. Den bloggen, som jag hade tänkt avsluta för snart 67 000 besökare sen. Har du läst ända hit är du baske mig lika unik som jag. TACK för att du får mig att känna mig mindre ensam! (<== Ingen ironi!)

Njut av ditt fredagsfika på jobbet nu! Jag dricker svart kaffe i en gammal senapsmugg vid datorn en stund till.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mars anropar

Ett marsianskt inlägg.

---

 

Det unika armbandet.

Först och främst… Innan du läser vidare… Det fina armband du kan vinna levererades i veckan. Armbandet är unikt och finns bara i ett exemplar. På det finns ett akutnummer – till Tofflans mobil!!! Men det är bara en som kan få det. Ta därför en titt på den pågående tävlingen – klicka här! Tävlingen är för en god saks skull, för For Life är nåt jag tror på. Framför allt ger For Life vettig sysselsättning åt dem som annars skulle gå och dra sysslolösa hemma och ha tråkigt, isolera sig, inte få nån inkomst etc. Såna som jag, du vet…

I morse klev jag upp för att skjutsa Fästmön till jobbet. Det har bara blivit en sovmorgon för mig den här veckan. Jag brukar kliva upp runt sjutiden om vardagarna och ägna förmiddagen åt det jag kallar administration. En stor del av det är att söka jobb. Om jag inte håller mig själv i hårda tyglar är jag rädd att jag flippar ur. Ofta passar det emellertid bra att jag kliver upp så tidigt, för jag kan skjutsa Anna till jobbet. Det gör jag så gärna, eftersom kollektivtrafiken härifrån till Annas jobb är ganska värdelös. Samtidigt får jag känna mig behövd. Och det behöver en Toffla få känna sig ibland.

Men i morse var huvudet tungt. Jag vaknade med en klumpvärk som var allt annat än skön, så när jag hade skjutsat Anna gick jag och la mig igen. Tog en liten sovmorgon. Huvudvärken hade inte släppt när jag vaknade, men med en Ipren kunde jag genomföra dagens administration: att skriva en aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Jag hade tänkt lämna det till i morgon, men då kan jag i stället för att rapportera skriva ansökningar på förmiddagen och städa på eftermiddagen. Eftersom jag söker så många jobb tar det sin lilla tid. Man ska vara inloggad med e-legitimation också och tekniken brukar nästa alltid krångla och sega sig. Idag var inget undantag. Men när jag väl kom in var rapporten skriven och klar på 45 minuter, ungefär. Privat har jag ett Excelark i vilket jag skriver in sökta jobb etc, så det är egentligen nästan bara att ”copy and paste”, så att säga. Det är synd att min handläggare på AF inte bara kan ta emot Excelarket per mejl. Det skulle spara mig tid. Dessutom innehåller min fil mer information om mina aktiviteter än vad aktivitetsrapporten gör. Ett formulär är ju, som du väl förstår, alltid ett formulär – det har sina begränsningar.

Gårdagskvällens vin var en zinfandel. Den passar utmärkt till starka ostar!

Inte tror jag att huvudet var tungt på grund av vinet vi drack igår kväll. Det blev var sitt glas fylligt zinfandel, en druva jag har börjat uppskatta mer och mer. Mest för att den passar så bra till starka ostar (även till nöt och lamm för den som gillar det) och det var det vi intog när Anna hade slutat jobba. Jag skulle ha ätit korv till middag tidigare, men jag åt ett berg av mackor när Anna åt sin middag vid 15-tiden, så senare, vid middagstid (17-/18-tiden), var jag inte hungrig.

Mamma fick ett samtal igår. Vi telefonerade i trekvart. Jag har så dåligt samvete för henne hela tiden, men hon var vid gott mod och njuter av skit… skidtävlingarna på TV. Själv svär jag över dem. Så snart det pågår ett sportevenemang ställs alla andra program åt sidan. Skitirriterande för en som inte är intresserad av sport. Igår var det till exempel sport på TV hela, jävla dan. Och tror du inte att SvT klämde in en totalt ointressant prisutdelning efter Melodifestivalens fjärde deltävling! Detta fick till följd att Grantchester knuffades framåt i tiden och vi tvingades genomlida bland annat den norska nationalsången och annan prispallsceremoni. (Kom min huvudvärk av detta, kanske?)

Knoppar fotade i Metropolen Byhålan påsken 2011.

Idag har jag vänt blad i min blomalmanacka i köket. Det är mars månad. Solen försöker klämma sig fram. Med våren och solen kommer en massa krav som jag känner att jag har svårt att leva upp till just nu. Jag vill helst fortsätta att isolera mig här hemma, inte visa mig utomhus så länge jag inte har nåt jobb. Vårsolen är så obeveklig, för övrigt. Den visar allt damm jag trodde att jag hade gjort mig av mig, den visar mig smutsiga fönster, till och med med fågelbajs på och den visar en så skitig bil att man inte ser nummerplåten bak. Krav, krav, krav är mars månad för mig.

Jag är en riktig höstmänniska – trots att jag är född på våren! Det är inte bara jag som är född på våren, Anna är det också. Vi är aprilbarn båda två. Men innan vi fyller år är det påsk. Påsken är tidig i år. Mamma tog upp den igår och det blir nog så att jag åker ner till henne om bilen inte krånglar. Påsken i Metropolen Byhålan kan vara ganska fin med knoppar och vårblommor och promenader med mamma på Vätterpromenaden längs med vattnet… Det kanske inte är så tokigt med vår, trots allt…

Nu ska jag ta hand om gårdagens tvätt och sparka igång en ny maskin! Om du har läst ända hit har du uppenbarligen inga lässvårigheter. Men jag är tacksam för att du har orkat läsa om mitt spännande liv. Berätta gärna nåt om vad du har för dig, så jag får lite input från världen utanför! Och så glöm inte tävlingen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livssteg den 28 augusti 2014

Ett promenerande inlägg.

---

 

Det är behagligt väder idag. Lagom varmt, lagom blåsigt, lagom soligt. Jag tog skogsvägen till Tokerian. Mötte en husse, en matte och en liten hund. De tvåbenta hade hittat var sin liten plastpåse med gula kantareller, lagom att smörsteka med lök och persilja och lägga på mackor. Jag sa, med avundsjuk stämma, att jag minsann har bott här i många år, men aldrig nånsin hittat några kantareller. Och min svamp får jag nog köpa på Tokerian.

Men jag köpte ingen svamp, bara bröd och mjölk, trots att jag hittade två grova brödbullar från mars 2013 i frysen i morse. De går nog att äta, fast utifall att de inte gör det har jag nu tre färska – till priset för två. Tack, Tokerian!

Jag tog Den Långa Vägen hem från Tokerian. Mötte en liten flicka med en fantastisk orange klänning. Naturligtvis kunde jag inte fota barnet, vill ju inte få nån peddo-stämpel bland alla de andra elaka text- och bildstämplarna jag har fått. (Ja, jag har mig själv att skylla – delvis. Jag skulle ju ha kunnat hålla inne med vissa åsikter.)

Mamma ringde just som jag ställt mjölken i kylen. Hon trodde att Fästmön hade ringt henne hemifrån, men ingen svarade hos Anna när mamma ringde tillbaka. (Mamma var ute när det ringde.) Mamma blev orolig att det hade hänt mig nåt. Gulliga, vimsiga mamma! Det var säkert ett svepskäl för att ringa överhuvudtaget och höra att jag är OK.

Anna slutar jobba klockan 16 idag. Jag har erbjudit att åka och hämta och skjutsa hem henne. Bussen hem tar annars minst en timme. Anna ber mig aldrig om skjuts. Jag gör det ändå. Ibland vill jag känna mig behövd. Och få en puss och en kram. Kärlek är aldrig fel.

Här är några bilder från dagens livssteg:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det gäller att inte tappa sugen…

Ett självpeppande inlägg.

---

 

Inte riktigt sommar de senaste dagarna.

Det har inte riktigt varit sommar de senaste dagarna. Igår började många jobba igen efter sina semestrar. Och här sitter jag, fullt kapabel och relativt frisk och gör… allt för att inte tappa nån sug.  Fästmön tillhör sen igår de arbetandes skara. Genom att hon är hos mig just nu är det lättare för mig att hålla ihop mig själv och tillvaron. Struktur, liksom. Dessutom skärper jag mig lite extra för att inte tappa nån sug när Anna är här.

Ingen förstår nog riktigt hur det är – om man inte själv har varit i samma läge. Det känns som om en del aldrig uppskattar den grundtrygghet de faktiskt har. Det gjorde inte jag heller – tills katastrofen kom. Att bara fixa en inkomst är inte alltid så lätt. När tillvaron också just nu omfattar att stångas med a-kassan blir man lätt trött. Det tar på krafterna och energin, sånt jag borde lägga på det väsentliga, nämligen att söka jobb.

I morse klev jag upp 20 minuter över sex. Jag hade lovat att skjutsa Anna till jobbet. Det gör jag så gärna, det är inget Anna ber mig om utan jag erbjuder mig. Det ger mig nånting att göra en stund och det gör att jag känner mig behövd. Och så får jag visa min omtanke om nån som jag älskar. Jag har också lovat att skjutsa Anna till en kurs i eftermiddag. Den ligger på ett lite avsides ställe och på andra sidan stan från hennes jobb sett. Inte är det några problem, jag måste ändå ut och handla.

På seneftermiddagen får jag besök av A som har lovat passera här på vägen hem från jobbet med en bok jag ska få låna. Det är uppföljaren till En man som heter Ove av Fredrik Backman. Uppföljaren, Min mormor hälsar och säger förlåt, har visst inte fått lika bra kritik som Ove-boken, men jag lyssnar inte på sånt utan läser själv och bildar mig en egen uppfattning.

I kväll blir det en tur ut till Förorten. Anna behöver hämta nåt. Även Förorten och ställena där ute ligger lite avsides – åtminstone sommartid, tycker det lokala bussbolaget (det är väl fortfarande sommartidtabell hos UL, tror jag, och vissa bussar går bara en gång i timmen).

Min aktuella att-göra-lista.

Och jag då? Vad gör jag för mig själv idag? Tja, jag har damm-sugit efter intressanta lediga tjänster att söka och inte hittat nån enda idag – hittills. Jag har ju redan sökt de flesta intressanta jobb som finns ute just nu. Det handlar om 70 sökta jobb. I juli. Jag tycker att det inte är särskilt få. Dessutom är det ju lite väntans tider för mig – på flera sätt. Spänningen är snudd på… olidlig.

För att inte tappa sugen har jag för övrigt en att-göra-lista som ligger i köket. Den har emellertid fått väldigt många bockar nu, så jag måste nog skriva rent den för att få bättre överblick och kanske komplettera med nåt. Rent allmänt börjar det redan kännas tradigt att gå och dra. Jag borde ta tag i skrivandet, om inte annat, men jag har en plan för det om saker och ting går i lås. Trots allt är en tredjedel inte så pjåkigt att ha fått till trots gungande tillvaro. (<== jag peppar mig själv).

Men den här dagen har nyss börjat. Jag har skjutsat Anna till jobbet, jag har bäddat, perkolerat kaffe och tryckt i linserna. Dags att ta en dusch och spola av sig känslan av tappad sug.

Och Robin Williams hittades död i natt, svensk tid. Det är synd. Jag gillade en del av hans prestationer, särskilt i filmer som Garp och hans värld, Good morning, Vietnam, Döda poeters sällskap, Uppvaknanden, Fisher King och Välkommen mrs Doubtfire. Tro det eller ej, men jag gillade Robin Williams redan som Mork i Mork & Mindy på TV… Men kändisskapet har ett högt pris. Det sägs att Robin Williams var missbrukare och att han tog sitt eget liv. Fruktansvärt tragiskt, om det är sant. Oavsett dödsorsak, säger jag:

Na-noo, na-noo

Det betyder ungefär

Sov gott, Robin Williams!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”…bära varandras bördor…”

Ett tackande inlägg.

Det är verkligen sant att den som inte har varit med om nånting inte kan förstå till hundra procent hur det känns – det står jag fast vid. Men jag vill tacka er alla som bryr er! För genom att ni gör det, på olika sätt, bär ni mina bördor, faktiskt. Lite grann i alla fall! 

I eftermiddags fick jag till och med samtal från vännen i New Zealand! När jag kom hem i kväll hittade jag ett varmt och inkännande mejl från en före detta kollega. Och alldeles nyss har jag telefonerat med vännen vars mamma legat på operationsbordet idag. Ovanpå detta har jag fått snälla och fina kommentarer och kramar här på bloggen. Alla ni, ni bär mina bördor en stund, ska ni veta! Jag orkar en meter till och en till och ytterligare en…

Tack till alla er som bär mina bördor en stund!

En del av er säger eller skriver att ni inte vet vad ni ska säga. Att det inte finns några bra ord att ta till. Jag vill säga till er att det räcker fuller väl att bara skicka en kram, en tanke. Det är inte så jävla lätt att vara min vän just nu…

Som de flesta förstår är det inte heller så roligt att vara Tofflans fästmö just nu. Men Anna gör ett alldeles särdeles bra jobb vad gäller detta. Det är bara det att hon inte enbart ska räcka till för mig utan även för sina barn. Och för sig själv! Det jag i dagsläget kan göra för henne, som underlättar lite, är att jag skjutsar, till exempel till och från jobbet, vid storhandling och när minstingen och hans saker ska hämtas eller lämnas. Men jag vill att du ska veta att Anna aldrig nånsin har bett mig om detta. Jag gör det av egen vilja. Ett skäl är att jag vill ge nånting tillbaka till henne för all kärlek jag får. Ett annat skäl är att jag får känna mig lite behövd och nyttig en stund. Du ska också veta att jag inte har möjlighet att skjutsa i samma utsträckning som jag gjorde tidigare. Det har jag inte ekonomi för. Men kom ihåg att jag gör det av egen fri vilja så länge jag har soppa i tanken. Det är det lilla jag kan göra. Det lilla, lilla.

Tack alla! Snart är den här dagen slut och jag lever fortfarande – kanske tack vare dig. Ta det till dig och göm mitt tack och mina ord i ditt hjärta.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensamhelg

Ett inlägg om helgen.

Den här helgen har jag haft en ensamhelg. Inte för att Fästmön och jag har gjort slut eller osams (tyvärr, tycker ju en del, dårå) utan för att jag mest ville testa om det funkade för mig. Dessutom jobbar Anna och har tidiga morgnar, vilket skulle göra att även kvällarna blir tidiga, så att säga.

På helgerna försöker jag vila, men det är svårt. Oro och funderingar vill gärna mala. Jag söker inga jobb. Däremot kan jag leta intressanta lediga tjänster som annonseras. Tjänster, som jag sen bokmärker och söker när det har blivit vardag.

På fredagskvällen bjöd jag mig på billig middag och därför kunde jag unna mig lite prästostbågar till senare. Och en öl. Och till detta… tidningen FOTO nr 11/2013 som jag hämtade rykande färsk från postboxen. Men nej. Jag har inte tagit en ny prenumeration, för det har jag inte råd med. Jag ska få tre gratisnummer av tidningen som tack för att jag har deltagit i en enkät. Detta var det andra numret och jag lusläste och slukade. Redan det första numret, som kom för ett tag sen, gillade jag mycket! En riktigt bra tidning – för den som är fotointresserad! 

En riktigt bra tidning! Fast det är en tidskrift, i min värld.

Lördagen innebar inte nån sovmorgon, men jag tog det lugnt hela förmiddagen. Hade en givande sms-dialog med en vän som är alltför långt borta för att ses. Det är så skönt att kunna dela saker med människor som förstår precis hur det är. I det här fallet pratade vi om hur det är att vara ensambarn. Det löser inga problem att prata, men delad börda etc etc. Jag satte mig därför ganska lätt till sinnet vid brunchbordet nånstans runt halv ett.

Helgfrukost. Eller brunch, blev det.

När det finns tid på helgerna brukar jag – och även Anna när hon är med – äta kokt ägg. Vi har lite olika idéer om hur ett perfekt kokt ägg ska vara, men jag har naturligtvis rätt (tycker inte hon, dårå). Jag rostade bröd och öppnade en burk Robertson’s Silver shred. Brittisk citronmarmelad av högsta kvalitet och smak! (Fast den kostar ju lite mer här än på nätet och i Storbritannien…)

Tyvärr kände jag olusten komma krypande. Jag gjorde nämligen ett misstag som jag lovat en annan vän att inte göra. Tog då den vännens råd och sparkade igång lite bra musik till min strykning. Valde Agnetha Fältskogs dubbel-album som kom för några år sen – den med alla hennes stora hits på. Den ena skivan är helt på svenska, den andra på engelska. Inte vet jag vad som hände, men plötsligt blev jag bara väldigt, väldigt ledsen och grinade som en… jag vet inte vad. TROLIGEN påminde musiken om det som hände 2009 och jag gjorde nån dum koppling till nuet.

Den här är verkligen her very best!

VILKEN TUR, ATT JAG FICK ETT SMS JUST DÅ! Jag fick känna mig behövd en stund och passade på att göra lite nyttigheter som att införskaffa och fylla på spolarvätska. Så gick ett par timmar och jag kunde få kraft och ork att ringa mamma. Jag hoppas verkligen att griftegården sköter sitt åtagande och fixar fint hos pappa till Allhelgona. Av nån anledning hade plötsligt fru Blå erbjudit sig att gå dit och tända ett ljus. Nåja, det är ju snällt. Men jag hade ju helst gjort det själv – om det hade varit möjligt. Det är det inte. Jag har insett att jag inte är välkommen nere i södern just nu, för mamma fortsätter att leva i en lögn. Eller… hon underlåter att berätta för De Bekanta och Kusinerna hur jag lever (bara det att ett antal kusiner redan vet för att de har fattat eller för att jag har sagt nåt). Ett exempel är att hon inte nämner att jag har familj här. Det gör ont att inte få inräknas ibland… Klart att De Bekanta undrar varför jag inte kommer oftare på besök när jag inte har familj… Som svar på det har det hetat att jag jobbar så mycket… Denna väv av lögner är svår att ta sig ur. Och tro mig, jag har INTE bett mamma ljuga. Men det blir onekligen tilltrasslat alltihop!

Jag stod och lagade mat när mamma ringde en gång till på lördagskvällen, så samtal nummer två blev bara kort. En stor kastrull spaghetti och kycklingfärs The Old Style gjorde jag. Detta innebär att jag har middag även till i kväll.

Det var ett par intressanta saker på TV igår, men jag tog lite risker och valde att se en känslosam och jobbig film. Det gick bra, jag bröt inte ihop utan grinade bara lite. Tyckte att filmen fått oförtjänt dåligt betyg i TV-tidningen, så jag gav den högsta.

Funderar på att se säsongsstarten av Så mycket bättre i repris idag på förmiddagen. Men ibland känns det nästan som om jag redan har sett vissa TV-program eftersom folk twittrar så daaant om dem.

OM ska jag hinna med att se reprisen måste jag fixa till mig före med såväl dusch och hårtvätt som frukost. För i eftermiddag ska jag bort på söndagsfika!

Vädret är trist, mörkt och grått. Jag vaknade av sirener i morse, men kunde äntligen ta sovmorgon. Det verkar som om alla andra-  utom Somliga som har haft springtävling hela morgonen – sover också. Otroligt dött utanför mitt fönster. Bara en skata som skrattade när jag tog en bild av den allt mer nakna björken utanför arbetsrumsfönstret…

Björken börjar bli naken.

Ha en skön söndag – vad du nu än gör!

Livet är kort.

Read Full Post »