Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘våga fråga’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Det är onsdag och för tillfället betyder det När livet vänderJag förväntar mig ett starkt program i kväll, som vanligt producerat, styrt och varsamt lotsat av duktiga Anja Kontor.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Sara

Sara Nyd är fortfarande ung, men har flera självmordsförsök bakom sig.

Kvällens program hade tema självmord.  Vi tittare fick höra när unga Sara berättade om sina självmordsförsök. Som så många andra som tänker på självmord och försöker ta eller tar livet av sig såg Sara ingen utväg. Den enda vägen var att dö. Inte ens tanken på dottern kunde hindra Sara från att lägga snaran om halsen vid sitt andra självmordsförsök.

Det är så många tankar som springer runt i huvudet under och efter programmet. Kommunikation är det som återkommer. Att prata, prata, prata, prata… Att våga fråga, men också att våga stanna och höra svaret. För det kan rädda liv. Av alla de fyra (4) självmord som sker varje dag i Sverige är det säkert flera som är impulsiva och som hade kunnat förhindras.

Efter programmet kunde tittare chatta med Anja Kontor och med Caroline från Mind självmordslinjen fram till klockan 21.30. Jättebra initiativ!!!

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 15 april 2016).


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett allvarligt inlägg.


 

Jag skrev ganska nyss att jag tyckte att Twitter har blivit så deprimerande. Med det menade jag att där verkar vara så fullt av ensamma och kontaktsökande människor. Människor som favoritmarkerar allt en skriver, till exempel, eller som sitter och glor på samma TV-program dag ut och dag in och klagar på det hela jävla tiden. (Prövat att titta på nåt annat? Eller stänga av och läsa en bok?)

Inte är väl jag själv så himla munter alla gånger heller. Men att twittra och blogga om det riktigt svåra gör jag inte längre. Och nu är det bara åtta procents utrymme kvar på den här bloggen. Jag längtar efter slutet.

Rött lönnlöv på asfalt

Snart är det slut.


I stället läser jag
– artiklar och böcker och diverse. Nu vill jag lyfta fram en riktigt bra reportageserie som lokalblaskan har, Unga självmord. Den tar upp nåt som är svårt, svart och deprimerande på riktigt. Det är viktigt att vi vågar prata om såväl döden som självmord. Men reportageserien tar också upp ett självmords konsekvenser och vad vi kan göra för att förhindra självmord. Det är viktigt att våga fråga och att våga lägga sig i.

Läs inte den här reportageserien ”sen”. Det kan nämligen vara försent då. Läs den nu. En dag kan det vara ditt ord som hindrar nån från att avsluta sitt liv.


Till reportageserien Unga självmord

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spänt inlägg.


 

Till höstdagjämningen vaknade jag med huvudvärk. Förstås. Jag fattar ju varför – jag är spänd igen. I eftermiddag ska jag skriva på ett kontrakt som ger mig arbete ett tag. Inte permanent, det lär jag nog aldrig få, men ett tag. Så att jag kommer på banan. Och på den banan kommer jag redan i morgon. Så… lite huvudvärk på grund av spänning får jag allt ta. Det är nog som det ska.

Medan regnet faller utanför funderar jag över klädsel. Såna problem har jag. Det har inte ställts så höga krav på klädseln ett tag. En har gått i mjukisbrax och linne alt. oformlig tischa, ofta med hål i, för det mesta. Inte slita på de få paltor som finns i garderoben! Jag är väldigt glad att jag ändå inhandlade några snygga överdelar i somras. Men de är av det kortärmade slaget. Kan en ha det även när det blir kallare, tro? Jag är ju så varmblodig av mig… Jag känner inte till dresscoden på mitt nya jobb, men jag hade en aning om i förväg att det inte är nåt kavaj-ställe. Det var rätt gissat! Här jobbar människor med jord och vatten, blir smutsiga om händerna.

Blött löv med droppar på marken

Höstdagjämningen idag är blöt och fylld av spänning.

 

Clark Kent

Clark Kent, my knight in shining armor.

Några miljoner bakom bilhjulen mina lär jag inte hitta, inte som tullen vid Öresundsbron. Men jag ringde bilverkstan igår och har nu bokat tid för service samt beställt nya vinterdäck. Det lilla kalaset går på en bit över 5 000 kronor, men jag behöver nog inte betala allt den 26 oktober när det ska göras utan kan förhoppningsvis dela upp kostnaden. Bilar kostar. Samtidigt hade jag inte klarat mig utan min Clark Kent*. Under den här senaste perioden utan jobb var det mycket och ofta tack vare honom som jag kom ut ur lägenheten. Nu behövs han så jag kan ta mig till jobbet. Jag tror inte att nån vet eller förstår hur det har varit. En del syns raderna, annat mellan. Men mest får en förstås veta om en vågar fråga. Och det vågar/vill inte alla, har jag noterat. De är lättare att kommentera sånt som är ha-ha än sånt som är tårar och vånda. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar här. Jag kör till slutet. Sen vet jag inte vad som händer. Kanske en ny blogg, med nytt innehåll och nya läsare. Eller ingen alls. Var sak har sin tid.

Idag ska jag emellertid åka kollektivt. Prövningar vi möta få… Först kommunalt med UL ner till stan, sen med SJ in till Stockholm och slutligen med SL. Det irriterar mig att jag var så effektiv att jag beställde tågbiljett i förväg, som sms. Igår kväll hörde nämligen Lilla My** av sig och tyckte att vi skulle luncha på Kungsholmen före kontraktsskrivningen. Tyvärr är dessa sms-biljetter inte ombokningsbara. Dumt!

Nu börjar det bli dags att sätta lite fart här, det vill säga trycka i linser, duscha, äta nåt och sticka iväg. Höstdagjämningen 2015 ska bli en bra dag, en spännande dag, för min del. Hoppas den blir det för dig också!

Jag lämnar dig med några bilder på Fästmöns söta busungar, tagna igår. Idag är kattungarna tre veckor gamla.

Detta bildspel kräver JavaScript.



*Clark Kent = min lille bilman

**Lilla My = före detta kollega och referent

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett laddat inlägg.


 

motorola_microtac

Min första tjänstemobil var en sån här Motorola Microtac.

Igår i DN läste jag en intressant artikel om batterier. Jag läste den med stort intresse eftersom jag är så himla trött på att ladda min iPhone, nåt jag får göra minst två gånger om dan. Ja, lite är det ju beroende på hur mycket jag använder mobilen, förstås, men som de flesta andra använder jag min mobil väldigt mycket. När jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet höll batterierna laddning lika kort tid som idag. En tänker att om det är nåt mobiltillverkarna borde förbättra så är det batteritiden… Fast det gör de ju inte. De vill ju hellre att en köper en ny mobil, som går att använda till ännu mer – och som därmed laddar ur ännu fortare

I tidernas begynnelse var det viktigt att en laddade ur mobilen och andra uppladdningsbara saker. Det berodde på den sortens batterier som vi använde då. Men idag är det faktiskt tvärtom: enligt DN-artikeln får en längst livslängd om laddningsnivån aldrig går under 60 procent.

iphone5black

Min nuvarande mobil, en iPhone 5, behöver laddas lika ofta som min första Motorola…

Jag hittar bra råd i artikeln och lyfter fram några eftersom jag använder flera uppladdningsbara prylar, till exempel tandborstar:

  • Batterier laddas ur även när de inte används. Underhållsladda därför då och då.
  • Ladda aldrig ett kallt batteri – låt det få rumstemperatur först. Men förvara batterier som inte används i kylen.
  • Låt inte mobilen eller datorn ligga i solen. Det försämrar livslängden.
  • Se till att få rätt batteri till rätt produkt. Våga fråga i affären!
  • Laddaren ska kunna känna av när batteriet är fulladdat så att det inte överladdas.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hyfsat effektivt inlägg.


 

självmordsupplysningenSom vanligt vaknade jag klockan sju. Trött och eländig, men klev upp ändå. Det är så man gör i Sverige. Det är så jag gör. I mitt Twitterflöde nåddes jag av den upplyftande nyheten att arbetslöshet ligger bakom många självmord. Det är forskare i Zürich som har kollat statistik i 63 länder under åren 2000 till 2011. Under dessa år var risken för självmord 20 – 30 procent bland folk som hade blivit av med sina jobb. Dessutom visade resultaten att självmordsrisken är högre i länder där det är ovanligt att vara utan arbete. Det gör ont att läsa såna saker. Det är därför vi måste bry oss om varandra och faktiskt våga fråga hur det är. Vi kan ”offra” en halvtimme av våra liv genom att lyssna. Kan vi inte hjälpa kanske vi alltid kan hänvisa vidare till hjälp.

Flugfälla

Effektiv fälla.

Några som tar livet av sig hemma hos mig är småflugorna. Men de har inte här att göra och jag har gillrat en fälla som uppenbarligen är effektiv. Ett och annat flygfä surrar emellertid fortfarande, särskilt när jag vattnar mina krukväxter. Det är inte bananflugor, utan en uppmärksam läsare berättade för mig att det är flugor som trivs i fuktig jord. Och mina stackars krukväxter måste ju få vatten ibland… Den effektiva fällan jag har gillrat består av…

  • rödvinsvinäger
  • vatten
  • strösocker
  • diskmedel (ett par droppar, bara)

Det som händer är att flugorna dras till det söta och blanka och sen drunknar de. Elakt av mig, men det är ju inte vänliga veckan jämt…

Morgonens första timmar har jag annars ägnat åt sedvanlig administration. Detta omfattade ett visst mått av operativt arbete (byte av toner i skrivaren). Som belöning – för denna arbetsinsats kräver frökenfingrar och inte toffliga prinskorvsdito vilket framkallar blodvite, svordomar och irritation – har jag skickat in en beställning till Bokus på böcker från bokrean. Det blev tre till mig och en till Fästmön. Hon har nämligen inte riktigt uppdaterat sin önskelista, därför blev det 3 – 1. Böckerna levereras först vecka 9, men då är förhoppningsvis Anna hos mig, så det blir perfekt.

Gardinstrykning

Strykdags igen. Här går det undan!

Det är dags att fortsätta den här dagen med frukost och hushållsarbete. Två maskiner ren tvätt hänger eller ligger i gästrummet och väntar på strykbrädan och järnet. Eftersom det bara är jag här är det också bara upp till mig att försöka vara effektiv. Högarna försvinner ju liksom inte annars…

I övrigt ska jag försvinna en stund eftersom jag ska delta i ett födelsedagsfirande i familjen. Jag bespetsar mig på en hembakad hallongrotta eller två.

Så särskilt vänlig har jag inte hunnit vara än idag – om man inte räknar den där boken som jag beställde åt Anna. Jag får väl passa på att vara dum och elak nu så länge jag är ensam, så kanske jag kan bli översvallande vänlig senare idag när jag beblandar mig med Andra Människor. Eller också är jag bara mig själv. Det brukar vara bäst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den där vännen Lisbeth jag har, hon som inte alls heter Lisbeth utan nånting helt annat, hon är en riktig energiinjektion! Vi hade en lunchdejt idag och den blev så lång att jag nog måste jobba över lite i kväll… Tänk att två människor kan ha så mycket att prata om!

6 Spruta

Lisbeth = energiinjektion som till och med skulle få gosedjur och en gammal pälsmössa att väckas till liv.


Det här med vänner är inte lätt.
En del har svårt att få vänner, andra har svårt att behålla vänner. Och några har svårt att vara en vän. Jag kan konstatera att jag har vänner till olika saker. Vännen Lisbeth är en sån som jag kan göra det mesta med, emellertid:

  • prata jobb
  • flamsa
  • snacka allvar
  • fika
  • käka lunch
  • dricka öl (fast det har vi inte gjort än, jag bara vet ändå!)

för att nämna några aktiviteter. Idag hade vi lunchdejt. Den inleddes, när vi hade slagit oss ner vid ett bord, med att uppdatera varandra om den senaste tidens krämpor. Det var bara att inse att Lisbeth inte bara är vän och före detta arbetskamrat. Hon är doktor också! Fast det är ju å andra sidan jag med, så det blev ju på sätt och vis en jobblunch, hö hö hö. (Det där sista är ett bas-skratt. Eller alt-skratt, säger man väl eftersom jag är kvinna..?)

Jag tror att det är så att det skiljer några veckor på oss i ålder också. Det kan ju till viss del förklara den samhörighet jag känner med Lisbeth. Men ändå inte, för mig veterligen kommer Lisbeth inte från Metropolen Byhålan

Idag pratade vi inte bara krämpor och behandlingar utan även om vikten av kommunikation. För det är viktigt att kunna kommunicera. Det är också viktigt att våga fråga när man inte förstår vad det är en annan part försöker kommunicera. Det är emellertid inte alltid så lätt när den kommunicerande blir förbannad eller sur – för h*n tycker ju så klart att det h*n kommunicerar är just… SÅ KLART. Men jag erkänner att jag har blivit harigare. Jag vågar inte längre fråga vem som helst vad h*n menar om jag känner mig osäker. Sist jag gjorde det fick jag en käftsmäll (en verbal sådan, ska tilläggas). Jag erkänner också att jag blir irriterad på folk när de missuppfattar vad jag försöker kommunicera och svarar, enligt mig, bort i tok.

En grundförutsättning för kommunikation och att lyckas förmedla det budskap man vill och få respons på det – för det är ju dialog som är kommunikation annars handlar det om information! – är att tala sanning. Man behöver inte alltid och inte i alla lägen säga allt, men när man säger nånting är det ju bra om det är sant. Eller att det åtminstone är den kommunicerandes sanning.

megafon

Hör du mig? Jag menar, hör du vad jag egentligen säger?


Ja, det är mycket med det där…
Kommunikation, vill säga… För att inte tala om vänskap… Det är bara att inse att alla vänner inte är lika bra på att höra av sig när de har lovat – eller ens hör av sig överhuvudtaget. (Inte roligt när avhörandet sker från ett håll hela tiden.) Men att inse och acceptera är två skilda saker. Vi ska nog passa oss för att försöka uppfostra vuxna människor. Var och en är som den är. Och vänner kan vi ju umgås med på lite olika sätt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Härom morgonen, vid halv fem-tiden vaknade jag till av att någon skrek utanför. Nej, det var inte katter som slogs. Det var en vuxen mans skrik. Två gånger skrek han. Förtvivlade skrik. Det var riktigt obehagligt. Fästmön hörde ingenting och ett tag tänkte jag att jag kanske hade drömt. Men jag tror inte det. Skriken lät inte bara förtvivlade, de lät som rop på hjälp. Och nu kommer jag till poängen med den här ingressen. Att ropa på hjälp ska man göra om man behöver det. Man kan nämligen inte få mer än ett nej.


Ibland behöver vi stöd och hjälp.

                                                                                                                                                                   Vi är alldeles för blyga och fega när det gäller att söka hjälp. Ibland behöver man lite stöd, ibland mycket hjälp. Men det ska inte behöva gå så långt att man går omkring i ett bostadsområde tidigt en vardagsmorgon och skriker!

Jag undrar om mannen utanför fick nån hjälp eller om nån bara helt enkelt ringde polisen. (Det blev nämligen bara två skrik och sen tyst och jag såg ingen när jag tittade ut.) För så gör man idag när nån beter sig ”konstigt” eller ”avvikande”. Man ringer polisen. Förr i tiden ringde man Bullret, det vill säga mentalvården. Då kom ett gäng människor och satte på den skrikande en speciell sorts tröja. Tröja med knäppning baktill. Det var naturligtvis en förskräcklig och förnedrande handling. Det är tur att tiderna är annorlunda.

Problemet idag är bara att vissa människor är så sjuka att de till och med balanserar på tågräls eller broräcken – utan att få hjälp. Tro mig, jag har sett på ganska nära håll hur en livsglad person i yngre 20-årsåldern förvandlats till en vandrande fågelskrämma, med tom blick, för evigt fast mellan vårdarna mamma och pappa.

Att våga fråga nån om man kan hjälpa till eller göra nåt är inte heller farligt. För ofta finns det alltid nåt man kan göra, även om man inte är proffs. Man kanske kan lyssna eller man kanske kan åka och handla en matkasse. Det behöver inte vara svårare än så. Och faktum är att ett rop på hjälp i bästa fall kan vara början på en vänskap!

Idag har Anna och jag bett om hjälp. Det är en bagatell, men för oss ändå ett problem. Annas mamma ska hjälpa oss att frakta hem den lagade cykeln. Den går nämligen inte in i min bil. Anna vågade fråga och Annas mamma är snäll och hjälper oss trots att hon inte är riktigt kurant.


Ett rop på hjälp kan vara början till en vänskap, vem vet?

                                                                                                                                                             Under tiden har jag en lång handlingslista att beta av inne på Tokerian. I kväll kommer barnen hem och de ska förstås utfodras. Förväntningarna är höga, det är ju fredagskväll. Myskväll. Jag är inte så säker på att de inser hur lyckligt lottade de är som får ha myskväll med god mat och chips med sin mamma. Det är många som sitter ensamma, som inte myser med nån. Många, som kanske inte ens har ett hem eller en soffa att mysa i. Jag kan inte rädda dem. Jag kan inte ta andras problem på mina axlar. Men om nån ropar på hjälp så svarar jag. Jag gör inte som mina före detta vänner, vänder mig ryggen och snackar skit. Jag stannar och jag svarar. Och gör vad jag kan. Jag lovar.

                                                                                                                                                              PS När det gällde den skrikande mannen utanför steg jag upp ur sängen och ut i köket. Där försökte jag se nåt genom fönstren, men ingenting. Och skriken tystnade. Jag vågade inte gå ut, men jag tittade ut. Jag hoppas han fick hjälp.

Read Full Post »