Doktor Lisbeth, I presume..?

Den där vännen Lisbeth jag har, hon som inte alls heter Lisbeth utan nånting helt annat, hon är en riktig energiinjektion! Vi hade en lunchdejt idag och den blev så lång att jag nog måste jobba över lite i kväll… Tänk att två människor kan ha så mycket att prata om!

Lisbeth = energiinjektion som till och med skulle få gosedjur och en gammal pälsmössa att väckas till liv.

Det här med vänner är inte lätt. En del har svårt att få vänner, andra har svårt att behålla vänner. Och några har svårt att vara en vän. Jag kan konstatera att jag har vänner till olika saker. Vännen Lisbeth är en sån som jag kan göra det mesta med, emellertid:

• prata jobb
• flamsa
• snacka allvar
• fika
• käka lunch
• dricka öl (fast det har vi inte gjort än, jag bara vet ändå!)

för att nämna några aktiviteter. Idag hade vi lunchdejt. Den inleddes, när vi hade slagit oss ner vid ett bord, med att uppdatera varandra om den senaste tidens krämpor. Det var bara att inse att Lisbeth inte bara är vän och före detta arbetskamrat. Hon är doktor också! Fast det är ju å andra sidan jag med, så det blev ju på sätt och vis en jobblunch, hö hö hö. (Det där sista är ett bas-skratt. Eller alt-skratt, säger man väl eftersom jag är kvinna..?)

Jag tror att det är så att det skiljer några veckor på oss i ålder också. Det kan ju till viss del förklara den samhörighet jag känner med Lisbeth. Men ändå inte, för mig veterligen kommer Lisbeth inte från Metropolen Byhålan…

Idag pratade vi inte bara krämpor och behandlingar utan även om vikten av kommunikation. För det är viktigt att kunna kommunicera. Det är också viktigt att våga fråga när man inte förstår vad det är en annan part försöker kommunicera. Det är emellertid inte alltid så lätt när den kommunicerande blir förbannad eller sur – för h*n tycker ju så klart att det h*n kommunicerar är just… SÅ KLART. Men jag erkänner att jag har blivit harigare. Jag vågar inte längre fråga vem som helst vad h*n menar om jag känner mig osäker. Sist jag gjorde det fick jag en käftsmäll (en verbal sådan, ska tilläggas). Jag erkänner också att jag blir irriterad på folk när de missuppfattar vad jag försöker kommunicera och svarar, enligt mig, bort i tok.

En grundförutsättning för kommunikation och att lyckas förmedla det budskap man vill och få respons på det – för det är ju dialog som är kommunikation annars handlar det om information! – är att tala sanning. Man behöver inte alltid och inte i alla lägen säga allt, men när man säger nånting är det ju bra om det är sant. Eller att det åtminstone är den kommunicerandes sanning.

Hör du mig? Jag menar, hör du vad jag egentligen säger?

Ja, det är mycket med det där… Kommunikation, vill säga… För att inte tala om vänskap… Det är bara att inse att alla vänner inte är lika bra på att höra av sig när de har lovat – eller ens hör av sig överhuvudtaget. (Inte roligt när avhörandet sker från ett håll hela tiden.) Men att inse och acceptera är två skilda saker. Vi ska nog passa oss för att försöka uppfostra vuxna människor. Var och en är som den är. Och vänner kan vi ju umgås med på lite olika sätt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Det lönar sig att vara rak

Idag är jag lite nöjd med mig själv, men också med andra människor! Att det lönar sig att vara rak kan ibland vara svårt att inse. Dessutom gäller det att vara rak utan att vara plump och elak. Jag gillar att vara rak, men inser att jag ofta uppfattas som elak för den skull. Det här är nåt jag jobbar med och som jag antagligen får jobba med hela livet.

Jag är inte bara rak, jag kan vara lite sned också…

Men jag är också lite grann som Lisbeth! Precis som hon vill jag vara lite speciell. Det går inte att uppfostra andra vuxna människor, men jag vill inte ta vilket beteende mot min person som helst. Det räckte med den mobbning som pågick under många, många år. Inte konstigt att man blir kantig och låtsas-kaxig… och elak, enligt några. Det tar emellertid inte bort mitt personliga ansvar för hur jag beter mig.

Först vill jag tacka Fuji! Även om ni inte kunde svara på mina frågor till fullo gjorde ni ert bästa. Dessutom, när droppen med mejlet om 50 procent kom och jag påtalade för er i ett mejl (även här på bloggen!..) att det var riktigt dumt, i princip, då gjorde ni nåt snällt och juste: idag fick jag ett mejl om att jag får den 50-procentiga rabatten på mina fotoböcker trots att erbjudandet om detta kom ett par timmar efter att jag hade skickat in min beställning. Detta var mycket bra gjort av Fuji!  Heder! Därmed inte sagt att jag lär göra några fler fotoböcker hos er. Så blir det troligen inte.

Nästa grej som bekräftade för mig att det är bra att vara rak var det faktum att jag inte sprang omkring och gnällde om dålig återkoppling på jobbet – jag påtalade direkt, först i mejl, sen öga mot öga i eftermiddag med berörd person. Jag gav en rejäl bakläxa, kunde visa på att jag hade gjort det jag skulle göra, men att andra hade underlåtit att göra det de hade till uppgift. Det fanns faktiska ”bevis” för detta, så jag hade belägg för det jag sa. Och faktum är att det gav ett superresultat! Vid 18-tiden i afton trillade det in ett mejl med en del av det material jag behöver för att kunna arbeta vidare på en sak. (Nu har jag inte lusläst mejlet, det gör jag på arbetstid i morgon, men det verkar väldigt lovande!)

Jag är väldigt nöjd med både mitt agerande och utfallet. Nu finns det med all säkerhet somliga som tycker att det här inlägget är larvigt och självcentrerat. Och ja! Det är i alla fall självcentrerat – det är skrivet på min blogg. Min. Jag tvingar ingen att läsa här. Jag skulle själv aldrig återkomma och läsa blogginlägg hos nån annan, än mindre följa nån bloggare, som skrev saker jag tycker är larviga eller som jag inte gillar. Ett rätt enkelt val. Men föredrar man att hata och vara bitter, så kan jag ju inte göra nåt åt det. Jag uppfostrar inte andra vuxna människor, jag talar bara om vad jag känner och tycker och hur jag gör.

Livet är kort.

Read Full Post »