Läslördag

Ett läsande inlägg.

---

 

Ibland går tiden snabbt, ibland går den långsamt. Vissa dar önskar vi att dygnet hade flera timmar än 24. Och vissa företag önskar uppenbarligen att en del månader har flera dagar än vad de har på riktigt…

Eh… Lidbäcks Tak AB kan uppenbarligen inte almanackan. Och lokalblaskan var antingen också okunnig (eller helt enkelt ovillig?) eftersom man inte upplyste om att april bara har 30 dagar. Kundservice och korrekturläsning är sånt tidningar struntar i när det handlar om att dra in pengar på annonser och reklam. Journalistiken försvann liksom. Detta är en skärmdump från lokalblaskans webbplats igår.

Det har varit en av de sämre nätterna. En krampnatt. Ja, ska jag säga nåt positivt var det tack och lov inte magkramper utan kramper i vänster fot och ben. Sånt där som gör bara lite ont och som mest är irriterande och störande för sömnen med alla avbrott när en hoppar upp och ner och stretchar för att få ordning på musklerna.

Innan klockan hade slagit tio i morse hade mina grannar…

• kastat elefanter i trappräcket cirka fem gånger
• smällt i porten lika många gånger
• möblerat om
• grälat
• dammsugit
• börjat såga med motorsåg
• skriklekt med barn (ungen måtte ha blivit hörselskadad av allt skrikande)

Jag tog en lyxlördagsmorgon och låtsades att jag hade jobbat en hel vecka och därmed hade rätt till bok och kaffe på sängen.

Själv låg jag vaken sen klockan sex och försökte läsa. April, som ju har 30 dagar, är vikt för brittiska deckare i min läsvärld. Tack vare vännen Agneta har jag ett gott bestånd av såna böcker. Just nu är det Saknaden efter Josef av Elizabeth George jag plöjer. Elizabeth George är emellertid ingen brittisk författare hon heller – ännu mindre brittisk än Tana French, faktiskt, som jag läste före denna bok. Tana French är också amerikanska, fast uppvuxen och boende på Irland. Elizabeth George är född, uppväxt och har bott i USA hela sitt liv. MEN… hennes karaktärer, kriminalinspektören Thomas Lynley och hans assistent Barbara Havers, jobbar vid Scotland Yard – och ”Yarden” är ju väldigt brittisk i alla fall!!!

 

Min helgfrukost var inte av det sedvanliga slaget idag. Men Boken var som så ofta mitt sällskap.

Även om jag inte har jobbat på över en vecka nu har jag haft kontakt med minst en före detta kollega varje dag. Då förstår du kanske att vi gillade att jobba tillsammans? Jag uppskattade mångas naturvetenskapliga, logiska sidor, medan jag tror att somliga estimerade mina mer… kulturflummiga sidor. Som när jag kom igång och  började prata böcker föreläste om litteratur… Nästa fredag ska jag träffa ett gäng, en konstellation, för att dricka öl och spela biljard. Måtte magen vara i skick till dess! Det blev inte nån sedvanlig helgfrukost med ägg och inlagd sill, rostat bröd och maremelad etc i morse på grund av magen. Nä, jag var nöjd och glad med kaffe och ett par knäckemackor med ost. Mackor, som jag doppade i kaffet, så där som pappa och jag brukade göra vissa helgmorgnar. Vi pratade inte under dessa stunder, pappa och jag, vi åt under tystnad, bara doppade och tuggade. Och i botten på våra koppar låg sen efteråt bitar av smält ost…

Det börjar bli dags att… läsa en stund till innan jag fräschar till mig och hasar över till Tokerian för att köpa filmjölk och kanske nån mumsig fiskgratäng att festa på i kväll.

Jag är inte så intresserad av vad DU har gjort och gör idag – det kan DU skriva om på DIN egen blogg – men berätta gärna i en kommentar vad DU läser/har läst idag i stället!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag på jobbet

Ett inlägg om min dag på jobbet, mat och lite annat.

---

 

Det är fortfarande nytt och roligt på jobbet. Och det är fortfarande saker som inte är riktigt fixade. I morse tog jag min kollega till hjälp för att installera en webbkamera och försöka mig på ett videosamtal. Det gick… sisådär. Först såg och hörde jag min kollega, men kollegan såg inte mig. Sen såg jag ett frimärksstort jag och hörde inget. Ja, så där höll vi på ett tag tills det faktiskt funkade. Lite senare kunde jag ha mitt första riktiga videosamtal med huvudredaktören uppe i norr.

Det gick sisådär att videosamtala först… Och ja. Min skärm är dammig.

Jag levererade ju mitt första ”jobb” i fredags  och var lite spänd på hur huvudredaktören skulle ta emot det. Eller snarare om jag hade lagt mig på rätt nivå. Hade jag varit för petig, för okunnig eller för slarvig? Jag hade nog varit aningen för petig, sa huvudredaktören under videosamtalet, men jag fick godkänt per e-post:

Skärmklipp av huvudredaktörens omdöme per e-post.

När jag kom till jobbet i morse kände jag mig som en packåsna. Förutom jobbväskan hade jag två papperskassar med växter i krukor och så lax- och spenatlasagnen jag skulle äta till lunch i händerna. I väskan låg vattenflaska och kaffemugg – jag var så nöjd att jag kom ihåg det utan att skriva lappar. Märkligt, men det verkar som om minnet fungerar bättre ju mer jag har att göra och tänka på…

Nu blev det lite färg på kontoret! Den fina kaffemuggen fick jag för några år sen av äldsta bonusdottern i födelsedagspresent.

 

Jag trivs på mitt nya jobb! Fast den här selfien tog jag igår kväll i bästefåtöljen.

Största delen av min arbetsdag ägnade jag emellertid varken åt att videokonferensa, pyssla med växter eller dricka kaffe utan åt att påbörja en granskning av en megarapport. Rapporten lär sluta på nånstans mellan 800 och 900 sidor och jag fick de 200 första att läsa idag. När jag kommit till sidan 130 var klockan halv fem och det var dags för mig att åka hem.

Min tredje arbetsdag är avslutad och jag trivs fortfarande lika bra. Jag gillar att jobba med sånt jag vill tro att jag är bra på. Och med detta sagt gissar jag att en och annan som vanligt tycker att jag skryter. Fast jag gör inte det. Det är så mycket jag inte är bra på att det där lilla jag är bra på är en piss i havet.

Jag lekte med tomaten i lördags. Annars är det här med mat mest ett problem för mig.

Det är mest en sak som det är lite problem med just nu och det är maten. Jag försöker hitta billig färdigmat som jag kan micra på jobbet. Nån gång i veckan tänkte jag äta lunch i restaurangen och nån gång då och då besöka salladsbuffén på ICA. Men jag har inte särskilt gott om stålar. Jag får nämligen ingen full lön förrän i slutet av november. Som konsult släpar min lön en månad efter. Jag tidsrapporterar ju mina arbetade timmar och dessa får jag betalt för i efterskott. I slutet av oktober får jag alltså lön för fem dar och förhoppningsvis tretton dars a-kasseersättning.

 

 

A-kassan hade förresten hört av sig idag med ytterligare ett obegripligt meddelande om att min handläggare på Arbetsförmedlingen har anmält att jag har fått jobb från och med den 24 september. A-kassans meddelande skulle jag svara på senast ett visst datum in i oktober. Men jag fattade aldrig vad jag skulle svara på… Vad kan vara oklart? Kanske vill de att jag verifierar datumet. När jag tänker efter gjorde ju Arbetsförmedlingen fel en gång för mig i november 2013, vilket ledde till att jag förlorade ersättning för två dar. Men ärligt talat fattar jag varken hur Akassan Dimsyn Vision kan formulera sig så krångligt att en inte begriper vad de vill eller hur Arbetsförmedlingen kan anmäla fel datum. Hur svårt kan det vara, liksom???

Nu ska jag inta ett par rostade mackor och sen strosa över till Tokerian i förhoppning om att få lite inspiration till billig mat. Visst kostar det lunch och så småningom parkering att jobba, men jag lär spara in på kaffe och toapapper (de hänger liksom ihop) och elen, framför allt, eftersom datorn är avstängd om dagarna.

Glid inte bara förbi om du har läst ända hit – lämna gärna en hälsning i en kommentar och berätta hur DIN dag har varit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Black Friday – amerikanskt som går att driva med

Ett svart inlägg.

---

 

Black Friday… Vad är det för nåt? Det låter ju rätt hemskt… Tja, jag vet inte ännu när jag sätter mig och skriver, men jag får ta reda på det. Häng med!

Black Friday är ett amerikanskt fenomen. Det känns så typat att lilla Sverige tar efter. Dagen infaller efter Thanksgiving, en helg som framför allt firas i USA och Kanada. Tanken med helgen är att man ska samlas i familjen och vara tacksamma, enkelt uttryckt. En tacksägelsefest, alltså, vid vilken man vräker i sig ugnsstekt, fylld kalkon. Därför är alla affärer etc stängda. Så att man ska kunna vara tacksam och äta kalkon länge utan att distraheras av möjligheten att shoppa. Och som kompensation (?) har man då infört Black Friday – den stora shopping- och readan. Ungefär som vår mellandagsrea. (Finns den fortfarande? Jag tycker att den börjar allt tidigare…)

 

Nu har Black Friday kommit till Sverige. Dagen infaller idag. Många affärskedjor har slagit upp detta i reklamen. Obildad och oberest som jag är hade jag inte hört talas om Black Friday tidigare. Så kan vi ju inte ha det – jag ville veta vad det är. Nu vet jag – och jag är inte imponerad. Varför kan vi i Sverige inte ta över bra traditioner från andra länder i stället för såna här… konsumtionstraditioner? Men allting i Sverige går ju ut på att sälja, sälja, sälja idag. Det ser jag när jag söker jobb. Alla jobb ska i slutänden generera i fler kunder som köper mer av en vara eller tjänst.

I vart fall drar jag på min snipiga muns smilband åt Kjell & Companys reklam för dagen, där jag tycker att man driver med konceptet på ett roligt sätt:

Fyndigt, Kjell & company!

Reklam kan vara kul – ibland. Kjell & Companys bläckreklam är det definitivt, tycker jag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kultur bara för eliten? eller Är alla sjukskrivna okunniga om kultur?

Som bekant har jag ingen morgontidning i pappersform längre. I stället läser jag tidningar på nätet. Och tro det eller ej, jag fastnade för en artikel i lokalblaskan idag. Artikeln handlar om ett trädkollsprojekt inom projektet Kulturbärarna, projekt där man involverar personer som har varit arbetslösa eller sjukskrivna en längre tid. Projektet Kulturbärarna ingår i det nationella projektet Kulturarvslyftet.

Projektet startade i november förra året och drivs av Skogsstyrelsen (nej, lokalblaskan kan inte stava rätt till Skogsstyrelsen…) och Länsstyrelsen, i samarbete med Arbetsförmedlingen. Det hela går ut på att inventera träd i Uppsala, Enköping och Österbybruk. De natur- och kulturvärden projektdeltagarna får in läggs sedan ut på Trädportalen.se. Där har sen såväl myndigheter som privatpersoner möjlighet att se ”sina” träd. Myndigheterna får dessutom en viss ledning i beslut som gäller trädfällning eller trädbevaring, nåt man kan ha nytta av när man till exempel ska bygga hus nånstans.

Värt att inventera.

Man kan tycka vad man vill om såna här arbetsmarknadsåtgärder. Min åsikt är att de för det mesta inte är särskilt lyckade. För ett par år sen skrev jag till exempel om högutbildade arbetssökande som inom ett projekt satt och virkade i en butik. Om jag minns rätt var det en kemist.

Totalt sett har projektet inte gett så många nya arbetstillfällen som det var tänkt. I Kulturarvslyftet har 4 400 personer ingått. Av dessa har 188 fått nya jobb. Och en fjärdedel av dem, det vill säga 47 personer, har fått jobb i Uppsala län.

I artikeln i lokalblaskan berättar en anonym ung man om hur han kom att delta i trädkollsprojektet och hur viktigt han tycker att det är. Den unge mannen, som blev arbetslös efter att hans tidigare arbetsgivare gått i konkurs, andas en positivism som jag tycker är underbar! För hur många unga arbetslösa – gamla också, för den delen! – kan känna sig positiva när tillvaron utan jobb ger dem bevis för att de är värdelösa, mer eller mindre?

Jag är fullkomligt övertygad om att det finns fler liknande projekt som kan drivas inom Kulturarvslyftet. Projekt som är meningsfulla och som ger deltagarna en del självkänsla tillbaka, men där de också får utföra ett användbart arbete.

Därför blir jag minst sagt rasande (det är en underdrift här) när Upsala Nya Tidning tillåter att en sån här nedsättande kommentar till artikeln får stå kvar, när man från tidningens sida annars är så kvick med att rensa i kommentarsfälten:

MagnusJ kommenterade kl. 20.54 igår [16 mars 2013] kväll:

”Regeringen tycker att sjukskrivna ska arbeta med kultur, för då behöver man inte kunna något. Jag tycker sjukskrivna kan arbeta i regeringen.” – Mark Levengood

Ännu mer rasande blir jag när jag noterar att den som citeras kommer från den så kallade kultureliten i vårt land. Vad är det för syn på sjukskrivna människor, Mark Levengood??? Hur vet du att sjukskrivna inte kan nånting om kultur?  Skämmes!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagslir, okunskap och tid för avsked

Det var en skön lördagskväll ute i Himlen igår. Min ork är ju inte på topp, men jag tycker ändå om att ha människor familjen omkring mig och ljud.  Då känner jag att jag är nåt annat än bara en som har ont, ungefär.

Fästmön lagade god mat – tacos – och vi åt och glufsade i oss allihopa. Det är bra mat, för då kan var och en ta det den vill ha.

Anna och jag spelade flera omgångar Wordfeud, det är avkoppling för mig, samtidigt som hjärnan får anstränga sig lite. Med oss i cyberspace var även Stormästaren själv. Jag åkte på däng alldeles nyss när den sista matchen avslutades för en stund sen.

Ett lördagsljus för dem som inte är med oss längre.

Jaa, Jerry och jag kanske inte är världsbäst på att kommunicera alla gånger. Men vi kan åtminstone mötas för att spela Wordfeud! Skämt åsido, vi har inte löst alla knutar oss emellan, men vi kommunicerar och det känns bra och vuxligt. Till skillnad från andra, som dessutom har mage att kalla mig hen. HEN! Jag är för fan en HON! Är MAN totalt jävla okunnig, eller??? Dessutom på Fejan, där jag inte finns. Jag stod fast vid det jag skrev i mejlet till personen ifråga:

[…] Nu ska jag inte besvära dig mer. […]

men MAN har visst svårt att inte få sista ordet. Att få nypa till där man tror att det inte syns – eller också är MAN mycket medveten om att jag får information – skvallervägen. Det är ju den vägen MAN brukar använda sig av. Jag ska inte hänga kvar i detta nu, jag ville bara säga – för jag vet att min blogg läses – att jag sträckte ut min hand mot ett helt gäng människor och det var bara två (2) som inte ville ta den. So be it!

Min bästa Storasyster ringde nu på förmiddagen och var vänlig nog att informera mig om ett datum när det är tid för avsked. Det är en sån tid nu. Tid för avsked, på många sätt och för många…

Livet är kort.

Read Full Post »

Darling River

Jag har pinat mig igenom en bok som jag tycker var det sämsta jag har läst. Det som kan sägas till dess försvar är möjligen att jag är så okunnig att jag inte förstår den. Hur som helst är jag glad att jag inte la mer än 40 spänn på Darling River av Sara Stridsberg hos Bok-Anna i hamnen.

Nej den här boken förstod jag inte!

                                                                                                                                                                    Jag kan inte redogöra för bokens innehåll. Jag tycker inte ens att det är en roman. Det är löst sammansatta fragment. Visserligen välskrivna, visst, men jag får inte fram nån historia. Jag ser inte. Det enda jag ser är äckelbeskrivningarna. Enligt baksidestexten handlar boken om Lo och hennes far som gör nattliga utflykter i en gammal Jaguar. Detta varvas med berättelser om en apa och en vetenskapsman, en kvinna som färdas ur Nabokovs roman och en okänd mor.

Varför köpte jag den här boken? Tja, för att jag var lite nyfiken på författaren som gått på Biskops-Arnö tillsammans med Babels programledare Daniel Sjölin – ett av skälen till hennes medverkan i programmet, säkerligen. Och stoiskt tog jag mig igenom boken.

Nej, jag förstår verkligen inte den här boken och därför kan jag bara ge den lägsta betyg – för att fragmenten är välskrivna.

Read Full Post »

Hur har du det med de och dem?

För några dar sen skrev språkkonsulten Ylva Byrman om de och dem på sin blogg på Svenska Dagbladet. Hon menar att den som har svårt att skilja på de och dem antingen bör använda dom rakt av eller de i de (!) fall man är osäker. Hon följer där Språkrådets förre chefs förslag. Skälen till att man bör använda dom eller de är främst två, enligt Ylva Byrman:

[…] För det första är de statistiskt smart, för i nio av tio fall är de rätt och dem fel. För det andra stör ett felaktigt använt dem mer än ett felaktigt använt de. […]

Ja, det kan ju vara nog så goda skäl, men frågan är om de räcker. Ylva Byrman fick ett antal kommentarer från läsare som antingen talar för ett generellt införande av dom eller läsare som tycker att hon har helt fel och vill fortsätta att använda de och dem. Många var upprörda.

Klart är att det är svårt med de och dem och användningen av dessa. Och en utbredd fördom är att den som använder dom rakt över är okunnig. Det är alltså inte bara ett språkligt ”problem” utan även ett ”socialt”. Ylva Byrman tycker i ett senare blogginlägg att vi inte är riktigt redo för att använda dom rakt av. Det blir vi först när media och litteraturen använder det.

Ylva Bryman drar också paralleller till dej, mej och sej:

[…] På 60- och 70-talet verkade det rimligt att tro att formerna mej, dej och sej skulle ha trängt ut mig, dig och sig inom ett par decennier. Men 2011 kan vi konstatera att mig, dig och sig fortfarande lever i all välmåga, medan mej, dej och sej för en rätt marginaliserad tillvaro. […]

Hon konstaterar att såväl språkbrukarna som språkutvecklingen är oförutsägbara..

Personligen tycker jag att språket utarmas genom att man inför dom. Det handlar mycket om ackusativ och dativ… Och jag skriver själv aldrig dom, mej, dej eller sej. Men kanske är jag bara konservativ..? Hur gör du???

Här kan du testa om du kan skilja på de och dem! Jag hade bara sex rätt av tio, för jag vägrar gå med på att båda formerna kan användas ibland!

Read Full Post »