Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stänga av kommentarsfunktionen’

Ett återkopplande inlägg.


 

Återkoppling… det är svårt, det. I morse förfärdigade jag en rapport som jag sände iväg. I den skrev jag att jag inte har fått nån återkoppling på tre (3) månader, trots att jag har begärt det varje månad. Detta finns även nedtecknat i avtal. Där snackar vi total tystnad. Däremot fick jag den bästa återkopplingen jag nånsin fått igår, fast från annat håll, dårå. Det gladde mig att jag klarade av att återkoppla tillbaka och säga just:

Tack för den bästa återkopplingen jag nånsin fått!

Inga samtal på nummerpresentatören

Inga samtal.

Här på bloggen har jag stängt av kommentarsfunktionen sen ett par dar. Det enda jag känner är en stor lättnad. Det fortsätter att komma ursäkter och okänsliga reaktioner på detta, men förhoppningsvis rinner dessa snart ut i sanden. Nu är det lika för alla, nu kan varken vanliga läsare och vänner lika lite som webbtroll (försöka) kommentera. Bloggens syfte är nu, under de sista tio procentens utrymme, att avslutas som dagbok för egen del, så att jag kommer ihåg det jag glömmer om en timma.

 

Vidare ska jag föra bloggen i mål. Jag sätter alltid upp delmål och mål och jag avslutar allt jag kan. Mitt mål är nu att skriva till dess att utrymmet tar slut. Genom att stänga av kommentarsfunktionen för alla slipper jag bli sårad över att andra inte förstår. Jag slipper läsa hur andra människor skyller ifrån sig, ursäktar sig, men mest av allt slipper jag läsa elakheter. Dessutom slipper också ”alla” kommentera. Ingen av oss behöver tänka på kommentarer. Och jag slipper svara på kommentarer  – jag har ju svarat på alla kommentarer jag publicerar. Utöver detta tänker jag inte heller svara på kommentarer i andra sociala medier, på mejl, sms eller på telefonsamtal till dess att jag känner mig redo att kommunicera igen. Undantag är samtal och mejl som jag måste svara på av andra skäl än sociala.

Mina sociala kontakter är numera Fästmön och mamma – och ibland Annas snälla mamma. Anna och jag träffas mest i bilen, mamma kan jag ringa till om jag vill höra en mänsklig röst i trekvart. Vill jag höra min egen röst pratar jag med väggarna.

 

toapapper med text om kärlek

En kan få input av att läsa på toalettpapper också.

Input får jag inte längre genom att läsa andras bloggar, för det har jag slutat med. Jag läser nyheter på webben och vanliga, hederliga böcker. Det är ett oerhört ensamt liv och bitvis ganska torftigt. Kanske webbtroll och alla myckettyckare nån gång kan sluta vara avundsjuka på mitt liv. Det finns inte kvar. En sak ska emellertid webbtroll och andra myckettyckare ha klart för sig: jag tänker inte tystna förrän jag dör.

 

 

 

Sociala medier finns – på gott och ont. Det finns också skäl till att jag inte har konton överallt. Igår fick jag uppläst en fruktansvärt elak kommentar på en kort text om saknad av en avliden familjemedlem. Att det finns människor som kan vara så elaka övergår mitt förstånd. Och att ingen annan än skribenten själv reagerar, säger ifrån och sätter ner foten är för mig obegripligt. Men jag har nog äntligen förstått att i den här låtsasvärlden finns vi inte till för varandra. Att interagera på riktigt, i verkliga livet, faller inte människor in längre.

 

Mörkare regnmoln

Regnet hänger i luften.

Den här veckan har jag några uppdrag som jag har lovat utföra. Jag är efterfrågad och får känna mig behövd några stunder. Idag ska jag åka och vattna och skörda, trots att regnet hänger i luften det regnar.

På torsdag kväll ska jag göra en intervju och i samband med det ska jag interagera med människor som inte är familj. Efteråt ska jag försöka klara av att fika med personen som har rollen fotograf under intervjun. Det är en person jag tycker mycket om, så det borde gå bra. Vidare väntar jag på en spännande bok som jag ska läsa och recensera. Det är en bok som har klassats som en barnbok, men som varken i mina ögon eller förlagets är det! Att förlaget skrev just det fick mig att anmäla mitt intresse att läsa och skriva om boken.

Dammet ligger i drivor i mitt hem. Jag ska börja städa när jag kommer hem från eftermiddagens skördefest. Innan dess har jag tråkig ren tvätt att ta reda på – överkastet till dubbelsängen kräver egentligen fyra armar, helst sex. Jag har bara två.

Det är september. Äntligen är hösten här!

Mina tankar i denna stund går till personen som fick den elaka kommentaren jag skrev om ovan. Men också till min allra äldsta vän FEM, som börjar nytt jobb. Det kommer att gå bra för er båda.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.


Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen
och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Pappershög med sökta jobb

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.


I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

tårar

Jag blev ledsen.


Men så klart
att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Tisdagen är lik starten på måndagen – kall och grå. Det singlar emellertid bara ner några fina flingor snö, inte som igår riktiga, rejäla lass. Tillbaka på jobbet igen är allt som vanligt. Nästan. Det är skönt att vara tillbaka och att vara efterfrågad! Jag var så slut igår att jag inte orkade läsa mejl och det låg massor i  min inbox. De flesta krävde svar och jag har ägnat cirka en timma åt att besvara alla! Skönt, nu är det gjort!

Omvärldsbevakningen har inte kommit igång igen, så det måste jag kolla upp. Vidare hade jag bjudit över fru Chef2 att prata här på stormötet klockan tio i cirka tio minuter, men det verkar visst bli en hel föreställning. Och en sån är lite svår att få till när vi är runt 40 personer som ska trängas runt tre ovala bord i ljushallen. Förra tisdagen räckte inte ens stolarna till… Vi kan konstatera att här är trångt om saligheten på golvet ibland, men vi har högt i tak! Och det är inte fy skam!

Trångt om saligheten på golvet här, men vi har högt i tak…


Jag känner av halsen lite fortfarande
, fast det är ju inte så konstigt med tanke på den långa orm jag hade ner i svalget och magen. Jag började knapra min magsårsmedicin igår igen och det är lite bättre i magen, även om jag i skrivande stund mår illa. (Jag har ätit frukost bestående av yoghurt med müsli, en skvätt Pro Viva vinbär och en mugg kaffe). Fästmön kände sig trött och seg igår. Det är tuffare att få en förkylning när man har en kronisk sjukdom, vilket somliga som kommenterar inte tycks fatta. Jag fick just ett sms från henne att hon ändå skulle försöka pallra sig iväg till sin tandläkartid idag. Den har redan blivit ombokad en gång och tanden behöver lagas. Vad jag förstår har Anna pratat med mottagningen och berättat att hon är förkyld, men det var ändå OK att hon kommer. Skönt för henne att få det gjort, fast jag misstänker att det blir jobbigt med näsdroppet…

Igår blev jag åter så himla ledsen igen på en som kommenterade här. Jag överväger att för en period stänga av kommentarsfunktionen. Hellre det än att jag ska må dåligt kring bloggen också. Men jag vet inte. Det är mot mina principer om yttrandefrihet. Samtidigt är det här min blogg, min dagbok, mina åsikter. Men om galoscherna inte passar behöver man ju inte hänga här som läsare. Det är ingen som tvingar nån att läsa här, eller hur? Folk som lämnar spydiga och ettriga kommentarer tycks tro att de har all rätt i världen att klampa in i mitt liv när jag mår dåligt. Det gör ont. En del människor gör ont. Det gäller framför allt alla dessa Mycket-Tyckare som av nån anledning inte har en egen blogg utan far fram bland andra bloggare. Get a life of your own!

Read Full Post »

Just nu rasar (!) en debatt lokalt om debattartiklar. Upprinnelsen är att en Knivstamoderat skrev en debattartikel som infördes i lokalblaskan. Bara det att en Uppsalamoderat ansåg att åsikterna i artikeln gick emot politiken som moderaterna i Uppsala för. Knivstamoderaten blev mejlledes tagen i örat av sin uppsalienska moderatkollega.

Om detta är det väl inte så mycket att orda. Ett klokt parti har högt i tak och VÄLKOMNAR debatt även inom de egna leden. Som informatör kan jag ha synpunkten att det kan vara SMART att informera ledningen i förväg om att man har skrivit en debattartikel om X och skickat in den till Y-tidningen. Bara för att ledningen ska kunna vara beredd ifall även den får frågor. Mer än så behöver det inte vara.

Lokalblaskan har för övrigt kollat med de andra partierna. Inga andra ställer så hårda krav på granskning av debattartiklar som moderaterna. Några partiers ledning vill gärna se artiklarna i förväg om de undertecknas med partiets namn (Vänsterpartiet). I valtider kan det vara extra viktigt att man ger rätt budskap så det inte blir förvirring eller intern konkurrnes (sossarna och miljöpartiet). En del partier har inga särskilda regler mer än att man bör följa partilinjen (Centern, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna). Klokast inställning tycker jag att Folkpartiet har vars ledning gärna vill att gruppledarna ska bli informerade i förväg om kommande debattartiklar.

Men moderaterna i Uppsala kräver att få granska ALLA debattartiklar som skrivs – inom egna partiet, får man gissa, annars tar man sig för sin panna rejält… [dålig formulering i artikeln!] – innan artiklarna trycks. Eller så var det tills fram till nu. Då skulle partiledningen i Uppsala AVGÖRA vilka artiklar som skulle få publiceras i Upsala Nya Tidning. Nu menar ledningen att alla artiklar som ska publiceras lokalt först ska passera FULLMÄKTIGEGRUPPEN.


Ska allt politiskt som skrivs i debattväg förhandsgranskas av partiledningen?

                                                                                                                                                             I detta läge händer det nåt som inte är OK. Tidningen betraktas som politikernas maktredskap. Heder därför till UNT som i sin ledarspalt skriver bland annat följande idag:

[…] Vi vill därför med skärpa framhålla följande: Det enda mandat som gäller för UNT är det som finns i tidningens bolagsordning och i våra kontrakt som chefredaktörer. UNT:s uppgift är att på nyhetsplats, likaväl som på ledar-, debatt- och insändarplats, införa material som vi anser är relevant och intressant för läsarna. Syftet med debatt är att olika åsikter ska brytas mot varandra, inte att goidkända partiföreträdare ska redovisa lokalt godkända ståndpunkter. Var och en, moderater lika väl som andra, oavsett var de bor i landet, som vill skicka in debattinlägg eller insändare till UNT ska veta att vi aldrig kommer att fråga om dessa är godkända av någon förträdare för komunledningen i Uppsala eller för Modrata Samlingspartiet. Var och en som skriver ett intressant inlägg komer att få det bedömt på samma villkor som andra. […]

Ord och inga visor och dessutom BRA rutet, Håkan Holmberg och Lars Nilsson, politisk chefredaktör respektive chefredaktör och ansvarig utgivare!

För övrigt är tidningens mål att sälja tidningar och tjäna pengar. Det ska vi inte glömma bort. Men en tidning med en klok ledning är inte redskap åt nån.

Däremot… Och nu kommer det lite surt från mig! Däremot har jag INTE förlåtit eller kunnat acceptera att man stänger av kommentarsfunktionen vid vissa artiklar på hemsidan plötsligt. En sak är att granska kommentarer innan de publiceras och därmed sålla bort de kränkande. En annan sak är att inte låta allmänheten föra fram sina åsikter på artikeln och dess innehåll. Att detta har skett har jag välunderrättade källors garanti för, men naturligtvis inga fysiska bevis. Mer än att jag har sett att kommentarsfunktionen plötsligt upphör. Och DET, kära lokalblaska, tycker jag INTE är acceptabelt!

I ett fall handlade det om en person som ägnat sig åt kränkningar av olika slag, i olika sammanhang. Den reporter som hade börjat rota i detta hade hittat en och annan pinsamhet, till och med kanske skandal, som sopats under bland annat en skattefinansierad matta. I stället valde man att tiga. Synd det, för detta hade varit av stort intresse för många, jag lovar. Men vem vet? Det kanske kommer en debattbok, som definitivt inte är granskad av nån ledning, skriven av en person som stått emot påtryckningar, snart. Vem vet, vem vet…

Read Full Post »