Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Personligt, Vänner, tagged a-kassa, alarm, alkohol, arbete, ärende, öl, balkong, bål, behållare, bil, blåsa, bokmal, bra tankar, brev, brist, buss, bygga, cappuccino, clown-rött, crème fraiche, cyberspace, de arbetandes skara, en arbetsplats, ensamstående vuxen, ersättning, ett gäng, existensminimum, exklusive boendekostnad, för dyr, förändra, förändras, företag, förvånad, fiktiva världar, fin i håret, fina och goda erfarenheter, fina ord, fota sig själv, fredag, galen, gök, glas, gråta av glädje, grillad lax, grimas, Halmstad, hus, hyllplan, hyresgäst, hyreslägenhet, i verkliga livet, informationsmöte, ingen skönhet, isvatten, januari 2009, jobb, jobbstart, kafé, kakbak, kakor, kalufs, känslor, klippning, kommunal hyresvärd, Kungsgatan, ladda, ladda mobilbatteriet, laddstation, lån, låtsas, lön, livet är skört, lock, loser, lyxmånader, mage, maj, matställe, mätt och go, måndag, morötter, morotskaka, namn, nummer, ny arbetsgivare, nyanställd, nytt jobb, nyttig, olästa böcker, passera mitt framför näsan, pengar, pilsner, pladdra, plastkort, present, presumtiv arbetsgivare, privatnummer, promenera, räkningar, rätt sida, rödlök, rom, saft, sammanfatta, Sandys, säkerhetsnät, sås, selfie, skyddat, skyddat nummer, skyddsängel, smart, snigelpost, sol, sova, spännande, sprätta, stel, sugrör, svårt att komma till ro, ta för givet, tack, tacksam, tacksamhet, tankarna snurrar, tänk, telefoni, tillhöra, tisdag, tjockis-svart, Tobleronekaffe, torsdagskväll, Troll, Uppsala, utan inkomst, utestängd, vardagsmorgon, vänta, värme, vykort, yngsta bonusdottern on 06 maj 2016|
Ett tacksamt och soligt inlägg.
Jag är så tacksam! Det finns inget annat ord som sammanfattar det jag känner just nu. Solen värmer så där lagom mycket och från och med måndag tillhör jag åter igen de arbetandes skara. Jag ska få göra rätt för mig. Jag ska få tillhöra ett gäng på en arbetsplats igen. Jag ska få lön (en bra sån, dessutom). Varje vardagsmorgon ska jag traska ut till bilen och åka till jobbet. Det jag känner inför allt detta är… så stort… Men ordet TACKSAMHET är nog det som sammanfattar känslorna bäst.
Samtidigt vet jag hur skört livet är och hur snabbt saker och ting kan förändras. Jag säger inte att varje stund av de senaste sju åren har varit svår – jag har fått många fina och goda erfarenheter också. Men det jag var med om i januari 2009 önskar jag ingen. Det har förändrat mig på många sätt. En bestående förändring är att jag aldrig tar nåt eller nån det minsta för givet/n längre. Ändå känner jag mig idag som att jag befinner mig i solen, fast ändå på rätt sida av säkerhetsnätet.
Tacksamhet och sol känner jag på rätt sida om säkerhetsnätet snart. (Nätet sitter på Fästmöns balle*.)
Torsdagskvällen blev lugn. Jag laddar för jobbstarten på måndag, naturligtvis, men nu har jag nog fixat det mesta som jag behöver få klart innan dess. Därför packade jag upp min present från yngsta bonusdottern och gladdes åt att det var ett glas med lock och sugrör matchande det Anna fick. Till våra glas fick vi också en stor behållare/tank där vi kan ha till exempel isvatten, saft eller kanske bål. En burk med lock är inte heller dumt att ha nu när det är balleväder** och en kanske sitter i solen med en pilsner. Men igår kväll, när det började blåsa lite senare, gjorde jag hett Tobleronekaffe och tog med mig ut på ballen. Till det mumsade jag på kakorna som sagda bonusdotter också bakat. Måste säga att jag är imponerad av kakbaket – kakorna var jättegoda! Och presenten till mig och Anna alldeles för dyr… Tacksamhet!!!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Jag är i alla fall fin och nyklippt i håret…
I natt sov jag lite bättre, men jag har svårt att komma till ro. Det är så mycket spännande som händer just nu och tankarna vill liksom aldrig sluta snurra. Det är mest bra tankar, dessutom. Det har varit lite brist på såna.
I morse sov jag ända till 7.30. Alarmet var ställt till åtta, för jag hade tid för klippning klockan tio. Kalufsen hade växt bra mycket sen sist och jag var tacksam att det gick att flytta den ursprungliga klipptiden närmare – från tisdag till fredag. Och nä. Nån skönhet är jag INTE, men M gör mig i alla fall fin i håret. Därför bjuckar jag på en selfie där jag faktiskt inte gör nån större grimas utan mest är mig själv. Mest… stel… (Det är skitsvårt att fota sig själv, ju!) Notera också att jag inte är iklädd tjockis-svart utan clown-rött. VAD HAR HÄNT???
Efter att ha pladdrat konstant med M gick jag för att ta bussen hem – bara för att se den passera mitt framför näsan. Då tog jag ett snabbt beslut att traska över Kungsgatan till Sandys för att ladda batterierna med en kaffe och nånting till idag. Det blev deras übergoda cappuccino och en ENORM bit morotskaka – enda sättet för mig att få i mig morötter som är så nyttiga… Givetvis laddade jag mobilbatteriet också i deras smarta laddstation. Önskar att fler kaféer och matställen tog efter detta!!!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Medan jag mätt och go’ väntade på bussen sammanfattade jag för mig själv hur mycket och var det byggs här i Uppsala. Det senaste året – eller egentligen åreN! – har jag varit ytterst sällan på stan. Inte är det kul att gå på stan om en inte har varken ärenden eller pengar?! Redan på vägen in till stan har det smällts upp flera nya hus. Jag undrar vilka som bor där, för är det hyreslägenheter är hyrorna säkert lika enorma som morotskakan fast i negativ bemärkelse; är det bostadsrätter är insatserna motsvarande höga. Vem har råd, liksom??? När en lever på a-kassa lär en sig att få pengarna att räcka till – UTAN att skaffa lån och plastkort. Sånt är en nämligen utestängd från när en inte har en lön. Nu har jag lärt mig leva på nästan ingenting. De månader jag fick 800 kronor över på ersättningen från a-kassan efter att alla räkningar var betalda var riktiga LYXMÅNADER. Notera att existensminimum, exklusive boendekostnad, var 4 675 kronor förra året för en ensamstående vuxen. En sån som jag hade aldrig heller fått en hyreslägenhet. Ingen hyresvärd, inte ens en kommunal som vi får nu från och med nästa månad (det har vi inte haft på en 20, 30 år, tror jag), vill ha hyresgäster utan inkomster.
Det här huset på Vaksalagatan har funnits i cirka tio år, men känns ändå ganska nytt.
Morotskakan var verkligen enorm så jag tog en annan buss än min vanliga hem bara för att få promenera en bit, cirka tio minuter. Magen blev väldigt förvånad och vet inte riktigt hur den ska förhålla sig. Jag har sagt till den att den får lugna sig och att det inte blir nåt mer att äta förrän senare i kväll. Då tänkte jag grilla lax och göra sås på rödlök, rom och crème fraiche.
Hemma i New Village noterade att nån gök från Halmstad har ringt två gånger på min fasta telefon. Eftersom namnet bakom numret tycks vara skyddat är det inget jag ringer upp. Det är så många företag som låtsas ha privatnummer som ringer. Dessutom är jag inte längre tvungen att svara på ALLA samtal eftersom de kan komma från presumtiva arbetsgivare. I stället sprättade jag ett brev med snigelposten från min nya arbetsgivare med en inbjudan till ett informationsmöte för nyanställda i slutet av maj. Jag nästan grät när jag läste det – av glädje. Och tacksamhet!
Vidare blev jag mycket glad för det fina vykortet från Sister of Pain, du vet hon med skyddsänglarna. Det var ett perfekt kort att skicka till en bokmal som jag, men jag blev också så glad över de fina orden på kortets baksida. Tänk att det finns såna fina människor som en bara har träffat i cyberspace… Alla är uppenbarligen inte troll eller galna… Tacksamhet!
Detta bildspel kräver JavaScript.
I morse när jag vaknade var det första jag såg ett av hyllplanen med olästa böcker. Redan då kände jag en sån där ilning av sol i sinne och tacksamhet. Tänk så mycket spännande jag lär få vara med om framöver – såväl i fiktiva världar som i verkliga livet… TACK ALLA som inte har sett mig som en loser!
Mycket spännande väntar i såväl fiktiva världar som i det verkliga livet.
*balle = balkong
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Personligt, Vänner, tagged arbetsdag, bilresa, blått elände, bokhyllor, bokmal, boktok, choklad, Dafgård, deckarhyllor, diska, duka, Facebook, färdigstekt, femte advent, Findus, frys, fundera, gå ner i vikt, gå upp i vikt, gurka, hall, halt, härligt, helskinnade, Hemlagad Mat, hemmadag, hoarder, i verkliga livet, Instagram, jobba, juldagar, julfirande, julgodis, julklappsböcker, kommunicera, kycklingpannbiff, laga mat, lägga upp, länkar, läsa, lördag, lingon, litteratur, lunch, mamma, Maria Lang, modernt, ointresserad, onaturligt, piska, plocka fram, puffa för, råd, sång, sås, söndag, se i ögonen, skala och koka potatis, skål, skön, skriva, skumtomte, slapp, slö, snö, sociala medier, sova, stoppa in, stuva om, surfa, ta bort, tack, träffa, trött, Twitter, umgås, Uppsala, varma, vettigt, vit on 27 december 2015|
2 Comments »
Ett inlägg om den femte advent. Äh, jag bara skojar! Den gångna söndagen, förstås.
I kväll kom snön… Det blåa eländet på bilden finns hos en granne som uppenbarligen tycker att det är snyggt.
Så kom den. En del tycker äntligen, såna som jag tycker försent. Ja jag pratar om snön förstås. Här där jag bor i Uppsala började det snöa vid 19-tiden. Det blev ganska snabbt vitt ute och varmare. Lär vara halt i morgon bitti, alltså, när jag ska ut på vägarna. Fast värre har det varit för vännerna A och J vars bilresa hem från julfirandet tog tolv timmar… Stackars dem! Jag är så glad att de kom hem helskinnade.
Idag har det varit en riktigt slapp och skön söndag. Jag vaknade runt åtta, halv nio. Stannade i sängen tills klockan var över närmare halv tolv. Då hade jag surfat, skrivit och läst. Dan har gått i litterära tecken. Jag har verkligen njutit av att vara slö denna hemmadag. På nåt sätt ger jag mig tillåtelse att vara just slö nu när jag jobbar. När jag inte jobbade var jag på mig själv med piskan hela tiden – även om det inte syntes på bloggen.
Nåt fint blått.
Jag har funderat vidare på det här med Facebook, men jag har faktiskt inte kommit fram till vad jag vill och vad jag ska. Skälet är att jag tycker att det är ett rätt onaturligt sätt att umgås – jag vill gärna se dem jag umgås med i ögonen, i verkliga livet, när vi umgås. Samtidigt är det förstås ett modernt sätt att kommunicera och ett sätt att hålla kontakt med människor en kanske inte kan träffa – av olika skäl. Men asså… jag tycker att det är jobbigt bara med Twitter. Och jag förstår inte att folk börjar följa mig där när jag nästan enbart använder Twitter för att puffa för blogginlägg och bilder på Instagram med länkar. Ja, jag blir inte klok på vad jag vill – mer än att jag inte vill ha några råd om saken, tack!
Att fundera och läsa är två sätt för mig att slöa. Att plocka fram mammas färdigstekta kycklingpannbiffar ur frysen ett annat. Det enda jag behövde göra var att skala och koka några potatisar till oss, göra lite sås och duka fram alltihop tillsammans med lingon och inlagd gurka. Det smakade verkligen ljuvligt! Sen tog lilla mamma disken OCKSÅ – vilket hon även har gjort under juldagarna. Jag har bara gjort det andra – plockat fram, lagt upp, dukat, tagit bort, stoppat in, värmt etc. Som sagt, diska är värre än att laga mat så jag är väldigt tacksam! Men hemlagad mat slår allting – för det får jag nästan aldrig. Findus och Dafgård är mina vänner på luncherna när jag jobbar och lördagar och söndagar är jag oftast för trött och ointresserad av att laga mat. Kanske inte så konstigt att jag har gått ner sju kilo i vikt. Frågan är bara hur mycket jag har gått upp i vikt de senaste dagarna… Jag har inte bara unnat mig god mat, det har stoppats en och annan skumtomte, julgodis och choklad genom kakhålet…
Detta bildspel kräver JavaScript.
När jag tänker efter har jag trots allt gjort en vettig sak idag: jag har stuvat om lite i deckarhyllorna i hallen, det vill säga bland mina svenska och nordiska deckarböcker. Min Maria Lang-samling har fått en bättre placering, framför allt, och så har jag gjort plats för julklappsböcker som ska in efter läsning. Jaa, jag är verkligen en boktok – och en hoarder. Men nu ska den här bokmalen sova lite, för i morgon är det arbetsdag igen. Härligt!
Omstuvat på hyllplanen.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Diskutabelt, Familj, Ironi, Krämpor, Personligt, Vänner, tagged arg, avslutande del, Carin Gerhardsen, cyberspace, deckare, Facebook, Falleri fallera falleralla, fängelse, förtvivlad, frustrerad, Hammarbyserien, i verkliga livet, jobb, julklappsbok, känner mig ensam, klaga, klura ut, kollega, laptop, läsa, ledigheten i kroppen, ledsen, litteratur, mamma, missuppfatta, mobiltelefoni, mordisk, nattuggla, nätshoppa, nytänkamde, ont i högerbenet, oslagbar som vän, promenad, reprisbild, söndagsförmiddag, skyldig, sms, sociala kontakter, sociala medier, sovmorgon, spelchatt, stillasittande, ta upp vänskapstråd, tack, varför, vända på dygnet, ytbegränsning on 27 december 2015|
12 Comments »
Ett bladvändande inlägg.
Nu har jag börjat läsa den första av mina julklappsböcker. Det är härligt att få vända blad i en helt ny bok ibland.
Det är söndagsförmiddag och min sista lediga dag den här veckan. Men jag klagar inte! Jobba tre dar, ledig fyra. Jag längtar i stället till jobbet. Dit jag ska i morgon för att även den kommande veckan jobba tre dar och vara ledig fyra. Det går snabbt att få ledigheten i kroppen. Med det menar jag (ja, jag känner att jag måste förtydliga allt eftersom det alltid finns några som vill missuppfatta/missuppfattar det jag skriver) att det är lätt att vända på dygnet. Mamma, som är på besök, är dessutom en nattuggla och vill gärna ha sovmorgon varje morgon. Därför har även jag varit ganska hänvisad till mitt sovrum. Men jag klagar inte på det heller. Jag har min laptop och jag har tillgång till massor av bra böcker som jag kan läsa och mobilen om nu nån skulle vilja mig nåt.
Jo lite klagar jag. Jag har ont i högerbenet och det blir inte bättre, snarare värre. Jag tror att det har med stillasittandet i sovrummet att göra. Där är ju begränsat med utrymme för promenader. Tänk, det vore nog det värsta för mig, ytbegränsningen, om jag satt i fängelse! Medan jag sitter eller ligger här tänker jag förstås en hel del. Jag känner mig ledsen och förtvivlad för att jag så ofta är arg och frustrerad och för att jag känner mig så ensam trots att jag inte är det. Men det kanske är dags att gå vidare nu och vända blad och göra nåt som är nytt för mig: jag funderar på att öppna ett Facebook-konto! Så nytänkande är jag! (<== ironi). När ens sociala kontakter i princip omfattar mamma och kollegorna på jobbet saknas det nåt. Jorå, jag har vänner som hör av sig då och då, mest per sms eller via spelchatt. Men på Fejan skulle jag kunna ta upp vänskapstråden med gamla vänner och kanske träffa nya. Sen vet jag att vänskap i cyberspace är som det är – osäkert. Fast är det verkligen bättre i verkliga livet??? Tänk efter!
Böcker är emellertid oslagbara som vänner. Igår kväll öppnade jag den första julklappsboken. Idag på morgonen har jag läst ungefär en fjärdedel av Falleri fallera falleralla, den åttonde och sista delen i Carin Gerhardsens Hammarbyserie. Jag fick boken av mamma, det vill säga jag nätshoppade den själv. En kan ju fundera över varför jag läser så mycket deckare… Är jag mordisk? Nja, inte särskilt. Jag gillar att försöka klura ut vem som är skyldig och varför. Av julklappsböckerna var åtta av tio deckare… Mycket att klura på, med andra ord…
Reprisbild på julklappsböckerna. TACK igen, alla givare!
Vilken sorts böcker läser DU helst??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Jag kanske kan få lite input och lästips!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, TV, tagged Antik & Auktion, arbetande, bekant, blankett, bullshit, Camilla Kvartoft, december, Den umbärliga, dom, dotter, föräldraledig, författare, fullt ös medvetslös, göra mitt bästa, helg, hinna, i verkliga livet, jobb, jobbsnack, juklapp, jul, kolsvart, kontor, kropp och själ, lämna byggnaden, Leif GW Persson, litteratur, mamma, min första tid, mycket att göra, nätshopping, riksfärdtjänst, ruschig, sällskap, söndag, shopping, skylt, smidigt, somna, storhelg, ta stryk, tanke, tänka ut, tänkvärda ord, telefoni, textgranskning, topp, trött, vakna tidigt, vägg i vägg, Veckans brott on 17 november 2015|
4 Comments »
Ett ruschigt inlägg.
Kolsvart!
Nja, riktigt så illa som i rubriken är det inte. Men det handlar förstås om jobbet och där är det full rulle. Samtidigt har jag hellre mycket att göra än för lite, så det passar mig bra. Fast… lite mycket är det just nu, det går inte att komma ifrån. Nu gör jag mitt bästa och det får räcka. Jag har börjat vakna tidigt om morgnarna och ligger och tänker ut hur jag ska göra vissa saker. Så kan en inte göra i längden utan att kropp och själ tar stryk. Jag är medveten om att det är en riktig topp på jobbet just nu. Som grädde på moset ska jag och NK* få ”nya” rum. Det ska kommer folk från en utbyggnad som ska flytta in i huset i korridoren där vi sitter. Till NK har de hittat ett tomt kontor och jag får flytta in hos en föräldraledig. Det blir nog bra det här också, även om NK och jag inte får sitta vägg i vägg längre. Det är mycket jobbsnack oss emellan nu, faktiskt inte bara bullshit – även om det händer. Och i kväll när jag lämnade byggnaden och det var kolsvart ute var jag riktigt trött. Tur att jag hade sällskap på väg ut så jag inte somnade.
Den här dan blev jag ständigt avbruten, så jag har bara hunnit klart en textgranskning och jag har inte fått iväg korrekturet till författaren. Men jag har träffat dottern till en kär bekant från ett min allra första tid som arbetande. Så märkligt livet är…
Jag har börjat…
Decembers stundande storhelg har fått mig att planera och utföra vissa saker inför den. Ett och annat fynd har gjorts i såväl verkliga livet som på nätet. Jag är så glad för nätshopping, för hur skulle jag annars hinna med vissa saker? Till lilla mamma har jag nu, förutom böckerna vi beställde i söndags, hittat ytterligare ett par klappar. Och idag blev det en klapp till Fästmön, minsann. Det känns skönt att jag har börjat handla redan, för jag har ju ganska många i min närhet som ska ”klappas om”.
Ska försöka läsa ut min bok på gång i kväll.
I kväll ska jag försöka läsa ut min bok på gång. Antiktidningen kom idag, men den sparar jag till helgen. Klockan 21 slår jag på TV:n för att höra vad Leffe och Camilla har att säga om en viss dom som kom idag med mera – det är Veckans brott, alltså.
Kvällen i övrigt ägnar jag åt att fundera på ett och annat. Nej, livet har inte stannat upp för att jag har börjat jobba, tvärtom är det massor som händer. Ovanpå det finns lilla mamma som nyss ringde mitt i en tanke för att meddela att hon fortfarande inte har fått nån blankett för ansökan om riksfärdtjänst till jul. Tänk om nåt bara kunde… gå smidigt… nån gång…
Jag lämnar dig med en skylt från jobbet, stället där jag hittar så många tänkvärda ord. Ibland hör jag faktiskt ganska mycket bullshit från olika håll i min tillvaro och jag fattar ingenting…
Ha en bra tisdagskväll, vad du än gör!
*NK = Närmaste Kollegan
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, tagged äta nåt gott, banan, bästefåtölj, bil, bilkö, brådisjobb, bulle, chef, chefstillägg, cyklist, dator, deckare, erfarenhet, faktisk tid, fartfylld, flagga rött, fläktrem, Flykten, fredag, fredagen den 13:e, fredagen den trettonde, ge önskat resultat, gofika, hålla tummarna, helg, hem, i verkliga livet, intressant, jobb, kanelbulle, kolsvart ute, kommunikation, lata oss, läsa, lön, litteratur, litterär, marint håll, otur, pärlsocker, pirrigt, rasande tempo, regeringsrapport, regn, resultat, roligt, sällskap, skriva, sockersmula, spännande, spontansamtal, tappa koncepterna, tända ljus, textgranskning, torsdag, trummande ljud, tyst, uppdrag, ute på vift, vattenplaning, verkstad, vråla i falsett on 13 november 2015|
2 Comments »
Ett oj-är-det-redan-helg-inlägg.
Dagens gofika blev kanelbulle med pärlsocker på.
Men plötsligt blev det helg. Den här fredagen har gått i ett rasande tempo. När jag kom till jobbet i morse hade jag siktet ställt neråt marint håll. Det hann jag knappt påbörja förrän det flaggades rött för brådisjobb. Jag fick påbörja textgranskningen av en regeringsrapport. Lite pirrigt, men roligt jobb och framför allt, väldigt intressant. För övrigt är rapporten väldigt bra skriven, så jag håller tummarna för att den ger önskat resultat.
Min dag sprang alltså iväg. Det var först vid gofikat på eftermiddagen som jag insåg att jag hade jobbat så intensivt att jag petade i mig varenda sockersmula på bullen. Innan dess hade jag ett bra spontansamtal med min chef på plats. Jag vill ha rak kommunikation och känner att jag får det med den chefen – när h*n är på plats. Som alla chefer är även denna chef ofta ute på vift. Inte alltid en avundsvärd sits, chefstillägg i lön kompenserar faktiskt inte tid i verkliga livet, är min erfarenhet.
Mörkt och regnigt ute? Så bra! Då blir det legitimt att tända ljus och lägga sig i bästefåtöljen och läsa.
Så tittade jag upp från min granskning och klockan var över halv fem. Dags att åka hem! Det var kolsvart ute och jag hört nåt märkligt, trummande ljud. På väg ut tryckte jag i mig en banan så jag inte skulle tappa koncepterna vid eventuella närkontakter med cyklister. Sen stannade jag till för att fascinerad upptäcka att regnet fullkomligt vräkte ner. Det var det trummande ljudet jag hade hört. Jag hade sällskap ut och sa ursäktande till detta att min fläktrem nog vrålar i falsett när jag startar bilen, men jag har verkstadstid på torsdag. Fast remmen var tyst och Clark Kent* och jag tuffade hem i regnet och klarade oss dessutom från både vattenplaning och bilköer, denna fredagen den trettonde…
En mörk, blöt kväll som i afton gör det helt legitimt att tända ljus och ligga i bästefåtöljen och läsa. Det är inte många sidor kvar i deckaren jag läser just nu. Den ska sen avlösas av mer… litterär litteratur, kan en säga.
Helgen ska jag tillbringa med en av de få killarna i mitt liv. Vi har ett uppdrag att utföra i morgon, men sen ska vi bara lata oss, sitta vid datorerna, läsa och äta nåt gott.
Och nu vill jag förstås veta både om DU har haft otur denna fredagen den trettonde OCH vad du har för dig i helgen!!! Skriv några rader i en kommentar så blir jag glad!
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged allvarliga undertoner, bekanting, Carolina Rediviva, elev, existera, få spel, företeelse, författare, förlaga, führer, fnissa, googla, häfte, hieroglyfer, hotad, i verkliga livet, illustrationer, inlaga, litteratur, litterära tänder, liv, manus, människor, mobiltelefoni, Mohamed Omar, Nemi, Nina Hemmingsson, njuta, njuta av, nynazism, omslag, perfekt, postbox, Professor Frans Necronomicon i Upsala, raritet, recension, rektor, rena, Rickard Fornstedt, rita, roligheter, roligt, ruggigt bra, saknar inte färg, söndagsfrukost, seriebok, seriehäfte, serier, Silverbibeln, Sista april, sjukhus, skratta, skriva, spännande, stjälas, studentikost, svartvita teckningar, Sven-Bertil Taube, Tintin, Ulleråker, Uppsala, uppspelt, Upsala, Upsala Nya Tidning, väggar, värdefull, vuxenserier on 11 oktober 2015|
Ett inlägg om ett seriehäfte.
I veckan hittade en liten bok för recension ner i min postbox. Ärligt talat blev jag inte lika uppspelt som jag brukar bli när det trillar in böcker. Det här var nämligen en seriebok, det vill säga inte bara en liten aning utanför det jag vanligen läser utan flera mil. Idag till söndagsfrukosten satte jag emellertid mina litterära tänder i det lilla häftet. Och faktum är att jag njöt! Och skrattade!
Historien är inte krånglig på något sätt. Professor Frans och hans elev Henning kallas till Ulleråker där en bekanting till professorn, som hamnade på sjukhuset just tack vare honom, har fått riktigt storspel. Hon ritar och skriver på väggarna i sitt rum. Professor Frans ser förstås att det är hieroglyfer. Ganska snart inser professorn också att den värdefulla boken Necronomicon, en riktig raritet som trängs med Silverbibeln på Carolina Rediviva, ska stjälas. Dessutom är självaste rektorns liv hotat – under sista april…
Jag har nog inte läst serier sen jag läste Tintin. Eller jo. Jag har ju läst vuxenserier som Nemi och Nina Hemmingssons böcker. Det här är lite både och. Det är spännande, som i Tintin, och roligt, som i Nemi och hos Nina Hemmingsson. Mycket är förstås studentikost – det hela utspelar sig ju i Uppsala. Eller Upsala, som författaren Mohamed Omar, stavar stadens namn.
Som vanligt i Mohammed Omars böcker finns här förlagor till såväl företeelser som människor som existerar i verkliga livet. Att han väljer att kalla lokalblaskan Upsala GAMLA tidning får mig att skratta högt. Det finns även andra små roligheter jag fnissar åt, som till exempel när Henning googlar på Sven Hedenvind och får frågan på mobilen om han menade Sven-Bertil Taube.
Men det finns allvarliga undertoner i häftet. Själva berättelsen handlar ju om en form av nynazism. Det är inte utan att jag undrar om det finns någon förlaga till personen som mot slutet utbrister:
Jag ska bli führer över Upsala!
Rickard Fornstedt har jobbat med manus tillsammans med Mohammed Omar, men han har även gjort illustrationerna. Omslaget är ruggigt bra och det är också de svartvita teckningarna i inlagan. Jag gillar att de är så rena som de är och jag saknar inte färg ett dugg.
Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta! Professor Frans är perfekt att njuta av i serieform.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, Radio, tagged Akademibokhandeln, Akademiska sjukhuset, arbetsliv, Arx förlag, Östhammarstrakten, ätande, bag, bil, Christer Nordström, deckare, delas upp, Den Stora Organisationen, Den tredje mannen, egen stil, en underlig resa, född, författare, fiffel, fikande, fiktion, fotograf, frivilligorganisation, Gränby centrum, i verkliga livet, inga problem, irriterande fel, jakt, kidnappare, Kjell Erikssonvibbar, korrekturfel, kortas, kuvert, Läckbergfeeling, lördag, Leif GW Persson, litteratur, lokaltidning, meningar, mordet på Olof Palme, nassar förvecklingar, omdöme, Palmemordet 1986, polis, polisroman, Radio Uppland, radiojournalist, rafflande, Rolf Hamilton, rutinärende, september, signera, självmord, skandaler, slarvfel, småsaker, som grädde på moset, spännande, SR, stavfel, Stockholm, talspråkigt skriftspråk, tilltalande, touch, trovärdig, Ulf Broberg, undvika, Uppsala, Uppsalakändisar, Uppsalapolisen, utredning, våld, verklighet, vilket år, villospår, villrådiga, vindrutan, volontärer on 22 september 2015|
Ett inlägg om en bok.
Uppdaterat inlägg: Nu på lördag, den 26 september, besöker Ulf Broberg Akademibokhandeln på Gränby centrum mellan klockan 12 och klockan 15 och signerar sin nya bok Den tredje mannen!!!
Det börjar med ett självmord och slutar med en rafflande kidnapparjakt. Och däremellan en touch av utredningen om Palmemordet 1986. Men ingenting är faktiskt vad det ser ut att vara i Ulf Brobergs senaste polisroman Den tredje mannen, utgiven nu i september på Arx förlag.
Ett rutinärende. Så klassas självmordet i en bil i Östhammarstrakten. Ett kuvert i vindrutan på bilen, adresserat till en polis i Palmeutredningen, förändrar förstås saken. Poliserna Kenneth Kihlman och Lisa Norén vid Uppsalapolisen öppnar kuvertet. Därmed startar de också en underlig resa bland våld, gamla ”nassar” och inte minst förvecklingar och villospår.
Mest tilltalande för mig vad gäller den här deckaren är att verklighet och fiktion blandas. Mordet på Olof Palme har ju inträffat, men det har hittills inte blivit någon klarhet i vem som verkligen mördade statsministern. Den Stora Organisationen, som Ulf Broberg skriver om, existerar och har varit med om ett antal skandaler, fiffel och båg – OM det nu är den frivilligorganisation jag tänker på. Akademiska sjukhuset tycks inte ha några problem med att använda dess volontärer, varken i den här boken eller i verkliga livet. Som grädde på moset tittar även Uppsalakändisar som polisen Christer Nordström och fotografen Rolf Hamilton fram.
Mycket bra och trovärdig är skildringen av polisens arbete. Det känns som om författaren har varit polis i sitt förra arbetsliv. I själva verket har Ulf Broberg varit radiojournalist både lokalt vid Radio Uppland och vid SR i Stockholm.
Tyvärr åker det samlade omdömet ner ett snäpp på grund av de många korrektur-/stav-/slarvfelen. Namnet på vår lokaltidning stavas fel på ett ställe liksom ordet ”villrådiga”. Och den där Seved… vilket år är han född, egentligen – 1920, som hans fru säger på sidan 146, eller 1927, som det står på sidan 134? Småsaker, kanske, men irriterande fel som borde ha undvikits.
Det här är en spännande bok, även om jag har svårt för det ibland i mitt tycke alltför talspråkiga skriftspråket. En del meningar hade vunnit på att kortas av och delas upp, något som skulle gett berättelsen lite mer skjuts. Vidare får jag lite Läckbergfeeling av allt fikande och ätande, men även GW Perssondito när det gäller polisarbetet. För att inte tala om Kjell Erikssonvibbar… Eller nej. Ulf Broberg har sin egen stil och jag gillar den. Helt klart vill jag läsa fler böcker om Kihlman och Norén!
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, Vänner, tagged anmäla mitt intresse, armar, avliden familjemedlem, återkoppling, övergå mitt förstånd, överkast, begära, bil, blogg, dagbok, damm, dö, delmål, drivor, dubbelsäng, efterfrågad, elak, elakhet, en fruktansvärt elak kommentar, en mänsklig röst, en stor lättnad, ensamt, förlag, förstå, fika, fotograf, gå bra, glömma, höst, hem, i verkliga livet, input, inte förstå, inte svara, interagera, interagera på riktigt, intervju, känna mig behövd, klassa som barnbok, kommentar, konto, kort text, låtsasvärld, lika för alla, litteratur, livet, lova, mamma, mål, mejl, mobiltelefoni, myckettyckare, nedtecknat i avtal, nyheter på webben, obegripligt, okänslig reaktion, prata med väggarna, rapport, reagera, recensera, redo, regnet hänger i luften, ren, rinna ut i sanden, saknad, säga ifrån, sätta ner foten, sårad, september, skörda, skördefest, skribent, skriva, skylla ifrån sig, slippa, sluta vara avundsjuk, sms, sociala kontakter, sociala medier, städa, stänga av kommentarsfunktionen, syfte, ta slut, tack, tankar, telefoni, toalettpapper, torftigt, torsdag, total tystnad, tråkig tvätt, tycka mycket om, tystna, uppdrag, upplåst, ursäkt, utrymme, vattna, vi finns inte till för varandra, webbtroll on 01 september 2015|
Ett återkopplande inlägg.
Återkoppling… det är svårt, det. I morse förfärdigade jag en rapport som jag sände iväg. I den skrev jag att jag inte har fått nån återkoppling på tre (3) månader, trots att jag har begärt det varje månad. Detta finns även nedtecknat i avtal. Där snackar vi total tystnad. Däremot fick jag den bästa återkopplingen jag nånsin fått igår, fast från annat håll, dårå. Det gladde mig att jag klarade av att återkoppla tillbaka och säga just:
Tack för den bästa återkopplingen jag nånsin fått!
Inga samtal.
Här på bloggen har jag stängt av kommentarsfunktionen sen ett par dar. Det enda jag känner är en stor lättnad. Det fortsätter att komma ursäkter och okänsliga reaktioner på detta, men förhoppningsvis rinner dessa snart ut i sanden. Nu är det lika för alla, nu kan varken vanliga läsare och vänner lika lite som webbtroll (försöka) kommentera. Bloggens syfte är nu, under de sista tio procentens utrymme, att avslutas som dagbok för egen del, så att jag kommer ihåg det jag glömmer om en timma.
Vidare ska jag föra bloggen i mål. Jag sätter alltid upp delmål och mål och jag avslutar allt jag kan. Mitt mål är nu att skriva till dess att utrymmet tar slut. Genom att stänga av kommentarsfunktionen för alla slipper jag bli sårad över att andra inte förstår. Jag slipper läsa hur andra människor skyller ifrån sig, ursäktar sig, men mest av allt slipper jag läsa elakheter. Dessutom slipper också ”alla” kommentera. Ingen av oss behöver tänka på kommentarer. Och jag slipper svara på kommentarer – jag har ju svarat på alla kommentarer jag publicerar. Utöver detta tänker jag inte heller svara på kommentarer i andra sociala medier, på mejl, sms eller på telefonsamtal till dess att jag känner mig redo att kommunicera igen. Undantag är samtal och mejl som jag måste svara på av andra skäl än sociala.
Mina sociala kontakter är numera Fästmön och mamma – och ibland Annas snälla mamma. Anna och jag träffas mest i bilen, mamma kan jag ringa till om jag vill höra en mänsklig röst i trekvart. Vill jag höra min egen röst pratar jag med väggarna.
En kan få input av att läsa på toalettpapper också.
Input får jag inte längre genom att läsa andras bloggar, för det har jag slutat med. Jag läser nyheter på webben och vanliga, hederliga böcker. Det är ett oerhört ensamt liv och bitvis ganska torftigt. Kanske webbtroll och alla myckettyckare nån gång kan sluta vara avundsjuka på mitt liv. Det finns inte kvar. En sak ska emellertid webbtroll och andra myckettyckare ha klart för sig: jag tänker inte tystna förrän jag dör.
Sociala medier finns – på gott och ont. Det finns också skäl till att jag inte har konton överallt. Igår fick jag uppläst en fruktansvärt elak kommentar på en kort text om saknad av en avliden familjemedlem. Att det finns människor som kan vara så elaka övergår mitt förstånd. Och att ingen annan än skribenten själv reagerar, säger ifrån och sätter ner foten är för mig obegripligt. Men jag har nog äntligen förstått att i den här låtsasvärlden finns vi inte till för varandra. Att interagera på riktigt, i verkliga livet, faller inte människor in längre.
Regnet hänger i luften.
Den här veckan har jag några uppdrag som jag har lovat utföra. Jag är efterfrågad och får känna mig behövd några stunder. Idag ska jag åka och vattna och skörda, trots att regnet hänger i luften det regnar.
På torsdag kväll ska jag göra en intervju och i samband med det ska jag interagera med människor som inte är familj. Efteråt ska jag försöka klara av att fika med personen som har rollen fotograf under intervjun. Det är en person jag tycker mycket om, så det borde gå bra. Vidare väntar jag på en spännande bok som jag ska läsa och recensera. Det är en bok som har klassats som en barnbok, men som varken i mina ögon eller förlagets är det! Att förlaget skrev just det fick mig att anmäla mitt intresse att läsa och skriva om boken.
Dammet ligger i drivor i mitt hem. Jag ska börja städa när jag kommer hem från eftermiddagens skördefest. Innan dess har jag tråkig ren tvätt att ta reda på – överkastet till dubbelsängen kräver egentligen fyra armar, helst sex. Jag har bara två.
Det är september. Äntligen är hösten här!
Mina tankar i denna stund går till personen som fick den elaka kommentaren jag skrev om ovan. Men också till min allra äldsta vän FEM, som börjar nytt jobb. Det kommer att gå bra för er båda.
Livet är kort.
Read Full Post »
Ett stängt inlägg.
Vad menas med detta? Är bilden en kod för nånting annat? Det kan du ju fundera över medan jag gör viktigare saker än att berätta om mitt liv och roa dig. Idag är jag ute I Verkliga Livet, där du är varje dag. Vi kanske ses!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Personligt, tagged annons, arbetsplats, Ashley Madison, ärlig, övervaka konferensdeltagare, barn, bilder, blogg, bloggställe, Breakit, cyberspace, databaser, datainfrastruktur, dator, dra in pengar, Ett modernt yrkesliv ett tolerant och jämställt Sverige, familjernas livspussel, föräldrar, företag, förmiddag, fokusera, Folk- och Försvarskonferensen, fuska, göra slut, gratis, hackare, hackerattack, handikapparkeringsplats, handikapptillstånd, högerspalten, i verkliga livet, information, ingenting i livet är gratis, inlägg, Instagram, Intel Security, irriterande, jobba, köpa, köra oskyddat, knapp, kosta, kreditkortsuppgifter, kriminella, läcka ut, lämna barn, läsare, möjlighet, mobiltelefoni, moderater, morgonfritids, morr, Myndigheten, namn, nuvarande partner, oktober, oskyddade nätverk, otrogen, otrohetssajt, parkera, partistämma, privat och i tjänsten, privata uppgifter, register, reklam, riskbeteende, rymden, samma utrustning, sexuella fantasier, skatta, skriva, slicka på en toalettsits, sociala medier, sovmorgon, sponsrade tweets, sprida virus, stänga, strul, sura, surfa, surfa in via mobiler, surfa utan säkerhetsprogram, surfplatta, Sverige, test, texter mot betalning, Twitter, underlätta, upphör, värja oss, verklighet, vinter, WordPress on 19 augusti 2015|
Ett inlägg om våra livet – i rymden och i verkligheten.
Igår läste jag på nätet hos Breakit att svenska Instagrammare ska drabbas av annonser i sina flöden från den 1 oktober. Detta slogs upp som en stor nyhet – i alla fall i sociala medier. Och visst är det irriterande med reklam! Samtidigt har vi ju svårt att värja oss när vi använder gratisappar och dito sajter för att synas i cyberspace. För nånstans måste ju ägarna dra in pengar. På Twitter finns sen ett tag tillbaka sponsrade tweets. På bloggar, till exempel WordPress gratisbloggar, syns annonser på sidorna eller mellan inläggen när en del av våra läsare surfar in via sina mobiler för att läsa hos oss (gäller för WordPress, för andra bloggställen syns reklam även när man surfar in via en dator). Och själv skriver jag vissa texter här mot betalning. Det är inget jag döljer – det finns en STOR knapp i högerspalten som talar om hur mycket det kostar att köpa ett inlägg hos mig. Syftet för min del har varit detsamma som för alla andra – jag behöver också dra in pengar. Tyvärr har detta mest inneburit en massa strul med Myndigheten eftersom jag är ärlig. Snart upphör det – av detta skäl och andra. Hos Instagram, Twitter och bloggställen lär det fortsättas med annonser. Det är inget vi kan värja oss mot. Ingenting Inte mycket i livet är gratis, du vet…
Oskyddat nät?
Hur har du haft det annars i cyberspace och i livet i sommar? Jag läste en artikel så sent som idag om att många kör oskyddat. Ja, surfar på oskyddade nätverk. Surfat utan säkerhetsprogram i mobilen eller paddan. Ajsan bajsan, sånt kan sprida virus till och med till din arbetsplats – många surfar ju på samma utrustning både privat och i tjänsten. (Skattar ni för att ni får använda arbetsgivarens utrustning för privata ändamål, förresten..?) Enligt Intel Security är detta ett riskbeteende. Det finns kriminella som utnyttjar såväl privata uppgifter som möjligheter att ta sig in i företagens datainfrastruktur. Vid Folk- och Försvarskonferensen i vintras gjordes ett test som visade hur lätt det var att övervaka konferensdeltagarna via deras surfande. Upphovsmännen jämförde säkerheten med att slicka på en toalettsits…
Det finns hackare i verkliga livet.
Hackare är ett folk där ute i verkliga livet som av olika skäl roar sig (?) med att ta sig in i databaser och register i cyberspace. Idag läste jag om hur Ashley Madison, en otorhetssajt, har blivit hackad och information om 32 miljoner människor som är registrerade där har börjat läcka ut. (I sammanhanget kan jag ju inte låta bli att undra varför 32 miljoner människor är eller vill vara otrogna… Varför inte göra slut med nuvarande partner först?) Det som har läckt ut är inte bara namn och bilder utan även kreditkortsuppgifter och sexuella fantasier… Syftet med den här hackerattacken är att stänga den här och ytterligare en otrohetssajt.
What’s the point?
Samtidigt, i verkligheten, i Sverige, vill moderaterna ge fler barn sovmorgon, bland annat. Gruppen ”Ett modernt yrkesliv, ett tolerant och jämställt Sverige” har fokuserat på det de kallar
familjernas livspussel
och bland annat kommit fram till att sovmorgnar skulle underlätta för föräldrar. Denna fråga ska partistämman ta ställning till i oktober. Men… alla föräldrar börjar väl inte jobba fram på förmiddagen heller? Föräldrar som börjar tidigare får ju lämna sina barn på morgonfritids tidigt ändå. So what’s the point?
En sak som jag tycker att ingen ska göra är att fuska med handikapptillstånd. Det finns människor som behöver dessa tillstånd på riktigt och som behöver parkera på så kallade handikapparkeringsplatser!!! Morr!!!
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 