Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fartfylld’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Lördagskvällar innebär Stjärnorna på Slotteti alla fall i kväll och nästa lördag. Sen är det slut för den här gången. I afton var det Stefan Sauks dag. Stefan Sauk… en skådespelare jag sett i rollen som Guillous Hamilton. Min känsla kring Stefan Sauk var att han är… lite reserverad. Stefan Sauk själv slog huvudet på spiken riktigt hårt vid ett tillfälle i kvällens program när han sa:

Det finns så mycket förutfattade meningar om mig!

Stjärnorna på Slottet 2015

Stefan Sauk var fjärde stjärna den här säsongen.


Stefan Sauk berättade om sin uppväxt som ensambarn med skilda föräldrar. 
Att det dröjde innan han fick sin första bästa vän var en överraskning, liksom hans engagemang i ett visst land i Afrika. Och när han pratade om dottern Lova… Då lyste hela karln…

Det var onekligen en fartfylld dag för stjärnorna, men den började med yoga och slutade med Malaika vid lägerelden. Saker och ting inte riktigt som det var tänkt, av olika skäl. Det var nästan lite synd om Stefan Sauk. Men faktum är att det inte gjorde så mycket. Det blev en riktigt bra dag, även om jag definitivt hade tackat nej till middagen.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Marika Lagercrantz dag.


Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

Morgan Allings dag

Amanda Ooms dag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett oj-är-det-redan-helg-inlägg.


 

Bulle

Dagens gofika blev kanelbulle med pärlsocker på.

Men plötsligt blev det helg. Den här fredagen har gått i ett rasande tempo. När jag kom till jobbet i morse hade jag siktet ställt neråt marint håll. Det hann jag knappt påbörja förrän det flaggades rött för brådisjobb. Jag fick påbörja textgranskningen av en regeringsrapport. Lite pirrigt, men roligt jobb och framför allt, väldigt intressant. För övrigt är rapporten väldigt bra skriven, så jag håller tummarna för att den ger önskat resultat.

Min dag sprang alltså iväg. Det var först vid gofikat på eftermiddagen som jag insåg att jag hade jobbat så intensivt att jag petade i mig varenda sockersmula på bullen. Innan dess hade jag ett bra spontansamtal med min chef på plats. Jag vill ha rak kommunikation och känner att jag får det med den chefen – när h*n är på plats. Som alla chefer är även denna chef ofta ute på vift. Inte alltid en avundsvärd sits, chefstillägg i lön kompenserar faktiskt inte tid i verkliga livet, är min erfarenhet.

Regn

Mörkt och regnigt ute? Så bra! Då blir det legitimt att tända ljus och lägga sig i bästefåtöljen och läsa.

Så tittade jag upp från min granskning och klockan var över halv fem. Dags att åka hem! Det var kolsvart ute och jag hört nåt märkligt, trummande ljud. På väg ut tryckte jag i mig en banan så jag inte skulle tappa koncepterna vid eventuella närkontakter med cyklister. Sen stannade jag till för att fascinerad upptäcka att regnet fullkomligt vräkte ner. Det var det trummande ljudet jag hade hört. Jag hade sällskap ut och sa ursäktande till detta att min fläktrem nog vrålar i falsett när jag startar bilen, men jag har verkstadstid på torsdag. Fast remmen var tyst och Clark Kent* och jag tuffade hem i regnet och klarade oss dessutom från både vattenplaning och bilköer, denna fredagen den trettonde…

En mörk, blöt kväll som i afton gör det helt legitimt att tända ljus och ligga i bästefåtöljen och läsa. Det är inte många sidor kvar i deckaren jag läser just nu. Den ska sen avlösas av mer… litterär litteratur, kan en säga.

Helgen ska jag tillbringa med en av de få killarna i mitt liv. Vi har ett uppdrag att utföra i morgon, men sen ska vi bara lata oss, sitta vid datorerna, läsa och äta nåt gott.

Och nu vill jag förstås veta både om DU har haft otur denna fredagen den trettonde OCH vad du har för dig i helgen!!! Skriv några rader i en kommentar så blir jag glad!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Tänk på ett talGåtor och seriemördare brukar ge en viss spänning i litterär form. Därför grabbade jag tag i Månpockets utgåva av Tänk på ett tal, John Verdons debutdeckare, en dag i november förra året. Jag köpte den och den fick följa med hem. Låg till sig i min att-läsa-hög, för jag ville ha nåt riktigt spännande att se fram emot.

Den pensionerade polisen Dave Gurney kontaktas av en gammal skolkompis, Mark Mellery. Mark har fått ett mystiskt brev och känner sig hotad. Men han vill inte blanda in polisen. Dave börjar nysta i det hela, trots hustrun Madeleines missnöje. Plötsligt finner sig Dave vara en deltagare i ett märkligt spel, men också i jakten på en seriemördare.

Den lovade så mycket, den här boken. Men nej. Tyvärr. Inget av löftena infriades. Jag kan inte förstå hur en bok kan kallas

[…] beroendeframkallande thriller […]

och

[…] Otroligt fängslande, fantastiskt skriven och helt enkelt den bästa bok jag har läst i år”. […]

av de recensenter som lyfts fram på bokens omslag. För den här boken är för mig ett riktigt sömnpiller! Jag har tragglat med den alldeles för länge. Jag har haft svårt att komma in i den. Den är seg, trots att jakten på just en seriemördare borde vara fartfylld.

Nä, det blir ett lågt Toffelomdöme och troligen ingen mer John Verdon för mig. Hur kunde Månpocket ge ut denna???

rosa toffla minirosa toffla mini


PS
Varför jag läste den överhuvudtaget? Ja jag ville ju trots allt veta vem mördaren var samt mördarens motiv.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Lyckliga gatan är titeln
på en av 1960-talets mest spelade svensktoppslåtar. Men det är också titeln på Liza Marklunds tionde och näst sista deckare med journalisten Annika Bengtzon i huvudrollen. Jag fick den i julklapp av mamma och har nu slukat den.

Lyckliga gatan

Lyckliga gatan, den tionde boken om Annika Bengtzon.


Den här gången
hittas en före detta politiker svårt misshandlad. Han är torterad på olika sätt. Dessutom är hans hustru försvunnen. Men kan det verkligen vara hon som har gjort honom så illa? Annika Bengtzon ska skriva om fallet. Men samtidigt gungar det på Kvällspressen. Annikas chef Schyman är ansatt av en bloggare som hävdar att han har ljugit om en kvinna som försvann för 20 år sen.  När Annika börjar nysta i det hela och Nina Hoffman på Rikskrim likaså har de båda fallen vissa likheter.

Ja, det är skitspännande! En lättläst, fartfylld deckare där en journalist har rätt stor frihet att forska i kriminalfall. Lite orealistiskt, men ändå. Jag slukade boken. Det går inte att värja sig. Det här är underhållning, lättillgänglig litteratur och riktigt spännande – precis som en kriminalroman ska vara. Nu ser jag fram emot den elfte och avslutande delen om Annika Bengtzon. Delen där vi ska få alla svar som vi ännu inte har fått…

Högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg vari Tofflan prisar en fransk thriller hon just sett ihop med Fästmön


Franska thrillers
är antingen urkonstiga eller superbra. Berätta inte för någon (2006) tillhör den senare kategorin. Jag spelade in den från SvT2 för ett tag sen.

Berätta inte för någon
En bra fransk thriller.


Alex förlorade sin fru Margot
för åtta år sen. Hon blev mördad. Men så hittar man två nya lik och ett basebollträ med blod på nära den plats där man fann Margot. Fallet tas upp på nytt. I samma veva får Alex mejl. Vid en viss tidpunkt ska han besöka en länk som går till en övervakningskamera. På kameran ser han… Margot.

Det var nåt bekant med den här filmen. Och HEPP! så hittade jag en bok med samma namn i min bokhylla. Författaren heter Harlan Coben och är amerikan. I boken heter paret David och Elizabeth men i övrigt verkar det mesta stämma överens.

Jag gillar Harlan Cobens böcker och jag gillade hans bok Berätta inte för någon. Dessutom – hör och häpna! – gillar jag den här franska filmen som är baserad på boken. Det blir till och med högsta betyg, för filmen var spännande och fartfylld och dessutom lite sorglig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Lördag och äntligen dags för den svenska finalen i Globen i Melodifestivalen 2012. Vem får representera Sverige i Arzle… Ajze… Arslebaj… Baku??? Programmet börjar klockan 20 och håller på i två timmar. Tyvärr är programledartrion komplett denna gång. Jag tycker att Sarah Dawn Finer kunde ha fått fortsätta sköta ledningen utan de två andra tramsmajorna damerna som jag mest sitter och irriterar mig på. Varför ska de alltid försöka vara roliga? Ingen skrattar åt Helenas patttar, typ! 

Tio bidrag tävlar i finalen. Hälften av poängen delas ut av elva jurygrupper, medan telefonröster från svenska folket står för andra hälften.

Live-bloggen startar strax före klockan 20 här!!!

Grabbarna O laddar! Notera att det är FRUKT i skålen!!!


Trion programledare
inledde med en sång. Det var en av de tre som kunde sjunga, de båda andra borde ha hållit tyst. Därpå vidtog en omständig förklaring av reglerna. Helena Bergström var forcerad som vanligt. Kan ingen plocka ur hennes batterier???

Sen kom Eric Saade och sjöng och flög runt som värsta Peter Pan. Men såå snygg är han inte!


Så här ser startfältet ut:

  1. David Lindgren – Shout it Out
    Kostymnisse i jympaskor. Jorå, låten är rätt OK, men killen är tråkig. Och han skriker och blir andfådd. Nja, knappt godkänt.
  2. Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern – Jag reser mig igen
    Thorsten ser inte helt nykter ut, men man kan ju bli yr av all uppståndelse. Skådespeleri på scenen. Nej, det här är inte schlager, men fan, jag gillar Thorsten!!!
  3. Dead By April – Mystery
    Hårdrock är OK, men inte i Melodifestivalen. Fetbort!
  4. Lisa Miskovsky – Why Start a Fire?
    Ja hon rör ju lite på sig idag i alla fall. Men annars är låten ganska… intetsägande.
  5. Top Cats – Baby Doll
    Nej, hillbillies, gå hem. Det här är byhålerock, inte schlager.
  6. Loreen – Euphoria
    Vad säger man om denna donna då? Ja det först som kommer in i mitt huvud är ””Klipp luggen så du ser nåt när du fladdrar omkring!” Men annars… Jorå, en danslåt. Men lite enformig är den allt. Och den haltar.
  7. Ulrik Munther – Soldiers
    Han sjunger bra, pojken. Men han ser ju ut som en pojke. Det är väl inget större fel på pojkar, fast i schlagersammanhang vill man ju se… typ divor.
  8. Björn Ranelid feat. Sara Li – Mirakel
    Underbar, han har skägg! Det är väl en av de positiva sakerna med den här… vad ska man nu säga??? Vi tror att han har målat sig med orange färg i ansiktet, men han har glömt hakan, skriker Linn. Nej, det här är inget att skicka till Baku. Ta bort.
  9. Molly Sandén – Why Am I Crying?
    Nu ska vi gråta. Sången är andfådd och hon tar i så hon skiter på sig, är jag rädd för. Nja, en fin ballad, men den är överbelastad.
  10. Danny – Amazing
    Och så blir det Danny. Sammanbiten. Snygga moves och betydligt bättre sång, men han får ju ridbyxlår i kläderna! Den här låten tycker jag ska vinna!

Min nya favorit var jurygubben som hette typ Klittos Klittou Klitos Klito eller hur han nu stavar sitt namn… Ha ha haaaa! 😆

Efter juryröstningen ligger de två förhandstippade favoriterna i topp, Loreen och Danny… Den förra borde klippa luggen, man ser ju inte ens om hon ser glad ut eller inte.

Danny blev jätteledsen och den konstiga kvinnan med luggen, Loreen vann.      Ja ja, man hör ju inte vad hon sjunger och hon ser väl inte texten på promptern, så…

Min favorit var ju Youngblood, som tyvärr slogs ut i Andra chansen. Så jag får väl hålla på Danny nu i finalen – under förutsättning att sången blir bättre. Rösten höll inte i de låga partierna som jag minns. Men framträdandet var både läckert och fartfyllt!

Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »