Slött och vitt

Ett inlägg om den femte advent. Äh, jag bara skojar! Den gångna söndagen, förstås.

---

 

I kväll kom snön… Det blåa eländet på bilden finns hos en granne som uppenbarligen tycker att det är snyggt.

Så kom den. En del tycker äntligen, såna som jag tycker försent.  Ja jag pratar om snön förstås. Här där jag bor i Uppsala började det snöa vid 19-tiden. Det blev ganska snabbt vitt ute och varmare. Lär vara halt i morgon bitti, alltså, när jag ska ut på vägarna. Fast värre har det varit för vännerna A och J vars bilresa hem från julfirandet tog tolv timmar… Stackars dem! Jag är så glad att de kom hem helskinnade.

Idag har det varit en riktigt slapp och skön söndag. Jag vaknade runt åtta, halv nio. Stannade i sängen tills klockan var över närmare halv tolv. Då hade jag surfat, skrivit och läst. Dan har gått i litterära tecken. Jag har verkligen njutit av att vara slö denna hemmadag. På nåt sätt ger jag mig tillåtelse att vara just slö nu när jag jobbar. När jag inte jobbade var jag på mig själv med piskan hela tiden – även om det inte syntes på bloggen.

Nåt fint blått.

Jag har funderat vidare på det här med Facebook, men jag har faktiskt inte kommit fram till vad jag vill och vad jag ska. Skälet är att jag tycker att det är ett rätt onaturligt sätt att umgås – jag vill gärna se dem jag umgås med i ögonen, i verkliga livet, när vi umgås. Samtidigt är det förstås ett modernt sätt att kommunicera och ett sätt att hålla kontakt med människor en kanske inte kan träffa – av olika skäl. Men asså… jag tycker att det är jobbigt bara med Twitter. Och jag förstår inte att folk börjar följa mig där när jag nästan enbart använder Twitter för att puffa för blogginlägg och bilder på Instagram med länkar. Ja, jag blir inte klok på vad jag vill – mer än att jag inte vill ha några råd om saken, tack!

Att fundera och läsa är två sätt för mig att slöa. Att plocka fram mammas färdigstekta kycklingpannbiffar ur frysen ett annat. Det enda jag  behövde göra var att skala och koka några potatisar till oss, göra lite sås och duka fram alltihop tillsammans med lingon och inlagd gurka. Det smakade verkligen ljuvligt! Sen tog lilla mamma disken OCKSÅ – vilket hon även har gjort under juldagarna. Jag har bara gjort det andra – plockat fram, lagt upp, dukat, tagit bort, stoppat in, värmt etc. Som sagt, diska är värre än att laga mat så jag är väldigt tacksam! Men hemlagad mat slår allting – för det får jag nästan aldrig. Findus och Dafgård är mina vänner på luncherna när jag jobbar och lördagar och söndagar är jag oftast för trött och ointresserad av att laga mat. Kanske inte så konstigt att jag har gått ner sju kilo i vikt. Frågan är bara hur mycket jag har gått upp i vikt de senaste dagarna… Jag har inte bara unnat mig god mat, det har stoppats en och annan skumtomte, julgodis och choklad genom kakhålet…

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag tänker efter har jag trots allt gjort en vettig sak idag: jag har stuvat om lite i deckarhyllorna i hallen, det vill säga bland mina svenska och nordiska deckarböcker. Min Maria Lang-samling har fått en bättre placering, framför allt, och så har jag gjort plats för julklappsböcker som ska in efter läsning. Jaa, jag är verkligen en boktok – och en hoarder. Men nu ska den här bokmalen sova lite, för i morgon är det arbetsdag igen. Härligt!

Omstuvat på hyllplanen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På resande… ond häl

Idag for vi uppåt landet. Ja, jag har messat De Närmast Sörjande att resan gick bra och att vi kom fram helskinnade, säkert till någras förtret. Andra, däremot, var glada och visade såväl omtänksamhet som empati gentemot oss. Omtänksamhet och empati – för att inte tala om hyfs! – är ju, som bekant, inte alla som klarar av att visa. Eller så vill man helt enkelt såra mig och göra mig illa medvetet. Det är snällhet på en pinne, det!

Mamma vimsade in i det sista och till sist var jag tvungen att säga med lite kärv röst att hon skulle göra en sak i taget i stället för att fnatta runt och göra tusen saker samtidigt. Vi kom iväg ganska precis klockan 13. Mamma låste dörren till hemmet själv och när vi kommit halvvägs ut ur stan började hon leta efter sin nyckel. Som tur var hade jag sett vilket fack i handväskan hon hade stoppat den i, annars hade vi fått vända tillbaka.

Kortet som mamma nog blev gladast för bland alla presenter.

När vi åkt lite mer än halvvägs svängde vi av vid vanliga stället, Skoftesta, för toabesök och fika. Då hade mammakusinen B:s Taube-CD gått två varv, så nu kan vi alla låtar. Första gången tjöt mamma, andra gången pratade hon om en knäpp lärare hon hade haft som bara ville att de skulle sjunga Taubelåtar. Lite dubbel inställning, tycks det, till den där Evert… Fast tårarna var inte över honom utan över att det var mammakusinen B som var med i kören och sjöng på CD:n!

Nej, det blir ingen bild på herr trubadur utan en bild på mamma när vi rastade och höll på att blåsa bort.

Vi höll på att blåsa bort när vi fikade, så det blev en ganska snabb mugg kaffe med tilltugg. När vi klev in i bilen sa mamma att jag ju kunde vända på skivan om jag ville, för nu hade vi ju hört första sidan två gånger. Men det gick ju inte, utan jag tryckte i min 1962-CD och den musiken gillade vi båda två!

Hemma sprang jag in på Tokerian efter lite förnödenheter som yoghurt och Pro Viva. Sen ägnade vi över en timme åt att packa upp. Eller jag packade upp på en halvtimma och slängde sen upp min onda häl i högläge i fåtöljen och läste gårdagens och dagens lokalblaska. Inte mycket att läsa så det gick på tio minuter.

Jag ringde och beställde pizzor som jag var iväg och hämtade och passade på att vila mina öron lite samtidigt. Känner mig trött och har lite ont i nacken, hälen värker också.

På pizzerian skrattade jag tyst för mig själv – och elakt, förstås, eftersom jag ju är elak – åt ett diplom från Online-pizza som man mottagit.

Ett diplom för silverpizzera, som är östgötska och betyder silverpizzorna på rikssvenska.

Har man plötsligt börjat prata östgötska här eller saknas det kanske ett litet i så att det egentligen ska stå

Silverpizzeria?

Jag kanske ska kontakta Josefin Jerndahl som är diplomansvarig, enligt diplomet, och fråga. Skämt åsido, det var väl ett jämrans dumt korrekturfel, men lite kul också!

Nu har jag parkerat mamma i TV-soffan med en kopp kaffe. Själv sitter jag en stund här vid datorn och inväntar Häxans tid som börjar klockan 21.30. Sista delen i kväll!

Livet är kort.

Read Full Post »