Idag for vi uppåt landet. Ja, jag har messat De Närmast Sörjande att resan gick bra och att vi kom fram helskinnade, säkert till någras förtret. Andra, däremot, var glada och visade såväl omtänksamhet som empati gentemot oss. Omtänksamhet och empati – för att inte tala om hyfs! – är ju, som bekant, inte alla som klarar av att visa. Eller så vill man helt enkelt såra mig och göra mig illa medvetet. Det är snällhet på en pinne, det!
Mamma vimsade in i det sista och till sist var jag tvungen att säga med lite kärv röst att hon skulle göra en sak i taget i stället för att fnatta runt och göra tusen saker samtidigt. Vi kom iväg ganska precis klockan 13. Mamma låste dörren till hemmet själv och när vi kommit halvvägs ut ur stan började hon leta efter sin nyckel. Som tur var hade jag sett vilket fack i handväskan hon hade stoppat den i, annars hade vi fått vända tillbaka.
Kortet som mamma nog blev gladast för bland alla presenter.
När vi åkt lite mer än halvvägs svängde vi av vid vanliga stället, Skoftesta, för toabesök och fika. Då hade mammakusinen B:s Taube-CD gått två varv, så nu kan vi alla låtar. Första gången tjöt mamma, andra gången pratade hon om en knäpp lärare hon hade haft som bara ville att de skulle sjunga Taubelåtar. Lite dubbel inställning, tycks det, till den där Evert… Fast tårarna var inte över honom utan över att det var mammakusinen B som var med i kören och sjöng på CD:n!
Nej, det blir ingen bild på herr trubadur utan en bild på mamma när vi rastade och höll på att blåsa bort.
Vi höll på att blåsa bort när vi fikade, så det blev en ganska snabb mugg kaffe med tilltugg. När vi klev in i bilen sa mamma att jag ju kunde vända på skivan om jag ville, för nu hade vi ju hört första sidan två gånger. Men det gick ju inte, utan jag tryckte i min 1962-CD och den musiken gillade vi båda två!
Hemma sprang jag in på Tokerian efter lite förnödenheter som yoghurt och Pro Viva. Sen ägnade vi över en timme åt att packa upp. Eller jag packade upp på en halvtimma och slängde sen upp min onda häl i högläge i fåtöljen och läste gårdagens och dagens lokalblaska. Inte mycket att läsa så det gick på tio minuter.
Jag ringde och beställde pizzor som jag var iväg och hämtade och passade på att vila mina öron lite samtidigt. Känner mig trött och har lite ont i nacken, hälen värker också.
På pizzerian skrattade jag tyst för mig själv – och elakt, förstås, eftersom jag ju är elak – åt ett diplom från Online-pizza som man mottagit.
Ett diplom för silverpizzera, som är östgötska och betyder silverpizzorna på rikssvenska.
Har man plötsligt börjat prata östgötska här eller saknas det kanske ett litet i så att det egentligen ska stå
Silverpizzeria?
Jag kanske ska kontakta Josefin Jerndahl som är diplomansvarig, enligt diplomet, och fråga. Skämt åsido, det var väl ett jämrans dumt korrekturfel, men lite kul också!
Nu har jag parkerat mamma i TV-soffan med en kopp kaffe. Själv sitter jag en stund här vid datorn och inväntar Häxans tid som börjar klockan 21.30. Sista delen i kväll!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 