Strul och farhågor

Ett inlägg om dagens strul och farhågor.

Tror du att det gick smärtfritt med bilservicen?

Njae…

är mitt svar. För inte nog med att arbetsordern var bortschabblad i morse, det dröjde ta mig tusan till stängningsdags innan Bil 3:an var klar med min bil. Visst är jag nöjd att de fixade servicen, däckbytet och bromskontrollen samt den utlovade lånebilen, men… Jag lämnade bilen klockan sju i morse och klockan var efter 16 när jag åkte från verkstan i min bil. En vanlig mellanservice brukar innebära att bilen är klar till lunch. Ja, jag var ju naturligtvis inte på verkstan hela dan. Det hade kanske varit ett sätt att sätta eld i bakarna på dem. För även om de ordnade det hela var det ju deras fel och jag slösade bort så många timmar.

Hela min dag gick åt till att vänta. Men först slösade jag bort ytterligare tid med att skriva en jättefin ansökan – till en tjänst jag redan sökt…

Det blev ingen promenad eftersom jag inte ville befinna mig flera kilometer bort från lånebilen ifall de ringde. För att inte tala om oron jag kände när de aldrig hörde av sig. Klart jag undrade vad det var för

ENORMT STORT FEL

på bilen… Klockan 15.15 ringde jag själv. Då hade de inte ens tagit in bilen i servicehallen än… Och jag som skulle hämta Fästmön klockan 16 – i andra änden av stan.

Nu gick allt bra och det enda lilla felet de hittade på bilen var ett trasigt kupéfilter som byttes till en kostnad av 180 kronor. Medan jag betalade jobbade Anna lite till och jag anlände till hennes jobb endast 20 minuter efter utsatt tid. Jag tyckte nämligen att Anna skulle få åka bil hem efter att ha gått till jobbet i morse och efter att hon gått på jobbet hela dan.

Jag orkade inte laga nån mat i kväll utan vi köpte pizza när jag hade burit ut sommardäcken i förrådet. Ryggen sa

Aj, aj!

men det hjälpte inte – däcken måste ju ur bilen och in i förrådet. Och jag har i alla fall inte lika ont i ryggen som mamma eller vännen Klara Den Arga har.

Juldekoration på den elektroniska menyn.

På pizzerian hade de ordnat om och krånglat till, tycker jag. Syftet var nog att förenkla och spara på personal, men… Det var lite förvirrande när all avhämtning – från pizzerian, sushihaket och restaurangen – idag skulle ske från sushihaket. Dessutom var jag så trött att jag inte såg den ENORMA skylten på pizzerians dörr som informerade om just detta… Däremot såg jag att man börjat med juldekorationer. Eller det var egentligen Anna som noterade att den elektroniska menyn såg lite julsmyckad ut.

Den här trion matställen ligger i en före detta bensinmack med dess smörjhallar. Jag tyckte att det passade rätt bra att köpa mat här, bilservicedagen till ära. Men det kändes ändå lite märkligt att stå och beställa mat just på det stället där jag brukade tvätta mina före detta bilar…

Asiatisk mat och konst i den gamla biltvätthallen.

Och nu när vi ändå är inne på

före detta…

Efter maten hällde jag ner mig i bäste fåtöljen för att läsa. När jag låg där som bäst och sussade läste ringde telefonen. Det är bara en person, i princip, som ringer på den. (Jag räknar inte telefonförsäljare.) Japp, det var mamma! Nu har vi telefonerat varje dag i jag vet inte hur många dagar i rad. Jag fick senaste nytt om den där felaktiga räkningen hon fått som visade sig vara… inte ett dugg felaktig. (Jag citerar mig själv: ”Mamma, jag hjälper dig med räkningarna om du vill! Säg bara till! Jag gör det så gärna.” Mamma: ”Nej det gör jag själv.”) Glad var mamma emellertid för sitt nya köksbord med stolar som herr och fru Blå införskaffat åt henne. Hon var så glad att jag inte nändes fråga vad fru Blå tyckte om liggaren på pappas grav. Det kändes inte som nån högprioriterad fråga idag…

Bäst som jag flanerar runt i lägenheten och pratar med mamma slänger jag en bläng genom köksfönstret. Håller på att skita på mig av SKRÄCK, för där nedanför fönstret tycker jag mig se en sån där före detta som jag inte vill ha nån kontakt med. Tänk å tänk, värsta scenariot: att sagda person var på lägenhetsvisningen i Toffelhuset och slår till på hemmet som är till salu! Fasa, fasa! Jag får verkligen hoppas att mina ögon bedrog mig. Verkligen!

Nog nu med farhågor, oro och gamla drakar/demoner! Dags att fokusera på morgondagens övning som går av stapeln under eftermiddagen. Har inte hunnit bli nervös än.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördag med äckliga familjer, små, små bitar och en snorig gosse

Varning för kiss- och bajshumor!

En strålande marsdag – och det blev inomhussittning nästan hela dan för min del. Jag åkte ut till Elias och hängde med honom en stund medan mamma (Elias, alltså, inte min mamma) jobbade. Elias har haft jobbigt med hosta och feber, men idag var han mest snorig. Det avgjorde det hela – det fick bli en spela-spel-och-bygga-lego-dag.

Jag fick en go pratstund med Storasyster också. Det märks för varje gång hur vuxen och klok den tjejen blir. Skönt att se!

Sen plockade vi fram kortleken – och det var inte poker vi spelade med Sivan…

Siv Blöja var med och lirade kort.

Redan när jag såg Sivan började jag ju skratta – mest för att jag inte gillar Siv, ett namn förknippat med en tant som var dum mot min pappa.

Fru Bajsenstråle joinade oss också.

Maj Louise Bajsenstråle, för dagen iförd kortkort kjol och höga klackar, joinade oss också. Naturligtvis var det inte bara blöjor och bajs, även familjen Kiss fanns representerad.

Kaj Kiss hängde med i spelet.

Jag fick hela familjen Kiss, medan Elias tog Kräkarna och Bajsenstråles. Sen fick jag Snoringarna, fast det egentligen borde ha passat Elias bättre…

Slemnart Snoring hamnade hos mig, minsann.

Men min favoritfamilj i det här spelet är förstås Blöjorna.

Kisse Blöja…

…och Bitte Blöja.

Ärligt talat tror jag att det var jag som tyckte att det här spelet var roligast… 😳

Elias var sugen på att spela Monopol, men det tar ju sån jämrans tid. I stället blev det ett annat kortspel med kunskapsfrågor. En massa sport, förstås, som jag inte kunde. Det hjälpte inte att jag var stärkt av bullar och muffins som jag hade med mig och det goda kaffe Linn bryggde.

Lite seriösa blev vi, som sagt. Elias blev sugen på att bygga LEGO och det ÄLSKAR jag! Han hade en stor, oöppnad kartong sen jul med tåg.

En massa ”ritningar” och påsar med bitar.

Jag tyckte att det var väldigt bra att olika satser i den stora lådan låg i skilda plastpåsar. Det gör ju att man bara öppnar den eller de påsar man behöver, vilket minskar risken för att små bitar försvinner. För en del bitar är onekligen små…

Småbitar…

Sen byggde vi. Från var sitt håll på loket. Det växte fram med gemensamma krafter.

Loket börjar se ut som ett lok.

Hela satsen består av ett lok och tre vagnar samt räls och fjärrkontroll/joystick. För det ska visst kunna gå runt. En lokförare fanns det i alla fall med i satsen och honom byggde jag. Fast jag satte byxorna bak- och fram så han kunde inte styra åt rätt håll först.

Så här blev loket när det var färdigbyggt!

I morgon ska vi gripa oss an vagnarna. Eller i alla fall en av dem. Den andra vagnen vill Elias bygga med sin mamma.

Vi blev väldigt trötta efter allt spelande och byggande, så vi fick lägga oss på var sin soffa. Jag hade #¤%&/)( ont i min häl av nån anledning och fick slänga upp den på ryggstödet medan jag vilade ut med min bok.

På sofflocket med foten i högläge och en bok i knäet.

Elias plockade fram block och pennor och ritade figurer ur Mario, Lemmy och Morton. (Hade aldrig hört talas om dem, men fina blev de.)

Elias ritar snubbar ur Mario.

Sen ryckte det lite i datortarmen hos Elias och jag låg och gäspade och läste på soffan. Storebror Johan hade lovat att laga middag i kväll. När Johan stod och stekte korv tog jag farväl av grabbarna. (Linn hade redan dragit med en kompis och Frida softade på sitt rum.) Tack snälla Anna för lånet av gossebarnet idag! I morgon åker jag ut igen! 

Finns det några snälla barn för Vargen att vakta, tro???

På vägen hem plockade jag upp en pizza från Aroma som jag nu har smockat i mig och sköljt ner med ett glas rött. Lördagskvällen sänker sig över New Village och jag ska läsa lite till i Brighton-boken (jag känner igen ställen han skriver om så väl och blir nostalgisk) innan jag rundar av med Mr Selfridge på TV.

I morgon är det söndag och nya äventyr väntar i det vi kallar livet.

Livet är kort. Kom ihåg det.

Read Full Post »

Glömmer och gömmer – igen…

Nu har det kommit! Straffet för att jag både har suckat och skrattat åt och med mamma om allt hon har gömt och glömt, till exempel den blåa väskan. Häromdan hade jag försnillat en portnyckel och anklagade, halvt om halvt, grannfamiljen för att ha snott den. Sen visade det sig ju att den fanns här hemma.

Igår hittade jag inte mina solbrillor. Jag visste att jag hade haft dem när jag hämtade Fästmön i fredags eftersom jag erbjöd henne att låna dem. (Hon hade gjort en ögonundersökning och var extra känslig i ögonen.) De brukar ligga i främre facket i min jobbväska. Där fanns de inte igår när jag skulle köra i stark höstsol och hämta hem Anna från jobbet. Eftersom de inte heller låg i hallmöbeln var jag säker på att de låg i nåt av handskfacken (jag har två) i Clark Kent*. Fast… där låg de nu inte.

Jag hade ont igår och smärtan gör mig på dåligt humör. Irriterad fräste jag till Anna att nu hade

de där jävla solbrillorna försvunnit också!

I min fantasi fick jag det till att jag hade glömt dem på Tokerian eller på pizzerian i fredags. Det gjorde mig ännu surare. Att jag sen glömde handla allt som stod på lappen när vi stannade till på hemvägen vid ICA Heidan gjorde inte humöret bättre… Jag glömde nämligen ta upp lappen…

När vi väl kom hem efter en färd där jag blivit tvungen att använda de små fula solbrillorna som alltid ligger i ett av bilens handskfack började jag riva i jobbväskan igen. Och HEPP! Där låg de! Fast inte i det främre facket utan i det bakre…

Så nu går jag och undrar vad jag tänker glömma och gömma härnäst. Eller kanske har jag redan glömt nåt idag och uppfyllt dagens glömskekvot… För i morse, när jag kom hem efter att ha skjutsat Anna till jobbet, glömde jag att lägga i handbromsen när jag hade klivit ur bilen för att låsa upp garageporten. Och bilen började rulla bakåt, mot en röd bil som stod på parkeringen. Jag fullkomligt kastade mig (inte så konstigt att jag har ont i ryggen, va..?) in i Clark Kent och fick stopp på honom millimetrar innan den smällde ihop med den röda…

Förresten… det här inlägget hade jag tänkt skriva igår, men jag glömde det…

*Clark Kent = den ende mannen i mitt hushåll – min bil

Livet är kort.

Read Full Post »

På resande… ond häl

Idag for vi uppåt landet. Ja, jag har messat De Närmast Sörjande att resan gick bra och att vi kom fram helskinnade, säkert till någras förtret. Andra, däremot, var glada och visade såväl omtänksamhet som empati gentemot oss. Omtänksamhet och empati – för att inte tala om hyfs! – är ju, som bekant, inte alla som klarar av att visa. Eller så vill man helt enkelt såra mig och göra mig illa medvetet. Det är snällhet på en pinne, det!

Mamma vimsade in i det sista och till sist var jag tvungen att säga med lite kärv röst att hon skulle göra en sak i taget i stället för att fnatta runt och göra tusen saker samtidigt. Vi kom iväg ganska precis klockan 13. Mamma låste dörren till hemmet själv och när vi kommit halvvägs ut ur stan började hon leta efter sin nyckel. Som tur var hade jag sett vilket fack i handväskan hon hade stoppat den i, annars hade vi fått vända tillbaka.

Kortet som mamma nog blev gladast för bland alla presenter.

När vi åkt lite mer än halvvägs svängde vi av vid vanliga stället, Skoftesta, för toabesök och fika. Då hade mammakusinen B:s Taube-CD gått två varv, så nu kan vi alla låtar. Första gången tjöt mamma, andra gången pratade hon om en knäpp lärare hon hade haft som bara ville att de skulle sjunga Taubelåtar. Lite dubbel inställning, tycks det, till den där Evert… Fast tårarna var inte över honom utan över att det var mammakusinen B som var med i kören och sjöng på CD:n!

Nej, det blir ingen bild på herr trubadur utan en bild på mamma när vi rastade och höll på att blåsa bort.

Vi höll på att blåsa bort när vi fikade, så det blev en ganska snabb mugg kaffe med tilltugg. När vi klev in i bilen sa mamma att jag ju kunde vända på skivan om jag ville, för nu hade vi ju hört första sidan två gånger. Men det gick ju inte, utan jag tryckte i min 1962-CD och den musiken gillade vi båda två!

Hemma sprang jag in på Tokerian efter lite förnödenheter som yoghurt och Pro Viva. Sen ägnade vi över en timme åt att packa upp. Eller jag packade upp på en halvtimma och slängde sen upp min onda häl i högläge i fåtöljen och läste gårdagens och dagens lokalblaska. Inte mycket att läsa så det gick på tio minuter.

Jag ringde och beställde pizzor som jag var iväg och hämtade och passade på att vila mina öron lite samtidigt. Känner mig trött och har lite ont i nacken, hälen värker också.

På pizzerian skrattade jag tyst för mig själv – och elakt, förstås, eftersom jag ju är elak – åt ett diplom från Online-pizza som man mottagit.

Ett diplom för silverpizzera, som är östgötska och betyder silverpizzorna på rikssvenska.

Har man plötsligt börjat prata östgötska här eller saknas det kanske ett litet i så att det egentligen ska stå

Silverpizzeria?

Jag kanske ska kontakta Josefin Jerndahl som är diplomansvarig, enligt diplomet, och fråga. Skämt åsido, det var väl ett jämrans dumt korrekturfel, men lite kul också!

Nu har jag parkerat mamma i TV-soffan med en kopp kaffe. Själv sitter jag en stund här vid datorn och inväntar Häxans tid som börjar klockan 21.30. Sista delen i kväll!

Livet är kort.

Read Full Post »