Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vända på dygnet’

Ett fruset inlägg.


 

Bok hand bokmärke

Handen håller boken Gården som jag fick i julklapp från vännen FEM. Bokmärket är en julklapp från vännen IZ.

Ha! Trodde du att jag har ägnat min dag åt att plocka barr? Nja, ett och annat har jag nog plockat sen igår, men jag har framför allt ägnat mig åt bilden här intill till vänster. Den föreställer en sida ur min bok på gång. Den bok jag läste ett par sidor i sent igår kväll – och idag är typ halvvägs i. Tom Rob Smith gjorde mig besviken en gång, men den här boken visar att han är en riktigt god berättare. Jag återkommer med några rader om boken sen när den är utläst, förstås! Tack vännen FEM för denna fina julklapp!

Termometer minus 13 grader

Det blev kallt i Sverige… (Men värmerekord inomhus för mig.)

Det blev sent igår kväll. Jag läste ut Färjan och kollade på en dokumentär om Sjöwall-Wahlöö. Och däremellan avjulade jag. Nu har jag ett par juldukar, den fina julkulan i sovrumsfönstret, julfigurerna i köksgardinen, julgardinen i vardagsrummet samt stakar och stjärnor kvar. De sistnämnda får sitta uppe några dar till – och kanske figurerna och julkulan också. För det har ju blivit vinter och kallt i Sverige, på flera sätt än ett… Inte för att jag tror att mina juleljus lyser upp eller värmer den kyla som har smugit sig in i vårt land, men… I eftermiddag ska jag i alla fall skjutsa hem en arbetande stackare som jag inte vill ska frysa ihjäl i väntan på nån UL-buss. Den andra kylan kan jag inte skriva om, för jag har svårt att uttrycka det jag känner. Dessutom finns det alltid folk som vänder och vrider på mina ord – så mycket att orden inte längre är mina. Men Trolluggla har väldigt väl beskrivit hur mina tankar går, trots att orden är hennes.

Till kvällen är jag så lyckligt lottad att jag har mat. Den är på tining. Jag har plockat fram tre pannbiffar som min mamma stekte på kycklingfärs och tillsammans med sås, potatis, lingon och gurka blir de min trettondagsmiddag. I glaset serverar jag klövermartini, för i morgon är det arbetsdag igen. Vi får se om vännen och kollegan E orkar upp – jag har försökt hålla E vaken med Wordfeud, men har även erbjudit mig väckning i morgon bitti. Det är svårt när en har vänt på dygnet efter ett par veckors ledighet…

Och ja just det… Jag har också författat ett viktigt dokument och sänt iväg det. Nu ligger min framtid på sätt och vis i andras händer igen…

Det är dags att ringa lilla mamma. Men vad händer hos DIG idag, dårå??? Har du inget bättre för dig kan du väl slänga ner några rader i en kommentar här nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bladvändande inlägg.


 

Boksida och hand

Nu har jag börjat läsa den första av mina julklappsböcker. Det är härligt att få vända blad i en helt ny bok ibland.

Det är söndagsförmiddag och min sista lediga dag den här veckan. Men jag klagar inte! Jobba tre dar, ledig fyra. Jag längtar i stället till jobbet. Dit jag ska i morgon för att även den kommande veckan jobba tre dar och vara ledig fyra. Det går snabbt att få ledigheten i kroppen. Med det menar jag (ja, jag känner att jag måste förtydliga allt eftersom det alltid finns några som vill missuppfatta/missuppfattar det jag skriver) att det är lätt att vända på dygnet. Mamma, som är på besök, är dessutom en nattuggla och vill gärna ha sovmorgon varje morgon. Därför har även jag varit ganska hänvisad till mitt sovrum. Men jag klagar inte på det heller. Jag har min laptop och jag har tillgång till massor av bra böcker som jag kan läsa och mobilen om nu nån skulle vilja mig nåt.

Jo lite klagar jag. Jag har ont i högerbenet och det blir inte bättre, snarare värre. Jag tror att det har med stillasittandet i sovrummet att göra. Där är ju begränsat med utrymme för promenader. Tänk, det vore nog det värsta för mig, ytbegränsningen, om jag satt i fängelse! Medan jag sitter eller ligger här tänker jag förstås en hel del. Jag känner mig ledsen och förtvivlad för att jag så ofta är arg och frustrerad och för att jag känner mig så ensam trots att jag inte är det. Men det kanske är dags att gå vidare nu och vända blad och göra nåt som är nytt för mig: jag funderar på att öppna ett Facebook-konto! Så nytänkande är jag! (<== ironi). När ens sociala kontakter i princip omfattar mamma och kollegorna på jobbet saknas det nåt. Jorå, jag har vänner som hör av sig då och då, mest per sms eller via spelchatt. Men på Fejan skulle jag kunna ta upp vänskapstråden med gamla vänner och kanske träffa nya. Sen vet jag att vänskap i cyberspace är som det är – osäkert. Fast är det verkligen bättre i verkliga livet??? Tänk efter!

Böcker är emellertid oslagbara som vänner. Igår kväll öppnade jag den första julklappsboken. Idag på morgonen har jag läst ungefär en fjärdedel av Falleri fallera falleralla, den åttonde och sista delen i Carin Gerhardsens Hammarbyserie. Jag fick boken av mamma, det vill säga jag nätshoppade den själv. En kan ju fundera över varför jag läser så mycket deckare… Är jag mordisk? Nja, inte särskilt. Jag gillar att försöka klura ut vem som är skyldig och varför. Av julklappsböckerna var åtta av tio deckare… Mycket att klura på, med andra ord…

Julklappsböcker

Reprisbild på julklappsböckerna. TACK igen, alla givare!


Vilken sorts böcker läser DU helst??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Jag kanske kan få lite input och lästips!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Annandag jul 2015

Inlägget uppdaterades cirka klockan 23.30.


Det här inlägget uppdateras då och då under dan när det händer nåt i min lilla värld. Jag vet att det finns många där ute som sitter ensamma under julen och kan jag på nåt sätt roa dig med glimtar från Toffellivet så var så god! Men den som stör sig på det jag skriver och som enbart tycker att jag är knäpp behöver ju inte läsa, jag tvingar ingen.


 

Jag

Tofflan har tagit av sig tomteluvan.

Det är fortfarande jul, annandag jul, men nu har tomteluvan åkt av Tofflan. Det enda som är skönt med julen är att få vara lite ledig och vända på dygnet. Jag tror inte att jag har somnat före klockan 1 sen det blev jul och jag har inte heller vaknat före klockan åtta. Men i natt var en tuff natt. Dels har jag sen en tid väldigt ont i ett ben och den värken blev värre och värre under kvällen. När jag sen skulle sova vara det svårt att hitta en bra ställning. Till sist lyckades jag. Sen vaknade jag vid halv tre-tiden av att jag hade fått saliv i luftstrupen och höll på att kvävas. Luftrören kämpade och jag hostade i en kvart så att det nu gör ont att andas. Som grädde på moset har mina eksem kommit tillbaka såg jag vid läggdags igår. Det blev till att börja smörja igen. Magen är som den är. Men SEN… tror jag inte att jag har nån mer krämpa för tillfället.

Däremot vaknade jag och skrattade lite åt en mycket uppstressande dröm jag hade fram på morgontimmarna. Jag drömde att jag vaknade och gick ut i köket. Där befann sig både min mamma och min pappa. Den senare har varit död i nio och ett halvt år. Men det var inte det jag reagerade på, utan det faktum att min mamma (!) hade rivit ner allt ytskikt i köket – från tapeter till skåpsluckor och lådfronter. Alla eluttag var blottade och min uppgift blev att på studs koppla in dessa med rätt elektriska trådar bakom kulisserna. Jag protesterade vilt och högljutt, sa att jag definitivt inte kunde, men mamma var påstridig och sa att jag visst kunde och på’t bara. Då gick jag ut på balkongen där jag av nån anledning tappade min ost i sin ostkupa av plast från IKEA ner på grannens altan. Hum… Jaa… hur ska en tolka en sån dröm? Delen med elen kan jag till viss del begripa och tolka om till nåt jag står inför i verkliga livet som jag så gärna vill göra men kanske inte vågar för att jag tror att jag inte klarar av det. Men det där med osten… Det var nog bara en protestyttring av nåt slag.

Falleri fallera falleralla

Boken Falleri fallera falleralla har blivit utvald att bli den första julklapppsboken att läsas.

Nåt jag nu ska göra mitt bästa för att klara av är att försöka läsa ut min bok på gång. Därefter ska jag unna mig att plocka en bok ur min julklappshög, även om andra böcker står på tur i mitt lilla TBR-system. TBR är en förkortning av ”To Be Read” – alltså ungefär ”som ska bli lästa”, i det här sammanhanget. Jag har siktet inställt på… Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen, en bok jag fick av mamma. Varför just den vet jag inte. Det är bara den utvalda.

Det sägs ska vara soligt här idag och kanske tar jag med mig mamma ut på en promenad idag. Men sen blir det nog precis som igår läsning, julmat (sista svängen) och TV. I kväll är det säsongspremiär för Stjärnorna på Slottet i SvT1 och det åtföljs av Downton Abbey julspecial och troligen det allra sista programmet i den serien. Säsongens stjärnor är Stefan Sauk, Amanda Oooms, Claire Wikholm, Morgan Alling och Marika Lagercrantz och jag är mest nyfiken på Claire Wikholm, som inleder serien i kväll, faktiskt, och Marika Lagercrantz, som jag tycker är en utmärkt skådespelare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Matvaror

Ett berg med matvaror kom med hem.

Ett litet ärende med bil blev det först för min del. Medan jag gjorde det fick mamma en stund på sig att fixa till sig. Det var neråt nollan temperaturmässigt. Blåsten har avtagit, men det var ändå en svag och nordlig vind. När jag kom tillbaka tog vi en promenad till Tokerian. Jag var förstås orolig att det skulle gå som förra året. Det gjorde det inte, allt gick bra. Fast efter att ha snurrat runt med en rollator bland pratande och varuplockande personal och kunder blev i alla fall jag slut. Jag måste liksom inte bara ha koll på vad jag ska handla, jag måste ha koll på mig själv OCH på mamma så hon inte traskar iväg och går vilse. Bland annat inhandlades luncher, för nästa vecka ska jag ju jobba igen. Och glödlampor. Här brinner nämligen flitens lampa om nätterna och glödlamporna pajar en efter en. Mamma förla sin plånbok när vi kom hem, men jag hittade den i fickan till min gamla fleecejacka som hänger längst in i hallen.

Jag tror bestämt vi behöver lite kaffe och nåt sött på det här. Läsa en stund, om möjligt. Sen är det dags att plocka fram julmat för sista gången i år. Fiskarna står redo att fyllas. Och på tal om fiskar finns det många såna i havet. Den som förstår vad jag menar förstår. Andra får fundera på saken. Jag står inte och väntar med håven längre.

 Fiskar

Det finns många fiskar i havet, men dessa tre finns hos mig.



Lite kulturell spis smakade bra 
före den lekamliga. Ett par skumtomtar till spionthrillern så gick den snabbare att läsa ut. Sen var det dags för kökstjänst. Idag serverade köket i New Village årets sista julbord. En av hedersplatserna har mormors citroner haft. De används för smörknivar, men ska kanske mer troligt användas för fruktknivar. Men i vår familj gör vi som vi vill.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Lilla mamma tog disken och kvällens TV-underhållning var inte dum. Mellan programmen skrapade vi vår vecko-Trisslott och tänk… Vi vann! Tur i spel, otur i kärlek, sägs det. Oavsett, gemensam vinst och kärlek ska delas med nån. Och delad glädje är dubbel glädje.

Trisslott



Och alldeles strax är julen 2015 slut. Jag hoppas att du har haft en god helg och att du har delat den med nån annan än Ensamheten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett uppspelt inlägg om händer, tänder, fötter, nackar, huvuden och andra kroppsdelar.


 

Fullmåne

Måndagstrött, men inte nattsvart.

Måndagstrött var mitt namn i morse. Det var ju så att jag blev lite långledig i helgen, hela fyra timmar extra. Då blir en trött. Mycket trött. Det går alldeles för lätt att vända på dygnet, nämligen. Men snart kom jag igång på jobbet. Det är roligt och skönt att ha mycket att göra. Det är inte nattsvart utan tvärtom. Jag mår bra av att ha mycket att göra och dåligt av att ha för lite att sätta tänderna i.

Huvudredaktören från norr är nere på besök och då får jag passa på att samla ihop de frågor jag har. Inte så lätt alltid, för jag och närmaste kollegan försöker ibland lösa saker på egen hand – på gott och ont. Jag jobbar i vart fall på och idag har jag fått en hel del saker ur händerna. Nu är lay outerna för fyra (fem?) trycksaker klara förutom ett antal illustrationer av varierande sort som ska petas in. Det trillar också in textkorrektur vartefter.

A foot in the door dörrstopp

En fot i dörren. Men frågan är vilken dörr…

Kanske ska jag nämna nåt om egen fot också. Frågan är bara i vilken dörr den lilla rätt stora Toffelfoten ska placeras… Det händer saker, kan en lugnt säga. Ibland skulle jag behöva klona mig lite, för jag gillar inte att släppa sånt som inte är färdigt. Men jag är inte där än. Jag bara trappar upp. Det är nämligen så att mötet härom veckan har gett utdelning i form av en inbjudan till ytterligare ett möte, på onsdag. Ja jemine…

Nog har jag jobbat ganska hårt den senaste månaden. Den har hänt otroligt mycket på kort tid i livet och jag har lärt mig nya saker i och med jobbet. Det är roligt, men nacken har börjat protestera idag. Därför ska jag strax avsluta den här sittningen vid datorn och rulla lite med huvudet. Ja inte som hon flickan Regan i Exorcisten – inga helvarv här, inte. Min kväll ska jag ägna åt att tänka på saker och ting – hur jag ska förhålla mig och hur jag ska hantera dem. Lite senare har jag telefontid med en vän. Vi behöver verkligen uppdatera varandra! Sen ska jag nog ge Väninnan en del av min tid också. Att läsa är ett bra sätt att bearbeta saker, framför allt att läsa om verkliga människor och stora problem.

Det snurrar rätt bra i skallen här. Vad rör sig i DIN skalle? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Morgonmänniska eller kvällsmänniska? Vi människor brukar gilla att klassificera oss själva. När det gäller den tid på dygnet vi är piggast bruka vi säga att vi antingen är morgonmänniskor eller kvällsmänniskor alt. nattugglor. Själv tillhör jag kategorin morgonmänniskor. Jag funkar bäst på morgonen, får mest och bäst saker gjorda på förmiddagen. Och så är jag rätt kvällstrött.

Men även solen har fläckar, är det bara att inse. För till och med jag kan vända på dygnet – som jag till exempel gjorde den sista veckan jag var sjukskriven efter operationen. Då började jag må bra och hade inte så ont. Det var roligt – och kändes lite förbjudet!.. – att sitta uppe på nätterna och glo på film. Dessutom är det så att jag oftare än man kan tro är en zombie på morgonen – åtminstone mellan klockan sex och sju, min första vakna timma…

Tofflan m solbrilloro skägg

Zombie-Tofflan.


Vad grundar jag detta på
, att jag är en zombie den första vakna timman? En grej är att jag svarar på både tilltal och frågor – men sen kommer jag inte ihåg varken tilltal/frågor eller mina egna svar. En annan, ganska vanlig sak jag också gör är att jag låser in folk. Med folk menar jag i det här fallet min mamma och min Fästmö. När de är på besök hos mig händer det att jag ofta är den som ger mig av ensam och först på morgonen. ÄNDÅ pillar jag ner piggen till nedre dörrlåset, låser det samt låser den övre låset. Jag låser alltså in min gäst. För om hon vill komma ut sen måste hon använda både nyckeln till nedre låset och nyckeln till övre låset – från insidan. Min mamma lider av klaustrofobi, bland en massa andra saker, och hon får naturligtvis svår panik när hon upptäcker att hon är inlåst. Anna, däremot, brukar antingen skratta åt mig och messa

Tyckte du att jag skulle skita i att gå och jobba och stanna hemma idag i stället eftersom du låste in mig? *gubbe med pussmun alt. gubbe med hjärtor till ögon*

eller bli irriterad eftersom hon är lite sen

Var du trött i morse? Jag var inlåst och blev rätt stressad eftersom jag hade en buss att passa. *sur gubbe*

Igår morse var jag för övrigt fullt påklädd – skor, dunjacka och handskar, jobbväskan på axeln och skopåsen i handen – och på väg ut genom ytterdörren när jag kom på att jag inte hade skrivit nån morgonlapp till Anna. Jag skriver ALLTID morgonlappar till Anna med små hälsningar, ibland väderleksrapporter, någon gång ber jag om handlingshjälp. Men mest är det några triviala rader som avslutas med att jag –  och detta är inte trivialt! – skriver pussar samt att jag älskar henne. För tänk – TÄNK! – om livet är så kort att det inte varar till kvällen eller nästa gång vi ses? Jag vill att hon ska veta vad hon betyder för mig. Och nu vet du som har läst hela det här inlägget det också.

Vad är du för en sort – morgonmänniska eller nattuggla??? Eller zombie..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns mycket man kan säga om vanor och rutiner och hur tråkiga de kan vara. Men faktum är att det är vanor och rutiner som har hållit mig uppe hittills. Ja, och Fästmön, förstås!  🙂 Mamma och alla andra som bryr sig. Men nu snackar jag vardag. Det är bara Anna som är med mig i den och hon är ju inte med mig 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

Vi brukar skoja om vissa av mina vanor och rutiner. Till exempel det där irriterande ticset jag har att alltid glo i postboxen när jag/vi passerar. Men som du vet kör ju Anna KBT-träning med mig, så förhoppningsvis blir det bättre.

En annan rutin jag har är att alltid lägga fram kläder kvällen före morgonen därpå. Anna påpekade det just härom dagen. Det faktum att jag fortfarande gör det. Jag ska ju inte iväg och jobba, precis… Men det är inte det enda jag förbereder kvällen innan… Jag

  1. förbereder kaffekokning i perkolatorn så det bara är att trycka på knappen
  2. doserar magmedicin och vitaminer i en liten plastask
  3. följer Annas schema, vilket innebär en hel del tidiga morgnar (inte vända på dygnet, inte!)

för att nämna ett par, tre saker.

Från början handlade det om att spara tid på morgonen när jag skulle iväg. Jag var ju en sån som var på jobbet vid sju-tiden. Det gjorde extra ont att få höra SKITSNACKET från före detta kollegor då att jag inte ville jobba över på kvällar… Konstigt, jag var väl den enda av oss, förutom nån mer, som jobbade åtta timmar per dag. Minst. Och vad jag förstår är arbetstiderna fortfarande minst sagt… flytande. Att den där skutan inte sjunker, det begriper jag inte…

När man har en vardag önskar man sig ofta helger. Men när man bara har helger undrar man ibland om man har hamnat i helvetet eller skärselden för sina synders skull. För det är allt annat än kul. Det är ensamt, ledsamt, skämmigt, tråkigt och bara lite, lite roligt. Ibland.


Inget, min nya arbetsgivare.

                                                                                                                                                      Eftersom jag har födelsedag den här månaden har jag författat en önskelista. Det enda jag önskar mig idag är ett jobb. Men om jag fick ett jobb nu skulle jag den närmaste månaden göra dessa saker, som jag naturligtvis också önskar och behöver, men som är sekundära:

  • ta hit en rörmokare
  • boka tid hos tandläkaren
  • operera mina onda ben så att jag slipper få besök av Onda Lårkan igen
  • köpa den där fina Chesterfield-soffan som var på begagnat-annons igår för 1 000 kronor
  • hämta släktporträtten som jag anser är i förvar hos en lurendrejare just nu
  • skaffa mig ett socialt liv och börja umgås med kompisar igen (ja, jag har en eller två kvar och en massa nya – det trodde du inte, va?!)
  • sluta köpa det enda kött jag kan äta (kyckling och kalkon) samt bröd till halva priset för att det är kort datum
  • gå på konserter
  • gå på utställningar
  • gå på stan
  • gå och ta en öl på krogen efter jobbet, med en jobbarkompis
  • åka till Stockholm
  • åka på semester utomlands (senaste gången var Danmark 1997.)
  • skaffa mig en personlig tränare så att jag kom i form
  • bjuda alla som har brytt sig och som har hållit tummarna på en champagnefrukost

Men du behöver inte oroa dig. Se listan som det ironiska skämt den är.

Read Full Post »

En grå dag igen. Det är liksom bara grått. Igengrått. Jag har skjutsat Fästmön till jobbet och tog sen svängen om labbet för att bli stucken. Det var skönt att traska från parkeringen vid järnvägen in till stan så här tidigt, för även om folk var på väg till sina arbeten så var det ingen trängsel nånstans. Jag fick könummer tio och behövde inte vänta särskilt länge. Men idag gjorde det ont att bli stucken och jag ville ogärna lämna ifrån mig nåt blod. Dessutom satte den biomedicinska analytikern på plåstret så att det stramade oskönt i skinnet. Se själv så ont och svårt det ser ut 😉


Plåstret stramade så nu har jag förstås slitit bort det.

                                                                                                                                                         Jag tycker ärligt talat inte att vitaminerna hjälper så särskilt bra. Det är fortfarande så att jag är mycket trött – men DET kan i och för sig bero på knasiga sovvanor under alla helger. Däremot är det jobbigt att inte ens kunna gå nerför två trappor hos Anna . Då känns det nämligen som om jag har åkt karusell i tre timmar. Non stop. Dessutom tycker jag att jag tappar ganska mycket hår, men det kan ju vara vinterpälsen jag fäller. Men det jobbigaste är nog glömskan. Om jag inte skriver upp i mobilkalendern eller nån annanstans vad jag ska göra, så faller det lätt bort.  Och så hittar jag inte ord ibland när jag ska skriva, precis som det var för två år sen.

Ja just det. Det är två år sen idag. Just idag. Det var en tisdag. Inte konstigt att jag tycker att dagen är grå. För två år sen slogs min tillvaro i spillror. Jag hade säkert varit med på nåt sätt och hjälpt till med detta, men jag har aldrig fått veta vad jag har gjort för fel. Det kanske helt enkelt bara var en liten ynklig människas nyck den här dan. Men nej, jag har fått veta i efterhand att det var planerat sen några månader. Hur som helst var det grymt gjort. Och så länge jag inte har svaren är det svårt att gå vidare.

Men jag går naturligtvis vidare och försöker att tänka på nuet. För det mesta går det bra – till stor del tack vare familjen. För vännerna de svek ju, en efter en. Jag hade knappt stängt min dörr så var skvallret igång. Nu har jag nya vänner – och även återupptagit kontakten med en del gamla vänner, även några av dem som sa upp vänskapen efter att jag talat om för dem och världen vad jag tyckte om dem. Vänner, som ser mig för den jag verkligen är – med mina fel och brister. (För det är faktiskt så att mina vitaminbrister påverkar mitt humör så att jag inte är lika glättig som ”alla andra”. Var detta skälet, månntro? Tja, jag kan inte låta bli att spekulera.) Jag känner mig som om nånting tynger mig, nånting jag bara vill kunna skaka av mig för att kunna gå vidare. Med mitt förnuft vet jag att jag inte får några svar. Frågorna blir inte fler heller, men de finns kvar där i bakhuvudet.


Jag känner mig som det här gamla trädet som har en massa snö i toppen och som ser ut att längta efter att få skaka av sig snön.

                                                                                                                                                            Igår åkte jag ut till Himlen och fick träffa barnen en stund tillsammans med Anna. Ja alla utom Slaktar-Pojken som sov. Han har totalt vänt på dygnet och det är ju kanske inte det smartaste när han behöver vara alert och söka jobb. Man får inget jobb genom att sitta hemma vid datorn eller sova, tro mig, jag vet. Jag tycker att det är tufft ibland att vara ute i verkligheten efter allt som hänt. Men jag vill tro att det blir lite bättre med det också och att jag vågar ta för mig lite mer. Jag har inga problem att möta nya människor. Däremot kanske jag är något tystare än tidigare och bjuder inte lika mycket på mig själv längre. Ingen större förlust, så det är OK. Tilltryckt självförtroende och självkänsla, bara.

I Himlen hittade jag emllertid en konstfik installation som fick mig att skratta lite. Nån som förstår sig på detta konstverk och som vill försöka ge en tolkning???


En tomatstake. Men varför? Hur ska man tolka den?

                                                                                                                                                            I eftermiddag åker vi och hämtar Annas olagade mobil på OnOff. Vi får se hur länge den håller denna gång. Nokia och Anna har uppenbarligen helt skilda åsikter om hur en mobiltelefon ska fungera. Anna tycker att den liksom SKA fungera när den är laddad, men Nokia tycker tydligen att det är OK att mobilen bara dör rätt som det är och inte går att starta om trots att den är fulladdad.

Read Full Post »