Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ätande’

Ett inlägg om en bok.


 

Uppdaterat inlägg: Nu på lördag, den 26 september, besöker Ulf Broberg Akademibokhandeln på Gränby centrum mellan klockan 12 och klockan 15 och signerar sin nya bok Den tredje mannen!!!

 

Den tredje mannenDet börjar med ett självmord och slutar med en rafflande kidnapparjakt. Och däremellan en touch av utredningen om Palmemordet 1986. Men ingenting är faktiskt vad det ser ut att vara i Ulf Brobergs senaste polisroman Den tredje mannen, utgiven nu i september på Arx förlag.

Ett rutinärende. Så klassas självmordet i en bil i Östhammarstrakten. Ett kuvert i vindrutan på bilen, adresserat till en polis i Palmeutredningen, förändrar förstås saken. Poliserna Kenneth Kihlman och Lisa Norén vid Uppsalapolisen öppnar kuvertet. Därmed startar de också en underlig resa bland våld, gamla ”nassar” och inte minst förvecklingar och villospår.

Mest tilltalande för mig vad gäller den här deckaren är att verklighet och fiktion blandas. Mordet på Olof Palme har ju inträffat, men det har hittills inte blivit någon klarhet i vem som verkligen mördade statsministern. Den Stora Organisationen, som Ulf Broberg skriver om, existerar och har varit med om ett antal skandaler, fiffel och båg – OM det nu är den frivilligorganisation jag tänker på. Akademiska sjukhuset tycks inte ha några problem med att använda dess volontärer, varken i den här boken eller i verkliga livet. Som grädde på moset tittar även Uppsalakändisar som polisen Christer Nordström och fotografen Rolf Hamilton fram.

Mycket bra och trovärdig är skildringen av polisens arbete. Det känns som om författaren har varit polis i sitt förra arbetsliv. I själva verket har Ulf Broberg varit radiojournalist både lokalt vid Radio Uppland och vid SR i Stockholm.

Tyvärr åker det samlade omdömet ner ett snäpp på grund av de många korrektur-/stav-/slarvfelen. Namnet på vår lokaltidning stavas fel på ett ställe liksom ordet ”villrådiga”. Och den där Seved… vilket år är han född, egentligen – 1920, som hans fru säger på sidan 146, eller 1927, som det står på sidan 134? Småsaker, kanske, men irriterande fel som borde ha undvikits.

Det här är en spännande bok, även om jag har svårt för det ibland i mitt tycke alltför talspråkiga skriftspråket. En del meningar hade vunnit på att kortas av och delas upp, något som skulle gett berättelsen lite mer skjuts. Vidare får jag lite Läckbergfeeling av allt fikande och ätande, men även GW Perssondito när det gäller polisarbetet. För att inte tala om Kjell Erikssonvibbar… Eller nej. Ulf Broberg har sin egen stil och jag gillar den. Helt klart vill jag läsa fler böcker om Kihlman och Norén!

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om säsongsstarten av en TV-serie.


En av de svenska favoritserier
som jag brukar följa på TV är Stjärnorna på Slottet. Igår kväll var det säsongsstart för serien där två kvinnor och tre män får hålla i var sin dag. Fyra skådespelare och en operasångerska är det denna gång. Mamma och jag såg avsnittet via DVD-hårddisken.

Stjärnorna på Slottet 2014

Stjärnorna på Slottet 2013/2014. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Den här gången
är Lasse Åberg, Maria Lundqvist, Malena Ernman, Claes Månsson och Leif Andrée stjärnor. En spännande blandning människor, även om jag tycker att man kanske kunnat hitta lite andra stjärngengrer än just skådespelargenren. För, som sagt, fyra av stjärnorna den här vändan är skådisar.

Nåväl, först ut var jokern i leken så att säga, operasångerskan Malena Ernman. För mig har Malena Ernman alltid gett ett sympatiskt intryck. Hon är kraftfull, men ändå ödmjuk, var min uppfattning utifrån sett. Själv berättade hon att hon är både blyg och pratsam, så det känns som jag var rätt ute. I en tuff bransch har hon inte alltid blivit så bra behandlad – varken av kollegor eller överordnade. Synd det, för Malena Ernman är i mina ögon en riktig stjärna.

Det var intressant att höra att denna snygga blondin har blivit ganska mobbad, bland annat för sina gigantiska näsborrar och autostrada mellan framtänderna. I mina ögon – och Lasse Åbergs – är hon nämligen rätt snygg…

Mamma tyckte att Maria Lundqvist var alldeles för frågvis. Själv anser jag att om man inte frågar får man heller inga svar. Det var spännande att höra om Malena Ernmans tonårsförälskelse i en man dubbelt så gammal som hon själv. Men än mer spännande var det att lyssna när hon beskrev de uppoffringar hennes äkta man har gjort och gör för hennes skull. Riktig kärlek där!

Jag retade inte upp mig på nån och tyckte dessutom att dagens aktivitet var lagom avancerad – bilkörning – förutom allt ätande, dårå. Det här gänget stjärnor gör nog en riktigt bra säsong!

På lördag den 4 februari är det Claes Månssons tur att vara huvudperson.

Toffelbetyget för Malena Ernmans dag blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Berit Hård is back! Unni Drougge låter sin antihjältinna härja vidare efter Bluffen i Förkunnaren, som jag just har läst.

Berit Hård is back!


Den här gången
har Berit Hård fått i uppdrag att följa en artist som predikar om kärlek – samtidigt som han bränner Koranen och gör en hel del andra märkliga saker. Berit ska skriva ett personporträtt på artisten och finner sig plötsligt vara i Indien på ett ashram. Det är första delen av bokens totalt fyra delar. I de andra delarna kommer plötsligt sossarna in på byrån där Berit jobbar och vill bli kunder – tillsammans med Lotuz af Love, den karismatiske artisten.

Jag skrattar högt när jag läser – så gott som varje kapitel lockar fram ett garv. Kapitlen, som hela tiden avslutas som cliffhangers, typ:

[…] Hon fick bråttom när hon såg munkens uppsyn. De där gallergrindarna – de kändes plötsligt hotfulla.[…]

Som sist är det mycket sex och mycket ätande, Berits favoritsysselssätningar. Det skrattade jag kanske inte så mycket åt. Däremot kan såna här rader få mig att vråla av skratt:

[…] Sekreteraren, som hette Jenny eller Malin (Berit förväxlade alltid de två namnen) svischade fram och tillbaka mellan köket och mötesrummet […]

Den här boken har genrebeteckningen deckare tryckt på omslaget. Jag skulle snarare vilja kalla den en pikareskroman. Jag tycker att den består av flera berättelser som är mer eller mindre lustiga. Ibland känns det nästan som om författaren inte riktigt orkar fortsätta på den påbörjade berättelsen utan i stället tar fatt i en annan, med delvis samma persongalleri. Det är ett under att Unni Drougge får ihop det hela i slutet…

Visst är det här roligt och visst sägs det många sanningar i boken, men jag har ändå svårt för det här röriga. Det gör att boken, trist nog, bara uppnår medelbetyg.


Livet är kort.

Read Full Post »