Den tredje mannen

Ett inlägg om en bok.

---

 

Uppdaterat inlägg: Nu på lördag, den 26 september, besöker Ulf Broberg Akademibokhandeln på Gränby centrum mellan klockan 12 och klockan 15 och signerar sin nya bok Den tredje mannen!!!

 

Det börjar med ett självmord och slutar med en rafflande kidnapparjakt. Och däremellan en touch av utredningen om Palmemordet 1986. Men ingenting är faktiskt vad det ser ut att vara i Ulf Brobergs senaste polisroman Den tredje mannen, utgiven nu i september på Arx förlag.

Ett rutinärende. Så klassas självmordet i en bil i Östhammarstrakten. Ett kuvert i vindrutan på bilen, adresserat till en polis i Palmeutredningen, förändrar förstås saken. Poliserna Kenneth Kihlman och Lisa Norén vid Uppsalapolisen öppnar kuvertet. Därmed startar de också en underlig resa bland våld, gamla ”nassar” och inte minst förvecklingar och villospår.

Mest tilltalande för mig vad gäller den här deckaren är att verklighet och fiktion blandas. Mordet på Olof Palme har ju inträffat, men det har hittills inte blivit någon klarhet i vem som verkligen mördade statsministern. Den Stora Organisationen, som Ulf Broberg skriver om, existerar och har varit med om ett antal skandaler, fiffel och båg – OM det nu är den frivilligorganisation jag tänker på. Akademiska sjukhuset tycks inte ha några problem med att använda dess volontärer, varken i den här boken eller i verkliga livet. Som grädde på moset tittar även Uppsalakändisar som polisen Christer Nordström och fotografen Rolf Hamilton fram.

Mycket bra och trovärdig är skildringen av polisens arbete. Det känns som om författaren har varit polis i sitt förra arbetsliv. I själva verket har Ulf Broberg varit radiojournalist både lokalt vid Radio Uppland och vid SR i Stockholm.

Tyvärr åker det samlade omdömet ner ett snäpp på grund av de många korrektur-/stav-/slarvfelen. Namnet på vår lokaltidning stavas fel på ett ställe liksom ordet ”villrådiga”. Och den där Seved… vilket år är han född, egentligen – 1920, som hans fru säger på sidan 146, eller 1927, som det står på sidan 134? Småsaker, kanske, men irriterande fel som borde ha undvikits.

Det här är en spännande bok, även om jag har svårt för det ibland i mitt tycke alltför talspråkiga skriftspråket. En del meningar hade vunnit på att kortas av och delas upp, något som skulle gett berättelsen lite mer skjuts. Vidare får jag lite Läckbergfeeling av allt fikande och ätande, men även GW Perssondito när det gäller polisarbetet. För att inte tala om Kjell Erikssonvibbar… Eller nej. Ulf Broberg har sin egen stil och jag gillar den. Helt klart vill jag läsa fler böcker om Kihlman och Norén!

Toffelomdömet blir högt.

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Morgonen hon försvann

Ett inlägg om en bok.

Linwood Barclay har blivit lite av en ny favorit bland utländska deckarförfattare. Nu har jag läst en tredje bok av honom. Tyvärr är Morgonen hon försvann ganska seg att ta sig igenom.

Lite seg morgon, detta…

Den här gången handlar det åter igen om en ung person. Tim Blakes tonårsdotter Syd försvinner spårlöst en dag. Det vill säga, hon kommer inte hem. När Tim börjar leta efter Syd har ingen på hotellet, där hon sagt sig jobba, hört talas om henne. Tim börjar ägna sig mer och mer åt att leta efter dottern och blir till slut av med jobbet.

Historien är spännande, men boken känns ganska lååångsam – trots att det händer saker. Persongalleriet omfattar flera personer som egentligen inte för handlingen framåt. Eller var de bara tänkta som villospår i jakten på Syd? Jag vet inte. Det enda jag vet är att boken känns plottrig och att handlingen inte riktigt håller ihop.

Det blir ett Toffliskt medelbetyg och då är Tofflan snäll.

Livet är kort.

Read Full Post »

Djävulskyssen

Ett inlägg om en bok i vilken ingen är riktigt som man tror att de är. Eller att de BORDE vara.

En julikväll går 36-åriga Vivian Glenne ut till växthuset. Hon kommer aldrig mer tillbaka hem. Vivian hittas dan därpå – ihjälslagen. Så inleds Unni Lindells senaste Cato Isaksen-deckare Djävulskyssen, en födelsedagspresent från Fästmön till mig.

En mamma blir ihjälslagen.

Ganska snart kommer polisen en misstänkt på spåren. Sen ytterligare en. Kvinnans tonårsson försöker leda polisen på villospår, dessutom. Polisen Cato Isaksen och hans medarbetare Marian Dahle får den här gången ovanligt många spår att följa upp. Vartefter utredningen går inser de att ingen av de inblandade är riktigt som man tror att de är. Eller som de borde vara. Mot slutet av boken utspelar sig en fartfylld jakt på en kidnappare och en mördare. Det blir riktigt, riktigt rafflande.

Den här boken är både otäck och spännande. Karaktärerna skildras trovärdigt. Det går inte att lista ut vem som är mördaren. Under resans gång är det så många misstänkta som passerar. Människor, som inte är mördaren, men som har ett och annat att dölja. Mot slutet hettar det till ordentligt och jag kunde inte lägga ifrån mig boken förrän jag läst klart den och fått veta vem som gjort vad.

En riktigt bra deckare som Djävulskyssen får högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vila i frid

En av de sista julklappsböckerna från förra året innebar en ny författarbekantskap för mig. Jag har just lagt Sofie Sarenbrandts deckare Vila i frid till handlingarna. Tack för den, Jerry!

En ny författarbekantskap. 

På Hasseluddens Yasuragi hittas en känd skådespelerska nästan död. Det ser ut som ett självmordsförsök. Men när ett äldre par hittas döda strax därefter i ett rum och även detta ser ut som självmord blir polisen Emma Sköld och hennes kollegor misstänksamma.

Sofie Sarenbrandt har skrivit deckare tidigare, men jag har som sagt inte läst några av hennes böcker. Den här boken är den första i en tänkt serie där Emma Sköld är huvudperson.

Tyvärr blir jag besviken. Det kunde ha varit en spännande deckare, för där finns frön till spänning. Frön som dessvärre liksom blåses bort av författaren genom konstiga meningar, dåligt uppföljda villospår och annat smått och gott.

Jag är snäll när jag ger den här boken medelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »