Ett inlägg om en bok i vilken ingen är riktigt som man tror att de är. Eller att de BORDE vara.
En julikväll går 36-åriga Vivian Glenne ut till växthuset. Hon kommer aldrig mer tillbaka hem. Vivian hittas dan därpå – ihjälslagen. Så inleds Unni Lindells senaste Cato Isaksen-deckare Djävulskyssen, en födelsedagspresent från Fästmön till mig.
En mamma blir ihjälslagen.
Ganska snart kommer polisen en misstänkt på spåren. Sen ytterligare en. Kvinnans tonårsson försöker leda polisen på villospår, dessutom. Polisen Cato Isaksen och hans medarbetare Marian Dahle får den här gången ovanligt många spår att följa upp. Vartefter utredningen går inser de att ingen av de inblandade är riktigt som man tror att de är. Eller som de borde vara. Mot slutet av boken utspelar sig en fartfylld jakt på en kidnappare och en mördare. Det blir riktigt, riktigt rafflande.
Den här boken är både otäck och spännande. Karaktärerna skildras trovärdigt. Det går inte att lista ut vem som är mördaren. Under resans gång är det så många misstänkta som passerar. Människor, som inte är mördaren, men som har ett och annat att dölja. Mot slutet hettar det till ordentligt och jag kunde inte lägga ifrån mig boken förrän jag läst klart den och fått veta vem som gjort vad.
En riktigt bra deckare som Djävulskyssen får högsta Toffelbetyg!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Måste köpa den boken!
Ha dé!/Kram
Den var skitbra och spännande, särskilt i slutet!
Kram!