Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dölja’

Ett inlägg om en bok.


 

Min pappa AnnChristineEster Roxbergs pappa hette Åke och var präst. Sen blev han Ann-Christine och kommunikationschef. Dottern har skrivit om sin pappa i den lilla boken Min pappa Ann-Christine. Åkes förvandling till Ann-Christine finns också skildrad i dokumentären Vägen till Ann-Christine. Dokumentären såg jag i augusti förra året och blev intresserad av att få veta mer. I januari anlände pocketboken i ett bokpaket jag nätshoppat.

På mindre än 200 sidor skildrar Ester hur pappan Åke blir Ann-Christine. Det är svårt för alla inblandade, inte bara för Åke utan givetvis även för hans fru och hans barn. Förvandlingen skildras genom både tillbakablickar och glimtar från nuet. I början tyckte jag att det var för mycken titt i backspegeln och för korta och ovilliga blickar framåt. Sen inser jag att det naturligtvis var en otroligt svår bok att skriva. Försök bara att till exempel svara på den enkla frågan om vem Ann-Christine är idag. Är hon fortfarande Esters pappa?

Jag kan aldrig förstå, för jag har inte varit med om samma eller liknande förvandling. Men jag kan förstå att det har varit… svårt. Jag kan också förstå lite grann Åkes längtan efter att få vara den han egentligen har varit hela sitt liv – och ändå inte. Den han dolt.

Det här är inte bara en svår bok. (Ja jag kan bara läsa boken i små etapper.) Det är en viktig bok, det är en bok om mod och om kärlek. Tack för att jag fick läsa den, Ester och Ann-Christine!

[…] Pappa, hur lyckas du komma på nya predikningar varje söndag, år efter år?
Det är inte så svårt, säger pappa, jag säger bara samma sak varje gång.
Vadå?
Var inte rädd, du är älskad. […]

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Alice i SpegellandetVilken ära det var att bli tillfrågad om jag ville läsa och recensera Lewis Carrolls Alice i Spegellandet! Men… boken kom ju ut redan 1871..? Ingen direkt nyhet… Jo, ett ganska nytt förlag har gett ut boken alldeles nyssens i en svensk nyöversättning. Tänk att det finns förlag som gör såna fantastiska saker! Tack Vaktel förlag för Alice i Spegellandet!

Boken är den mindre kända uppföljaren till Alice i Underlandet. Men kanske blir tvåan mer poppis när Walt Disney Studios Motion Pictures nu har satt tänderna i boken. Filmen har premiär våren 2016.


Att ge sig på en nyöversättning
 av detta märkliga verk är sannerligen en utmaning! Boken inleds med att flickan Alice leker med sina kattungar. Hon börjar… låtsas. Och det bär sig inte bättre än att hon kliver rakt in i spegeln och hamnar i – Spegellandet, förstås. Där träffar Alice på schackpjäser och andra underliga figurer. Alla kan de tala, men det de säger är mest… konstigheter och nonsens. Eller..? Jag tycker till och med att de är rentav oförskämda.

Nej jag tycker inte att det här är nån barnbok. En ska inte låta sig förledas av det rosa omslaget! Enligt förlagets följebrev är bokens målgrupp den läsekrets som gillar Tolkien och Liftarens guide till galaxen. Till den kretsen hör inte jag. Jo, jag har läst den senare, men varken läst eller sett Tolkiens verk. Icke desto mindre njuter jag av de 100 sidorna och skildringen av den parallella och helgalna värld som Alice kliver in i. Eller är det i själva verket så att det är vår värld är den galna? I Spegellandet går det inte att låta bli att prata om glömska eller att en kanske inte vill bli vuxen. Sånt döljer man helst här.

Jag ska inte avslöja för mycket. Den som vill läsa en väldigt annorlunda bok lär få ut mycket av Alice i Spegellandet. Boken innehåller sir John Tenniels originalillustrationer samt ett mycket intressant förord av Lewis Carroll-experten Michael O’Connor. Av detta förord får jag veta det underliga att Lewis Carroll först berättade sagan om Alice äventyr under jorden på min namnsdag exakt 100 år före min födelse… Tillfällighet eller parallell värld..?

Toffelomdömet blir det högsta. Den här nyöversättningen är ett litet underverk.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Pariah Lee

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.


Det var ett tag sen jag kom ut. 
Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett toppigt inlägg.


 

Tionde mest besökt blogg i Uppsala den 15 mars 2015

Min blogg låg på tionde plats idag mitt på dan. Listan visar Uppsalas privata bloggar.

Idag mitt på dan upptäckte jag det: jag är på toppen igen. På Bloggportalen, vill säga. Av totalt 1 502 Uppsalabloggar hittade jag min på tionde plats i listan över Uppsalas privata bloggar. Det var ett tag sen sist…

Egentligen bryr jag mig inte om topplistor. Men jag ska erkänna att det är lite häftigt att se sig själv – eller, som i det här fallet, min blogg – på en topplista. Allra helst som det inte bara snackas om tidningsdöden idag utan om bloggdöden.

När det gäller min blogg har jag noterat en smärre nedgång av antalet besök. Inte så stor skillnad än så länge. Däremot är det allt färre som kommenterar. Det kan ju bero på flera olika saker, till exempel…

  • man skummar inläggen
  • man googlar/söker information om ett visst ämne
  • man anger falska kontaktuppgifter när man försöker kommentera
  • man vågar/vill inte kommentera för att man är rädd att göra mig arg/ledsen eller för att man är rädd att bli förföljd, hånad och mobbad för att det avslöjas att man läser min blogg (jorå!)
  • man har mindre tid att kommentera
  • man läser via mobilen och det är lite krångligare att kommentera därifrån
  • man snokar, bara

med mera.

Personligen läser jag mycket varje dag, för jag har kanske lite mer tid än många andra. När det gäller bloggar är min lista ganska lång. Däremot är den inte statisk. Det tas bort bloggar därifrån och det läggs till. Men exakt vilka bloggar jag följer har jag fått lov att dölja av olika skäl.

Men det här med bloggtoppen… För ett tag sen blev jag tvungen att vidta vissa åtgärder, också det av skäl som jag tycker är beklagliga. Att förfölja nån på olika sätt för det h*n skriver är brott mot yttrandefriheten. Att slänga ur sig påståenden om nåns vandel är förtal. Att vara med om förföljelser och förtal är jobbigt. Därför nollställde jag mig själv, kan man säga, medan åtgärder sattes in. Detta fick till följd att jag förlorade min position.

Det är lite dubbelt, med andra ord, att jag är tillbaka i toppen igen. För då får jag ju uppmärksamhet och det tycks vara det som stör somliga. Inte för att jag har nåt att vara avundsjuk på… Jo! Det skulle vara kärleken, dårå. Den finns ju kvar, Fästmön står vid min sida och jag vid hennes fortfarande, efter åtta år i höst.

Smickrande är det emellertid också att hamna på toppen. Det visar ju att jag är läst, att många läser mina ord. Min blogg har ett varierat innehåll, som du som läser den nog har noterat. Jag skriver om sånt som intresserar mig, men jag skriver också mycket om mig själv. Vissa inlägg är lite som en dagbok. Det är alldeles utmärkt för mig att gå tillbaka till när jag ska kolla vilken dag jag har gjort nåt eller när nånting hände eller om jag har läst en viss bok, till exempel.

I allra högsta toppen bland Uppsalas privata bloggar finns en blogg som handlar om en annorlunda familj. Det som är annorlunda med den familjen är att där finns många barn. På silverplats finns en blogg som handlar om skvaller. Sen följer ett antal bloggar om sjukdom, barn och familj, smink och mode, handarbete och konstnärligt skapande, mat. Och så min blogg, Tofflan – en tragisk komedi. Lite stolt är jag nog, trots allt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om paket.


 

På dagens agenda stod bland annat att hämta ett paket i Årsta av alla ställen. Nog för att jag har vänner där, men… På avin stod Kung Markatta som avsändare, vilket gjorde mig en aaaning… konfunderad. Men nyfiken, förstås! Skulle inte du bli det om du hade ett paket att hämta?! Fast markatta är ju en apa och mig veterligen har jag inga apor i min bekantskapskrets.

Två bruna paket

Två bruna paket fick jag idag – och det är inte ens julafton!


Paketet visade sig innehålla
två ekologiska och miljösmarta produkter. Jag får ju, särskilt när det är kallt, ofta eksem på händerna av diskmedel och rengöringsmedel. Det är inte alltid det funkar att använda handskar när jag diskar eller städar. Och en del rengöringsmedel har jag fått allt svårare att använda eftersom mina luftrör inte kommer överens med dem. Produkterna kommer från Ecover och sägs, enligt följebrevet, vara miljösmarta – det vill säga snälla mot både miljön och oss som använder dem. Jag ska nu få testa diskmedlet Lemon & Aloe Vera samt en allrengöring, båda på bekväm sprejflaska, förstås. Diskmedlet är så nytt att det inte ens finns på Ecovers webbplats. Lite märkligt, bara, att webbplatsen enbart är på engelska när produkterna ska säljas i Sverige… Ytterligare lite märkligt var att paketet levererades ända bort till Årsta. Inte så miljövänligt, för jag fick ta bilen dit.

Men nu ska jag inte gnälla, för när jag kom hem hittade jag ytterligare ett paket fast i min postbox. Det var en nyligen prisbelönt debutdeckare, utgiven av förlaget Historiska Media, som precis som de ekologiska varorna ska provas och recenseras på en blogg nära dig.

Medan mörkret faller och Ecoverprodukter

Varor att prova och recensera.


På min utflykt idag 
passade jag förstås också på att handla lite klappar till en familjemedlem. Det ena paketet var inte alls roligt att slå in – vilket jag också skrev på etiketten… Sån är jag! Det fula ordet dolde jag bakom andra tecken än bokstäver. Och så får vi hoppas att julefriden infinner sig – till julafton, i alla fall…

Julklapp med ilsken etikett

”Jag har slagit in det här *$§”@ paketet själv…” står det julefridigt nog på etiketten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett idiotiskt inlägg igen.


 

Ja hej, det är Idioten! Eller megamuppen eller fuckidioten. Uppenbarligen får man kalla mig vad som helst i sociala medier när man inte har nån ansvarig utgivare.  Jag tar det med ro. Jag är van. Men det var lite intressant att se det misstag som begicks i natt, även om det ledde mig fram till det jag redan anade.

För övrigt vidhåller jag att vissa cancerformer går att bota – annars skulle ju en del bloggare inte kunna fortsätta vara så aggressiva – eller ens skriva. Och jag håller fast vid att tumörer är tumörer även om de är godartade – vilket man kanske inte vet förrän de är helt analyserade. Det jag avsåg med min uppmärksammade och omskrivna tweet var att beskriva hur jobbigt och tungt det är att få dåliga besked på fredag eftermiddag. Jag skrev inte att det är tyngre att få nej på sökta jobb än att få cancerbesked. (Jag fick för övrigt flera dåliga besked och nej igår, vilket inte framgick av min tweet.) Och det spelar ingen roll vad dessa dåliga besked handlar om – de förstör ens helg och ger en så mycket oro som mal fram till dess att det är måndag och man kan ta itu med saker och ting. Därför önskar jag ingen dåliga besked en fredag.

Jag vill tacka för det stöd jag har fått på annat sätt än via bloggen och twitter. Vad jag förstår är människor rädda för repressalier och förföljelser och alla vågar inte skriva så att vem som helst kan läsa. Jag själv har varit förföljd i snart fem år. Det är min känsla och den kan ingen ta ifrån mig. Sen vet jag att det skrattas åt den, att jag förtalas, att det pratas om mig bakom ryggen och i sociala medier…

Min blogg är en öppen blogg där alla kan läsa. Men att få kommentera är en rättighet som jag som bloggägare tilldelar respektive läsare. En grundförutsättning för att kommentarer publiceras här är att avsändaren inte använder falska kontaktuppgifter. En annan förutsättning är att innehållet i kommentarerna ska vara nånting mer än påhopp på min person. Jag är nämligen trött på ständiga attacker på min person. Alla kan inte älska mig. Men jag kan inte älska alla heller.

Det är gott att på annat sätt än via sociala medier – IRL, telefon, sms, mejl med mera – få höra, till exempel…

[…] Det är din känsla. […] H*n får raljera över allt men ingen annan får ha en avvikande åsikt. […]

Och…

[…] Det är inget du ska ta åt dig av, du är ingen idiot alls! […]

Och…

[…] Jag såg det och förstod direkt vem h*n åsyftade. […]

Och…

[…] Jag blir egentligen inte förvånad för h*n har visat vilken person h*n är för länge sedan. […] 

Och…

[…] H*n läser det så att det ska passa h*ns syften. […]

Och…

[…] H*n är en liten skit som lever på att få terrorisera andra människor, jag tror att h*n är otroligt osäker och måste dölja vem h*n är, en patetisk liten person. […]

Och…

[…] Att inte låta andra personer få ”äga” sina känslor och uttrycka dom i sin blogg eller twittra… ja du något står inte rätt till hos h*n. […]

Nu får man ta konsekvenserna av detta. För övrigt är min känsla fortfarande min. Den kan varken A, B, eller C ta ifrån mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg, bara.


 

Det känns som om jag håller på att tappa fotfästet. Faller, fast jag borde ha en förvärvad betongklump runt fötterna. Och inte bara jag. Det gör ont att se människor runt omkring mig falla och tappa fotfästet. Duktiga, smarta, vänliga människor. Snart är det bara robotar och ja-sägare kvar. Tyvärr är det så att nån ja-sägare blir jag aldrig. Lyckades inte DLF* banka vett i mig kring detta, lyckas ingen annan heller. Jag är vuxen. Jag står för mina handlingar. För övrigt kan jag erkänna när jag har fel också – vilket ju inte är särskilt ofta (<=== ironiskt skämt!).

Kvällshimmel i juni enkel

Himlen utanför mitt arbetsrumsfönster hemma igår kväll.


Även om jag försöker förklara 
hur det känns kan jag inte göra det fullt ut och i öppna ordalag. Det finns flera skäl till det. Ett av dem är att jag skulle hänga ut andra människor då. Människor jag tycker om och som behöver få bestämma själva om de vill blotta sig eller inte. För egen del har jag inte så mycket att dölja, egentligen. Det handlar mest om att jag inte vill blotta mig totalt. För övrigt finns det ju människor som tror att de känner mig bara för att det läser (vissa av) mina blogginlägg och kanske har gjort så under lång tid. Men vi har inte träffats i verkliga livet, vi har inte umgåtts, vi har inte delat saker. Det är bara jag som har delat med mig av vissa känslor och upplevelser – på bloggen. Det är inte du som läser. Du har, på din höjd, kommenterat. Men du har också trampat på mina känslor och upplevelser ibland – kanske för att jag inte skriver ut ”allt”.

Jag har också trampat. Jag har trampat, hånskrattat, raljerat, spytt galla över… många. Men glöm inte bort att den jag allra mest har misshandlat är mig själv. Har du inte sett det, då har du inte förstått det jag har skrivit. Eller då har mina ord inte nått fram på rätt sätt till ditt hjärta.

Livegenskapen närmar sig… Varje gång dör en liten del av mig. För varje dag tappar jag en bit av den som var jag. Från att ha varit en ilsken – men glad – person med stor självkänsla och hyfsat självförtroende har jag blivit en grå gammal människa som inte tror sig ha nån framtid. Jag har åldrats 50 år under fem år. Och nej. Jag kommer aldrig att tacka DLF för det, trots att h*n en gång trodde det.


*DLF = Den Lille Fjanten, en obehaglig person som jag delade alltför mycket tid med i ett före detta liv

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hoppfullt inlägg.


 

När jag fyllde år för ett par veckor sen skickade mamma två Trisslotter. En av dem bar en vinst på hela 30 kronor, så jag löste in lotten och tog en ny. Det var den vinstlotten jag skrapade härom kvällen. Och si… den bar frukt! Jag vann hela 60 kronor!

Idag har jag därför plockat ut två nya lotter att skrapa vid nåt tillfälle när jag behöver lite spänning/tröst/stimulans/underhållning. Så nu kan man ju säga att jag är miljonär. Kanske… I alla fall en stund i tanken, eller hur?

Två trisslotter

Kanske dessa döljer miljoner..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om torsdagskvällen.


Hann knappt ut på E4:an innan jag fastnade i en enorm bilkö på en påfart. Det var till och med så att ett par bilar vände. Det måste ha skett en olycka nånstans! Mycket obehagligt! Men efter ett tag började vi rulla så smått, även om det inte gick att köra 110 nånstans under vägen. Det var väldigt halt och en del bilförare gör dumdristiga och farliga manövrer. Dessutom blinkar de irriterat med helljuset om man inte byter fil tillräckligt snabbt. Skitsamma om den långsamma filen är full av andra bilar… Nä, en del borde inte få körkort. Och ja, jag är skiträdd vissa dar när jag kör hem. 

Det var gott att komma hem helskinnad till New Village och se tända lampor i fönstren till mitt hem. Att kliva innanför dörren och känna doften av kål sparris och notera att det puttrade en soppa på spisen. Och att se sin Fästmö igen efter att hon varit mamma på heltid under gårdagen.

Huvudvärken återkom under dan, men jag hade tur och fick en tablett av en kollega. Under eftermiddagens personalmöte började jag nysa smått hysteriskt. Men det blir liksom inte mer. Det blir inte nån förkylning. Tror jag. Däremot har en ny åkomma uppstått: en blemma. Den är stor, den är röd och sitter så att jag omöjligt kan dölja den. Det ser ut som om jag har fått en smäll, helt enkelt. Det har jag inte!

Blemma

Stor, röd och omöjlig att dölja.


Men en blemma är ingenting
jämfört med det som hände en granne till mig. Ja, inte nån som bor i samma hus, men nära. Jag läste om kyrkomusikern Farzad i UppsalaTidningen. Han hade varit i Iran för att hälsa på sin pappa. När han kom hem till New Village igen efter ett par veckor utomlands fann han att låset till hans hem var utbytt av polisen. Polisen hade hittat hans lägenhetsnyckel hos en person som var misstänkt för brott. Men eftersom hans dörr var låst med ett säkerhetslås hade poliserna brutit sig in. Det hela var ett misstag. Först efter hundra om och tusen men fick Farzad sin nya nyckel. Man kan undra om det får gå till så här. Farzad var ju inte själv misstänkt för nåt brott. Och man kan tycka att polisen borde ha varit lite mer hjälpsam när han stod inför det praktiska problemet att inte komma in i sitt hem… Läs hela artikeln i UppsalaTidningen!

Kvällens mediala höjdpunkt var, som kontrast till det Farzad råkade ut för, förstås Antikrundan. Och hur jag gissade och värderade fick jag det sämsta resultatet någonsin… Jag är visst inte så utvecklingsbar som jag själv vill tro. Men det är ändå lite spännande att gissa föremålens värde!

Antikrundan diplom från Lysekil

Mina värderingar från Lysekil var de sämsta nånsin. Bara 4,5 poäng av 17 möjliga.


I morgon är det fredag.
Min dag ska inledas med en pressvisning av en kulturinstitution som invigs i helgen. Sen ska jag utföra lite vanligt jobb innan jag åker hem och tar helg. Anna jobbar kväll, men slutar klockan 20. Det är ju bättre än att sluta 21. Sen jobbar hon lördag kväll och söndag dag. Under tiden ska jag försöka utföra lite städning, strykning och renbäddning här i hemmet.

Vad händer hos dig i helgen??? Tar du det lugnt, ska du jobba eller ut på äventyr??? Skriv gärna några rader och berätta! Även om jag är trött är jag fortfarande nyfiken.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med årets första julklappstips från Tofflan.


Det lackar mot…
 Ja, du vet den där tredagarshelgen när alla blir som galna och ska överträffa varandra vad gäller mat och gåvor: jul.

Jag älskar att ge bort presenter och klappar! Men i år har jag begränsat med sekiner att shoppa för. Det behöver ju inte betyda att DU har det, eller hur?! Därför tar jag på mig uppdraget att komma med tips på klappar, förhoppningsvis tips som överraskar och som du kanske inte själv skulle ha kommit på. Och dagens julklappstips är…

Sexleksaker från Amorspilar!

Varför inte, liksom??? Personligen är jag väldigt pryd – trots att jag gillar att skämta ganska grovt ibland. Det är väl ett sätt att dölja prydheten…

Dildo - ett ord på WordFeud

Det var naturligtvis jag som la ordet DILDO vid pilen i vår pågående WordFeudmatch… 😳


Det jag gillar
med Amorspilars webbplats är att den inte på nåt sätt är pornografisk. Ändå är den spännande! Det är rikligt med bilder, så att säga, och visst rodnar jag lite grann när jag tittar. Men… det är ändå inga bilder där nån tjej håller en sexleksak mot kinden och utannonserar massage. Vadå? Kindmassage med en… dildo? Nej, här är det bilder på produkterna och utförliga beskrivningar av storlekar, material, färger etc samt hur man kan använda leksakerna.

Här finns produkter för såväl män som kvinnor. Och man säljer inte bara sånt man stoppar inuti varandra utan även erotisk litteratur, apoteksvaror, glidmedel (ja det används ju vid införsel, förstås…), erotiska sällskapsspel, kondomer (även dessa förs ju in), romantiskt, skämtprylar med mera. Litteratur är ju mitt favoritområde och här hittar jag såväl rena guideböcker som romaner och noveller.

Det verkar lätt att handla av företaget också. Betalsätten är flera. På Pricerunner får Amorspilar nästan enbart goda och höga omdömen av kunderna. Jag hittar faktiskt bara ett enda dåligt omdöme och då visar det sig att kunden inte har läst köpvillkoren ordentligt. (Det handlar om utdelning i brevlåda.)


Livet är kort. Överraska nån ordentligt till jul!..

Read Full Post »

Older Posts »