Idag var det dags att vända blad i väggalmanackan. Juli. Det är inte klokt. Hur fort har tiden gått? Man brukar ju säga att tiden går fort när man har roligt, men det stämmer verkligen inte alltid… Jag försöker använda humorn för att överleva – och ironin. Tyvärr räcker det inte i alla lägen och jag blir stum och ledsen och ingenting känns bra. Jag isolerar mig – samtidigt som en liten del av mig brukar kämpa för att ta sig ut. Jag använder bloggen till att tänka högt ibland, men det har varit svårt på sistone eftersom det har antytts att jag skriver betydelser och meningar som inte finns. Men som jag, och även andra, borde ha lärt sig vid det här laget, cirkulerar allting inte kring varken mig eller dig. Det cirkulerar, livet, men inte enbart runt den egna – en enda – person(en).
Det här fotot, taget sommaren 2009 i Metropolen Byhålan, är juli månads bild i min väggalmanacka.
Jag har ägnat timmarna från klockan fem åt att sova och vakna och somna igen. Sovrummet har varit varmt, trots takfläkten. Steg upp vid halv nio och skickade iväg en puss per sms till Fästmön som ska på ett läkarbesök idag. Därpå blaskade jag av mig lite och provade dagens outfit inför eldprovet i eftermiddag. Det är mulet idag och svalare ute, men Anna meddelade nyss att det ändå är klibbigt. Gissar att det blir åska och regn. Därför blir det inga ljusa byxor utan sobert… tjockis-svart. (Ja, jag fegar!)
När jag har kommit hem – om jag överlever! – ska jag köra en maskin tvätt (tjockis-svarta kläder, förstås…) medan jag förhoppningsvis har bra saker att mejla M om. Det är nämligen M som beslutar i frågan. Men jag ska inte gå händelserna i förväg, jag är inte framme än.
Nu blir det en stund med lokalblaskan innan jag hoppar in i duschen för att försöka få bort den här svettiga hinnan jag har på kroppen. Ja, det är förstås inte bara vädret utan jag är Väldigt Nervös. Självkänslan har ju inte heller stärkts av att jag har fått höra (jaa, HÖRA!) att det finns människor som inte tror på att jag nånsin kan förändra min tillvaro till det bättre eller att en och annan har slängt ur sig att h*n tror på mig och sen tydligt visat att det bara var tomma ord. Det svider. Men energitjuvar sållas bort. Jag ringer inte mer. Jag bryr mig inte mer. Existensen upphör. Jag har blivit använd och sen slängd i väggen en gång för mycket
Den som vill mig väl talar ärligt till mig, men talar också så att jag förstår – och framför allt i enrum. Den lyssnar dessutom på mig och hör vad jag säger. Den blir kvar.
OM allting
ordnar sig
ska jag ägna resten av mitt liv åt att hjälpa andra som har hamnat i samma läge som jag. Det lovar jag härmed.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 