Acceptera eller påverka

Ett tankfullt inlägg.

---

 

Jag brukar verkligen inte se programmet Fråga doktorn på SvT1 – för då skulle jag väl tro att jag har alla tänkbara sjukdomar. Men i kväll skulle Christina Stielli vara med. Eftersom jag har läst hennes bok Jag älskar dig inte blev jag nyfiken och bestämde mig för att titta.

 

 

Gissningsvis var Christina Stiellis medverkan i programmet en del av marknadsföringen kring hennes nya bok, Jag vill vara glad. Men det kommersiella tog inte överhanden. I stället lyssnade jag när Christina Stielli berättade att hon hamnat i en kris, att hon var på väg att ta livet av sig och att det dåliga måendet vände – i sista sekunden…

 

 

 

Och så hörde jag det hon sa om krisen och det som hänt. Att man har två val:

acceptera eller påverka

Även om man inte vill det här är det bara dessa två val man har. För livet går vidare – trots det man har varit med om. Sen sa Christina Stielli också:

Den enda du vet att du måste stå ut med hela livet är dig själv.

Jag brukar själv säga:

Den enda du vet att du ska leva med resten av ditt liv är dig själv.

Två meningar som betyder samma sak eller vad tycker du???

 

Jag har fått en del att tänka på. Dessutom är jag sugen på att läsa Jag vill vara glad…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det ljusnade lite…

Ett inlägg om den mörka dagen som ljusnade.

Den här fredagen har ljusnat – på flera sätt. Ett av sätten är att det har kommit och kommer ner snö från himlen. Det gillar jag ju inte så mycket, dårå, men jag ska försöka klara mig helskinnad hem från jobbet. Det är i vart fall inte så kallt ute och det är mera som snöblandat regn än snö – här i alla fall. Hemma verkar det vara lite kallare. Det kan bli halt, med andra ord.

Ett fullbordat livsverk. Nelson Mandela har lämnat oss.

I morse kunde jag läsa att Nelson Mandela har gått ur tiden. Mina små bloggproblem kändes väldigt små jämförelsevis. Samtidigt tänker jag att Nelson Mandela levde i nästan 100 år. Han hade ett rikt liv. Inte alltid ett gott liv. Det kan såna som jag tänka på när det egna livet känns tufft. Jag har till exempel inte suttit i fängelse. Jag har inte heller varit förföljd och plågad för min hudfärg. Däremot har jag blivit förföljd av andra skäl. Men det är en piss i havet – ursäkta uttrycket! – i sammanhanget. En stor man har gått ur tiden, men hans livsverk var otroligt gott och värdefullt.

_______________________

Jag fick ta över ett uppdrag i morse som jag kände mig väldigt tveksam till om jag skulle fixa. Men jag hanterade det och ”löste” det och det i sig blev jag väldigt glad och stolt över. Självkänslan är inte på topp och det är väldigt lätt att knuffa omkull mig just nu. I vissa fall känner jag att jag till och med har blivit… undfallande. Jaa, jag är en annan Toffla än den jag var för fyra, snart fem år sen när livet kraschade.

Medan två finska flaggor vajade i vinden i morse, med en svensk dito emellan sig, kom jag till jobbet och kände stolthet. Stolthet för att det faktiskt finns en bit finne i mig. Och idag är det Finlands självständighetsdag. Kvartsfinnen i Tofflan sjöng de inledande stroferna på Maamme, Finlands nationalsång, för arbetskamraterna i morse. Fast på svenska. Och det var bara två kollegor här just då.

Två finska flaggor och en svensk. Min arbetsplats uppmärksammar Finlands självständighetsdag idag.

Och det jobb jag gjorde under förmiddagen renderade i en glad och tacksam projektledare. En person som var så nöjd att h*n till och med tog i hand och tackade innan hon gick nu på eftermiddagen. Sånt värmer ett fruset Toffelhjärta enormt.

Om en stund ska jag nu rulla hemåt i ovädret. Kära Fästmön jobbar helg och jag ska passa på att köpa lite julklappar till henne och slå in lite klappar. Jag borde också gå ett varv med dammsugaren, men det prioriterar jag inte just nu – om jag får välja. Kvällarna den här veckan har gått åt till alltför mycket dåligt mående. A-kassan och Arbetsförmedlingen har ju inte precis gjort tillvaron ljusare. Jag känner att Anna inte har fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Men i helgen har vi åtminstone kvällarna tillsammans och på söndag blir det julbord på Odinsborg, som sagt.

Det var så rörigt i veckan att jag totalt missade det första avsnittet av nya säsongen av Morden i Sandhamn på TV4. Ska försöka se avsnittet på TV4Play under morgondagen, efter att jag har skjutsat Anna till jobbet. Och ja. Jag gör det så gärna, jag avstår sovmorgon för att se till att min älskling slipper halka och frysa medan morgonen är kolsvart. Det skulle aldrig falla Anna in att kräva, än mindre be om detta. Det är mitt eget val. Jag tror att det kallas kärlek.

Vi ses kanske i kväll – Inshallah – om Gud vill. Ha en skön helg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har ni gått över gränsen…

Gått över gränsen av 200 000 besök på den här bloggen! Tusen, tusen TACK till er alla! Jag önskar att vi kunde fira på nåt sätt, men tyvärr har jag inte pengar ens till en fika på stan, så… Vi får fira i tanken!

Vi får fira i tanken!

                                                                                                                                                                Livet är tufft, men jag har det inte svårast. Men jag har kommit in i en period när det känns lite extra jobbigt. Ibland uttrycker jag det här på bloggen, en del gånger bara i en bisats. Sen blir jag ledsen när läsarna tycks anse att det är viktigare att kommentera vardagliga ting än mitt dåliga mående. Jag ber om ursäkt om jag har kränkt några av er, men jag är rätt känslig just nu. Och ibland behöver man inte skriva nåt upplyftande eller säga nåt väldigt djupt i en kommentar utan bara konstatera att så här är det. Det kan räcka med ett vänligt ord eller inget alls. När det blir för svårt. En del av er har kontaktat mig på annat sätt än via bloggen och just påpekat att det är enklare att kommentera det vardagliga och för svårt att kommentera det jobbiga.

Jag ska försöka att gå vidare och jag jobbar varje dag på att bli snällare, mer ödmjuk och att lära mig förlåta. Men det är ganska nedslående för självet att inse att jag aldrig blir den goda människa jag skulle vilja vara. Den som ger av sig själv till andra, den som inser sina begränsningar och den som kan förlåta. C och jag pratade om förlåtelse igår och jag ångrar så att jag inte har haft mer one-to-one diskussioner med denna person! C har ett djup som jag bara har anat. Oftast har jag bara sett den flamsiga, glada sidan.

Det är väl just den sidan vi oftast visar utåt, den djupa, svåra och ibland mörka sidan vänder vi inåt. Här på bloggen känner jag emellertid att jag vänder ut-och-in på mig själv alltför ofta. Så som man gör bland riktigt nära och goda vänner. Men jag har insett att alla som läser här inte vill mig gott. OK, jag har en öppen blogg, alla kan läsa. Det jag inte förstår är varför man gång på gång läser om mitt påvra liv när man har fråntagits möjligheten att kommentera, men framför allt, när man inte gillar mig. Är det för att man själv ska må bättre då tycker jag att det är lite… sick. Och ännu värre är det när man valsar runt hos andra bloggare och gör samma sak. (Jag är inte den enda som drabbas av en stalker, nämligen) Vore det inte bättre att man skaffade sig ett eget liv i stället?.. Bara en undran.

Uppdatering: Fast ännu värre är nog de som gömmer sig bakom amerikanska flaggan och besöker mig i smyg, tror man. Särskilt som man har uttryckt att man verkligen inte gillar mig ELLER bryr sig om mig. LARV!

Kramar till er alla andra! Ni som betyder nåt, ni som är viktiga i mitt liv på och utanför bloggen. För det är ni. Viktiga, alltså. Mer än ni förstår, tror jag. Om detta kommer ett inlägg längre fram, när jag sitter mer avskilt.

Read Full Post »