Lösenordsskyddad: Bara för dig med lösen: Sån här skit ska en behöva få se

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Mammon

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Norska deckare och kriminalserier har ofta samma höga klass som brittiska. Mina förväntningar var på topp när jag hällde ner mig i bästefåtöljen i kväll för att se premiäravsnittet av Mammon på SvT1. Frågan är om en sån hyllad serie verkligen är så där bra som både norsk och internationell media hävdar…

Jon Øigarden spelar journalisten Peter Verås i Mammon. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Glenn Meling/NRK)

Historien börjar fem år bakåt i tiden. Journalisten Peter Verås har fått information av en hemlig källa, Sophia, om en finansskandal. Det är Peters egen bror som har försnillat miljoner. Trots det väljer Peter att gå ut i tidningen med storyn. Han besöker sin bror hemma kvällen efter. Brodern är märkligt lugn. Och naturligtvis bedrar skenet. När Peter är på väg mot sin bil för att åka hem brinner ett skott av i garaget. Exakt på dagen fem år efter broderns självmord levererar en advokat en låst låda till Peters svägerska Eva. Men hon får inte öppna den om inte Peter är med. De tvingas att mötas igen hemma hos Eva. Innehållet i lådan är minst sagt… märkligt.

Den första av totalt sex delar börjar rafflande och snudd på amerikanskt. I och med självmordet vänder det och blir norskt och bra igen, enligt min mening. Ja, jag menar naturligtvis inte att självmord är bra, utan att TV-serien skildrar det hela trovärdigt, inte överdrivet. Det är otäckt och spännande, kort sagt. Extra läskig – och tyvärr aktuell – är scenen där en joggande kvinnlig polis blir förföljd av en man.

Det här är verkligen en toppenserie som visar såväl polisarbete som journalistiskt arbete på ett realistiskt sätt. Toffelomdömet blir det högsta. Klem og nuss x 5 eller…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Någon sorts frid

Ett inlägg om en bok.

---

 

I bokpaketet från FEM i februari låg en bok av författarsystrarna Grebe–Träff. Boken ingår i en serie och eftersom jag tyckte att den var så bra ville jag försöka få tag i övriga tre böcker i serien. I april hittade jag den första boken, Någon sorts frid, för en tia på Röda korset. Den läste jag ut i natt!

Psykologerna Siri och Aina har mottagning tillsammans med Sven. Även om Siri behandlar patienter som mår psykiskt dåligt, har hon själv en smärta inom sig – hennes man drunknade. Hon börjar känna sig förföljd och när en av hennes patienter hittas död i vattnet utanför hennes hus blir det allvar. Det finns ett självmordsbrev av vilket det framgår att Siri är skuld till det hela. Snart konstaterar emellertid polisen att patienten har blivit mördad. Och det är Siri som är måltavlan.

Det här är en deckare som lutar mer åt psykologiska thriller hållet. Ganska snart byggs en otäck stämning upp och som läsare börjar man faktiskt se sig över axeln. På vissa ställen märks det att boken har två författare och det glappar mellan övergångarna. Efter att ha läst en senare bok i serien vet jag att detta troligen är en debutantmiss. Boken är otroligt spännande och upplösningen är fylld av krossade tänder, yxor och spyor – läskigt så det förslår!

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På toppen igen!

Ett toppigt inlägg.

---

 

Min blogg låg på tionde plats idag mitt på dan. Listan visar Uppsalas privata bloggar.

Idag mitt på dan upptäckte jag det: jag är på toppen igen. På Bloggportalen, vill säga. Av totalt 1 502 Uppsalabloggar hittade jag min på tionde plats i listan över Uppsalas privata bloggar. Det var ett tag sen sist…

Egentligen bryr jag mig inte om topplistor. Men jag ska erkänna att det är lite häftigt att se sig själv – eller, som i det här fallet, min blogg – på en topplista. Allra helst som det inte bara snackas om tidningsdöden idag utan om bloggdöden.

När det gäller min blogg har jag noterat en smärre nedgång av antalet besök. Inte så stor skillnad än så länge. Däremot är det allt färre som kommenterar. Det kan ju bero på flera olika saker, till exempel…

• man skummar inläggen
• man googlar/söker information om ett visst ämne
• man anger falska kontaktuppgifter när man försöker kommentera
• man vågar/vill inte kommentera för att man är rädd att göra mig arg/ledsen eller för att man är rädd att bli förföljd, hånad och mobbad för att det avslöjas att man läser min blogg (jorå!)
• man har mindre tid att kommentera
• man läser via mobilen och det är lite krångligare att kommentera därifrån
• man snokar, bara

med mera.

Personligen läser jag mycket varje dag, för jag har kanske lite mer tid än många andra. När det gäller bloggar är min lista ganska lång. Däremot är den inte statisk. Det tas bort bloggar därifrån och det läggs till. Men exakt vilka bloggar jag följer har jag fått lov att dölja av olika skäl.

Men det här med bloggtoppen… För ett tag sen blev jag tvungen att vidta vissa åtgärder, också det av skäl som jag tycker är beklagliga. Att förfölja nån på olika sätt för det h*n skriver är brott mot yttrandefriheten. Att slänga ur sig påståenden om nåns vandel är förtal. Att vara med om förföljelser och förtal är jobbigt. Därför nollställde jag mig själv, kan man säga, medan åtgärder sattes in. Detta fick till följd att jag förlorade min position.

Det är lite dubbelt, med andra ord, att jag är tillbaka i toppen igen. För då får jag ju uppmärksamhet och det tycks vara det som stör somliga. Inte för att jag har nåt att vara avundsjuk på… Jo! Det skulle vara kärleken, dårå. Den finns ju kvar, Fästmön står vid min sida och jag vid hennes fortfarande, efter åtta år i höst.

Smickrande är det emellertid också att hamna på toppen. Det visar ju att jag är läst, att många läser mina ord. Min blogg har ett varierat innehåll, som du som läser den nog har noterat. Jag skriver om sånt som intresserar mig, men jag skriver också mycket om mig själv. Vissa inlägg är lite som en dagbok. Det är alldeles utmärkt för mig att gå tillbaka till när jag ska kolla vilken dag jag har gjort nåt eller när nånting hände eller om jag har läst en viss bok, till exempel.

I allra högsta toppen bland Uppsalas privata bloggar finns en blogg som handlar om en annorlunda familj. Det som är annorlunda med den familjen är att där finns många barn. På silverplats finns en blogg som handlar om skvaller. Sen följer ett antal bloggar om sjukdom, barn och familj, smink och mode, handarbete och konstnärligt skapande, mat. Och så min blogg, Tofflan – en tragisk komedi. Lite stolt är jag nog, trots allt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Våga!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Värde

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Dagen närmar sig…

Ett litet separationsångestinlägg.

---

 

Mitt bokmärke som jag fick i julklapp av Fästmän 2009.

I natt hade jag jättesvårt att somna. Och nej, jag låg inte och grubblade, det är liksom ingen idé. I stället var jag helt förtrollad av min bok på gång. Men när det återstod cirka 30 sidor blev ögonlocken för tunga och jag tvingades stoppa i bokmärket, lägga boken ifrån mig och släcka lampan. Idag ska den läsas ut – ska bara… först.

Precis som varje torsdag i veckan får jag en morgontidning. Det är gratis-tidningen UppsalaTidningen som förgyller min dag. Trots att jag läser många tidningar på nätet, även lokala, är det nåt visst med en papperstidning. Men nu har jag ändå klarat mig utan en prenumeration på en sådan sen mars 2013. Det går bra, även om morgnarna blev annorlunda. Jag sitter framför datorn med kaffemuggen och läser på nätet i stället, som sagt, inte vid köksbordet. Helt lätt var det inte att bryta vanan med papperstidning, en vana som jag hade haft i över 30 år – plus de år jag bodde hemma som barn, förstås. Mina föräldrar jobbade ju på Corren och ett tag var tidningsägaren så gentil att varje medarbetare fick en prenumeration. Vi hade därför två ex av Corren ett tag.

Den vana som jag emellertid är mest stolt över att kunna bryta var rökningen. Efter nästan 30 år som blossare fimpade jag. Den 7 september nu i höst hade jag varit rökfri i tio år. Ett decennium…

Snart dags att sätta stopp för bloggerierna.

Och nu är dagen snart här att sätta punkt för ytterligare en vana. Den är visserligen inte ens fem år gammal, den vanan, men ändå. Jag talar förstås om att skriva den här bloggen. Av och till har jag funderat genom åren. För det är tufft att sticka ut hakan ibland och kräva en plats trots att man är en arbetslös idiot som tycker synd om sig själv och en megamupp, för att inte tala om bitter feministfitta och allt vad jag har blivit kallad. De flesta såna kommentarer har jag inte publicerat utan jag har låtit administrationsskorpionen ta hand om dem, för jag orkar inte ens läsa dem. Jag får veckovisa sammanfattningar i stora drag och det räcker.

Att vara förföljd för sina åsikter av människor som hävdar sin rätt till yttrandefrihet är en märklig upplevelse. En person har till exempel förföljt och hånat mig sen början av 2010. Det måste bli ett stopp på det nu. Och det blir det. Det fattas färre än 8 000 besök på den här bloggen så uppnår jag miljonen. Då tar den slut. Slut tar det däremot inte för somliga som har efterräkningar att vänta.

Tro nu inte att jag stänger butiken med lätt hjärta. Det gör jag inte. Bloggen har varit mitt andningshål, sista tiden har den liksom varit mitt jobb. Den har tagit emot mina ord och mina tankar, mina skratt och mina tårar. Men jag orkar inte ge mer – trots att majoriteten som läser är fina, goda och vänliga läsare. Mina ord får ta vägen nån annanstans sen.

Mina ord får ta vägen nån annanstans.

Idag ska det komma snö här i Uppsala. Det ser jag inte fram emot. Clark Kent* ska till bildoktorn och bland annat få på vintertofflorna först om en vecka. Det går mot vinter, alltså, precis som det gör varje år. En fin tradition här i novembermörkret, på gränsen mellan höst och vinter, är det ljus som faller på stan från och med i morgon. Totalt 15 platser/byggnader i centrum får ljus på sig. Det är otroligt vackert!

Förutom snö idag firar en del Gustav Adolfdagen. Det finns till och med särskilda bakelser för detta. Jag och Anna ska fira oss själva i morgon i stället och får nöja oss med att titta på lite bilder av godsaker idag. Det kan du också göra här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min känsla

Ett idiotiskt inlägg igen.

---

 

Ja hej, det är Idioten! Eller megamuppen eller fuckidioten. Uppenbarligen får man kalla mig vad som helst i sociala medier när man inte har nån ansvarig utgivare.  Jag tar det med ro. Jag är van. Men det var lite intressant att se det misstag som begicks i natt, även om det ledde mig fram till det jag redan anade.

För övrigt vidhåller jag att vissa cancerformer går att bota – annars skulle ju en del bloggare inte kunna fortsätta vara så aggressiva – eller ens skriva. Och jag håller fast vid att tumörer är tumörer även om de är godartade – vilket man kanske inte vet förrän de är helt analyserade. Det jag avsåg med min uppmärksammade och omskrivna tweet var att beskriva hur jobbigt och tungt det är att få dåliga besked på fredag eftermiddag. Jag skrev inte att det är tyngre att få nej på sökta jobb än att få cancerbesked. (Jag fick för övrigt flera dåliga besked och nej igår, vilket inte framgick av min tweet.) Och det spelar ingen roll vad dessa dåliga besked handlar om – de förstör ens helg och ger en så mycket oro som mal fram till dess att det är måndag och man kan ta itu med saker och ting. Därför önskar jag ingen dåliga besked en fredag.

Jag vill tacka för det stöd jag har fått på annat sätt än via bloggen och twitter. Vad jag förstår är människor rädda för repressalier och förföljelser och alla vågar inte skriva så att vem som helst kan läsa. Jag själv har varit förföljd i snart fem år. Det är min känsla och den kan ingen ta ifrån mig. Sen vet jag att det skrattas åt den, att jag förtalas, att det pratas om mig bakom ryggen och i sociala medier…

Min blogg är en öppen blogg där alla kan läsa. Men att få kommentera är en rättighet som jag som bloggägare tilldelar respektive läsare. En grundförutsättning för att kommentarer publiceras här är att avsändaren inte använder falska kontaktuppgifter. En annan förutsättning är att innehållet i kommentarerna ska vara nånting mer än påhopp på min person. Jag är nämligen trött på ständiga attacker på min person. Alla kan inte älska mig. Men jag kan inte älska alla heller.

Det är gott att på annat sätt än via sociala medier – IRL, telefon, sms, mejl med mera – få höra, till exempel…

[…] Det är din känsla. […] H*n får raljera över allt men ingen annan får ha en avvikande åsikt. […]

Och…

[…] Det är inget du ska ta åt dig av, du är ingen idiot alls! […]

Och…

[…] Jag såg det och förstod direkt vem h*n åsyftade. […]

Och…

[…] Jag blir egentligen inte förvånad för h*n har visat vilken person h*n är för länge sedan. […] 

Och…

[…] H*n läser det så att det ska passa h*ns syften. […]

Och…

[…] H*n är en liten skit som lever på att få terrorisera andra människor, jag tror att h*n är otroligt osäker och måste dölja vem h*n är, en patetisk liten person. […]

Och…

[…] Att inte låta andra personer få ”äga” sina känslor och uttrycka dom i sin blogg eller twittra… ja du något står inte rätt till hos h*n. […]

Nu får man ta konsekvenserna av detta. För övrigt är min känsla fortfarande min. Den kan varken A, B, eller C ta ifrån mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hon heter Majken

Ett hundinlägg.

---

 

Det är ansträngt just nu, mitt förhållande till andra människor. Det är verkligen inte fel på

alla andra,

det är fel på mig. Och varje gång jag skriver om det på bloggen eller på Twitter så kommer den ännu fler oönskade besök av människor som bara snokar. Men det är faktiskt lite bra att vara förföljd och hånad. Det ökar trafiken så till den milda grad att jag får fler och fler skrivuppdrag, vilket ger mig inkomst. Det tackar jag troll och annat oknytt för!

Ungefär så här såg hon ut, Majken. Men bilden är lånad från hundstunden.se

I verkliga livet, det som inte pågår i sajberspäjs utan i rummet där jag sitter eller däromkring, har jag just intagit en salladslunch och en därpå följande liten promenad. Håglös, med tårarna i ögonen, traskar jag runt just nu. Idag är verkligen ingen bra dag, för det är tisdag.

Men på väg in i Kexfabriken eller Besticklådan igen mötte jag henne. Hon, en ståtlig svart skönhet. Jag bad hennes medföljare om lov att hälsa på henne. Fick veta namn, ålder och lite annat också. Bäst av allt, klia henne på halsen. Se hur hon sträckte på sig, kom närmare, kände av att jag var ledsen. Hundar är bästa medicinen mot dumma tårar. Hon heter Majken och var på väg till frissan. Vi träffas nog aldrig mer.

Uppe i trapphuset träffade jag min lokala fanclub. Det var gott. Jag vet att vi ska sakna varandra.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Minns mig som en ängel

Ett inlägg om en bok.

---

 

Kristina Appelqvist är ganska ny som svensk deckarförfattare. Jag har läst hennes böcker om Västgöta universitet och fnissat lite åt vissa likheter med ett annat universitet, där jag själv har arbetat. Minns mig som en ängel utspelar sig också i universitetsvärlden, men bland litteraturforskare. Och det gjorde Appelqvists nya deckarserie med Helena Waller i huvudrollen mer intressant än den tidigare serien. Jag valde boken som en av de födelsedagsböcker mamma betalade.

Ett litterärt sällskap träffas på ett slott för att diskutera vilken författare som ska få ett pris. Men en av personerna i sällskapet hittas död morgonen därpå. Mord eller inte, dödsfallet är mystiskt. Och snart visar det sig att alla i sällskapet känner sig smått förföljda och hotade. Litteraturforskaren Helena Waller jobbar vid sidan av som talskrivare och hamnar i en märklig sits. En av dem hon jobbar åt avslöjar dessutom vem som ska få nästa Nobelpris. Helenas bästa väninna Eva är chef inom äldreomsorgen. En av hennes anställda mördas och mördaren är en av gamlingarna. Mystiskt nog hänger dödsfallen ihop. Mer än så avslöjar jag inte!

Eh ja. Visst är det här en bok i genren

trivsam deckare

Men den är också lite för… tjock. Bitvis tycker jag att det inte händer så mycket. Det harvas på, berättelsen kommer lite för långsamt framåt. Fast det är spännande! Och naturligtvis gillar jag att det hela utspelar sig inom litteraturvetenskapens värld. Därför blir det högt Toffelbetyg sammantaget.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »