Min känsla

Ett idiotiskt inlägg igen.

---

 

Ja hej, det är Idioten! Eller megamuppen eller fuckidioten. Uppenbarligen får man kalla mig vad som helst i sociala medier när man inte har nån ansvarig utgivare.  Jag tar det med ro. Jag är van. Men det var lite intressant att se det misstag som begicks i natt, även om det ledde mig fram till det jag redan anade.

För övrigt vidhåller jag att vissa cancerformer går att bota – annars skulle ju en del bloggare inte kunna fortsätta vara så aggressiva – eller ens skriva. Och jag håller fast vid att tumörer är tumörer även om de är godartade – vilket man kanske inte vet förrän de är helt analyserade. Det jag avsåg med min uppmärksammade och omskrivna tweet var att beskriva hur jobbigt och tungt det är att få dåliga besked på fredag eftermiddag. Jag skrev inte att det är tyngre att få nej på sökta jobb än att få cancerbesked. (Jag fick för övrigt flera dåliga besked och nej igår, vilket inte framgick av min tweet.) Och det spelar ingen roll vad dessa dåliga besked handlar om – de förstör ens helg och ger en så mycket oro som mal fram till dess att det är måndag och man kan ta itu med saker och ting. Därför önskar jag ingen dåliga besked en fredag.

Jag vill tacka för det stöd jag har fått på annat sätt än via bloggen och twitter. Vad jag förstår är människor rädda för repressalier och förföljelser och alla vågar inte skriva så att vem som helst kan läsa. Jag själv har varit förföljd i snart fem år. Det är min känsla och den kan ingen ta ifrån mig. Sen vet jag att det skrattas åt den, att jag förtalas, att det pratas om mig bakom ryggen och i sociala medier…

Min blogg är en öppen blogg där alla kan läsa. Men att få kommentera är en rättighet som jag som bloggägare tilldelar respektive läsare. En grundförutsättning för att kommentarer publiceras här är att avsändaren inte använder falska kontaktuppgifter. En annan förutsättning är att innehållet i kommentarerna ska vara nånting mer än påhopp på min person. Jag är nämligen trött på ständiga attacker på min person. Alla kan inte älska mig. Men jag kan inte älska alla heller.

Det är gott att på annat sätt än via sociala medier – IRL, telefon, sms, mejl med mera – få höra, till exempel…

[…] Det är din känsla. […] H*n får raljera över allt men ingen annan får ha en avvikande åsikt. […]

Och…

[…] Det är inget du ska ta åt dig av, du är ingen idiot alls! […]

Och…

[…] Jag såg det och förstod direkt vem h*n åsyftade. […]

Och…

[…] Jag blir egentligen inte förvånad för h*n har visat vilken person h*n är för länge sedan. […] 

Och…

[…] H*n läser det så att det ska passa h*ns syften. […]

Och…

[…] H*n är en liten skit som lever på att få terrorisera andra människor, jag tror att h*n är otroligt osäker och måste dölja vem h*n är, en patetisk liten person. […]

Och…

[…] Att inte låta andra personer få ”äga” sina känslor och uttrycka dom i sin blogg eller twittra… ja du något står inte rätt till hos h*n. […]

Nu får man ta konsekvenserna av detta. För övrigt är min känsla fortfarande min. Den kan varken A, B, eller C ta ifrån mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Medikamenter, skoproblem och en stång

Nä fy te rackarns! Igår mådde jag inte bra alls. Jag inser att jag nog skulle ha varit hemma från jobbet hela veckan och vilat. Då kanske infektionen hade försvunnit och jag hade fått hämta lite krafter efter måndagens övning. Hostan blev tuff igår, så jag stannade till vid apoteket på vägen hem för att handla nåt slemlösande som jag kan ta på dagtid. Till natten har jag tack och lov cocillana. Eftersom det är morfin i det kan jag bara ta till natten. Men jisses så jag däckar av den! Den slemlösande hostmedicinen är bebisaktig och smaksatt med arom av körsbär och choklad, såg jag när jag kom hem. Blä! Men faktum är, att redan efter två huttar (en igår eftermiddag, en i morse) har slemmet blivit mindre segt. Slemlösande på dagen, hostdämpande till natten, har jag lärt mig. Och det är ju rätt logiskt.

När jag ändå var på apoteket hämtade jag ut tre mediciner också. Fast läkaren, som jag aldrig har träffat, hade skrivit ut fel styrka (för svag) på magtabletterna och dessutom bara ett uttag. Panik! Om dessa tar slut fungerar jag inte i vardagen, då bara kräks jag! Men jag mejlade mottagningen igen, som svar på deras svar på mitt första mejl – så att de skulle se att jag inte hade skrivit fel utan att läkaren hade gjort fel. Och nån timma senare kom det svar från sköterskan med en ursäkt och ett löfte om ett nytt e-recept i morgon. Skönt, då slipper jag oroa mig! Och jag kan fortsätta vara nöjd patient hos mottagningen!

Igår kväll skulle jag ju städa, men jag orkade bara skura badrummet och duschrummet/toan. Sen var jag helt slut. Pratade med mamma en stund och kollade på det sista avsnittet av Dallas som jag hade spelat in på DVD:n i onsdags eftersom jag skulle skjutsa Fästmön då. Det var säsongsavslutning på Dallas och som vanligt blev det en cliffhanger på slutet. Men det blev alldeles för många intriger och försoningar (påminner delvis om mitt eget liv…) i detta avsnitt, så troligen lär jag inte följa serien när den startar igen. Det blev helt enkelt lite för mycket som manusförfattaren hade slängt in i detta säsongsavslutande avsnitt.

Det börjar gå mot kallare tider. Jag har haft vånda över skoproblemet, eftersom de enda skor som känns bra för hälen är mina tunna, näthåliga gympadojor. Idag var det minusgrader för första gången som jag noterade det. Hela -2,2 grader. Jag slet fram mina svarta Reebok som jag använde hela förra hösten och nästan hela vintern. Innersulan gick inte att ta ut, så jag fick spänna ut skosnörena ordentligt och knö i inläggen. Det känns ganska trångt i skorna, men om jag går lite i dem kanske jag töjer ut dem. Tyvärr kan jag inte ha dem inomhus på jobbet – de är helt enkelt för täta och varma. Därför blir det sandaler med endast små inlägg när jag jobbar. Inte alls optimalt för hälen, så jag får försöka sitta stilla så mycket jag bara kan.

Frostigt i morse.

I kväll kommer Anna och jag har planerat en fredagsmiddag bestående av räkor, aioli, rostat bröd och vitt vin. Måste bara inhandla räkorna på vägen hem. På lördag ska vi ut på presentjakt, det är ju nån i familjen som blir myndig på måndag. Min present är nog klar, men det kanske blir lite kompletteringar. Vidare ska jag försöka inhandla en ny duschslang och -munstycke med tillhörande stång. Fastighetsskötaren, som jag pratade med häromdagen och som var den som spolade mina rör efter översvämningen, hade inget duschmunstycke som låg och skräpade. Däremot kunde han tänka sig att hjälpa mig montera ett. Det vore ju bra. Jag köpte ett nytt munstycke med slang i somras, men skiten passade inte – i stångens hållare! Och i duschrummet vill jag kunna stå och duscha med duschmunstycket i en stång på väggen.

På tisdag ska Clark Kent* till doktorn på hälsoundersökning** och dessutom på sina vintertofflor*** på. Jag måste ju tänka lite framåt, snart kanske jag inte får lyfta däck, nämligen. Inte ens en liter mjölk, har jag hört. Gissa om jag kommer att bli gaaalen av leeeda?! Men vi är inte där än. Det har inte ens gått en vecka sen måndagens övning och det återstår cirka fyra veckor tills jag får veta om det är bu eller bä. Bu eller bä…

Men idag är det fredag och då får man aldrig några dåliga besked – från vården. Jag lever i ovisshet och oro och det tär. Jag försöker tänka positivt, vilket är svårt just nu, för den som jag kunde vända mig till med dessa frågor finns inte kvar här på jorden. Och DET är bara så hemskt och sorgligt! Men det är inte värst för min del – jag tänker på familjen som har drabbats av denna förlust. Vi måste emellertid gå vidare, alla, även om vi vissa dar tvivlar på att vi kan och orkar…

*Clark Kent = min lille bilman
**till doktorn på hälsoundersökning = bilservice hos verkstan
***vintertofflor = dubbfria vinterdäck

Livet är kort.

Read Full Post »