Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘godartad’

Ett idiotiskt inlägg igen.


 

Ja hej, det är Idioten! Eller megamuppen eller fuckidioten. Uppenbarligen får man kalla mig vad som helst i sociala medier när man inte har nån ansvarig utgivare.  Jag tar det med ro. Jag är van. Men det var lite intressant att se det misstag som begicks i natt, även om det ledde mig fram till det jag redan anade.

För övrigt vidhåller jag att vissa cancerformer går att bota – annars skulle ju en del bloggare inte kunna fortsätta vara så aggressiva – eller ens skriva. Och jag håller fast vid att tumörer är tumörer även om de är godartade – vilket man kanske inte vet förrän de är helt analyserade. Det jag avsåg med min uppmärksammade och omskrivna tweet var att beskriva hur jobbigt och tungt det är att få dåliga besked på fredag eftermiddag. Jag skrev inte att det är tyngre att få nej på sökta jobb än att få cancerbesked. (Jag fick för övrigt flera dåliga besked och nej igår, vilket inte framgick av min tweet.) Och det spelar ingen roll vad dessa dåliga besked handlar om – de förstör ens helg och ger en så mycket oro som mal fram till dess att det är måndag och man kan ta itu med saker och ting. Därför önskar jag ingen dåliga besked en fredag.

Jag vill tacka för det stöd jag har fått på annat sätt än via bloggen och twitter. Vad jag förstår är människor rädda för repressalier och förföljelser och alla vågar inte skriva så att vem som helst kan läsa. Jag själv har varit förföljd i snart fem år. Det är min känsla och den kan ingen ta ifrån mig. Sen vet jag att det skrattas åt den, att jag förtalas, att det pratas om mig bakom ryggen och i sociala medier…

Min blogg är en öppen blogg där alla kan läsa. Men att få kommentera är en rättighet som jag som bloggägare tilldelar respektive läsare. En grundförutsättning för att kommentarer publiceras här är att avsändaren inte använder falska kontaktuppgifter. En annan förutsättning är att innehållet i kommentarerna ska vara nånting mer än påhopp på min person. Jag är nämligen trött på ständiga attacker på min person. Alla kan inte älska mig. Men jag kan inte älska alla heller.

Det är gott att på annat sätt än via sociala medier – IRL, telefon, sms, mejl med mera – få höra, till exempel…

[…] Det är din känsla. […] H*n får raljera över allt men ingen annan får ha en avvikande åsikt. […]

Och…

[…] Det är inget du ska ta åt dig av, du är ingen idiot alls! […]

Och…

[…] Jag såg det och förstod direkt vem h*n åsyftade. […]

Och…

[…] Jag blir egentligen inte förvånad för h*n har visat vilken person h*n är för länge sedan. […] 

Och…

[…] H*n läser det så att det ska passa h*ns syften. […]

Och…

[…] H*n är en liten skit som lever på att få terrorisera andra människor, jag tror att h*n är otroligt osäker och måste dölja vem h*n är, en patetisk liten person. […]

Och…

[…] Att inte låta andra personer få ”äga” sina känslor och uttrycka dom i sin blogg eller twittra… ja du något står inte rätt till hos h*n. […]

Nu får man ta konsekvenserna av detta. För övrigt är min känsla fortfarande min. Den kan varken A, B, eller C ta ifrån mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om livet.


På luciadagens morgon
för ett år sen rullades jag in för operation. Jag minns att jag var så ledsen för jag skulle missa SvT:s Luciamorgon, som bevakade Lucia i Uppsala Domkyrka.

Domen

Jag missade Lucia från Domkyrkan förra året, för att jag låg i en annan byggnad vid tiden för framträdandet och under kirurgens kniv.


Några timmar senare
hade kirurgen, som såg ut att vara högst en tredjedel av min egen ålder, plockat ut flera tumörer. Jag vet inte hur många tumörer, det sa hon aldrig när vi hade ett samtal dan därpå. Det enda jag vet är att den största var 13 centimeter i diameter och att samtliga tumörer var godartade. Resten av dagen var jag ganska dålig och fick flytta till en mindre sal i Sjukstugan. Men jag minns också en av tjejerna jag delade första salen med. Hon, vars svärfar bland annat tillhörde gänget runt Monica Z och var otroligt begåvad på många sätt. Den tjejen hade lämnat en flaska bubbelvatten (alkoholfritt) från en brunnsort samt en liten lapp. Lappen har jag kvar än. Det är gott när det fortfarande finns goda människor i den här världen!

Att tumörerna skulle vara godartade var inget som var helt säkert. Sedan det konstaterats i slutet på sommaren att de fanns där, inuti mig, gick jag i ovisshet större delen av hösten. Jag minns knappt hösten 2012. Men jag minns att jag var tacksam för att jag hade ett jobb att gå till, för rutinerna det innebar och för att jobbet gjorde att jag åtminstone dagtid kunde tänka på annat än frågan som malde:

Lilla c eller Stora C?

Men jag hade tur. Tumörerna var godartade och kunde opereras bort. Idag, ett år senare, är jag i princip besvärsfri. Däremot är muskulaturen kring operationsområdet inte riktigt så upptränad som den borde vara. Det finns dock noterat på min att-göra-lista. För nu känner jag ju inte längre rädslan att nåt långt sår ska spricka.

Ett år har gått. Jag var tillbaka på jobbet exakt på dagen fyra veckor efter operationen. Där blev jag sen kvar till den sista juli. Åter en tuff höst följde, med jobbsökeri och miljoner nej på sökta jobb. Och nu sitter jag på annan ort och jobbar. För jag lever. Det är jag enormt tacksam för. Och för att Fästmön och hennes snälla mamma ställde upp så mycket som de gjorde för mig för ett år sen.

Luciamorgon på SvT och även den på jobbet missar jag emellertid även i år. Men det är inte jag som är sjuk den här gången, utan min bil som ska få lite verkstadsfix. Förhoppningsvis inte nånting kostsamt…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.


Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen
och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Pappershög med sökta jobb

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.


I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

tårar

Jag blev ledsen.


Men så klart
att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?


Livet är kort.

Read Full Post »