En röd stopplykta

Ett nästintill stoppat inlägg.

---

 

Mitt liv – en röd stopplykta.

Livet är på stopp just nu. Det är som om det lyser en stor, jävla fet och röd stopplykta i ögonen så snart jag öppnar dem om morgnarna. Ska det vara så här? Hur kan jag göra om, göra bra? Det går inte. Det är bara kört. Jag har inga krafter kvar. Inga. Eller jo. Jag öser ur reservtanken, som vanligt. Men det skrapar i den numera när jag drar den tunga sleven mot dess botten.

Tidigare i livet har jag sagt att när en når botten och befinner sig där i den uttorkade brunnen finns det bara en väg – och den leder uppåt. Jag har slutat tro på min ord. Livet är bara en röd stopplykta. Jag har inte makten över det, inte makten över döden heller. Annika Östberg sa

Livet är en gåva!

och jag ville leva just nu, den hösten jag trodde att jag skulle dö. Tavlan ska finnas kvar långt efter mig. Men längst av alla stannar orden.

Den här dan har börjat som alla andra vardagar. Jag har gjort det jag ska, jag har bäddat min säng, druckit min första mugg kaffe som belöning. Nyss blev jag tvungen att stänga fönstret i arbetsrummet för det drog just på en av de leder som gör ont sen ett par dar tillbaka. Jag vill helst ha kyligt här, för jag blir dåsig annars.

Ett par uppdrag ska jag försöka ro i land. Jag måste, för jag har lovat och en Toffla håller alltid (nåja…) vad honhar lovat. Igår kväll påbörjade jag såväl läsningen av en bok som ska recenseras och förberedelserna inför kvällens intervju. Det svåraste blir nog inte läsningen eller att ställa frågor, det blir det sociala. Jag vill helst springa och gömma mig under en filt och sätta den röda stopplyktan utanför min ytterdörr. Men… inga problem! Ingen ringer på här i alla fall. Jag ska gå ut till vändplanen och bli upplockad av en person, som på sätt och vis är både uppdragsgivare och vän, när det är dags. Inte är jag rädd för den personen! Inte är jag rädd för de andra jag ska träffa heller. Nej, det är svårt att förklara hur det känns. Rädsla är inte ordet. Det är mera åt stopphållet till. Att jag inte ska… räcka till, inte lyckas nå fram… Att jag inte ska… duga. Som vanligt.

Inte räcka till, inte duga… som vanligt…

Om jag kan sparka liv i mig, hitta den där droppen i reservtanken, räknar jag med att en recension för två ställen blir klar idag, det lilla reportaget i morgon (möjligen alltför hoppfullt eftersom det ska fakta- och citatgranskas), lördagens recension är ju redan klar och därefter tar jag itu med nästa recensionsexemplar, den rosa boken, nyutgåvan av Alice del två. Igår kväll bestämde jag mig för att tillåta kommentarer på inlägg som handlar om böcker. Det känns inte rätt mot författare och förlag om jag inte har det. Det är ju ändå deras alster, fast mina ord om dem… För att kommentarerna ska publiceras måste de handla om böckerna.

Den blå om professor Frans i Uppsala, den rosa om Alice i Spegellandet.

I helgen skulle jag gärna vilja träffa Fästmön. Det var ett tag sen det blev annat än en träff i bilen. Men Anna blev ju mormor igår – på sätt och vis – och kanske inte kan komma ifrån. Om vädret och krafterna vore OK i helgen kunde vi kanske besöka Ulva höstmarknad. Det är alltid givande att titta på fina – eller fula – saker. Få lite input. Bland årets säljare märks såna som säljer blommor, eterneller, skinn, mejerivaror, ullprylar, halmprylar, träslöjd, smycken, sylt, tyger med mera. Men 15 000 besökare under två dagar (öppet kl 10 – 17)… Det sätter nog min röda stopplykta P för…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen höst – och lite röst!

Ett höstligt, men mest röstligt inlägg.

---

 

Det regnar och är härligt!

I morse var det underbart gott att sova! Skälet är enkelt: regnet vräkte ner utanför. Det finns inget som söver mig så bra som ljudet av regn mot tak och fönster. Så det blev lite sovmorgon, ända till 7.20. Och regnar gör det fortfarande. Nog vet jag nån i familjen som inte är så förtjust i regn för att håret blir knollrigt. Men jag som ser det knollriga håret utifrån tycker bara att det är gulligt. Nu ska jag emellertid inte se det knollriga håret idag, troligen, utan jag ska stanna inomhus och göra annat. Lyssna på hur det fortsätter att vräka ner och hur höststormarna ruskar om mitt hus. Sen kan ”alla andra” gnälla och klaga bäst de vill. Typ såna som har jobb och bara gnäller på sina jobb gnäller säkert på vädret och hösten också.

Jag vet inte vart dagen igår tog vägen. Jag kollar vad jag skrev igår och jag kollar mina lappar och kalendrar. Sen minns jag: jag städade. Eller jag började städa och ska fortsätta idag. Vissa leder påminner mig fortfarande om att de finns. Detta i sin tur påminner mig om att jag måste ringa min mottagning idag för att förnya recept på magpillren och salvan. Salvan har jag klarat mig utan ett tag, men det är inte helt optimalt för vissa ställen är irriterade. Magmedicinen klarar jag mig utan en dag, kanske två, innan jag börjar kräkas. När jag tänker efter spelar det egentligen ingen större roll, jag är ju mest hemma. Fast i morgon ska jag ju göra en intervju i en affärsrörelse. Inte så bra då ifall en spyr ner varorna som ska säljas…

Jag kunde lika gärna ha ringt på den här, för jag fick inte prata med nån levande människa.

Så! Nu kan jag pricka av receptförnyelsen! Tror jag… Min mottagning, privat förstås, har blivit så infiltrerad av jättekolossen som ska ha ansvar för länsinvånarnas vård och omsorg att jag för första gången sen jag blev patient vid mottagningen inte fick prata med en levande människa. Vid receptförnyelse brukar en alltid bli uppringd. Idag sa en inspelad röst vad jag skulle säga. Sen hamnar mina e-recept på apoteken – om fem dar. Fy så dåligt! Tidigare var det samma dag.

En bra sak var i alla fall att jag fick använda min röst. Det gjorde jag inte igår. Tror jag. Jo, det gjorde jag visst – kring midnatt. Det verkar som om det har kommit nytt folk vägg i vägg. De tyckte att det var en bra idé att börja spöka spika en kvart före spöktimmen. Det tyckte inte jag, som just höll på att somna då (de spikade i rummet vägg i vägg med mitt sovrum). Så jag vrålade först…

Tyst!!!

… sen

Håll käften!!!

och så slutligen

TYST!!!

Då upphörde hammarslagen. Tänk att folk inte bara förstår att man inte spikar när klockan är nästan midnatt... Det är fan i mig ofattbart! Tidigare på kvällen och under dan hördes inte ett ljud, så det måste vara nattugglor eller vampyrer som har flyttat in.

Modell för min nya bästefåtölj? En arbetssökande får ju inte sitta för mjukt, tycker en del.

Och nu kom jag på att jag faktiskt använde rösten en gång till igår. På kvällen ringde en man som jag först ställde mig väldigt avvaktande till. Fördomsfullt tänkte jag:

Typisk försäljare, som inte har kollat med NIX!

Men det gällde ett scanningprojekt som jag har anmält mitt intresse för att delta i. Oavlönat, förstås. Tänk så många gratisjobb det finns i Sverige! (<== ironi) Som läget är nu har jag inte det minsta lust att delta i nåt projekt. Samtidigt ger det mig nåt att göra och jag får koll på vad jag handlar i livsmedelsväg. Det kan ju vara bra så att jag inte får för mig att leva över mina tillgångar, som somliga anser. Det är fantastiskt hur väl vissa människor känner en utan att ens ha träffat en i verkliga livet! (<== ironi igen). Jag får nog byta ut bästefåtöljen också mot en trästol. Hittade en modell i en av mina bokhyllor, förresten.

En får inte överanstränga sin lilla röst…

Som grädde på moset vaknade Myndigheten till liv och mejlade mig ett tips. De tror uppenbarligen att en inte kan varken surfa på internet, söka information eller läsa. Jag är verkligen trött på alla tips jag får – det är vägar in jag behöver.

 

Tar mig för min panna och skriker lite. Men bara lite lätt. En får ju inte överanstränga sin lilla röst.

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Värde

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Kväller i stugan

Så vart det kväller i stugan. Det är inte många timmar det är ljust så här års! Och här sitter jag och knaprar på middagen framför datorn. En middag som består av en näve pepparkakor av billighetsmärke från Tokerian. Smular gör jag som f*n i tangentbordet. Kanske tangentbordet är nästa datorpryl att paja, nu när skärmen och den trådlösa musen har gett upp? För övrigt spelar det ingen roll hur många pepparkakor jag äter. Jag blir inte snäll ändå. Fråga Di Humorlöse som blänger på mig varje gång vi ses. Och några till.

Annas pepparkakor äter jag tyvärr inte, men den mikroskopiska bildtexten säger ungefär att det är dessa pepparkakor man ska ta till när inga vanliga hjälper. Så jag äter fel sort, alltså.

                                                                                                                                                              Jag fick en kallelse till vården idag. Varför skickar de ut såna, egentligen? Tiderna passar ju ändå inte. Och dessutom har jag inte råd att gå. Det får räcka med tandläkarbesöket. Nån måtta får det vara på hälseriet. Fast jag borde kanske kontakta doktor Anders om en axelspruta igen, det borde jag nog. Det är ju så skönt när han sticker in en lång ¤%&/# sprutnål där det gör som mest ont i axelleden… Men han gör det fort och bra. Det har hållit i två år inklusive en husrensning och en flytt – det är inte dåligt!

Här ska jag inte bli långrandig. Jag har en strykhög att ta tag i. Och jag orkar inte höra fler kommentarer om varför jag stryker. För mig är det lika viktigt som att tvätta kläderna. Få mig inte att känna dåligt samvete för att jag pressar ner fibrerna i tygerna så att kläderna håller sig rena längre – samtidigt som de blir släta och fina! Jag gör som jag vill och du gör som du vill. För övrigt gillar jag ganska mycket att stryka, för jag brukar stå och tänka så bra då eller glo på nåt intressant program på TV eller så. Musik går inte alls längre, jag har blivit allergisk. Det funkar bara i bilen, men där är jag ju redan galen, så…

Äh, bäst att sätta fart så jag hinner med det jag ska innan det är dags att hämta hem Fästmön från jobbet klockan 20. I morgon bär det av till Himlen även för min del, men först till kvällen eftersom jag jobbar på dan.

PS Jag fick äntligen publicera majoriteten av de forskarsidor på svenska och engelska som jag har jobbat med sen i september. Ett sextiotal sidor är klara av cirka 70 totalt. Synd att jag inte ska vara kvar på jobbet, för då hade jag kunnat lägga en länk från min välbesökta blogg till jobbets hemsida.

Read Full Post »

Söndagssorg

Men fy vilken bedrövlig rubrik! Fast det känns lite extra så idag. (Även jag drabbas av uppbrottssorgen på söndagarna, inte bara Anna.)

I morse ville jag inte vakna. Jag var så trött, så trött… Klockan var över tio innan jag masade mig upp. Känner mig så himla orkeslös. Fast så har det varit ett tag. Men då har jag alltid skyllt på värmen, regnet, satt uppe sent… Nu vet jag inte vad jag ska skylla på. Det är inte särskilt varmt, det regnar inte och det blev inte sen sänggång igår kväll. Bara trött, är jag…

Jag HADE lite ont i benet igår. Eller snarare i foten. Lederna har bråkat lite och musklerna, har haft mycket kramp/sendrag. Men jag tror att det handlar om att jag har spänt mig när jag har haft ont av lårkan och/eller vaden, det är nog inte värre än så.

Mja, vad handlar detta om egentligen?

                                                                                                                                                              Däremot var magen inte OK varken igår eller idag. Jag rodnar vid minnet av tyska doktor M:s fråga om jag

hade haft nån svart stol..?

Jag blev rätt förvirrad och började fundera på möbler och färger – men så kom jag på vad stol betyder i sjukhusvärlden*. Rodnande svarade jag nekande. Och nån sån har jag inte haft under helgen heller (det skulle tyda på inre blödning), men däremot ont, ont, ONT i magen! Har tagit min magsårstablett nu på morgonen och värken har lugnat sig lite, så jag misstänker att det är magsåren som är lite upprörda över att inte ha fått nån uppmärksamhet på länge.

Idag bär det av ut till Förorten. Anna ska storhandla mat och städa och så äter vi tillsammans med Johan innan vi åker och hämtar trion O i kväll. Sen åker jag hem till mig, tyvärr. Men det funkar inte annars, jag ska vara så tidigt på ultraljudet i morgon bitti.

Och Annastackarn börjar jobba i morgon! Trist semester hon har haft med mig, framför allt, som har gnällt och haltat omkring och grinat och luktat illa av alla äckliga salvor och som inte orkat göra så mycket. Hon är värd nån som är piggelin och som kan dra ut henne på roliga äventyr, inte en gammal murken Toffla som går som en hundraåring…

Nu packar Anna sin väska och jag ska sätta fart på mig själv och hoppa in i duschen.

                                                                                                                                                            *stol = bajskorv, helt enkelt

Read Full Post »