Alla kan se dig

Ett inlägg om en bok.

---

 

Gotland är, som bekant, Sveriges svar på Englands Midsomer. Men skillnaden är att Gotland faktiskt finns, medan Midsomer är påhittat. I litteraturens värld tas oändligt med människor av daga på den svenska ön. Så sker även i min sjunde lästa julklappsbok från 2015, tillika Anna Janssons sextonde bok om Maria Wern, Alla kan se dig. Tack snälla mamma!

Precis som i TV-serien Shetland försvinner alltså en ung kille på en färja. Den här färjan går emellertid till Gotland, inte Skottland. En äldre dam ser nånting mystiskt och vill kontakta polisen. Problemet är bara att hon är psykiskt sjuk. Samtidigt är det nån galning som ger sig på äldre människor på Gotland och har ihjäl dem. Maria Werns chef Tomas Hartman klarar inte riktigt av utredningen av åldringsmorden – det händer mycket i hans privatliv. Maria Wern tar över när chefen blir suspenderad.

Det händer väldigt mycket på de knappa 300 sidorna som utgör den här boken. Det är, förutom mord, mobbning, äktenskapsproblem, demenssjukdom, pedofili, uthängningar på nätet, sadism med mera. Dessutom finns här en och annan med skyddad identitet. Faktum är att det blir… lite för mycket av det goda onda. Visst är boken spännande.  Och ja, detta med att filma och lägga ut på internet i elakt syfte – att hänga ut nån på nätet för att jävlas – liksom pedofili är hemska saker. Ändå känns det inte helt trovärdigt – verkligheten är så mycket värre och har drivit så många till att ta sina egna liv.

Toffelomdömet blir emellertid högt. Boken är som vanligt välskriven och det är svårt att lägga den ifrån sig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Intruders

Ett inlägg om en film.

---

 

Det gick en film i natt som krockade med en annan film. Vi spelade därför in Intruders (2011) från TV3 och kikade ett dygn senare, Fästmön och jag.

Två parallella historier utspelar sig. Dels en om en liten spansktalande pojke och hans mamma, dels en om en tolvårig tjej i England. De båda barnen tycks ha mardrömmar om en ansiktslös man i huva som kommer för att stjäla barnens ansikten. I flickans rum sätter man upp en övervakningskamera. Det enda som syns av ett slagsmål mellan Hollowman och flickans pappa är hur pappan slåss i luften. Är barnen och pappan galna? Men nåt mystiskt är det med berättelsen som flickan hittar i en ask i ett hål i trädet…

Då och då under nästan två timmar (reklam, förstås, men det går ju att snabbspola på DVD:n, tack och lov!) blir jag riktigt rädd. Men mest blir det hoppigt när historien far mellan två barn och två världar. I slutet får vi tittare en logisk förklaring och det är nog tur. För annars är den här filmen mest rörig.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Spökhus, kanske?

Ett spökligt inlägg.

---

 

Spökhus eller bebott? Den Hemliga Trädgården har i alla fall fascinerat mig i många år.

Här på bloggen har jag flera gånger frågat efter bra filmer som jag och Fästmön kan bli uppskrämda av nästa helg när vi är lediga och tillsammans. Det verkar som om Anna och jag har helt andra preferenser än alla andra. Därför har jag lagt om strategi och funderar nu i stället på att skaffa ett spökhus.

I morse läste jag nämligen i lokablaskan på nätet om att allt fler människor är intresserade och vill köpa spökhus. Det är lantmäteriet som får fler och fler förfrågningar kring hus som står öde och tomma runt om i landet. Lantmäteriets pressansvarige hävdar att man nästan kan säga att denna efterfrågan är en trend – det mystiska och spöklika fascinerar.

Idag finns det 847 byggnader som har förfallit länge och som skulle kunna klassificeras som ”spökhus”. För att kunna betecknas som ett spökhus finns vissa kriterier, men de är inte entydiga. På Lantmäteriet utgår man i alla fall från en bostadsbyggnad där ingen kan antas bo. Huset ska dessutom inte ha ändrats i fastighetsregistret sedan 1950 och inte heller ha bytt ägare sen 1970.

Här i Uppsala län finns det emellertid bara fyra hus som skulle kunna betecknas som spökhus enligt Lantmäteriets kriterier, men i Västra Götaland finns det hela 95 stycken. Och hemma i Östergyllen finns det 32. Jaa, man kanske ska flytta på sig, rentav..?

Skulle DU kunna tänka dig ett spökhus???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En orolig grav

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett par år sen gjorde jag Elly Griffiths bekantskap – i bokform. Författaren, som skriver om arkeologen Ruth Galloway. Det handlade till en början om nyfikenhet i samband med ett ställe där jag har bott (Brighton) och ett ställe där en del av min släkt kommer ifrån (Norfolk). Och naturligtvis om min förkärlek för deckare och intresse för historia. Nu har jag plötsligt läst den femte boken i serien, En orolig grav.

Den här gången får Ruth ett dödsbud – en gammal studiekamrat, Dan, har blivit innebränd. Dagen därpå kommer ett brev från sagde kamrat. Dan skriver att han har gjort en sensationell arkeologisk upptäckt och behöver Ruths hjälp eftersom hon är benexpert. Ruth får en inbjudan från universitetet i Blackpool att undersöka Dans fynd och tar med sig Cathbad och dottern Kate. Fast hon får också anonyma, hotfulla sms. Och Dans död är ingen olycka – hans ytterdörr var låst. Från utsidan…

Spännande och mystiskt är det som vanligt. Den här gången finns även ett par HBTQ-trådar invävda i historien. Stämningen är kuslig, även om man både som Ruth och läsare letar naturliga förklaringar. Men kanske är detta inte den mest kusliga boken i serien. För mest av allt är det trivsamt och historiskt.

Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Minns mig som en ängel

Ett inlägg om en bok.

---

 

Kristina Appelqvist är ganska ny som svensk deckarförfattare. Jag har läst hennes böcker om Västgöta universitet och fnissat lite åt vissa likheter med ett annat universitet, där jag själv har arbetat. Minns mig som en ängel utspelar sig också i universitetsvärlden, men bland litteraturforskare. Och det gjorde Appelqvists nya deckarserie med Helena Waller i huvudrollen mer intressant än den tidigare serien. Jag valde boken som en av de födelsedagsböcker mamma betalade.

Ett litterärt sällskap träffas på ett slott för att diskutera vilken författare som ska få ett pris. Men en av personerna i sällskapet hittas död morgonen därpå. Mord eller inte, dödsfallet är mystiskt. Och snart visar det sig att alla i sällskapet känner sig smått förföljda och hotade. Litteraturforskaren Helena Waller jobbar vid sidan av som talskrivare och hamnar i en märklig sits. En av dem hon jobbar åt avslöjar dessutom vem som ska få nästa Nobelpris. Helenas bästa väninna Eva är chef inom äldreomsorgen. En av hennes anställda mördas och mördaren är en av gamlingarna. Mystiskt nog hänger dödsfallen ihop. Mer än så avslöjar jag inte!

Eh ja. Visst är det här en bok i genren

trivsam deckare

Men den är också lite för… tjock. Bitvis tycker jag att det inte händer så mycket. Det harvas på, berättelsen kommer lite för långsamt framåt. Fast det är spännande! Och naturligtvis gillar jag att det hela utspelar sig inom litteraturvetenskapens värld. Därför blir det högt Toffelbetyg sammantaget.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Farliga drömmar

Ett inlägg om en film.

Ledig dag, mysig dag, skön kväll, ledig i morgon också. Fästmön, alltså. Själv ska jag återgå till mitt jobbsökande, men… I kväll ägnade vi en knapp timme och en halv åt den femte Maria Lang-filmen, Farliga drömmar (2013).

Puck drömmer farliga drömmar… Bilden på DVD-fodralet ser annorlunda ut!!!

Som vanligt är det Puck Bure som har huvudrollen. Denna gång har hon tagit ett jobb som sekreterare åt en Nobelpristagare i litteratur. Författaren visar sig vara en ganska hemsk person. Bland annat håller han sin familj inlåst i det herrgårdsliknande hemmet. Men en dag får nån nog och en person mördas. Först ser det ut som ett naturligt dödsfall. Tills ytterligare en person definitivt förgiftas och dör… Mitt i allt detta befinner sig Puck. Hennes man Ejnar är i Köpenhamn. Puck ringer och berättar om det första dödsfallet som hon tycker är mystiskt. På natten drömmer hon att nån försöker kväva henne med en kudde. Sen dyker Christer Wijk upp…

Jag tycker att det här är spännande! Lite intressant är också spänningen mellan Puck och Christer. Nånting finns där, farliga drömmar, kanske..?

Den här filmen är baserad på Maria Langs bok med samma titel. En bra dramatisering av en deckare från 1958. Men lite märkligt i kråksången är att varken Puck eller Ejnar Bure är med i boken… Här har de hämtats in av filmmakarna!

Toffelbetyget blir högt, för detta är en trivsam deckare, om än otäcka mord!

Livet är kort.

Read Full Post »

Surt sa räven om rabarberna

Ett inlägg om en bok.

Karin Brunk Holmqvist är en favoritförfattare ända sen jag läste Potensgivarna. Hon skriver roligt och med humor om äldre människor, utan att raljera om dem. Bara just roligt. Men när man har skrivit ett par riktigt bra såna böcker kan det bli svårt att nå upp till samma höjder igen. Och faktum är att jag tycker att författaren inte har lyckats lika bra med Surt sa räven om rabarberna som de tidigare böckerna.

Om intriger i ett koloniområde.

Berta och Gunnar har sålt sin villa efter många år och flyttat till lägenhet. Men de har turen att komma över en kolonilott. Där umgås de med sina nya vänner Hjördis och Konrad. Men även i ett stilla koloniområde blir det intriger. Gunnar börjar uppträda märkligt och Berta och Hjördis håller också på med nånting mystiskt.

Visst är det feelgood och skratt även i den här boken! Men inte bara. Historien är lite väl tunn. Dessutom tycker jag att gubbarna inte är riktigt snälla mot varandra. Att ljuga och skriva anonyma lappar gillar jag inte! Så kanske är det därför jag inte är lika förtjust i denna bok som i författarens tidigare. När det dessutom vimlar av korrekturfel i den här boken, drar det ytterligare ner det bra.

Medelbetyg blir det, men bara just…

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka: Dag fem hemma

Oj oj, dagarna går och snart är det faktiskt julafton. Jag tvingade på Fästmön lite julklappar med sig hem igår. Jag hann ju inte köpa så många innan operationen, så vi har löst saken på annat sätt.

Tiden går, som sagt, och såret läker. Det stränar bara lite grann. Nej, värst ont just nu har jag i ryggen. Antagligen går jag och spänner mig och små, hemliga muskler tvingas jobba. Liksom min onda axel. Den protesterar lite.

Idag på förmiddagen skickade jag iväg en julhälsning till båda institutionerna och jisses så många fina svar jag fick tillbaka! Det trillar fortfarande in! Till och med prefekten på institution 2 tog sig tid att skriva några rader. Dess värre noterade jag att min anställning ännu inte är förlängd i systemet. Det oroar mig lite eftersom det nu är en massa helger. Jag vill inte ha nåt krångel med Försäkringskassan. Jag messade M om detta och fick veta att det är på g. Precis som det var före operationen…

För första gången sen dan före operationen satte jag i linserna idag. Känner mig alltmer mänsklig…

Linser för första gången sen dan före operationen.

På agendan idag stod att sortera in lite papper i pärmar. Det har jag gjort. Men så jobbigt det är att håla när man inte har några krafter! Medan jag satt och kämpade trillade det in mejl från A i Belgien. Det var ett tag sen vi hördes så det var riktigt kul att få lite nyheter!

Papper, papper, papper att sortera in i pärmar.

Idag återstår bara fyra sprutor, men den fjärde och sista skiter jag nog i. Jag kan inte begära att Anna ska åka in till mig på självaste julafton!

Bara fyra kvar…

Det är fem grader kallt idag och det snöar. Känns faktiskt inte helt fel att kura inomhus… Anna och äldsta dottern är på stan och julhandlar och jag är inte ett dugg avundsjuk på dem…

Jag tittar på tomtemusen innanför mera än på snön utanför mitt fönster.

Dagens terapiarbete har varit att stoppa pappersnäsdukar i en för sådana avsedd behållare. Det tog tre minuter. Vad ska jag hitta på nu?

Näsdukarna innan de hamnade i för dem avsedd behållare.

Jag sitter och väntar lite på Anna som kanske dyker upp vid 14-tiden idag. Hon börjar jobba klockan 16, så det är snävt med tiden. Men i morgon är hon ledig – från jobbet, vill säga. Inte från spruterierna eller julerierna… Jag är lite orolig för att hon stressar ihjäl sig.

Lite har jag läst i min nya bok på gång. Den har börjat mystiskt och bra och är synnerligen lättläst.

Min nya bok på gång!

Så har jag beundrat mina blåmärken och försökt fota dem. Men Ajfånen och jag kommer inte överens! Jag vet inte hur många gånger jag får ta om bilder för att de är oskarpa! Trist…

Det här är nog blåmärket från hell och det ser tusen gånger värre ut i verkligheten. Just nu är det mest brunt och grönt. Äcklisch!

Vad gör du idag då??? Skriv några rader i en kommentar så blir jag glad!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vintermorgon

Idag är det lördag – och vännen FEMs födelsedag! Hon fyller… 15, tror jag visst att det var. Nej, vi blir aldrig äldre, hon och jag. Hon är alltid typ 15 i mina ögon. Fast på den här bilden är vi nog hunnit bli 16 bast. År 1978 är den tagen, hemma hos FEM, så gissningsvis är det nån av hennes föräldrar som har fotat.

Stort GRATTIS till FEM!!!

Gösta (= Tofflan) till vänster och FEM till höger. Idolbild från 1978.

Det har varit en helvetesnatt. Familjen Alien har levt rövare och jag har klivit upp ur sängen typ varannan timme. Fästmön tänkte inte väcka mig i morse, men jag behövde ändå gå upp. Så klart jag skjutsade henne till jobbet! Fy, inte är det roligt att börja klockan sju en helgmorgon på vintern…

Kallt och lite snö i luften var det. Vägarna är bra plogade nu, till och med smågatorna vid Annas jobb. Inte många människor ute alls i morse. Bilen i garaget bredvid såg ännu läskigare ut i decembermörkret. Snacka om spökbil…

En riktig spökbil i garaget bredvid.

Den här Mercan har stått här i två år nu. Jag minns mannen som kom med den en gång. Vi hejade lite så där som normala grannar gör. (Det är bara pucko-grannar som inte hälsar.) Mannen kom i sällskap med ett uppklätt, äldre par. Hans föräldrar? Eller… var det bara inbillning från min sida..? Såg jag åter igen de döda som går omkring här? Mystiskt är det, för jag har varken sett mannen eller det äldre paret igen – och ändå har vi platserna bredvid varandra i garagelängan.

Jag har försökt titta in i spökbilen för att se om jag hittar nåt lik eller nåt spöke, men ingenting.

Tanken var nog att jag skulle krypa ner i sängen igen när jag kom hem. Men somliga gastade här i huset, så det var lika bra att lägga planerna på hyllan. Jag plockade fram rena lakan som jag ska bädda med idag. Det blir en hel del tvätt under dagen och morgondagen, för sen kan jag inte hålla på med sånt på ett tag. I morgon måste jag storhandla hem mat så jag klarar mig fram till helgen före nyår när jag tror att Anna dyker upp igen. Från fredag nästa vecka ska hon ha alla sina barn hos sig i två veckor. Det blir mysigt för dem att få fira jul tillsammans. Om jag hade barn skulle jag inte kunna tänka mig en jul utan dem! Men jag har ju inga barn.

Funderar på om jag inte ska ta ner de två jullådorna i alla fall och kanske julpynta lite. Jag ska ju förhoppningsvis fira jul här hemma och nog vore det lite fint att titta på den gamla krubban med Maria, Josef, Jesusbarnet och de sex vise männen… Ja, du läste rätt: de SEX vise männen! Så många trodde du inte att det fanns, va? Men det gör det – till min julkrubba! Tre av dem är gjorda av kräppapper och ståltråd och rider på kameler, medan de andra tre är sedvanliga figurer i nån sorts bränd och målad lera.

Förresten kom jag på att jag har SJU vise män i huset! Anna gjorde nämligen misstaget att berätta för mig ganska nyligen att hon spelade vis man i en skolversion av Jesu födelse! Nu blev du väl impad?!

Nån gran ska jag inte ha i år i alla fall, det orkar jag inte fixa varken nu eller senare. Men jag får njuta av den jag ser utanför köksfönstret. Den är faktiskt riktigt vacker – i alla fall nu i december. Övriga året kan man ha andra åsikter om gröngölingen…

Den är vacker i december, gårdens gröngöling.

Nu ska jag sparka igång perkolatorn för jag är väldigt kaffesugen. Ska förbereda lite till kvällen, när Anna och jag ska äta sillbord. Fyra sorters sill finns det, ägghalvor tänkte jag göra, lax, kalkonetter (prinskorv av kalkonkött), några skivor julskinka till Anna, några skivor kalkon till mig. Och så lite rödbetssallad. Till detta, kokt potatis, Janssons frestele, var sin mörk julöl och en snaps eller två av en kyld Östgöta sädes.

Livet är kort. Det är gott understundom också.

Read Full Post »

Det som ska sonas

Olle Lönnaeus var ett nytt namn på deckarhimlen för mig. Tack vare snälla Lena, Anna-Lena, Linda och Anders fick jag hans debutbok Det som ska sonas i den underbara julkorgen i december. Och nu har jag läst denna av Svenska Deckarakademin prisade deckare.

Vinnare av Svenska Deckarakademins debutantpris 2009.

Konrad Jonsson är journalist. Efter en hemsk upplevelse utomlands har han förlorat fotfästet i tillvaron. Och som grädde på moset mördas hans adoptivföräldrar Signe och Herman. Därför måste han återvända till den byhåla han lämnade när han var ung. Tillbaka i Barndomsland börjar Konrad fundera över vad som hände hans polska biologiska mamma som pålötsligt en dag försvann. Konrad blir misstänkt för mordet på adoptivföräldranra, men sen hittar polisen de troliga förövarna i ett par albanska unga män. Rasismen frodas i byhålan – precis som den gjorde när Konrad var barn…

Redan omslaget på boken tilltalar mig! Det visar ett dimomhöljt, lite äldre hus i en grässluttning. Mystiskt! Och mystiskt är mordet på det gamla paret liksom den försvunna polskan. Olle Lönnaeus, precis som sin huvuperson journalist, klarar debuten finfint. Detta är en spännande deckare, men kanske lite mer en psykologisk thriller med det ständigt aktuella ämnet rasism som viktig ingrediens. Slutet överraskar!

Språket är lättflytande trots att en del meningar blir lite i längsta laget. Den enda egentliga språkliga invändningen jag har är mot ordet

pelargonia

som nämns två gånger. Heter det inte pelargon? Blandar författaren ihop det med begonia? Eller är det dialektalt?

Strunt samma! Det här är en debutdeckare som får medelbetyg med plus av mig. För Olle Lönnaeus kan säkert ännu bättre!

Read Full Post »