Nånting lockade

Ett lockande inlägg.

---

 

Inte bara en utan två tjusarlockar i pannan i morse.

Det känns så bra att få skriva locka och inte krocka i dagens inlägg! Jag tänker på gårdagen och den långa bilkö jag hamnade i på vägen hem. Mest synd var det förstås om dem som krockade. Även om det främst verkade vara materiella skador är det ju inte precis vad en önskar sig när det är jul nästa månad. Själv längtar jag till torsdag nästa vecka när Clark Kent* ska få komma till doktorn** igen – han börjar bli bra gnällig nu, kan jag meddela. Även om han mest gnäller en kort stund vid start är det ju lite pinsamt. Sen är jag självklart orolig för att den där jädra remmen ska gå av eller nåt. Fast det svider en del i plånboken också, förstås. Även jag ska ju köpa julklappar och julmat framöver.

Men vad var det som lockade idag då? I morse var det mitt hår. Jag vaknade med två tjusarlockar i pannan och kände mig så snigg att jag nästan kastade mig på mobilen till min frissa på studs. Och det var inte för att hon skulle komma och ta en bild av mig till sin portfolio… Fast… en ringer inte till sin frissa klockan halv sju på morgonen, när salongen öppnar klockan nio. Och förresten har jag klipptid snart och får försöka stå ut till dess. Samtidigt är det lite spännande att inte vara riktigt säker på vilken frilla en vaknar med på morgonen. Ett och annat gott skratt åt sig själv kan en få. Jag undrar hur många som kan roa sig så? I kväll ska jag försöka göra nåt åt eländet, det vill säga håret, på egen hand. I vart fall ska det tvättas direkt efter att jag har skrivit det här inlägget. Hemresan tog nämligen bara en kvart idag (45 minuter igår) och jag har lite annat att syssla med i kväll också.

Tomma stolar i Café Java idag.

På jobbet har det varit en intensiv dag. Jag hann inte så långt som jag hade hoppats, för det material jag tog tag i i morse tarvade en del efterforskningar med mera. Därför har jag inte jobbat med nåt annat än det hela dan. Plus att vårt rapporteringssystem, som legat nere sen i fredags eftermiddag, kom igång igår när det var dags att gå hem. Det behövde fyllas på med anteckningar om vad som är gjort. Systemet är enkelt men ganska funktionellt och framför allt väldigt bra att ha när det är flera kockar inblandade i samma soppa.

Men det var märkligt tomt på jobbet idag. Närmaste kollegan och jag var ganska solokvist under morgonfikat och vi undrade var alla höll hus. Hade de redan blivit bortrationaliserade i omorganisationen? Inte då! En del var på möten eller konferenser, medan andra grupparbetade för att hitta värdefulla ord som ska visa vilka de är och vad de står för. Tofflan förhörde sig lite senare och fick intrycket av ett gott arbete utan floskler.

Annars är det som det är med saker och ting. Men dagens lilla höjdpunkt blir eventuellt en chokladbit – det är ju Chokladens dag idag, vilket kollegan upplyste mig om. Och det finns faktiskt en liten chokladbit i köksskåpet som har lockat mig länge. I kväll blir den uppäten!

Ska DU äta choklad i kväll eller mumsar du på nåt annat??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Choklad ska det bli på Chokladens dag.

*Clark Kent = min lille bilman
**doktorn = bilverkstan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min känsla

Ett idiotiskt inlägg igen.

---

 

Ja hej, det är Idioten! Eller megamuppen eller fuckidioten. Uppenbarligen får man kalla mig vad som helst i sociala medier när man inte har nån ansvarig utgivare.  Jag tar det med ro. Jag är van. Men det var lite intressant att se det misstag som begicks i natt, även om det ledde mig fram till det jag redan anade.

För övrigt vidhåller jag att vissa cancerformer går att bota – annars skulle ju en del bloggare inte kunna fortsätta vara så aggressiva – eller ens skriva. Och jag håller fast vid att tumörer är tumörer även om de är godartade – vilket man kanske inte vet förrän de är helt analyserade. Det jag avsåg med min uppmärksammade och omskrivna tweet var att beskriva hur jobbigt och tungt det är att få dåliga besked på fredag eftermiddag. Jag skrev inte att det är tyngre att få nej på sökta jobb än att få cancerbesked. (Jag fick för övrigt flera dåliga besked och nej igår, vilket inte framgick av min tweet.) Och det spelar ingen roll vad dessa dåliga besked handlar om – de förstör ens helg och ger en så mycket oro som mal fram till dess att det är måndag och man kan ta itu med saker och ting. Därför önskar jag ingen dåliga besked en fredag.

Jag vill tacka för det stöd jag har fått på annat sätt än via bloggen och twitter. Vad jag förstår är människor rädda för repressalier och förföljelser och alla vågar inte skriva så att vem som helst kan läsa. Jag själv har varit förföljd i snart fem år. Det är min känsla och den kan ingen ta ifrån mig. Sen vet jag att det skrattas åt den, att jag förtalas, att det pratas om mig bakom ryggen och i sociala medier…

Min blogg är en öppen blogg där alla kan läsa. Men att få kommentera är en rättighet som jag som bloggägare tilldelar respektive läsare. En grundförutsättning för att kommentarer publiceras här är att avsändaren inte använder falska kontaktuppgifter. En annan förutsättning är att innehållet i kommentarerna ska vara nånting mer än påhopp på min person. Jag är nämligen trött på ständiga attacker på min person. Alla kan inte älska mig. Men jag kan inte älska alla heller.

Det är gott att på annat sätt än via sociala medier – IRL, telefon, sms, mejl med mera – få höra, till exempel…

[…] Det är din känsla. […] H*n får raljera över allt men ingen annan får ha en avvikande åsikt. […]

Och…

[…] Det är inget du ska ta åt dig av, du är ingen idiot alls! […]

Och…

[…] Jag såg det och förstod direkt vem h*n åsyftade. […]

Och…

[…] Jag blir egentligen inte förvånad för h*n har visat vilken person h*n är för länge sedan. […] 

Och…

[…] H*n läser det så att det ska passa h*ns syften. […]

Och…

[…] H*n är en liten skit som lever på att få terrorisera andra människor, jag tror att h*n är otroligt osäker och måste dölja vem h*n är, en patetisk liten person. […]

Och…

[…] Att inte låta andra personer få ”äga” sina känslor och uttrycka dom i sin blogg eller twittra… ja du något står inte rätt till hos h*n. […]

Nu får man ta konsekvenserna av detta. För övrigt är min känsla fortfarande min. Den kan varken A, B, eller C ta ifrån mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgbetraktelse

Ett inlägg om den sista helgen 2013.

Närå, helgen som har varit har inte bara varit kass – även om den började med mammas utbrott i fredags eftermiddag… Det har varit skönt att ha Fästmön här, för då är det i alla fall nån som håller mig i handen på natten och som säger snälla saker till mig.

Och mamma är inte elak hela tiden. Igår bjöd hon oss på middag på Restaurang Maestro. Eftersom hon inte har rullstolen med sig och det är för långt att rolla dit tog vi taxi. Bordet var beställt till klockan 19. Jag ringde efter Uppsala Taxi tjugo minuter före. Kom fram till en elektronisk röst som frågade om vi ville ha en bil för färre personer än fyra till den adress jag ringde ifrån. Jag knappade in 1, vilket betydde ja. Sen hade jag ingen aning om när taxin skulle komma och jag hade ju inte heller kunnat be den köra in på gården. Jag fick gå ut, helt enkelt. Dessutom fick jag öppna bommen åt chauffören för han orkade/ville inte gå ur bilen. Men sen kom vi iväg och vi bänkade oss strax före klockan 19 på restaurangen.

Klockan 19 var vi på plats.

Kvinnan som serverade oss deklarerade att hon aldrig glömmer nånting, men hon glömde bland annat att

• tända våra ljus
• ställa fram en flaska vatten
• ta fram salt

Men skitsamma – hon var trevlig, maten god och mitt sällskap på bra humör! Anna var söt som vanligt.

Anna var söt som vanligt.

Mamma hade glömt sina brillor hemma, så jag högläste menyn några gånger. Mitt sällskap åt fläskfilé i olika former, jag åt kycklingspett. Mycket gott alltihop, inklusive förrätten med vitlöksbröd, oliver och aioli. Till förrätten tog Anna och jag var sin ingefärsdricka, till huvudrätten var sitt glas rött. Mamma höll sig till isvatten.

Mamma trivdes.

Min dessert blev en brownie som inte syns på bilden för all grädde och glass. Men gott var det!

Brownie med grädde, glass, kex och kolaås.

Alla tre tog kaffe och det smakar så gott på Maestro eftersom de brygger varje kopp för sig.

Annas kaffe. (Det var bättre ljus över hennes kopp.)

När jag skulle ringa efter taxi igen började mamma fräsa, så jag blev osäker på om jag skulle ringa eller inte. Men sen fick jag tillåtelse. Jag hjälpte henne ut till bilen, medan Anna kunde gå själv. Vi var hemma strax efter klockan 21 och slängde då på TV:n direkt för att glo på Downton Abbey julspecialen. Mamma gick in till sig och vi trodde att hon svidade om till hemmaklädsel. Nehej, då var det nåt som inte var bra igen, så jag fick truga och tjata lite att hon skulle komma och sätta sig.

Äh! Det är ju snart slut i alla fall, det är ju ingen mening att jag kommer, 

fräste hon.

Då förklarade jag att det höll på över en timme till eftersom det var längre än ett vanligt avsnitt. Tydligen var det rätt metod för hon joinade oss. Anna, som hamnade först vid TV:n, berättade i stora drag vad som hade hänt (inte mycket).

När det blev läggdags var jag glad att kvällen ändå hade varit OK. Dagen idag blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men det var min Nästanbrors dumma sjukdom som ställde till det. Mamma var sur redan i morse (nåja…) vid väckningen som hon bett mig göra klockan tio. Hon vände det till att det var jag som vill få upp henne (vi skulle vara borta klockan 13), när det i själva verket var hon som hade bett mig väcka henne klockan tio.

Ja, ja, det var soligt väder idag och Anna och jag tog en promenad. Mamma låtsades att hon hade sagt nåt om promenad, men märkligt nog hörde varken Anna eller jag det – och det är sant! (Ibland blir jag tveksam över alla elakheter och vad som sägs, antyds och inte sägs, men den här gången hade jag ett vittne som garanterade att mamma inte hade sagt nåt.)

Vi slappade en stund hemma, Anna och jag, innan det var dags att ta en tur till Stormarknaden där Anna skulle handla nyårsmat och jag köpa bakelse till mamma samt namnsdagskort med innehåll.

Under tiden började en av mina blåa hyacinter slå ut… Den har inte dött av alla spydigheter som flyger omkring här, alltså…

En av mina blåa hyacinter började slå ut.

Framåt kvällen hade alla bestämt sig för vad de ville äta. Jag beställde Thaimat som jag åkte och hämtade. Det var gott och smakrikt! Sen var det dags att skjutsa hem min älskade till Himlen med all hennes nyårsmat. Det blir jättetrist att fira nyår på var sitt håll, men det är ju som det är med det. Anna jobbar och dessutom vill hon med all säkerhet hellre vara med sina två äldsta ”barn” än här i skottlinjen mellan mamma och mig.

Jag har köpt kräftor till nyårsafton och tänkte göra en silltallrik till förrätt. Dessert blir päron i konjak med grädde. Och så har vi några goda ostar och kex till… jaa, jag vet inte när.

I morgon ska jag jobba hemifrån mellan åtta och 13. Jag hoppas att tekniken funkar som den ska, annars får jag ge mig iväg. Som det känns nu vore det inte helt fel, men…

Nu börjar mamma bli orolig och jag ska joina henne framför TV:n för att se inspelningen av gårdagens Stjärnorna på Slottet. Jag får väl ta några chokladbitar så jag blir snäll, medan mamma slafsar bakelse (som jag inte gillar).

Hoppas att din helg har varit god!

Livet är kort.

Read Full Post »