Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tumör’

Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.


 

StockholmsPosten

Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…

Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.

Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.

Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.

StockholmsPosten baksida

Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen. 

Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.

När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.

En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext

På denna maskerad blef Gustaf III skjuten

Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…

Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:

[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]

Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..


*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett idiotiskt inlägg igen.


 

Ja hej, det är Idioten! Eller megamuppen eller fuckidioten. Uppenbarligen får man kalla mig vad som helst i sociala medier när man inte har nån ansvarig utgivare.  Jag tar det med ro. Jag är van. Men det var lite intressant att se det misstag som begicks i natt, även om det ledde mig fram till det jag redan anade.

För övrigt vidhåller jag att vissa cancerformer går att bota – annars skulle ju en del bloggare inte kunna fortsätta vara så aggressiva – eller ens skriva. Och jag håller fast vid att tumörer är tumörer även om de är godartade – vilket man kanske inte vet förrän de är helt analyserade. Det jag avsåg med min uppmärksammade och omskrivna tweet var att beskriva hur jobbigt och tungt det är att få dåliga besked på fredag eftermiddag. Jag skrev inte att det är tyngre att få nej på sökta jobb än att få cancerbesked. (Jag fick för övrigt flera dåliga besked och nej igår, vilket inte framgick av min tweet.) Och det spelar ingen roll vad dessa dåliga besked handlar om – de förstör ens helg och ger en så mycket oro som mal fram till dess att det är måndag och man kan ta itu med saker och ting. Därför önskar jag ingen dåliga besked en fredag.

Jag vill tacka för det stöd jag har fått på annat sätt än via bloggen och twitter. Vad jag förstår är människor rädda för repressalier och förföljelser och alla vågar inte skriva så att vem som helst kan läsa. Jag själv har varit förföljd i snart fem år. Det är min känsla och den kan ingen ta ifrån mig. Sen vet jag att det skrattas åt den, att jag förtalas, att det pratas om mig bakom ryggen och i sociala medier…

Min blogg är en öppen blogg där alla kan läsa. Men att få kommentera är en rättighet som jag som bloggägare tilldelar respektive läsare. En grundförutsättning för att kommentarer publiceras här är att avsändaren inte använder falska kontaktuppgifter. En annan förutsättning är att innehållet i kommentarerna ska vara nånting mer än påhopp på min person. Jag är nämligen trött på ständiga attacker på min person. Alla kan inte älska mig. Men jag kan inte älska alla heller.

Det är gott att på annat sätt än via sociala medier – IRL, telefon, sms, mejl med mera – få höra, till exempel…

[…] Det är din känsla. […] H*n får raljera över allt men ingen annan får ha en avvikande åsikt. […]

Och…

[…] Det är inget du ska ta åt dig av, du är ingen idiot alls! […]

Och…

[…] Jag såg det och förstod direkt vem h*n åsyftade. […]

Och…

[…] Jag blir egentligen inte förvånad för h*n har visat vilken person h*n är för länge sedan. […] 

Och…

[…] H*n läser det så att det ska passa h*ns syften. […]

Och…

[…] H*n är en liten skit som lever på att få terrorisera andra människor, jag tror att h*n är otroligt osäker och måste dölja vem h*n är, en patetisk liten person. […]

Och…

[…] Att inte låta andra personer få ”äga” sina känslor och uttrycka dom i sin blogg eller twittra… ja du något står inte rätt till hos h*n. […]

Nu får man ta konsekvenserna av detta. För övrigt är min känsla fortfarande min. Den kan varken A, B, eller C ta ifrån mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ganska trist inlägg.


 

Grå himmel

Grått…

Fy vilken trist dag! Vädret är grått och det är varken varmt eller kallt. Bara tråkigt. På jobbet har det varit större och smärre katastrofer och mitt tålamod är väldigt kort, känner. Framför allt gäller det teknisk utrustning och system som borde ha fungerat för länge sen men som inte gör det. När jag själv hittade en tillfällig lösning runt det hela blev jag nöjd. Tills idag, när jag fick veta att jag ska göra på ett mycket krångligare sätt. Märkligt nog fungerade inte det… Så jag gick tillbaka och gör som jag har gjort den senaste tiden.

Det känns som om dagarna bara går och inget händer. Jag jobbar och väntar på… vadå? Jag har inte ens fått det utlovade mejlet med kontaktuppgifter som min handläggare på Arbetsförmedlingen skulle skicka. Ett klick, liksom. Hur svårt kan det vara? Det är liksom sånt jag kan göra under tiden jag telefonerar med folk. På mitt jobb. På Arbetsförmedlingen i Uppsala arbetar man uppenbarligen annorlunda.

Jag försöker hitta saker att se fram emot. Det är inte så jäkla lätt, med tanke på det jag vet ska hända. Och så är jag lite orolig för bilbesiktningen den 23 maj. Vad gör jag om bilen inte går igenom? Jag ska ju liksom pendla i juni också… Jag har lagt in om två semesterdagar nu i maj. Två fredagar. En dag går till bilbesiktningen. Dum tid, mitt på dan. Den andra hade jag ett tag tänkt använda för att åka ner till mamma. Men jag tror inte att ryggen klarar en sån lång körning. Dessutom är jag inte säker på att jag är välkommen med tanke på att mamma får hantverkare i lägenheten endera dan. De ska jobba av och till i typ två månader. Möbler och saker ska plastas in. Det funkar inte att ha en gäst då, även om det är ens dotter.

Biljetter till Cabaret

Biljetter till Cabaret – på lördag!!!

Men… på lördag ska Fästmön och jag göra det som jag nog lär klassa som vårens höjdpunkt: vi ska gå på Uppsala Stadsteater och se Cabaret med underbara Sarah Dawn Finer!!! Vad jag förstår är Cabaret i sluttampen, så det var i rödaste rappet Anna-Sötnosen fick tag i biljetter som jag fick i födelsedags-present. Vilken toppenpresent! 

Nästa sak därefter att se fram emot är ett besök hos frissan. Om två veckor, ungefär. Jag står knappt ut, jag har en kalufs uppe på huvet. Men det är nåt att längta till, för en klippning gör vardagen mindre trist. Vill jag tro.

Under maj månad ska jag också försöka hinna och orka med att träffa vännen Eva igen. Vi har en fika i åtanke än så länge och jag hoppas att jag har ork nån kväll efter jobbet. Snart. Jag vet inte varför jag är så himla trött jämt. Kanske dags att kolla mina värden igen, det var ett tag sen. Men då hittar väl doktor Jan nån ny liten tumör eller så. Och vem orkar med det..? Det räcker med en bråkande rygg.

Vad gör DU för att vardagen ska bli mindre trist???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om livet.


På luciadagens morgon
för ett år sen rullades jag in för operation. Jag minns att jag var så ledsen för jag skulle missa SvT:s Luciamorgon, som bevakade Lucia i Uppsala Domkyrka.

Domen

Jag missade Lucia från Domkyrkan förra året, för att jag låg i en annan byggnad vid tiden för framträdandet och under kirurgens kniv.


Några timmar senare
hade kirurgen, som såg ut att vara högst en tredjedel av min egen ålder, plockat ut flera tumörer. Jag vet inte hur många tumörer, det sa hon aldrig när vi hade ett samtal dan därpå. Det enda jag vet är att den största var 13 centimeter i diameter och att samtliga tumörer var godartade. Resten av dagen var jag ganska dålig och fick flytta till en mindre sal i Sjukstugan. Men jag minns också en av tjejerna jag delade första salen med. Hon, vars svärfar bland annat tillhörde gänget runt Monica Z och var otroligt begåvad på många sätt. Den tjejen hade lämnat en flaska bubbelvatten (alkoholfritt) från en brunnsort samt en liten lapp. Lappen har jag kvar än. Det är gott när det fortfarande finns goda människor i den här världen!

Att tumörerna skulle vara godartade var inget som var helt säkert. Sedan det konstaterats i slutet på sommaren att de fanns där, inuti mig, gick jag i ovisshet större delen av hösten. Jag minns knappt hösten 2012. Men jag minns att jag var tacksam för att jag hade ett jobb att gå till, för rutinerna det innebar och för att jobbet gjorde att jag åtminstone dagtid kunde tänka på annat än frågan som malde:

Lilla c eller Stora C?

Men jag hade tur. Tumörerna var godartade och kunde opereras bort. Idag, ett år senare, är jag i princip besvärsfri. Däremot är muskulaturen kring operationsområdet inte riktigt så upptränad som den borde vara. Det finns dock noterat på min att-göra-lista. För nu känner jag ju inte längre rädslan att nåt långt sår ska spricka.

Ett år har gått. Jag var tillbaka på jobbet exakt på dagen fyra veckor efter operationen. Där blev jag sen kvar till den sista juli. Åter en tuff höst följde, med jobbsökeri och miljoner nej på sökta jobb. Och nu sitter jag på annan ort och jobbar. För jag lever. Det är jag enormt tacksam för. Och för att Fästmön och hennes snälla mamma ställde upp så mycket som de gjorde för mig för ett år sen.

Luciamorgon på SvT och även den på jobbet missar jag emellertid även i år. Men det är inte jag som är sjuk den här gången, utan min bil som ska få lite verkstadsfix. Förhoppningsvis inte nånting kostsamt…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om några av topparna och dalarna under den gångna Tofflianska veckan.


Åter igen har en vecka passerat.
I morgon är det fredag. Tjolahopp! Men först kommer här ett sammandrag av den gångna veckans höjdpunkter (snask) och lågvattenmärken (slask), i den Tofflianska världen.

Snask


Slask


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.


Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen
och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Pappershög med sökta jobb

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.


I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

tårar

Jag blev ledsen.


Men så klart
att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett projekt för livet. Och mot cancer.


De flesta av os
s känner nån som har drabbats av cancer. Det kan handla om nån som har blivit sjuk eller nån närstående till nån som har blivit sjuk. Man kanske själv är drabbad, på ett eller annat sätt, antingen som sjuk eller som närstående. Ja, för även närstående drabbas ju av cancer.

Projektet ForLife startades av ett gäng personer som har drabbats av cancer som just närstående. De vill göra nånting aktivt för cancerforskningen. Genom att sälja enkla och användbara produkter drar projektet in pengar till Cancerfonden. Försäljningen sker främst via nätet, men även vid olika evenemang. Och alla intäkter går direkt till Cancerfonden. Här kan du följa ForLifes insamling! Och skänka en femtiolapp.

Än så länge finns det bara iPhoneskal att köpa i nätbutiken, men förhoppningsvis kommer det även andra vettiga varor snart. ForLife har också en blogg som är under uppbyggnad.

For lifeskal

Ett sånt här ForLifeskal finns för iPhone 4, 4S och 5 och kostar bara 100 pix!


Och vet du… En annan bra grej med just där här projektet är att det drivs av ett företag som sysselsätter personer i den så kallade Fas 3. Jag menar ÄNTLIGEN ett vettigt projekt för personer som har varit långtidsarbetslösa eller långtidssjukrivna!!!

Det här kan bli nånting riktigt, riktigt bra! Var med och stöd projektet ForLife nu – antingen genom att köpa ett iPhoneskal eller skänka en halvsläng (50 kronor)! Det har till och med jag, som själv är arbetslös och befriad från mina tumörer, råd med!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »