Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tumör’

Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.


 

StockholmsPosten

Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…

Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.

Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.

Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.

StockholmsPosten baksida

Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen. 

Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.

När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.

En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext

På denna maskerad blef Gustaf III skjuten

Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…

Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:

[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]

Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..


*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett idiotiskt inlägg igen.


 

Ja hej, det är Idioten! Eller megamuppen eller fuckidioten. Uppenbarligen får man kalla mig vad som helst i sociala medier när man inte har nån ansvarig utgivare.  Jag tar det med ro. Jag är van. Men det var lite intressant att se det misstag som begicks i natt, även om det ledde mig fram till det jag redan anade.

För övrigt vidhåller jag att vissa cancerformer går att bota – annars skulle ju en del bloggare inte kunna fortsätta vara så aggressiva – eller ens skriva. Och jag håller fast vid att tumörer är tumörer även om de är godartade – vilket man kanske inte vet förrän de är helt analyserade. Det jag avsåg med min uppmärksammade och omskrivna tweet var att beskriva hur jobbigt och tungt det är att få dåliga besked på fredag eftermiddag. Jag skrev inte att det är tyngre att få nej på sökta jobb än att få cancerbesked. (Jag fick för övrigt flera dåliga besked och nej igår, vilket inte framgick av min tweet.) Och det spelar ingen roll vad dessa dåliga besked handlar om – de förstör ens helg och ger en så mycket oro som mal fram till dess att det är måndag och man kan ta itu med saker och ting. Därför önskar jag ingen dåliga besked en fredag.

Jag vill tacka för det stöd jag har fått på annat sätt än via bloggen och twitter. Vad jag förstår är människor rädda för repressalier och förföljelser och alla vågar inte skriva så att vem som helst kan läsa. Jag själv har varit förföljd i snart fem år. Det är min känsla och den kan ingen ta ifrån mig. Sen vet jag att det skrattas åt den, att jag förtalas, att det pratas om mig bakom ryggen och i sociala medier…

Min blogg är en öppen blogg där alla kan läsa. Men att få kommentera är en rättighet som jag som bloggägare tilldelar respektive läsare. En grundförutsättning för att kommentarer publiceras här är att avsändaren inte använder falska kontaktuppgifter. En annan förutsättning är att innehållet i kommentarerna ska vara nånting mer än påhopp på min person. Jag är nämligen trött på ständiga attacker på min person. Alla kan inte älska mig. Men jag kan inte älska alla heller.

Det är gott att på annat sätt än via sociala medier – IRL, telefon, sms, mejl med mera – få höra, till exempel…

[…] Det är din känsla. […] H*n får raljera över allt men ingen annan får ha en avvikande åsikt. […]

Och…

[…] Det är inget du ska ta åt dig av, du är ingen idiot alls! […]

Och…

[…] Jag såg det och förstod direkt vem h*n åsyftade. […]

Och…

[…] Jag blir egentligen inte förvånad för h*n har visat vilken person h*n är för länge sedan. […] 

Och…

[…] H*n läser det så att det ska passa h*ns syften. […]

Och…

[…] H*n är en liten skit som lever på att få terrorisera andra människor, jag tror att h*n är otroligt osäker och måste dölja vem h*n är, en patetisk liten person. […]

Och…

[…] Att inte låta andra personer få ”äga” sina känslor och uttrycka dom i sin blogg eller twittra… ja du något står inte rätt till hos h*n. […]

Nu får man ta konsekvenserna av detta. För övrigt är min känsla fortfarande min. Den kan varken A, B, eller C ta ifrån mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ganska trist inlägg.


 

Grå himmel

Grått…

Fy vilken trist dag! Vädret är grått och det är varken varmt eller kallt. Bara tråkigt. På jobbet har det varit större och smärre katastrofer och mitt tålamod är väldigt kort, känner. Framför allt gäller det teknisk utrustning och system som borde ha fungerat för länge sen men som inte gör det. När jag själv hittade en tillfällig lösning runt det hela blev jag nöjd. Tills idag, när jag fick veta att jag ska göra på ett mycket krångligare sätt. Märkligt nog fungerade inte det… Så jag gick tillbaka och gör som jag har gjort den senaste tiden.

Det känns som om dagarna bara går och inget händer. Jag jobbar och väntar på… vadå? Jag har inte ens fått det utlovade mejlet med kontaktuppgifter som min handläggare på Arbetsförmedlingen skulle skicka. Ett klick, liksom. Hur svårt kan det vara? Det är liksom sånt jag kan göra under tiden jag telefonerar med folk. På mitt jobb. På Arbetsförmedlingen i Uppsala arbetar man uppenbarligen annorlunda.

Jag försöker hitta saker att se fram emot. Det är inte så jäkla lätt, med tanke på det jag vet ska hända. Och så är jag lite orolig för bilbesiktningen den 23 maj. Vad gör jag om bilen inte går igenom? Jag ska ju liksom pendla i juni också… Jag har lagt in om två semesterdagar nu i maj. Två fredagar. En dag går till bilbesiktningen. Dum tid, mitt på dan. Den andra hade jag ett tag tänkt använda för att åka ner till mamma. Men jag tror inte att ryggen klarar en sån lång körning. Dessutom är jag inte säker på att jag är välkommen med tanke på att mamma får hantverkare i lägenheten endera dan. De ska jobba av och till i typ två månader. Möbler och saker ska plastas in. Det funkar inte att ha en gäst då, även om det är ens dotter.

Biljetter till Cabaret

Biljetter till Cabaret – på lördag!!!

Men… på lördag ska Fästmön och jag göra det som jag nog lär klassa som vårens höjdpunkt: vi ska gå på Uppsala Stadsteater och se Cabaret med underbara Sarah Dawn Finer!!! Vad jag förstår är Cabaret i sluttampen, så det var i rödaste rappet Anna-Sötnosen fick tag i biljetter som jag fick i födelsedags-present. Vilken toppenpresent! 

Nästa sak därefter att se fram emot är ett besök hos frissan. Om två veckor, ungefär. Jag står knappt ut, jag har en kalufs uppe på huvet. Men det är nåt att längta till, för en klippning gör vardagen mindre trist. Vill jag tro.

Under maj månad ska jag också försöka hinna och orka med att träffa vännen Eva igen. Vi har en fika i åtanke än så länge och jag hoppas att jag har ork nån kväll efter jobbet. Snart. Jag vet inte varför jag är så himla trött jämt. Kanske dags att kolla mina värden igen, det var ett tag sen. Men då hittar väl doktor Jan nån ny liten tumör eller så. Och vem orkar med det..? Det räcker med en bråkande rygg.

Vad gör DU för att vardagen ska bli mindre trist???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om livet.


På luciadagens morgon
för ett år sen rullades jag in för operation. Jag minns att jag var så ledsen för jag skulle missa SvT:s Luciamorgon, som bevakade Lucia i Uppsala Domkyrka.

Domen

Jag missade Lucia från Domkyrkan förra året, för att jag låg i en annan byggnad vid tiden för framträdandet och under kirurgens kniv.


Några timmar senare
hade kirurgen, som såg ut att vara högst en tredjedel av min egen ålder, plockat ut flera tumörer. Jag vet inte hur många tumörer, det sa hon aldrig när vi hade ett samtal dan därpå. Det enda jag vet är att den största var 13 centimeter i diameter och att samtliga tumörer var godartade. Resten av dagen var jag ganska dålig och fick flytta till en mindre sal i Sjukstugan. Men jag minns också en av tjejerna jag delade första salen med. Hon, vars svärfar bland annat tillhörde gänget runt Monica Z och var otroligt begåvad på många sätt. Den tjejen hade lämnat en flaska bubbelvatten (alkoholfritt) från en brunnsort samt en liten lapp. Lappen har jag kvar än. Det är gott när det fortfarande finns goda människor i den här världen!

Att tumörerna skulle vara godartade var inget som var helt säkert. Sedan det konstaterats i slutet på sommaren att de fanns där, inuti mig, gick jag i ovisshet större delen av hösten. Jag minns knappt hösten 2012. Men jag minns att jag var tacksam för att jag hade ett jobb att gå till, för rutinerna det innebar och för att jobbet gjorde att jag åtminstone dagtid kunde tänka på annat än frågan som malde:

Lilla c eller Stora C?

Men jag hade tur. Tumörerna var godartade och kunde opereras bort. Idag, ett år senare, är jag i princip besvärsfri. Däremot är muskulaturen kring operationsområdet inte riktigt så upptränad som den borde vara. Det finns dock noterat på min att-göra-lista. För nu känner jag ju inte längre rädslan att nåt långt sår ska spricka.

Ett år har gått. Jag var tillbaka på jobbet exakt på dagen fyra veckor efter operationen. Där blev jag sen kvar till den sista juli. Åter en tuff höst följde, med jobbsökeri och miljoner nej på sökta jobb. Och nu sitter jag på annan ort och jobbar. För jag lever. Det är jag enormt tacksam för. Och för att Fästmön och hennes snälla mamma ställde upp så mycket som de gjorde för mig för ett år sen.

Luciamorgon på SvT och även den på jobbet missar jag emellertid även i år. Men det är inte jag som är sjuk den här gången, utan min bil som ska få lite verkstadsfix. Förhoppningsvis inte nånting kostsamt…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om några av topparna och dalarna under den gångna Tofflianska veckan.


Åter igen har en vecka passerat.
I morgon är det fredag. Tjolahopp! Men först kommer här ett sammandrag av den gångna veckans höjdpunkter (snask) och lågvattenmärken (slask), i den Tofflianska världen.

Snask


Slask


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.


Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen
och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Pappershög med sökta jobb

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.


I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

tårar

Jag blev ledsen.


Men så klart
att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett projekt för livet. Och mot cancer.


De flesta av os
s känner nån som har drabbats av cancer. Det kan handla om nån som har blivit sjuk eller nån närstående till nån som har blivit sjuk. Man kanske själv är drabbad, på ett eller annat sätt, antingen som sjuk eller som närstående. Ja, för även närstående drabbas ju av cancer.

Projektet ForLife startades av ett gäng personer som har drabbats av cancer som just närstående. De vill göra nånting aktivt för cancerforskningen. Genom att sälja enkla och användbara produkter drar projektet in pengar till Cancerfonden. Försäljningen sker främst via nätet, men även vid olika evenemang. Och alla intäkter går direkt till Cancerfonden. Här kan du följa ForLifes insamling! Och skänka en femtiolapp.

Än så länge finns det bara iPhoneskal att köpa i nätbutiken, men förhoppningsvis kommer det även andra vettiga varor snart. ForLife har också en blogg som är under uppbyggnad.

For lifeskal

Ett sånt här ForLifeskal finns för iPhone 4, 4S och 5 och kostar bara 100 pix!


Och vet du… En annan bra grej med just där här projektet är att det drivs av ett företag som sysselsätter personer i den så kallade Fas 3. Jag menar ÄNTLIGEN ett vettigt projekt för personer som har varit långtidsarbetslösa eller långtidssjukrivna!!!

Det här kan bli nånting riktigt, riktigt bra! Var med och stöd projektet ForLife nu – antingen genom att köpa ett iPhoneskal eller skänka en halvsläng (50 kronor)! Det har till och med jag, som själv är arbetslös och befriad från mina tumörer, råd med!


Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.


Idag var jag anmodad
att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Båt på Fyrisån

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.


Jag var naturligtvis inte ensam
på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.


Jag frågade varför
de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.


Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Ja det går inte att skriva ut orden i rubriken, för då skulle  jag nog få lägga ner den här bloggen på grund av

foul language.

Men asså… I morse kom jag äntligen iväg till jobbet i tid, trots att jag pratade en stund med en granne innan jag hoppade in i bilen. (Ja, det finns ganska många grannar som pratar med mig nu för tiden – konstigt, jag som är så elak) Vad händer sen då? Jo, jag fastnar i bilkö efter bilkö efter bilkö. Först på grund av en långtradare med mjölk har råkat förirra sig in på smågatorna nära mitt hem, därefter på grund av alla lantbruksfordon som bara MÅSTE vara ute och köra i högst 30 km i timmen på 70-vägar –  i rusningstrafik!!! Mitt blodtryck steg till oanade höjder.

Samtidigt fick jag då lite tid att pyssla med annat i bilen. Det blev ju många och långa väntetider vid rödljusen, vill säga. Så jag startade om min krånglande Ajfån IGEN och nu fungerar den äntligen som den ska! Nog är det bra att Felia Telia försöker uppgradera till 4G, men det ställer till det en hel del eftersom nätet ännu är så dåligt utbyggt här ute i Bushen (=Uppsala, Sveriges fjärde största kommun). Jag har inte kunnat surfa, läsa jobbmejl, spela Wordfeud, Twittra, svara på sms etc på två dar nu – om jag inte har befunnit mig inomhus på jobbet, hemma hos mig själv eller hos Fästmön. Men själva grejen med en mobil är väl att man ska kunna vara just… mobil..? Eller har jag fattat fel?

5 mer avlångt bajs
Bajskorv. Så kan man sammanfatta min vecka.


För övrigt är jag så trött på krånglande saker,
att jag höll på att slänga ut iPhonen genom fönstret. Men det får man förstås inte gör med statens egendom… Samtidigt tycker jag att det får räcka nu! Eller vad sägs om dessa förtretligheter som drabbat mig de senaste sju dagarna, förutom den krånglande mobilen, dårå?

  • Kökssoffans botten ramlade ur i lördags runt lunchtid. (Fixades under stånk, stön och ett hundratal svordomar, med blessyrer på fingrar och armar som följd. Men det var HÄRLIGT att få banka med hammaren ordentligt och få låta lite en stund. )
  • Jag tuggade på en kola så att en porslinskrona lossnade på lördagskvällen. (Fick tid hos tandläkaren på tisdagen och nu är tanden fixad – vilket gjorde en del hål i plånboken. Men tanden är hel igen.)
  • Stor-Datorn ville inte starta som den skulle i söndags. (Jag har fått en laptop som back up, men Stor-Datorn lever faktiskt fortfarande! Fast om jag stänger av den lär den inte starta igen…)
  • En persiennvridpinne pajade härom morgonen i min allra nyaste persienn som blev insatt när jag var nyopererad – det kanske är nån som minns att jag fick ett gäng tumörer utplockade ur mig i december??? (Jag fick på pinnhelveteten igen, men den går knappt att vrida. Lamellerna vill för övrigt inte sluta tätt så typ ”alla” kan se rätt in i mitt hem trots att persiennerna är nerfällda. Och det är ju tur eftersom det är så många som vill ha koll på vad jag håller på med.)
  • Igår morse hade jag inget varmvatten hemma. I morse var vattnet så hett att jag skållade mig flera gånger. (Slipper tack och lov inläggning, bevare oss väl från att få flängörtbehandling!
  • Skambudet har blivit ett ännu större skambud och nu är jag arg på riktigt. (Det värsta var att jag fick läsa om det i ett protokoll på intranätet, jag fick inte veta det på sedvanligt sätt – genom att man pratar med mig och förklarar att det handlar om att man måste spara pengar – för det är det det handlar om, har jag läst mig till.)

Men annars då? Nånting bra har väl ändå hänt de senaste dagarna också? Ja, ventilationsdonet i köket sitter äntligen fast som det ska. Och så har jag beställt tid för däckbyte på tisdag morgon och undersökning hos tandhyggan på onsdag vid lunchtid. Du får gärna hålla en tumme för att det inte händer nåt skit med bilen eller att tandhyggan hittar en massa saker i käften som måste åtgärdas. Jag vet att jag har en trasig tand som måste fixas, men det räcker. Vidare har jag sökt ett och annat väldigt lockande jobb. Det känns spännande! Och ja just det… Hälen är betydligt bättre!

Och idag ska jag luncha med en annan före detta kollega. Det kom ett sms i morse (när jag hade startat om Ajfånen kom det fram…) att vi antingen fick flytta fram lunchen lite på grund av jobb eller byta dag. Jag är flexibel. Jag gick med på att flytta fram lunchen en halvtimma. Jag tänker nämligen inte gå på nån p-hearing i eftermiddag. (Finns det verkligen inte nåt svenskt ord för det???)

Man kan kort sagt sammanfatta min vecka hittills som:

Bajskorv!

Så nu kan väl för 17 helgen bara bli bättre??? Hur har din vecka varit?


Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen har jag sett den första delen av Anja Kontors underbara TV-serie När livet vänder! Och jag kunde inte hålla tårarna borta den här gången. För det ÄR faktiskt så att det borde vara förbjudet för barn att dö före sina föräldrar.

Per
Pers son Jonas fick cancer, men hann fylla sex innan han dog. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Per var ganska nyskild
och hade två små barn, när ett av barnen, då fyraårige Jonas, fick cancer i njurarna. Under tiden Jonas var sjuk träffade Per sitt livs kärlek. Hur det gick med alla känslorna berättar han stillsamt, men ändå med kraft. Hoppet tändes att Jonas skulle bli frisk – bara för att släckas igen genom ett återfall med en tumör i magen.

Sex år hann Jonas bli. Han fick en cykel av sin pappa i födelsedagspresent. Men han fick inte vara med när pappa och Ulla gifte sig senare det året. För då var Jonas död.

Per berättar om hur tron kom in i hans liv samtidigt med kärleken, sjukdomen och döden. Och kanske var det tack vare den han tog sig igenom sorgen. Eller också beror det på att han var en sån närvarande pappa – till och med efter sonens död. Men jag tänker inte berätta hur utan jag rekommenderar dig att ägna en halvtimma åt att höra Per berätta sin historia på SvT Play.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »