En liten jävla sladd och annat smått och gott

Ett inlägg om små saker.

---

 

Den här lilla rackarn kostade 160 spänn.

På dagordningen idag stod att fixa ett par små saker. En del av de små sakerna var av yttersta vikt för ett fungerande liv i dagens samhälle. Jag talar om att köpa en ny laddsladd till min mobil. Mitt i sommaren 2013 köpte jag en iPhone 5 eftersom min visstidsanställning upphörde och den där till hörande tjänstemobilen skulle återlämnas till arbetsgivaren. Förra våren pajade laddsladden till mobilen, så då alltså inte ens var ett år gammal. Som tur var kunde jag använda sladden till tändaruttaget i bilen till dess att denna sladd nummer två pajade häromdan. (Jag har använt den tejpad, vilket inte är så smart när det gäller elkablar…) För den som nån gång har ägt en iPhone vet att den måste laddas. Ofta. Som jag ser det är den enda nackdelen med iPhone den otroligt korta batteritiden. Jag fattar verkligen inte varför Applemänniskorna inte gör nåt åt detta problem – teknologin i övrigt utvecklar de ju. Hellre bättre batterier som håller laddningen längre än nån jädra äppleklocka med skitliten display, kan jag tycka.

Men en laddare behövde jag ju så jag kan vara tillgänglig och nås av såväl byråkrater som roliga och normala människor. Alltså tuffade jag iväg till Stormarknaden. Inne hos Kjell & Company hittade just den lilla sladd jag behövde. Ja, för jag behövde precis bara sladden, inte själva kontaktdelen. Billigast möjliga alltså. Ändå gick den rackarn på 160 kronor. Det är 24 procent av min dagersättning från a-kassan – före skatt… Men det har jag ju råd med, enligt den oförskämda människan jag sist talade med på Akassan Vision, en a-kassa som till skillnad från så många andra myndigheter ignorerar klarspråkskravet. (Den oförskämda människan sa för övrigt en massa dumheter som jag inte orkar referera här. Jag kan bara förvånas över att en sån person har ett jobb. Det är ingen jävla vision där inte, utan dimsyn, skulle jag vilja påstå.)

Ripasso Casa Vinironia 2013 fick jag av Annas snälla mamma.

Nej, jag får nog försöka skrapa fram en vinst på Trisslotten som jag fick av Annas snälla mamma igår. Och sen, när jag troligen inte vinner nåt, får jag dränka mina sorger i det goda Ripassovinet hon också gav mig. Det är tur att jag har en sån snäll familj.

För övrigt har jag ställt undan sakerna från mitt presentbord nu. Body butterburken kom till användning redan på förmiddagen idag efter duschen. Böckerna har lagts i en särskild födelsdagsbokhög. Hundralappen till en god kaka eller bakelse från mamma är undanstoppad – vi hade nämligen MATERIAL kvar för egentillverkning av hallonbakelser idag. Sängen är renbäddad, tvätten hängd och Fästmön hostar i soffan. Nu är det bara att vänta till kvällen när ToffelKocken ska laga tomat- och champinjonsoppa till middag.

Klockan 21 ska vi glo på en ny TV-serie på TV4 som jag tycker låter spännande, Svenska fall för FBI. Detta är en alldeles nyproducerad dokumentärserie där två experter tar sig an ouppklarade svenska mordfall. Tanken är att experterna ska hitta nya infallsvinklar som förhoppningsvis leder till att fallen blir uppklarade. Många anhöriga behöver få klarhet i saker och ting även om de döda offren inte kommer tillbaka.

By the way… Nån annan post än reklam kom inte idag till min postbox och mina båda e-postkonton krånglar. Det verkar som om så väl den lilla posten som den stora inte mäktar med livet i april 2015. Själv känner jag mig oförskämt pigg för min ålder just idag – 53 bast. Helt frisk är jag emellertid inte. Men det visste du väl redan..?

Hur pigg känner du dig??? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Vägen hem var mycket lång…”

Ett hemvändande inlägg.

---

 

Nja, jag vet inte om rubriken stämmer, men 30 mil är väl överkomligt att köra. Fast… jag lär ju inte vara ensam ute på vägarna idag, så vi får hoppas att vi alla kan köra vettigt och bra och framför allt nyktert. Jag tog tre snapsar till maten igår samt en påsköl. Därför väntar jag en god stund med att köra. På väg ut ur stan tänkte jag hoppa in hos vännen M och säga hej, men det blir bara ett kort besök.

Motalabron åker jag tyvärr inte idag på hemfärden. Men igår nyttjade jag bron två gånger och det var sååå häftigt!

De här dagarna har gått fort. I morgon är jag hemma i vardagen igen och det har jag blandade känslor inför. Jag har sett att det finns ett visst behov av att jag stannar kvar och hjälper till med det ena och det andra, men det är inte lätt att försöka hjälpa nån som inte vill och som nio gånger av tio inte är snäll. Nu är detta inte nåt nytt fenomen, däremot kan jag säga att det har förstärkts. Det blir nog säkert så för den som är ensam en stor del av tiden. Jag behöver bara gå till mig själv. Ursäkter får jag aldrig i form av ord. Däremot fick jag ett mycket generöst bidrag till min skrala kassa igår kväll. Det gör att jag känner mig riktigt rik – jag fick ju en påskpeng av vännen G tidigare också. Tack vare detta tänker jag köpa mig ett par nya gympaskor. Det är lite pinsamt att komma i trasiga skor när man ibland ska göra vissa saker som kräver stil. Sen är gympaskor kanske inte vad gemene man kallar stil. För mig är det vad som funkar ihop med hälsporren. Vidare ska jag använda pengarna till mat och kanske en bakelse till mig och Fästmön på min födelsedag.

Sjön och promenaderna ska jag sakna.

I morse vaknade jag till en kall, men solig sista dag här i Metropolen Byhålan. Jag vet att jag saknar sjön och promenaderna så snart jag har lämnat stan – Fyrisån hemma i Uppsala är inte nåt vatten att skryta om. Jag har administrerat hit och dit nu på morgonen. Gjort det jag ska, helt enkelt. För att inte tappa sugen har jag en del små ljuspunkter att se fram emot nästa vecka. Bland annat ska jag åka till vännen A i morgon kväll och provsitta skrivbordsstolar. Kanske följer nån av stolarna med hem till mig. Min skrivbordsstol hemma är ju numera inte trasig bara i sitsen utan färdig att kollapsa rent allmänt. Jag tror inte att mina grannar skulle estimera om fettberget jag dråsade i golvet. Vidare ska vännen FEM få ett långt telefonsamtal endera kvällen, för det var lite tråkigt att vi inte kunde ses. Och vännen I och jag blev avbrutna mitt i en mening igår. Den meningen vill jag gärna att I avslutar.

I kväll hoppas jag att jag somnar i min egen säng. Jag har emellertid inte haft nåt emot att sova på golvet – ryggen har varit tacksam. Min säng hemma är väldigt mjuk och sängbottnarna har nog gjort sitt. Men det får vänta till bättre tider. Och blir inte tiderna bättre får jag väl göra som hos mamma – sova på golvet. Under förutsättning att jag har nåt golv att sova på. Det vill jag hoppas och tro.

Min säng hos mamma är en madrass på golvet. Det gillar ryggen.

Var sover DU bäst??? Skriv gärna några rader och berätta så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagen närmar sig…

Ett litet separationsångestinlägg.

---

 

Mitt bokmärke som jag fick i julklapp av Fästmän 2009.

I natt hade jag jättesvårt att somna. Och nej, jag låg inte och grubblade, det är liksom ingen idé. I stället var jag helt förtrollad av min bok på gång. Men när det återstod cirka 30 sidor blev ögonlocken för tunga och jag tvingades stoppa i bokmärket, lägga boken ifrån mig och släcka lampan. Idag ska den läsas ut – ska bara… först.

Precis som varje torsdag i veckan får jag en morgontidning. Det är gratis-tidningen UppsalaTidningen som förgyller min dag. Trots att jag läser många tidningar på nätet, även lokala, är det nåt visst med en papperstidning. Men nu har jag ändå klarat mig utan en prenumeration på en sådan sen mars 2013. Det går bra, även om morgnarna blev annorlunda. Jag sitter framför datorn med kaffemuggen och läser på nätet i stället, som sagt, inte vid köksbordet. Helt lätt var det inte att bryta vanan med papperstidning, en vana som jag hade haft i över 30 år – plus de år jag bodde hemma som barn, förstås. Mina föräldrar jobbade ju på Corren och ett tag var tidningsägaren så gentil att varje medarbetare fick en prenumeration. Vi hade därför två ex av Corren ett tag.

Den vana som jag emellertid är mest stolt över att kunna bryta var rökningen. Efter nästan 30 år som blossare fimpade jag. Den 7 september nu i höst hade jag varit rökfri i tio år. Ett decennium…

Snart dags att sätta stopp för bloggerierna.

Och nu är dagen snart här att sätta punkt för ytterligare en vana. Den är visserligen inte ens fem år gammal, den vanan, men ändå. Jag talar förstås om att skriva den här bloggen. Av och till har jag funderat genom åren. För det är tufft att sticka ut hakan ibland och kräva en plats trots att man är en arbetslös idiot som tycker synd om sig själv och en megamupp, för att inte tala om bitter feministfitta och allt vad jag har blivit kallad. De flesta såna kommentarer har jag inte publicerat utan jag har låtit administrationsskorpionen ta hand om dem, för jag orkar inte ens läsa dem. Jag får veckovisa sammanfattningar i stora drag och det räcker.

Att vara förföljd för sina åsikter av människor som hävdar sin rätt till yttrandefrihet är en märklig upplevelse. En person har till exempel förföljt och hånat mig sen början av 2010. Det måste bli ett stopp på det nu. Och det blir det. Det fattas färre än 8 000 besök på den här bloggen så uppnår jag miljonen. Då tar den slut. Slut tar det däremot inte för somliga som har efterräkningar att vänta.

Tro nu inte att jag stänger butiken med lätt hjärta. Det gör jag inte. Bloggen har varit mitt andningshål, sista tiden har den liksom varit mitt jobb. Den har tagit emot mina ord och mina tankar, mina skratt och mina tårar. Men jag orkar inte ge mer – trots att majoriteten som läser är fina, goda och vänliga läsare. Mina ord får ta vägen nån annanstans sen.

Mina ord får ta vägen nån annanstans.

Idag ska det komma snö här i Uppsala. Det ser jag inte fram emot. Clark Kent* ska till bildoktorn och bland annat få på vintertofflorna först om en vecka. Det går mot vinter, alltså, precis som det gör varje år. En fin tradition här i novembermörkret, på gränsen mellan höst och vinter, är det ljus som faller på stan från och med i morgon. Totalt 15 platser/byggnader i centrum får ljus på sig. Det är otroligt vackert!

Förutom snö idag firar en del Gustav Adolfdagen. Det finns till och med särskilda bakelser för detta. Jag och Anna ska fira oss själva i morgon i stället och får nöja oss med att titta på lite bilder av godsaker idag. Det kan du också göra här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En födelsedag i Östergyllen

Ett fyller-inlägg.

---

 

Idag fyller min lilla mamma 19 79 år. I vissa avseenden är hon mycket yngre än jag, för jag känner mig som 100 ibland. För tillfället gör axlarna ont (mammas nya rollator i och ur bilen), ryggen (neråt som vanligt) och ena foten (hälsporre). Men jag känner mig rätt frisk ändå. Och jag är inte direkt min sjukdom (för jag har ingen diagnos).

Vi har varit ute sen lunchtid. Först ett ärende här i stan, sen for vi till Vadstena där det är lättare att både parkera och promenera. Och så fick jag köra bil över Bron TVÅ gånger! Det är så häftigt, för den går ju över vattnet. Hela 600 meter lång är den. Där skulle jag kunna åka fram och tillbaka många gånger. Än så länge är det gratis, men nästa år ska det visst kosta en femma att passera. Dumt, tycker jag.

Mamma ville helst gå i affärer. Det ville inte jag. En kompromiss blev det. Mamma köpte sig ett par skor, men det blev inte några röda sandaler i år! (Vet inte hur många såna par hon har…)

Vi blev rekommenderade ett urmysigt fik på en liten tvärgata. På La Bocata tog vi en rejäl födelsedagsfika med bulle och kaka. Ingen av oss ville ha bakelse. Vi satt på baksidan i en trädgård. Mamma kom i samspråk med två trevliga damer. Jag passade på att fota lite blommor, himlen och ett häftigt, gult träd. Mamma ville köpa med kakor hem, men jag var rädd att de skulle krossas under våra promenader. Därför blev det bara en påse skorpor som hamnade i rollatorkorgen.

Vi gick runt i Vadstena och tittade på slottet från utsidan. Jag kom ihåg en gång när pappa och jag var på en visning där. En av dem som gick på visningen var så himla lik miss Piggy i Mupparna och pappa och jag flamsade och höll på att skämma ut oss totalt. Idag nöjde mamma och jag oss med att betrakta slottet från utsidan. Vi rundade det och belöningen blev var sin glass.

Sen gick vi tillbaka till bilen uppför gågatan. Vadstena är väldigt fint och där finns massor att titta på av kulturellt värde – såsom slott, kloster, Mårten Skinnares hus, psykiatrimuseum och annat. Rekommenderas!

Vi tog en tur i Varamon när vi hade kommit hem. Vägen dit är helt nygjord och en del av den är faktiskt den gamla skogsstig som vi cyklade på under yngre stenåldern när vi skulle åka och bada. Det var en väldigt märklig känsla.

En skön dag med mycket sol och massor av frisk luft gav oss säkert D-vitamin för flera månader. Det riktigt hettar i ansiktet… Middagen intogs på kvällen i blåsten på mammas balle*. Det var gott, men maten blev snabbt kall. Ett gratulationssamtal under middagen hjälpte också till att göra maten svalare.

Jag hoppas och tror att mamma var nöjd med sin födelsedag, sina paket, kort och telefonsamtal. Men jag vet inte…

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*mammas balle = mammas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med anledning av dagen…

Ett ledigt inlägg.

---

 

En sån här dag tror jag i alla fall att kontorsråttor och byråkrater kan förstå varför jag älskar torsdagar. Idag har nämligen såna som vi ledigt från jobbet.

Tjolahopp!

vrålade hon som alltid säger att hon också älskar att jobba… Men det är förstås lite beroende på vad och var…

Grönt kuvert utan frimärke kom fram!

Det är inte bara en ledig dag för mig idag, för övrigt. Det är också min namnsdag. Och redan i förra veckan hittade jag ett grönt, frimärkslöst kuvert i postboxen. Ett kuvert som landat där ända från Metropolen Byhålan i Östergyllen och mammas hand!

Ja, jag heter alltså Jeannette. Det är faktiskt mitt förstanamn och det jag skulle kallas. Till dess att mors och fars öron krullades upp av förskräckelse vid det östgötska uttalet av namnet. Därefter benämndes jag Ulrika, som är mitt andranamn. Två förnamn (av tre) som pastor Farfar gav mig när han döpte mig för snart 52 år sen.

Min intention med den här dagen var att inleda den med sovmorgon. Där fick jag tji DIOWEKT! Jag vaknade till och med en halvtimme tidigare än vad jag gör när jag ska upp och jobba. Fröken Fästmön var Envisa-Lisa idag och ville promenera till jobbet, så efter att jag tittat ut ur sovrummet och in på på toa återvände jag till min sängkammare. Slumrade kanske nån halvtimme innan jag blev klarvaken. Gjorde då en FEM, det vill säga tände sänglampan och läste i ungefär en timme. Och vet du, det kändes faktiskt lika bra som en sovmorgon! Det är en sån lyx att få ligga i sängen och läsa och inte behöva rusa iväg till sitt ostimulerande arbete!

Ett kort till morgonkaffet.

Så småningom klev jag sen ur sängen. När perkolatorn hade morrat klart serverade jag mig den första senapsmuggen kaffe samt sprättade det gröna kuvertet. Inuti låg ett vackert kort.

Mamma är den enda som alltid kommer ihåg mina namnsdagar. Vi har alltid firat namnsdagar i vår familj. Det har blivit nån liten present, kanske en bakelse eller till och med en tårta. Fast inget stort. För det var ju ursprungligen ganska orättvist: pappa hade tre namnsdagar och mamma och jag bara var sin…

På senare år har jag emellertid noterat att mamma har fått svårare att minnas hur jag stavar mitt förstanamn. I dagens kort var en ny variant. Det där är lite lustigt, för när jag var barn var mina föräldrar otroligt noga med att jag skulle stava mina namn rätt. Och mitt förstanamn skulle ha fransk stavning, det vill säga med två n i mitten. Ja jisses…

Peng och trisslott hade mamma lagt inuti kortet.

Inuti det vackra kortet hittade jag en Trisslott och en peng. Pengen lägger jag nog till min sparahög, för nästa vecka lär bilen kosta en hel del om jag ska kunna lösa ut den från verkstan. Men vem vet, Trisslotten kanske bär frodigare frukt..?

Himlen är klarblå idag, men det blåser och termometern på skuggsidan når inte högre upp än till tolv grader i skrivande stund. Efter morgonens firande har jag knåpat ihop ett par jobbansökningar på två jobb jag verkligen, VERKLIGEN skulle vilja ha. Men jag ska ge mig ut sen, för frisk luft och ljus behöver man när man sitter instängd hela dagarna

• tillsammans med fem andra människor
• i ett rum utan luftcirkulation
• med en ljudnivå som får mina öron att krullas upp av liknande förskräckelse som mina föräldrars när de hörde mitt förstanamn uttalas på östgötska

och

• sladdar att snava på lite här och var

I vart fall bär det av ut när jag har fräschat till mig. Jag måste inhandla middagsmat. I afton serverar köket sill och potatis från Tokerian med gräslök från Annas snälla mammas Slottsträdgård. Och ja. Det blir en liten klar till.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagsshopping

Ett inlägg om söndagens shopping.

Idag har jag shoppat. Ja, det är sant! Först på nätet, sen på Stormarknaden. På nätet beställde jag linser för tre månader. Bästa priset för min typ av lins hittade jag på Nordic Lenses, men notan slutar ändå på närmare 800 pix. Jag har köpt mina linser därifrån de senaste åren. Leveranssäkerheten har varit god, även om jag har lärt mig att det finns linsnäthandlare som levererar snabbare…

Mina stolar har ännu inte återvänt från sitt kalas, men jag misstänker att det var de som plingade på dörren just som jag slagit ner rumpan på tronen i det rum där man vill vara ensam. Nåja, stolarna sitter inte i sjön, så att säga.

Stort utbud…

Inte kom jag på nåt roligare att erbjuda Fästmön som söndagsnöje än en fika. Vi styrde kosan till Stormarknaden, som sagt. Där finns ju ”allt”, till och med Konditori Fågelsången numera. Naturligtvis var vi inte ensamma på konditoriet, men vi fick ett bra bord med en soffhörna. Dessutom fick vi beröm av tjejen i kassan för att vi hade bestämt oss för vad vi ville ha när vi kom fram för att beställa…

Klassisk fika, om än lite photoshoppad…

Nä, för vår del blev det varken semla eller bakelse eller nåt nyttigt som macka. Det blev traditionell bulle och kaka. Anna tog en Garbo-kaka, jag en klassisk mazarin.

Sur Anna? Nej då, inte egentligen. Paret i bakgrunden hånglade när vi gick.

Vi hade inga direkta ärenden för övrigt, mer än att jag skulle in på ICA för att köpa pålägg, fil och mjölk. Därför satt vi en lång stund och kuckilurade lite och glodde på folk, ögonbryn och annat smått intressant. Ett par vid ett bord bredvid höll först en viss distans, men när vi avvek från platsen noterade i alla fall jag ett litet hångel. Jajamens! Anna verkade lite sur, men det vet jag att hon inte var.

Ett spel som Anna ville ha.

Ingen av oss hade kollat in nån bokrea, så vi styrde stegen mot Akademibokhandeln för att glo. Där var det tjockt med folk och fullt av dyra böcker. Anna såg ett spel som hon gärna ville ha, men hon slog inte till på det. För egen del gjorde jag lite av en chansning. Jag köpte en inbunden bok, den andra delen av Louise Pennys deckarserie. Häromdan skickade jag ju efter första delen i pocket för 41 spänn. På Akademibohandeln kostade del två i pocket 85 kronor, men i inbunden variant endast 69 spänn. Så då slog jag till. Jag tror att Anna blev lite shoppingsugen också, så hon slog till på ett paket batterier inne hos Classe.

På ICA höll vi på att tuppa av båda två av tröttma. För min del också av chock eftersom det dök upp personer ur mitt förflutna i en klan som såg allt annat än pigg ut. Mitt oroliga hjärta klapprade, kan jag meddela.

Söndagsmiddagen intog vi på stans nyaste McDonald’s. Vi åt nån sorts amerikanska burgare, min en kycklingvariant. Tyvärr hade personalen inte avlägsnat baconet som jag hade bett om, men jag fick bara i mig en liten bit. Dessvärre kändes burgaren inte så god längre efter det… Och varför VARFÖR har de ingen riktig mjölk på såna där ställen???

Årets fynd på bokrean.

Hemma igen och rätt slut. Ska kolla om mamma känner sig lika ensam idag som igår. Och njuta av anblicken av årets fynd på bokrean. Hoppas vi kan hålla oss vakna tills TV-filmen börjar… Min farhåga är att jag inte ska få en blund i ögonen i natt av oro. Men det är en annan historia…

Livet är kort. Det blev ingen svartvinbärsgelé till vår söndagsmiddag.

Read Full Post »

Helgbetraktelse

Ett inlägg om den sista helgen 2013.

Närå, helgen som har varit har inte bara varit kass – även om den började med mammas utbrott i fredags eftermiddag… Det har varit skönt att ha Fästmön här, för då är det i alla fall nån som håller mig i handen på natten och som säger snälla saker till mig.

Och mamma är inte elak hela tiden. Igår bjöd hon oss på middag på Restaurang Maestro. Eftersom hon inte har rullstolen med sig och det är för långt att rolla dit tog vi taxi. Bordet var beställt till klockan 19. Jag ringde efter Uppsala Taxi tjugo minuter före. Kom fram till en elektronisk röst som frågade om vi ville ha en bil för färre personer än fyra till den adress jag ringde ifrån. Jag knappade in 1, vilket betydde ja. Sen hade jag ingen aning om när taxin skulle komma och jag hade ju inte heller kunnat be den köra in på gården. Jag fick gå ut, helt enkelt. Dessutom fick jag öppna bommen åt chauffören för han orkade/ville inte gå ur bilen. Men sen kom vi iväg och vi bänkade oss strax före klockan 19 på restaurangen.

Klockan 19 var vi på plats.

Kvinnan som serverade oss deklarerade att hon aldrig glömmer nånting, men hon glömde bland annat att

• tända våra ljus
• ställa fram en flaska vatten
• ta fram salt

Men skitsamma – hon var trevlig, maten god och mitt sällskap på bra humör! Anna var söt som vanligt.

Anna var söt som vanligt.

Mamma hade glömt sina brillor hemma, så jag högläste menyn några gånger. Mitt sällskap åt fläskfilé i olika former, jag åt kycklingspett. Mycket gott alltihop, inklusive förrätten med vitlöksbröd, oliver och aioli. Till förrätten tog Anna och jag var sin ingefärsdricka, till huvudrätten var sitt glas rött. Mamma höll sig till isvatten.

Mamma trivdes.

Min dessert blev en brownie som inte syns på bilden för all grädde och glass. Men gott var det!

Brownie med grädde, glass, kex och kolaås.

Alla tre tog kaffe och det smakar så gott på Maestro eftersom de brygger varje kopp för sig.

Annas kaffe. (Det var bättre ljus över hennes kopp.)

När jag skulle ringa efter taxi igen började mamma fräsa, så jag blev osäker på om jag skulle ringa eller inte. Men sen fick jag tillåtelse. Jag hjälpte henne ut till bilen, medan Anna kunde gå själv. Vi var hemma strax efter klockan 21 och slängde då på TV:n direkt för att glo på Downton Abbey julspecialen. Mamma gick in till sig och vi trodde att hon svidade om till hemmaklädsel. Nehej, då var det nåt som inte var bra igen, så jag fick truga och tjata lite att hon skulle komma och sätta sig.

Äh! Det är ju snart slut i alla fall, det är ju ingen mening att jag kommer, 

fräste hon.

Då förklarade jag att det höll på över en timme till eftersom det var längre än ett vanligt avsnitt. Tydligen var det rätt metod för hon joinade oss. Anna, som hamnade först vid TV:n, berättade i stora drag vad som hade hänt (inte mycket).

När det blev läggdags var jag glad att kvällen ändå hade varit OK. Dagen idag blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men det var min Nästanbrors dumma sjukdom som ställde till det. Mamma var sur redan i morse (nåja…) vid väckningen som hon bett mig göra klockan tio. Hon vände det till att det var jag som vill få upp henne (vi skulle vara borta klockan 13), när det i själva verket var hon som hade bett mig väcka henne klockan tio.

Ja, ja, det var soligt väder idag och Anna och jag tog en promenad. Mamma låtsades att hon hade sagt nåt om promenad, men märkligt nog hörde varken Anna eller jag det – och det är sant! (Ibland blir jag tveksam över alla elakheter och vad som sägs, antyds och inte sägs, men den här gången hade jag ett vittne som garanterade att mamma inte hade sagt nåt.)

Vi slappade en stund hemma, Anna och jag, innan det var dags att ta en tur till Stormarknaden där Anna skulle handla nyårsmat och jag köpa bakelse till mamma samt namnsdagskort med innehåll.

Under tiden började en av mina blåa hyacinter slå ut… Den har inte dött av alla spydigheter som flyger omkring här, alltså…

En av mina blåa hyacinter började slå ut.

Framåt kvällen hade alla bestämt sig för vad de ville äta. Jag beställde Thaimat som jag åkte och hämtade. Det var gott och smakrikt! Sen var det dags att skjutsa hem min älskade till Himlen med all hennes nyårsmat. Det blir jättetrist att fira nyår på var sitt håll, men det är ju som det är med det. Anna jobbar och dessutom vill hon med all säkerhet hellre vara med sina två äldsta ”barn” än här i skottlinjen mellan mamma och mig.

Jag har köpt kräftor till nyårsafton och tänkte göra en silltallrik till förrätt. Dessert blir päron i konjak med grädde. Och så har vi några goda ostar och kex till… jaa, jag vet inte när.

I morgon ska jag jobba hemifrån mellan åtta och 13. Jag hoppas att tekniken funkar som den ska, annars får jag ge mig iväg. Som det känns nu vore det inte helt fel, men…

Nu börjar mamma bli orolig och jag ska joina henne framför TV:n för att se inspelningen av gårdagens Stjärnorna på Slottet. Jag får väl ta några chokladbitar så jag blir snäll, medan mamma slafsar bakelse (som jag inte gillar).

Hoppas att din helg har varit god!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Vad tar du helst till kaffet?

Ett inlägg i vilket Tofflan redovisar resultaten av den gångna veckans fråga.

Att kaffe är livets dryck för mig, har kanske undgått en del. Men jag kan inte nog framhäva hur viktigt kaffe är för mig och hur jag skulle sakna kaffe om jag inte fick dricka det. Ibland vill jag ha nånting till kaffet, ibland bara en slät kopp svart java. Men vad tar du helst till kaffet? Det undrade Tofflan.

Så här fördelade sig de 19 inkomna svaren:

32 procent (sex personer) svarade: En macka. 

32 procent (sex personer) svarade: Ingenting.

16 procent (tre personer) svarade: Other:
Cookie/kex
Ballerinakex
En hembakt fortfarande varm kanelbulle men med krdemumma i degen, mycket smör!

Elva procent (två personer) svarade: En kanelbulle.

Fem procent (en person) svarade: En kaka.

Fem procent (en person) svarade: En bakelse eller en tårtbit.

Ingen svarade: Ett wienerbröd. eller En avec.

Stort TACK till dig som tog dig tid att klicka ett svar! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som du som vanligt hittar här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Pingst och Mors Dag

Den här helgen är det pingst. Pingsten är en populär helg att gifta sig, men inte heller i år blir det av för min del. Annars vet säkert de flesta inte varför pingst är en helg. Jag är inte heller tvärsäker, men jag vet att det handlar om att Den Helige Ande visade sig för första gången, genom tungotalet. Enligt somliga är alltså tungotalet ett bevis på att man är uppfylld av Den Helige Ande. Pingstdagen sägs också vara den kristna kyrkans första dag, vilket mycket handlar om att flera tusen människor döptes den här dagen för att på så vis få syndernas förlåtelse. Det var också i pingst som lärjungarna började  dra ihop en församling. Pingsten infaller 50 dar efter påsk, den kristna helg när Jesus både dog och uppstod.

Pingstlilja, eller narciss, som den också kallas. Korrekt är att säga att pingstlilja är av släktet narcisser.

Idag är det också Mors Dag. Det känns trist att inte kunna fira Mor personligen, men hon har i alla fall ett paket att öppna som budbärerskan FEM var vänlig nog att ta med sig från Uppsala förra helgen. Om pingsten hade fått ha kvar sin annandag på måndagen hade jag nog åkt ner till mamma. Nu känner jag att det blir för kort tid.

Ett paket får Mor idag.

Jag vet att vissa familjer inte firar såna här dagar, men i min familj har vi alltid gjort det. Vi har också firat namnsdagar. Det har inte varit nåt överdrivet firande, men den som har sin dag får ett paket och kanske nån bakelse eller god kaka till eftermiddags- eller kvällskaffet. Det är så enkelt att bara göra lite grann – men det är också så uppskattat. Fast det var lite orättvist, för när jag var barn hade mamma och jag bara var sin namnsdag medan pappa hade tre. TRE!

Nu ska jag strax ringa lilla mamma och kolla om hon har slitit upp paketet än. Jag tror ju inte hon läser min blogg, så jag kan avslöja att jag har köpt ett rosa påslakanset i satin åt henne.

Mamma på en bild från skärtorsdagen i år när vi tog en fika på Ubbes i Metropolen Byhålan.

Stort GRATTIS till alla snälla mammor i hela världen! Men mest till min, förstås!

Read Full Post »

Kväll, natt och dag

Jag var tröttare än vanligt när jag kom hem igår. Det var frustrerande att sitta i nästan en timma i en bilkö, men det värsta var nog tankarna och funderingarna på dem som varit inblandade i krocken. Hade klarat sig? Var de svårt skadade?

Min übersnälla kollega hade ju försett mig med en påse bröd. Det är många snälla som skickar mig böcker, men faktum är att böcker är lite hårdsmälta. 😉 Bröd är lättare att tugga och svälja. Så fredagskvällens middag blev bröd med några ostar som fortfarande levde och som jag fann vid mina utgrävningar av kylen. Den ena osten var emellertid grönhårig, så den slängde jag. Till det drack jag två glas hemgjort rödvin. Mycket gott! Mina kinder blev blossande röda och jag blev ännu tröttare. Vilken tur då att L hade lagt ner två cupcakes i brödpåsen! Den ena av dem gav mig ny energi!

Jag åt den till vänster, med kronan på. Kände mig som en drottning à la Marie Antoinette som tyckte att folket kunde äta bakelser i stället för bröd. Fast jag hade ju ätit bröd först.

                                                                                                                                                       Resten av kvällen tillbringade jag ganska mycket vid datorn. Och så telefonerade jag och Fästmön i cirka en timma. Hon hade haft en helvetisk fredagskväll med stress, uppfräschning av kalaspojke, leverans till och från kalas, middagslagning och hejåhå. Jag förstår att hon saknar bil såna här kvällar. Men allt gick bra och det funkar fortfarande att cykla, vilket underlättar! När dessutom två av ”barnen” hjälper till med att bära hem matkassar och hämta lillebror från skolan känns det bra. Man ska hjälpas åt inom familjen, men det är inte alltid självklart i alla familjer. Till skillnad från denna.

Jag somnade inte till Tyst vittne utan såg den till slutet. Det var dessutom ett avsnitt jag inte hade sett tidigare, så jag tyckte det var spännande. Sen hade jag börjat närma mig slutet i boken och den var också spännande. Regnet och och spänningen höll mig vaken till halv två…

I morse vaknade jag kvart över åtta. Då hade jag äntligen fått sova hela natten, utan nåt spring på toa eller så. Jag har ägnat förmiddagen åt att riva ur lakan ur sängarna, tvätta och gå ett snabbvarv med lilla dammsugaren. Tvättmaskinen har visst tystnat nu, så det är väl dags att hänga lakan och annat smått och gott som jag körde i samma maskin. Sängen ska bäddas med mina favoritlakan, dem jag och Chucky fick i julklapp den sista julen. Lakanen jag behöll och inte delade med mig av. Ja, jag vet att Chucky läser min blogg, men Chucky har deklarerat att hon har humor och det minns jag. Ibland. Annars minns jag inte mycket och det är som det ska, för åren har gått och vi är andra människor idag än vi var då. Jag är nöjd om jag slipper vara rädd – och jag är inte rädd längre. Vissa stunder försöker jag räkna ut hur det ligger till med en del saker. Jag har kommit till insikt att det finns människor som helt enkelt inte är snälla och det var ju en och annan sån inblandad, då för länge sen. (Chucky och jag var inte heller så snälla, men det var mellan oss.) Egentligen är det inte så länge sen, för det förekom en del… ska vi säga hot, förtal och stalkning så sent som i våras. Vissa människor blir man inte klok på! Det är bara att inse att somliga kanske inte mår så bra. Och så nöjer jag mig med det och går vidare.

Nu ska jag hänga tvätt och bädda rent och äta frukost och ringa mamma innan jag åker till Himlen!

Read Full Post »