Posts Tagged ‘kass’
Nej. Eller non.
Posted in Böcker, Familj, Personligt, TV, Vänner, tagged Anja Kontor, arbete, artikel, bädda rent, besök, damm, fängelse, födelsedagsbok, fönster, fel saker, forsla, fuktigt, gäster, helg, hemma, inköpslista, It, ja-dag, kass, klibbigt, larm, lägenhet, lösning, leverantör, litteratur, luftcirkulation, mamma, mördare, mjukvara, natt, När livet vänder, nej, nej-sägar-dag, Norge, olidligt, onsdag, Orange is the new black, prioritera, regn, Secrets and lies, skriva, slut, Smuts, somna, sport, städning, stenåldersmässig, storskärm, strykhög, svära, ta tag i, teknisk, tid, tisdag, tvätta, uselt humör, vakna, varmt, väder on 20 maj 2014| 8 Comments »
Ett rätt typiskt tisdags-inlägg.
Idag är det en nej-sägar-dag. Det bara är en sån dag. Det är tisdag och jag är på uselt humör. Natten var kass. Började vakna åtta minuter över tre. Resten av natten var det somna-vakna-somna-vakna-somna ända tills larmet tillrade kvart i sex.
Till och med vädret är nej. Det är varmt och klibbigt, men det regn i luften. Väldigt fuktigt. Det är olidligt att dela rum med fem andra personer. Luftcirkulationen är noll och intet. Flera öppna fönster gör varken från eller till.

NON – dagens ord för min del.
På jobbet har vi gäster från Norge på besök idag. Jag svär över storskärmen som det inte blir nån ordning på. Leverantören av mjukvaran hittar ingen lösning så att den fungerar som den ska. Det där tekniska är verkligen inte min grej… Men tillsammans med en av mina favvo-killar på IT har vi hittat en lösning som funkar stenåldersmässigt, men hjälpligt. Och så får det nu vara till dess att det funkar som det ska år 2014.
Hemma ligger jag efter med massor. Strykhögen bara växer och damm och smuts gör att lägenheten gror igen. Jag måste försöka ta tag i nånting nån kväll. Kanske onsdag. Då är det inte något När livet vänder (Men du kanske vill läsa min artikel om Anja Kontor? Klicka här!). Dessutom åker Fästmön hem till sig på onsdag för att vara hundra procent mamma under nåt dygn. Det innebär att jag borde kunna beta av strykhögen i alla fall. Städningen får vänta till helgen. Om jag står ut. Jag behöver också tvätta och bädda rent.
Jag fattar inte vart tiden tar vägen. Prioriterar jag fel saker? Igår kväll prioriterade jag att träffa Eva och när Anna var hemforslad prioriterade jag att se sista delen av Secrets and lies. Jag visste att mördaren inte var den man trodde skulle vara skyldig, men den verklige mördaren var definitivt… Ja, jag ska inte säga mer ifall du inte har sett slutet!
Igår kväll började jag läsa en annan av mina födelsedagsböcker. Vännen FEM har som lite sport att hitta nånting som inte står på min inköpslista, men som jag ändå lär gilla. Knappt femtio sidor har jag läst och Piper ska nu forslas till fängelse. Själv ska jag försöka forsla mig genom den här nej-dagen – så att den i slutänden blir en ja-dag.
Hur är din dag så här långt??? Skriv gärna några rader och berätta!
Livet är kort.
Nä, det gick inte
Posted in Krämpor, Personligt, tagged antiinflammatorisk, april, arbete, arbetsdag, besticklåda, chef, dåligt samvete, doktor, evigt tacksam, fixa en nyhet, funka, gömma, göra susen, gnälla, hugga i en rygg, husläkarmottagning, inse mina begränsingar, jävligt ont, kass, köksgolv, köra bil, kexfabrik, läkarintyg, läkartid, ligga ner, medicin, mobiltelefoni, nästan grina, omtöcknad, ovanlig, planera och förbereda min avpollettering, potta, receptbelagd, receptfri, rejält ryggskott, ryggont, sätta mina kollegor på pottan, sång, sjukskriven, skitont, smärtpåverkad, sova uruselt, spottande grodor, ställning, stöna, text, tillstånd, tvätta mig, uppringd, vakna, vända mig, visstidsanställning on 14 april 2014| 2 Comments »
Ett ryggande inlägg.

Tofflan på köksgolvet, mitt bästa tillhåll just nu.
Som du kanske fattar av inläggets rubrik gick det inte alls bra att jobba idag. Jag vaknade efter att ha sovit uruselt (vaknar varje gång jag vänder mig i sängen), tvättade mig och la mig på köksgolvet. Redan då hade jag skitont, alltså, och arbetsdagen hade inte ens börjat.
Att köra bil gjorde ont typ hela tiden – vilket det inte har gjort riktigt tidigare – så när jag kom fram till kexfabriken/besticklådan hade jag, på ren svenska, inte bara skitont utan jävligt ont. Jag var rejält smärtpåverkad, nästan omtöcknad.
Och faktum är att jag gjorde nåt ovanligt: jag insåg mina begränsningar och ringde min husläkarmottagning. Efter trekvart blev jag uppringd. Under tiden gjorde jag lite nytta och fixade en nyhet. Vet inte hur texten blev med tanke på mitt tillstånd.
Jag har fått en läkartid klockan 13 idag och är evigt tacksam för den! Igår kväll tog jag nämligen den sista tabletten av den receptbelagda antiinflammatoriska medicinen jag hade i mina gömmor. I morse blev det den receptfria. Nu hoppas jag att doktor Jan skriver ut nåt som gör susen. Eftersom jag var hemma hela förra veckan behöver jag också ett läkarintyg. Jag vet ju inte om jag blir sjukskriven, men jag skulle tro det. Sist jag hade ett liknande rejält ryggskott blev det sex veckor. Det var för övrigt under den tiden min dåvarande chef planerade och förberedde för min avpollettering, fick jag senare veta. Snacka om att hugga i en rygg som redan var kass!..

Hade ingen bild på nån potta, så det blev sPOTTAnde grodor i stället. Ungefär så jag känner mig.
Nu tror jag inte att det blir sex veckor, möjligen nån. Det här är ju fjärde veckan med ryggont, så det bara måste bli bättre snart. (Eller?) Min nuvarande chef behöver inte planera min av-pollettering, för min visstidsanställning gäller ju bara till och med den 30 april. Nåt annat vet jag inte. Trots det har jag dåligt samvete för att jag inte är på jobbet eftersom jag sätter mina kollegor på pottan. Men jag tror att de hellre blir satta där än att jag är på jobbet och stönar och gnäller och nästan grinar, som idag.
Detta inlägg har jag för övrigt legat ner och skrivit. Den enda ställning som funkar just nu.
To be continued…
Livet är kort.
Mirakel och svar önskas, men ingen frisör finnes
Posted in Diskutabelt, Ironi, Personligt, Trams, tagged arbetsprov, önskemål, begäran, dator, duga, förskräckt, fira, frisärskola, frisörer, frisörskola, grädde på moset, hantverkare, harkel, händer och fötter, humor, iPhone, kamera, kass, kopiera bilder, kursiv stil, Labanskolan, lap dance, läsa, mirakel, mirakelmöte, nationella Downs syndrom-dagen, sega ut på tiden, slut, svar, systemuppdatering, tisdag, torftiga referensramar, Uppsala, vettigare on 11 mars 2014|
Ett inlägg om tro och önskemål.

Mirakelmöte med Marcus och Hanna kanske vore nåt?
Idag skulle jag behöva ett mirakel eller två. Det har varit en rätt kass dag – men så är det ju tisdag också, harkel… Först mot slutet av dan tyckte jag att jag gjorde nåt vettigt och då var det ju dags att gå hem. Hemma upptäckte jag att inga hantverkare varit här. Det hela segar ut på tiden, med andra ord. Vidare noterade jag att den lilla systemuppdatering jag gjorde på min iPhone på förmiddagen förde det med sig att jag inte kan kopiera över bilder från dess kamera till Storebror. Eller också beror det på att kameran har för många bilder och Storebror blir förskräckt. Jag kanske ska prova lap dancen får vi se om det går bättre.
Nåt svar på gårdagens begäran har jag inte fått. Och grejen är att den gäller redan från och med tisdag nästa vecka. Vi får se vad som händer och fötter. Inte heller har jag fått nåt svar på arbetsprovet. Det dög väl inte då.

Frisärskola står det och ingenting annat.
Som grädde på moset bevisade jag för mig själv att jag inte kan läsa så bra. Eller har torftiga referensramar. Jag läste
frisörskola.
I annonsen står
frisärskola.
Nåja, hur som helst… Av detta kan man lära att kursiv stil inte alltid är att föredra. Den som vill fira nationella Downs syndrom-dagen kan göra det den 22 mars här i Uppsala, på Labanskolan, i alla fall. Det låter vettigare än att fira frisörer, tycker jag.
Livet är kort.
Julmöbla och tomterier
Posted in Epikuréiskt, Familj, Personligt, tagged bita ihop, björn, bryta ihop, duga, egna uttryck, god, ha råd, hacka, jul, julfigurer, julmöbla, julpynta, kass, känns bättre, köksgardin, köpa, kvällskaffe, musikant, ny dag, olust i magen, pojke, positiva tankar, retoriska frågor, samla, söt, självkänsla, skor, svindyr, tomtekaramell, tomteri on 10 december 2013| 2 Comments »
Ett inlägg om att julmöbla och äta svindyra tomtekarameller.
När jag flyttade hit till huset där jag bor bodde här redan en liten pojke som hette Björn. Precis som en del andra barn hittade han på egna uttryck och benämningar för saker och ting. Det var denne Björn som lärde mig
att julmöbla.
Ja, jag tror nog att du fattar precis vad det handlar om: att julpynta. Nu har Björn blivit en ung man och det är länge sen han flyttade härifrån. Men jag säger fortfarande julmöbla.
I kväll har jag julmöblat lite, lite. Blev tvungen att få in positiva tankar i skallen, så jag hängde upp mina sex julfigurer i köksgardinen. Dessa sex figurer som jag har ”samlat” genom åren. (Det är inte alla år jag har haft råd att köpa nån figur.) Sköra och väldigt söta. En av få jultraditioner jag har, denna att julmöbla med mina sex julfigurer.

Musikanten är en av figurerna. (Bilden är tagen nåt annat år.)
Fästmön fixade lite kvällskaffe och till det hade hon köpt var sin svindyr tomtekaramell. Men god var den!

Kaffe och svindyr tomtekaramell.
Nu känns det lite bättre även om en viss del av olusten i magen är kvar. Varför ska det vara så roligt och hacka på mig jämt och samt? Varför duger jag aldrig fullt ut? Varför är min självkänsla så jäkla kass??? Retoriska frågor som aldrig får några svar. I morgon är en ny dag och det gäller att gå på och bita ihop. Jag tänker inte bryta ihop, nämligen.
Livet är kort.
Jag vill ha… mer höst… Mer höst!
Posted in Familj, Gult, Personligt, Vänner, tagged anno dazumal, älska, ärva, årsdag, årstid, återge, överleva, bakgrund, bakgrundsbild, blå, blåsa, busig, busskur, Carl Zeiss, död, deppa ihop, design, dimma, evigt ung, fakulteten, födelsedag, förbanna, före detta chef, förmiddag, första parkett, fläng, foto, galen, gammal gubbe, gör ont, hål i skorna, håret på ända, höst, höstdag, höstträd, humoristisk ådra, invagga mig i trygghet, iPhone 4S, jorden, kamera, Karin Nordenbäck, kass, köra bil, knallblå himmel, korrigera, krig, krigsslut, ledsamt, livet, ljuvligt, mål, mörker, natt, njuta, Nokia N95, november, nyfiken, oktober, omtänksam, opåverkad, optik, pappa, passa, plåttak, promenad, röd, regn, regnbåge, regnkläder, retades, rusk, sinnesstämning, självisk, sjukdom, skitdålig, skriva, sluta, smatter, snäll, somna, sorgeperiod, sorglig, sorgligt, sova, spatsera, stanna, storstövlar, svart, tjänstemobil, TV-ljud, utrotad, varumärke, vattenkammad, vemod, verkning, vidunderligt stor, vintage, Willys, ytterkläder on 24 september 2013| 10 Comments »
Ett inlägg om den årstid jag verkligen älskar.
De flesta tycker att jag är fläng rent generellt, det vet jag nog. Och om jag säger att jag älskar hösten får de väl sina åsikter bekräftade. Vem älskar hösten, liksom?.. JAG! I love it! Jag älskar alla vackra färger, jag älskar mörkret och jag älskar regn och blåst! (Påminn mig nån dag sen när jag har fått tillfälligt nog av de två senare…)

En regnig kväll i en busskur i stan, september 2012.
I skrivande stund vräker regnet ner. Det har regnat i natt också och igår kväll. Jag somnade till regnets smattrande på plåttaket, ett ljud som invaggar mig i trygghet, konstigt nog. Dessa regnnätter behöver jag inte somna till TV-ljudet i bakgrunden. Då låter jag regnet söva mig. Och det är ljuvligt!

Efter regn kommer… regnbågen… Bilden är tagen hösten 2012.
Ibland efter regnet kommer regnbågen. Igår var det en vidunderligt stor regnbåge, som jag ju inte kunde fota eftersom jag körde bil. Och när jag anlände till mitt mål och stannade bilen var den flyktiga bågen borta.
Andra höstdagar är det ljuvlig sol och knallblå himmel. En sån där himmel som nästan gör ont att se på… Förra hösten, när jag fick min tjänstemobil, begav jag mig ut för att testa kameran i iPhone 4S-modellen. Det visade sig att kameran är skitdålig på att återge rött, men fantastiskt bra på blått! iPhone 5 är bara snäppet bättre, tyvärr…

Ett höstträd med en knallblå himmel. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.
Bilden ovan, på det härliga höstträdet mot den knallblåa himlen, hade jag länge som bakgrundsbild på min tjänstemobil.
Dimmiga morgnar får jag inte uppleva just för tillfället. Jag häckar ju här hemma. Men jag minns en morgon hösten 2011 när jag jobbade på Fakulteten. Det var bara fantastiskt vackert!.. Jag sprang ut och fotade med min gamla Nokia N95, den som hade suverän optik från Carl Zeiss… (En spännande man bakom varumärket, för övrigt…)

Träd i dimma. Den här bilden tog jag i november 2011.
Vid samma tillfälle fotade jag det här trädet. Och när jag ser bilden nedan får jag korrigera mig själv och medge att gult inte alltid är fult…

Gult träd i dimma, fotat hösten 2011.
Hösten är emellertid en sorgeperiod för många, även för mig. Snart närmar sig årsdagen av vännen Karins död, till exempel. Det tycker jag fortfarande är sorgligt och ledsamt. Jag är självisk. Jag hade velat ha vännen kvar här på jorden.
Mot slutet av oktober är det också min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 86 år. Jag kan inte tänka mig pappa som en gammal gubbe! För mig är han den där evigt unge, busige med håret på ända (ja, det håret har jag ärvt…). Han som retades så man kunde bli galen på honom, men också den snälle och omtänksamme som i sitt tidiga liv varit med om nåt så svårt som kriget och dess verkningar – från första parkett. Sånt blir man inte opåverkad av.

Min pappa 20 år gammal. Två år efter krigsslutet. Vattenkammad.
Lite sorgligt var det också att se idag att en av mina före detta chefer ska sluta. Det är ingen gammal person utan nån som är yngre än jag. Jag gissar anledningen och förbannar den. En del sjukdomar borde bara bli utrotade!
Men nu ska jag inte deppa ihop idag utan njuta av hösten. För jag älskar den ju! Jag älskar nog det vemod den för med sig och de möjligheter till eftertanke som den också ger. Det är en sinnesstämning som passar mig – även om jag också har en ganska stor humoristisk ådra. Det måste man ha när delar av livet är kassa. Annars överlever man inte.
Efter förmiddagens bestyr ska jag ge mig ut i rusket. Det är bara ett problem med hösten: jag har inga bra ytterkläder! Jag har ingen lust att traska omkring i storstövlar här inne i stan. Regnkläderna har en design från anno dazumal – är det vintage det kallas? – och det är hål i skorna. Men vad gör det? Jag ska ju bara ta en promenad till Tokerian tur och retur…
Var spatserar du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är nyfiken!
Livet är kort.