Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Men snälla människor!..

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Mammaarbete och barnarbete

Ett arbetsfördelat inlägg.

---

 

En del snö har vi fått. Och snökristaller på sovrumsfönstret. Hade kameran i iPhonen varit bra kanske det hade blivit en fin bild. 😦

Idag var det liksom tvunget att ge sig ut för att handla. Och inte bara till Tokerian utan till Stormarknaden. Kallaste jävla dan hittills, tror jag. Men mitt på dan var det väl runt en tolv minusgrader ”bara”. Värmen i elementen inomhus kommer och går, känns det som. Vilken tur att jag kunde åka och värma mig bland shoppare i det alldeles för stora Grisskärt Gränby centrum! (ironi==^). Man går lätt vilse där. Vill de jäklas riktigt med en byter affärerna platser med varandra också under natten så får vi som har ett par, tre ärenden som vi trodde var enkla och snabbt avklarade slita vårt hår och skrika fula ord inombords.

Mammaarbete.

Naturligtvis var jag inte ensam i köpcentrumet en sån här dag. Pengarna tycks bränna i folks fickor. Vem talar nu om svenskarnas dåliga ekonomi? Eller trösthandlar de? Jag lämnade mamma hemma, för hade jag haft henne att hålla reda på också vet jag inte hur det hade gått. Nu hade jag bara mig själv och en varuvagn. Mamma satte jag i arbete i stället. Hon fick diska frukostdisken och skriva julhälsningar i de julklappsböcker jag fick av henne:

1. I maktens skugga
2. Tjockare än vatten
3. Jordstorm

Jag fick hela tio böcker i julklapp och nu har jag svårt att bestämma mig vilken ordning jag ska läsa dem. Tror bestämt att jag ska läsa ett par böcker jag har lånat av andra först…

Nya tandborsten på laddning. Notera den exklusiva asken för borsthuvudena.

Varken disk eller shopping roar mig, men jag hade fått en julklappspeng av mamma också och den var avsedd för en ny uppladdnings-bar tandborste. Jag har två såna och båda är kassa – den ena har jag haft i många år och den börjar helt enkelt ta slut; den andra köpte jag på Clas Ohlson (underförstått: den räcker till typ fyra borstningar fast den ska hålla för 14 innan den måste laddas igen). Jag hade tur och hittade en tandborste, som jag tror är bra, på Kronans Droghandel. Det var inte den dyraste, men inte den billigaste sorten heller. Fast lite lyxig tycker jag nog att den ser ut där den står på laddning på bänken i köket i sitt ställ där man också kan förvara borsthuvuden. Det kom nämligen tre olika borsthuvuden till den, för tre olika slags borstning. Och så kan man köra tandborsten på två olika varvtal, beroende på om man vill borsta eller polera, typ. Ja jisses vad de hittar på!

Bilen startade så fint och det gjorde även min grannes bil, tanten som erbjöd min gran skjuts på sin rollator.  Jag var lite ängslig eftersom det har blivit så kallt och jag inte har kört bil sen i tisdags.

Falcon julbrygd var den sista julölen och den drack jag igår. Jag köper alltid två flaskor julöl per juldag – och alla är de olika sorter. Godast är mumman och den drack jag på julafton.

Tre kassar följde med mig hem. Det mesta var mat till nyårsafton. Då äter vi potatisgratäng och kalkonfilé. I kväll blir det pulled turkey och potatisklyftor. Julölen tog slut igår och det var bra, det, för mörk öl dricker jag bara till jul- och påskmat. Det var skönt att slippa gå till Systemet (<== näe, till och med den undersidan är grisskär! Hemskt!), men i kväll drar jag upp en flaska rött och gott och tar mig ett glas för värmens skull.

Middagen ska jag, barnet, försöka servera i bra tid så vi inte missar kvällens höjdpunkter på TV: säsongsstarten av Stjärnorna på Slottet, där det är Helena Bergströms dag, samt Downton Abbey julspecial, båda på SvT1.

Vad håller DU på med idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Böcker, Mina sidor, datorer och Flator

Ett inlägg om en salig blandning på min dator.

---

 

Vid sjutiden i morse gav jag upp att försöka sova lite till. Låg och läste en stund den märkliga och humoristiska boken jag fick av Annas snälla mamma och L i födelsedagspresent. Det lustiga är att jag köpte en historisk roman av samma författare när vi var på Emmaus i Gryttby.  Därför tänker jag läsa den direkt efter för att se vilken genre författaren bäst behärskar. Och för att det är lite kul!..

Den vänstra fick jag av Annas snälla mamma och L, den högra köpte jag på Emmaus.

Det har regnat i natt och det regnade när jag vaknade. Det brukar fylla mig med ro, men oron har fått fäste i mig och boar just nu i mitt inre. För att försöka mota bort en del av praktisk natur gick jag upp och satte mig vid datorn. Kollade av så det funkade att logga in på Mina sidor hos såväl Arbetsförmedlingen och a-kassan. Det ska ju vara e-legitimation på båda ställena numera och Storebror är en gammal och trött dator. Som tur var funkade det utan problem! Men en ny dator lär jag få skaffa mig i sommar. Jag har redan bett min datorkonsult på livstid att hänga på när jag gör den viktiga affären.

Det kommer att svida i ekonomin. Men som arbetssökande måste man nuförtiden ha tekniska verktyg som fungerar så att man både kan söka jobb och registrera jobb man har sökt. Det krävs nämligen att man söker massor av jobb, annars blir man utan ersättning. Och då menar jag verkligen massor av jobb, inte några enstaka per vecka. Du som har jobb skulle prova på några såna veckor med tvång, press och oro – och teknikens under – för att se hur det känns. Och vem har, ovanpå det, lust att slåss om datorerna och sitta på Arbetsförmedlingen i nån datasal med ett gäng andra losers och söka jobb och registrera sökta jobb fem dar i veckan? Inte jag. Så tre mer eller mindre kassa och urgamla datorer ska ersättas av en ny och bra. I sommar. Förhoppningsvis. Men en ny dator kräver att man införskaffar ett antal mjukvaror också. Det är inte heller gratis. Därför känns det tryggt att ha expertis med sig när man ska shoppa.

Flator på datorn blev dagens belöning.

Som belöning för att jag fixat ett par praktiska saker kring den hemska tid som kommer lät jag mig själv få titta på de fyra senaste avsnitten av Flator på SvT Flow. Det är ju inte mycket i dessa tjejers liv som påminner om mitt. För det första är de mycket yngre än jag, för det andra bor de i Stockholm hela bunten. Ibland kan jag till och med bli avundsjuk och bitter på att de har det så lätt att leva som öppet lesbiska. Samtidigt har jag själv inte haft några stora problem med det – jag lämnade ju Metropolen Byhålan så snart jag hade blivit myndig. Där hemma hade jag nog kvävts, tror jag.

På tal om ”där hemma” ringde jag mamma igår kväll. Men hon hade ingen större lust att prata, för det var väl nåt på TV som var intressantare. Vi ska höras på söndag i stället. Inte lät hon särskilt intresserad av att jag åker ner till hennes födelsedag heller. Hantverkarna håller fortfarande på. Nästa vecka ska elementen sättas in och kanske blir de färdiga efter det. Jag fattar om det är rörigt och jag tror inte att det skulle funka så bra om jag dök upp i röran.

Däremot funderar jag på att åka in till Kungliga Hufvudstaden ett par timmar nästa helg. Ensam – men för att träffa FEM och hennes Finske Pinne för en fika och en tur till Alfa. Det beror lite på hur den kommande veckan blir och hur den påverkar min kraft, ork och förmåga.

Men nu är det fortfarande den här helgen. Jag ska strax duka fram frukost och slå mig ner i kökssoffan, som jag skruvade åt igår kväll så att svetten lackade. Bak- och framstyckena har en tendens att åka isär. Det står väl inte på förrän den brakar, misstänker jag. Efter frukosten blir det dusch och så färd till Himlen för helgsamvaro med Fästmön och ”barnen” (inom citat därför att tre av fyra är vuxna). Vi har inget särskilt inplanerat. De flesta av oss har ju jobbat en vecka och är trötta.

Det är knappt så att jag fattar det, men på måndag arbetar jag min sista dag hos min nuvarande arbetsgivare… Hur sjutton ska det bli sen..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kommunikationsfel?

Ett inlägg om hur svårt det är att kommunicera.

---

 

Med detta på skärmen är det svårt att kommunicera…

Mina luftrör mår fortfarande inte bra idag efter dubbel-grillningen och cigarrettrökningen under min balle* igår kväll. Jag var inte tillräckligt kvick att hoppa in och stänga fönster och dörrar, helt enkelt. Om sommaren, som knappt har börjat, ska fortsätta i samma stil är det ju ingen mening med att jag investerar i trätrall till min balle – jag lär ju inte kunna sitta där när det grillas och röks.

Vi har en jättefin murad grill med tillhörande bänkar och bord på området, knappa fem minuters gångväg från huset där jag bor. Den får vi som bor här utnyttja så länge inte festlokalen, som grillplatsen ligger i anslutning till, är uthyrd. Gratis. Men alla som bor i vår bostadsrättsförening kanske inte vet det. Det kanske inte har kommunicerats på rätt sätt så att alla mottagare har tagit emot och förstått budskapet?

Men jag förstår självklart att man hellre grillar på sin altan än att gå runt huset för att laga mat. Samtidigt har jag svårt att förstå att man inte fattar att rök stiger uppåt och att det kanske inte är så roligt för den som sitter en trappa upp att få in rök – vare sig på ballen eller i lägenheten. En del tycker inte bara att det är okul, vi är många som blir sjuka av rök.

Jag förstår inte heller hur man vågar ha en elektrisk golvfläkt påslagen vid sin kolgrill, en fläkt som igår bara stod några decimeter från grillen ur vilken det flög glöd. Eller att man kör igång grillning efter klockan 22 på kvällen. Och sist, men inte minst, förstår jag inte hur man kan röka. Jag har själv rökt i nästan 30 år och lyckats sluta. Min mamma rökte i 50 år och kunde sluta. Det går alltså att sluta röka. Om man vill. Och det är faktiskt inte upp till var och en om man röker eller inte eftersom man sprider sin giftiga rök till andras kroppar, inte bara sin egen.

När jag försökte kommunicera med tidigare grannar om detta fick jag inledningsvis suckar och stön till svar samt att man flyttade sin rökspridare en meter (vilket inte hjälpte). I stället för att jag vände mig till styrelsen då, skrev jag av mig på min blogg. Jag skrev ganska elakt. Då gick rökspridarna till styrelsen i stället. När styrelsen skrattade åt dem, gjorde man som man brukar göra med människor som är obekväma eller inte passar in: man gick med en lista bland övriga grannar och försökte få mig vräkt. (Flera såna listor ur dessa grannars händer cirkulerade. En lista handlade om att man vill få en utvecklingsstörd man vräkt för att man påstod att han glodde på deras barn. I själva verket snuskringde han – till mig, inte till några barn.)

Inte heller med hjälp av nån lista gick det att bli av med mig. Så jag är kvar och mina kassa luftrör blir sämre och sämre. Igår medicinerade jag. Idag fick jag fortsätta medicinera. Det är väldigt ångestladdat att ha svårt att andas. Det gör ont att andas dessutom. Och så hostar jag. 

Frågan är nu hur jag ska kommunicera detta till mina nya grannar, att jag faktiskt blir sjuk av deras matlagning och av att de röker cigarretter och vattenpipa. Mina nya grannar, till skillnad från de förra, kommer från en annan kultur. Jag har hejat på dem, men jag har ingen aning om de pratar svenska. Som ensam är det inte alltid så lätt att våga möta och kommunicera med flera…

Hur är det i DIN bostadsrättsförening? Vad har ni för regler kring rökning och grillning??? Och hur kommunicerar ni föreningens regler??? Skriv gärna några rader och berätta!

*under min balle = under min balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nej. Eller non.

Ett rätt typiskt tisdags-inlägg.

---

 

Idag är det en nej-sägar-dag. Det bara är en sån dag. Det är tisdag och jag är på uselt humör. Natten var kass. Började vakna åtta minuter över tre. Resten av natten var det somna-vakna-somna-vakna-somna ända tills larmet tillrade kvart i sex.

Till och med vädret är nej. Det är varmt och klibbigt, men det regn i luften. Väldigt fuktigt. Det är olidligt att dela rum med fem andra personer. Luftcirkulationen är noll och intet. Flera öppna fönster gör varken från eller till.

NON – dagens ord för min del.

På jobbet har vi gäster från Norge på besök idag. Jag svär över storskärmen som det inte blir nån ordning på. Leverantören av mjukvaran hittar ingen lösning så att den fungerar som den ska. Det där tekniska är verkligen inte min grej… Men tillsammans med en av mina favvo-killar på IT har vi hittat en lösning som funkar stenåldersmässigt, men hjälpligt. Och så får det nu vara till dess att det funkar som det ska år 2014.

Hemma ligger jag efter med massor. Strykhögen bara växer och damm och smuts gör att lägenheten gror igen. Jag måste försöka ta tag i nånting nån kväll. Kanske onsdag. Då är det inte något När livet vänder (Men du kanske vill läsa min artikel om Anja Kontor? Klicka här!). Dessutom åker Fästmön hem till sig på onsdag för att vara hundra procent mamma under nåt dygn. Det innebär att jag borde kunna beta av strykhögen i alla fall. Städningen får vänta till helgen. Om jag står ut. Jag behöver också tvätta och bädda rent.

Jag fattar inte vart tiden tar vägen. Prioriterar jag fel saker? Igår kväll prioriterade jag att träffa Eva och när Anna var hemforslad prioriterade jag att se sista delen av Secrets and lies. Jag visste att mördaren inte var den man trodde skulle vara skyldig, men den verklige mördaren var definitivt… Ja, jag ska inte säga mer ifall du inte har sett slutet!

Igår kväll började jag läsa en annan av mina födelsedagsböcker. Vännen FEM har som lite sport att hitta nånting som inte står på min inköpslista, men som jag ändå lär gilla. Knappt femtio sidor har jag läst och Piper ska nu forslas till fängelse. Själv ska jag försöka forsla mig genom den här nej-dagen – så att den i slutänden blir en ja-dag.

Hur är din dag så här långt??? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nä, det gick inte

Ett ryggande inlägg.

---

 

Tofflan på köksgolvet, mitt bästa tillhåll just nu.

Som du kanske fattar av inläggets rubrik gick det inte alls bra att jobba idag. Jag vaknade efter att ha sovit uruselt (vaknar varje gång jag vänder mig i sängen), tvättade mig och la mig på köksgolvet. Redan då hade jag skitont, alltså, och arbetsdagen hade inte ens börjat.

Att köra bil gjorde ont typ hela tiden – vilket det inte har gjort riktigt tidigare – så när jag kom fram till kexfabriken/besticklådan hade jag, på ren svenska, inte bara skitont utan jävligt ont. Jag var rejält smärtpåverkad, nästan omtöcknad.

Och faktum är att jag gjorde nåt ovanligt: jag insåg mina begränsningar och ringde min husläkarmottagning. Efter trekvart blev jag uppringd. Under tiden gjorde jag lite nytta och fixade en nyhet. Vet inte hur texten blev med tanke på mitt tillstånd.

Jag har fått en läkartid klockan 13 idag och är evigt tacksam för den! Igår kväll tog jag nämligen den sista tabletten av den receptbelagda antiinflammatoriska medicinen jag hade i mina gömmor. I morse blev det den receptfria. Nu hoppas jag att doktor Jan skriver ut nåt som gör susen. Eftersom jag var hemma hela förra veckan behöver jag också ett läkarintyg. Jag vet ju inte om jag blir sjukskriven, men jag skulle tro det. Sist jag hade ett liknande rejält ryggskott blev det sex veckor. Det var för övrigt under den tiden min dåvarande chef planerade och förberedde för min avpollettering, fick jag senare veta. Snacka om att hugga i en rygg som redan var kass!..

Hade ingen bild på nån potta, så det blev sPOTTAnde grodor i stället. Ungefär så jag känner mig.

Nu tror jag inte att det blir sex veckor, möjligen nån. Det här är ju fjärde veckan med ryggont, så det bara måste bli bättre snart. (Eller?) Min nuvarande chef behöver inte planera min av-pollettering, för min visstidsanställning gäller ju bara till och med den 30 april. Nåt annat vet jag inte. Trots det har jag dåligt samvete för att jag inte är på jobbet eftersom jag sätter mina kollegor på pottan. Men jag tror att de hellre blir satta där än att jag är på jobbet och stönar och gnäller och nästan grinar, som idag.

Detta inlägg har jag för övrigt legat ner och skrivit. Den enda ställning som funkar just nu.

To be continued…  

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mirakel och svar önskas, men ingen frisör finnes

Ett inlägg om tro och önskemål.

 

Mirakelmöte med Marcus och Hanna kanske vore nåt?

Idag skulle jag behöva ett mirakel eller två. Det har varit en rätt kass dag – men så är det ju tisdag också, harkel… Först mot slutet av dan tyckte jag att jag gjorde nåt vettigt och då var det ju dags att gå hem. Hemma upptäckte jag att inga hantverkare varit här. Det hela segar ut på tiden, med andra ord. Vidare noterade jag att den lilla systemuppdatering jag gjorde på min iPhone på förmiddagen förde det med sig att jag inte kan kopiera över bilder från dess kamera till Storebror. Eller också beror det på att kameran har för många bilder och Storebror blir förskräckt. Jag kanske ska prova lap dancen får vi se om det går bättre.

Nåt svar på gårdagens begäran har jag inte fått. Och grejen är att den gäller redan från och med tisdag nästa vecka. Vi får se vad som händer och fötter. Inte heller har jag fått nåt svar på arbetsprovet. Det dög väl inte då.

Frisärskola står det och ingenting annat.

Som grädde på moset bevisade jag för mig själv att jag inte kan läsa så bra. Eller har torftiga referensramar. Jag läste

frisörskola.

I annonsen står 

frisärskola.

Nåja, hur som helst… Av detta kan man lära att kursiv stil inte alltid är att föredra. Den som vill fira nationella Downs syndrom-dagen kan göra det den 22 mars här i Uppsala, på Labanskolan, i alla fall. Det låter vettigare än att fira frisörer, tycker jag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgbetraktelse

Ett inlägg om den sista helgen 2013.

Närå, helgen som har varit har inte bara varit kass – även om den började med mammas utbrott i fredags eftermiddag… Det har varit skönt att ha Fästmön här, för då är det i alla fall nån som håller mig i handen på natten och som säger snälla saker till mig.

Och mamma är inte elak hela tiden. Igår bjöd hon oss på middag på Restaurang Maestro. Eftersom hon inte har rullstolen med sig och det är för långt att rolla dit tog vi taxi. Bordet var beställt till klockan 19. Jag ringde efter Uppsala Taxi tjugo minuter före. Kom fram till en elektronisk röst som frågade om vi ville ha en bil för färre personer än fyra till den adress jag ringde ifrån. Jag knappade in 1, vilket betydde ja. Sen hade jag ingen aning om när taxin skulle komma och jag hade ju inte heller kunnat be den köra in på gården. Jag fick gå ut, helt enkelt. Dessutom fick jag öppna bommen åt chauffören för han orkade/ville inte gå ur bilen. Men sen kom vi iväg och vi bänkade oss strax före klockan 19 på restaurangen.

Klockan 19 var vi på plats.

Kvinnan som serverade oss deklarerade att hon aldrig glömmer nånting, men hon glömde bland annat att

• tända våra ljus
• ställa fram en flaska vatten
• ta fram salt

Men skitsamma – hon var trevlig, maten god och mitt sällskap på bra humör! Anna var söt som vanligt.

Anna var söt som vanligt.

Mamma hade glömt sina brillor hemma, så jag högläste menyn några gånger. Mitt sällskap åt fläskfilé i olika former, jag åt kycklingspett. Mycket gott alltihop, inklusive förrätten med vitlöksbröd, oliver och aioli. Till förrätten tog Anna och jag var sin ingefärsdricka, till huvudrätten var sitt glas rött. Mamma höll sig till isvatten.

Mamma trivdes.

Min dessert blev en brownie som inte syns på bilden för all grädde och glass. Men gott var det!

Brownie med grädde, glass, kex och kolaås.

Alla tre tog kaffe och det smakar så gott på Maestro eftersom de brygger varje kopp för sig.

Annas kaffe. (Det var bättre ljus över hennes kopp.)

När jag skulle ringa efter taxi igen började mamma fräsa, så jag blev osäker på om jag skulle ringa eller inte. Men sen fick jag tillåtelse. Jag hjälpte henne ut till bilen, medan Anna kunde gå själv. Vi var hemma strax efter klockan 21 och slängde då på TV:n direkt för att glo på Downton Abbey julspecialen. Mamma gick in till sig och vi trodde att hon svidade om till hemmaklädsel. Nehej, då var det nåt som inte var bra igen, så jag fick truga och tjata lite att hon skulle komma och sätta sig.

Äh! Det är ju snart slut i alla fall, det är ju ingen mening att jag kommer, 

fräste hon.

Då förklarade jag att det höll på över en timme till eftersom det var längre än ett vanligt avsnitt. Tydligen var det rätt metod för hon joinade oss. Anna, som hamnade först vid TV:n, berättade i stora drag vad som hade hänt (inte mycket).

När det blev läggdags var jag glad att kvällen ändå hade varit OK. Dagen idag blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men det var min Nästanbrors dumma sjukdom som ställde till det. Mamma var sur redan i morse (nåja…) vid väckningen som hon bett mig göra klockan tio. Hon vände det till att det var jag som vill få upp henne (vi skulle vara borta klockan 13), när det i själva verket var hon som hade bett mig väcka henne klockan tio.

Ja, ja, det var soligt väder idag och Anna och jag tog en promenad. Mamma låtsades att hon hade sagt nåt om promenad, men märkligt nog hörde varken Anna eller jag det – och det är sant! (Ibland blir jag tveksam över alla elakheter och vad som sägs, antyds och inte sägs, men den här gången hade jag ett vittne som garanterade att mamma inte hade sagt nåt.)

Vi slappade en stund hemma, Anna och jag, innan det var dags att ta en tur till Stormarknaden där Anna skulle handla nyårsmat och jag köpa bakelse till mamma samt namnsdagskort med innehåll.

Under tiden började en av mina blåa hyacinter slå ut… Den har inte dött av alla spydigheter som flyger omkring här, alltså…

En av mina blåa hyacinter började slå ut.

Framåt kvällen hade alla bestämt sig för vad de ville äta. Jag beställde Thaimat som jag åkte och hämtade. Det var gott och smakrikt! Sen var det dags att skjutsa hem min älskade till Himlen med all hennes nyårsmat. Det blir jättetrist att fira nyår på var sitt håll, men det är ju som det är med det. Anna jobbar och dessutom vill hon med all säkerhet hellre vara med sina två äldsta ”barn” än här i skottlinjen mellan mamma och mig.

Jag har köpt kräftor till nyårsafton och tänkte göra en silltallrik till förrätt. Dessert blir päron i konjak med grädde. Och så har vi några goda ostar och kex till… jaa, jag vet inte när.

I morgon ska jag jobba hemifrån mellan åtta och 13. Jag hoppas att tekniken funkar som den ska, annars får jag ge mig iväg. Som det känns nu vore det inte helt fel, men…

Nu börjar mamma bli orolig och jag ska joina henne framför TV:n för att se inspelningen av gårdagens Stjärnorna på Slottet. Jag får väl ta några chokladbitar så jag blir snäll, medan mamma slafsar bakelse (som jag inte gillar).

Hoppas att din helg har varit god!

Livet är kort.

Read Full Post »

Julmöbla och tomterier

Ett inlägg om att julmöbla och äta svindyra tomtekarameller.

När jag flyttade hit till huset där jag bor bodde här redan en liten pojke som hette Björn. Precis som en del andra barn hittade han på egna uttryck och benämningar för saker och ting. Det var denne Björn som lärde mig

att julmöbla.

Ja, jag tror nog att du fattar precis vad det handlar om: att julpynta. Nu har Björn blivit en ung man och det är länge sen han flyttade härifrån. Men jag säger fortfarande julmöbla.

I kväll har jag julmöblat lite, lite. Blev tvungen att få in positiva tankar i skallen, så jag hängde upp mina sex julfigurer i köksgardinen. Dessa sex figurer som jag har ”samlat” genom åren. (Det är inte alla år jag har haft råd att köpa nån figur.) Sköra och väldigt söta. En av få jultraditioner jag har, denna att julmöbla med mina sex julfigurer.

Musikanten är en av figurerna. (Bilden är tagen nåt annat år.)

Fästmön fixade lite kvällskaffe och till det hade hon köpt var sin svindyr tomtekaramell. Men god var den!

Kaffe och svindyr tomtekaramell.

Nu känns det lite bättre även om en viss del av olusten i magen är kvar. Varför ska det vara så roligt och hacka på mig jämt och samt? Varför duger jag aldrig fullt ut? Varför är min självkänsla så jäkla kass??? Retoriska frågor som aldrig får några svar. I morgon är en ny dag och det gäller att gå på och bita ihop. Jag tänker inte bryta ihop, nämligen.

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill ha… mer höst… Mer höst!

Ett inlägg om den årstid jag verkligen älskar.

De flesta tycker att jag är fläng rent generellt, det vet jag nog. Och om jag säger att jag älskar hösten får de väl sina åsikter bekräftade. Vem älskar hösten, liksom?.. JAG! I love it! Jag älskar alla vackra färger, jag älskar mörkret och jag älskar regn och blåst! (Påminn mig nån dag sen när jag har fått tillfälligt nog av de två senare…)

En regnig kväll i en busskur i stan, september 2012.

I skrivande stund vräker regnet ner. Det har regnat i natt också och igår kväll. Jag somnade till regnets smattrande på plåttaket, ett ljud som invaggar mig i trygghet, konstigt nog. Dessa regnnätter behöver jag inte somna till TV-ljudet i bakgrunden. Då låter jag regnet söva mig. Och det är ljuvligt!

Efter regn kommer… regnbågen… Bilden är tagen hösten 2012.

Ibland efter regnet kommer regnbågen. Igår var det en vidunderligt stor regnbåge, som jag ju inte kunde fota eftersom jag körde bil. Och när jag anlände till mitt mål och stannade bilen var den flyktiga bågen borta.

Andra höstdagar är det ljuvlig sol och knallblå himmel. En sån där himmel som nästan gör ont att se på… Förra hösten, när jag fick min tjänstemobil, begav jag mig ut för att testa kameran i iPhone 4S-modellen. Det visade sig att kameran är skitdålig på att återge rött, men fantastiskt bra på blått! iPhone 5 är bara snäppet bättre, tyvärr…

Ett höstträd med en knallblå himmel. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Bilden ovan, på det härliga höstträdet mot den knallblåa himlen, hade jag länge som bakgrundsbild på min tjänstemobil.

Dimmiga morgnar får jag inte uppleva just för tillfället. Jag häckar ju här hemma. Men jag minns en morgon hösten 2011 när jag jobbade på Fakulteten. Det var bara fantastiskt vackert!.. Jag sprang ut och fotade med min gamla Nokia N95, den som hade suverän optik från Carl Zeiss… (En spännande man bakom varumärket, för övrigt…)

Träd i dimma. Den här bilden tog jag i november 2011.

Vid samma tillfälle fotade jag det här trädet. Och när jag ser bilden nedan får jag korrigera mig själv och medge att gult inte alltid är fult…

Gult träd i dimma, fotat hösten 2011.

Hösten är emellertid en sorgeperiod för många, även för mig. Snart närmar sig årsdagen av vännen Karins död, till exempel. Det tycker jag fortfarande är sorgligt och ledsamt. Jag är självisk. Jag hade velat ha vännen kvar här på jorden.

Mot slutet av oktober är det också min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 86 år. Jag kan inte tänka mig pappa som en gammal gubbe! För mig är han den där evigt unge, busige med håret på ända (ja, det håret har jag ärvt…). Han som retades så man kunde bli galen på honom, men också den snälle och omtänksamme som i sitt tidiga liv varit med om nåt så svårt som kriget och dess verkningar – från första parkett. Sånt blir man inte opåverkad av.

Min pappa 20 år gammal. Två år efter krigsslutet. Vattenkammad.

Lite sorgligt var det också att se idag att en av mina före detta chefer ska sluta. Det är ingen gammal person utan nån som är yngre än jag. Jag gissar anledningen och förbannar den. En del sjukdomar borde bara bli utrotade!

Men nu ska jag inte deppa ihop idag utan njuta av hösten. För jag älskar den ju! Jag älskar nog det vemod den för med sig och de möjligheter till eftertanke som den också ger. Det är en sinnesstämning som passar mig – även om jag också har en ganska stor humoristisk ådra. Det måste man ha när delar av livet är kassa. Annars överlever man inte.

Efter förmiddagens bestyr ska jag ge mig ut i rusket. Det är bara ett problem med hösten: jag har inga bra ytterkläder! Jag har ingen lust att traska omkring i storstövlar här inne i stan. Regnkläderna har en design från anno dazumal – är det vintage det kallas? – och det är hål i skorna. Men vad gör det? Jag ska ju bara ta en promenad till Tokerian tur och retur…

Var spatserar du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »