En liten jävla sladd och annat smått och gott

Ett inlägg om små saker.

---

 

Den här lilla rackarn kostade 160 spänn.

På dagordningen idag stod att fixa ett par små saker. En del av de små sakerna var av yttersta vikt för ett fungerande liv i dagens samhälle. Jag talar om att köpa en ny laddsladd till min mobil. Mitt i sommaren 2013 köpte jag en iPhone 5 eftersom min visstidsanställning upphörde och den där till hörande tjänstemobilen skulle återlämnas till arbetsgivaren. Förra våren pajade laddsladden till mobilen, så då alltså inte ens var ett år gammal. Som tur var kunde jag använda sladden till tändaruttaget i bilen till dess att denna sladd nummer två pajade häromdan. (Jag har använt den tejpad, vilket inte är så smart när det gäller elkablar…) För den som nån gång har ägt en iPhone vet att den måste laddas. Ofta. Som jag ser det är den enda nackdelen med iPhone den otroligt korta batteritiden. Jag fattar verkligen inte varför Applemänniskorna inte gör nåt åt detta problem – teknologin i övrigt utvecklar de ju. Hellre bättre batterier som håller laddningen längre än nån jädra äppleklocka med skitliten display, kan jag tycka.

Men en laddare behövde jag ju så jag kan vara tillgänglig och nås av såväl byråkrater som roliga och normala människor. Alltså tuffade jag iväg till Stormarknaden. Inne hos Kjell & Company hittade just den lilla sladd jag behövde. Ja, för jag behövde precis bara sladden, inte själva kontaktdelen. Billigast möjliga alltså. Ändå gick den rackarn på 160 kronor. Det är 24 procent av min dagersättning från a-kassan – före skatt… Men det har jag ju råd med, enligt den oförskämda människan jag sist talade med på Akassan Vision, en a-kassa som till skillnad från så många andra myndigheter ignorerar klarspråkskravet. (Den oförskämda människan sa för övrigt en massa dumheter som jag inte orkar referera här. Jag kan bara förvånas över att en sån person har ett jobb. Det är ingen jävla vision där inte, utan dimsyn, skulle jag vilja påstå.)

Ripasso Casa Vinironia 2013 fick jag av Annas snälla mamma.

Nej, jag får nog försöka skrapa fram en vinst på Trisslotten som jag fick av Annas snälla mamma igår. Och sen, när jag troligen inte vinner nåt, får jag dränka mina sorger i det goda Ripassovinet hon också gav mig. Det är tur att jag har en sån snäll familj.

För övrigt har jag ställt undan sakerna från mitt presentbord nu. Body butterburken kom till användning redan på förmiddagen idag efter duschen. Böckerna har lagts i en särskild födelsdagsbokhög. Hundralappen till en god kaka eller bakelse från mamma är undanstoppad – vi hade nämligen MATERIAL kvar för egentillverkning av hallonbakelser idag. Sängen är renbäddad, tvätten hängd och Fästmön hostar i soffan. Nu är det bara att vänta till kvällen när ToffelKocken ska laga tomat- och champinjonsoppa till middag.

Klockan 21 ska vi glo på en ny TV-serie på TV4 som jag tycker låter spännande, Svenska fall för FBI. Detta är en alldeles nyproducerad dokumentärserie där två experter tar sig an ouppklarade svenska mordfall. Tanken är att experterna ska hitta nya infallsvinklar som förhoppningsvis leder till att fallen blir uppklarade. Många anhöriga behöver få klarhet i saker och ting även om de döda offren inte kommer tillbaka.

By the way… Nån annan post än reklam kom inte idag till min postbox och mina båda e-postkonton krånglar. Det verkar som om så väl den lilla posten som den stora inte mäktar med livet i april 2015. Själv känner jag mig oförskämt pigg för min ålder just idag – 53 bast. Helt frisk är jag emellertid inte. Men det visste du väl redan..?

Hur pigg känner du dig??? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Astrid

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Alla i vårt land har säkerligen hört talas om Astrid Lindgren. Vi är många som har nån sorts förhållande till henne. För mig är hon en del av min barndom. De underbara böckerna om barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Emil och Pippi fick jag till livs som barn. Berättelserna är med mig än. I kväll var det därför en extra speciell stund när jag slog mig ner i bästefåtöljen för att titta på första delen av tre av Kristina Lindströms dokumentär om Astrid Lindgren, kort och gott kallad Astrid.

Astrid Lindgren som ung. (Bilden är privat och lånad från SvT:s webbplats.)

Astrid Lindgren växte upp i Näs utanför Vimmerby. Hon bodde granne med min mormor, som var fyra år yngre än Astrid. Astrid var dotter till den djupt religiöse kyrkvärden Samuel August och hans hustru Hanna. Men Astrid hade tidigt myror i brallan, om man får tro min mormor. Och det bar sig inte bättre än att hon blev med barn med sin förste chef, chefredaktören Reinhold Blomberg på Vimmerby Tidning. Astrid var då fortfarande tonåring medan chefredaktören var 50 bast och redan sjubarnsfar. Skandalen var ett faktum. Och det är detta och sonen Lasse som denna den första delen handlar om mest.

Som ogift mor – för Astrid ville inte gifta sig med Blomberg – tvingades hon lämna bort sonen. Lasses tre första levnadsår tillbringade han i fosterfamilj i Danmark. Men sen blev Astrid tvungen att ta hem sin son till Stockholm, dit hon flyttat. Lasse blev sjuk och äntligen kom lite hjälp från morföräldrarna. Så småningom träffade Astrid Sture, också han ursprungligen hennes chef och gift med en annan kvinna. Men de två blev ett par och Lasse fick komma till dem för att år 1934 bli storebror till Karin.

Barnen Lasse och Karin har till stor del varit en grund i Astrid Lindgrens författarskap. Där vimlar av små ensamma, föräldralösa barn, särskilt pojkar, men också tuffa flickor. Astrid Lindgren var ovanlig för sin tid och ganska okonventionell. Lite lustigt i sammanhanget att dokumentären om henne föregåtts av bråk mellan dokumentärfilmmakare.

Den här första delen om en av Sveriges största barnboksförfattare var riktigt stark och intressant. Jag ser med spänning fram emot del två som visas på söndag i SvT 1.

Toffelomdömet om del ett blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En sån där dag…

En sån där dag har det varit idag. Ungefär som dagen efter. Allt som hopade sig igår blev nästan för mycket. Det blev nästan så att jag började tokskratta mitt i allt elände. Droppen (!) var ju översvämningen. Du skulle ha sett mig in action, ösandes, spritt språngandes, med håret på ända och ändan… ja, den var i vädret… Stackars Fästmön som jag använde som hantlangare efter propplösaren fick sig nog en rejäl chock, för hennes förkylning bröt ut ordentligt igår. Anna är emellertid lika tapper som vissa andra och har även idag pinat sig iväg trots att hon är ganska sjuk.

Nej, min ända utan jeans får du inte se! Håll tillgodo med den med jeans.

Sanslöst mycket är det på jobbet just nu! Jag hade ett möte på institution 1 på förmiddagen, innan dess publicerade jag lite saker på webb och intranät. Klockan elva var det dags för möte med prefekten på institution 2. Det blev ett mycket långt och givande möte! När man väl får tid med honom är han bra att prata med. Men det är svårt att få den tiden. Vi har bokat ett uppföljningsmöte om över en månad, till exempel. Och då vet jag ju inte om jag är i tjänst eller sjukskriven…

I morgon ska jag träffa vännen Rippe för lunch! Det var alldeles för länge sen vi sågs och nu höll det på att gå ytterligare tid eftersom vi båda ska opereras. Det är märkligt det här vi kallar livet… Rippe påminde mig i alla fall om att jag borde ordna med vinterdäck på bilen. Därför ringde jag verkstan och bokade tid för service och tid för däckbyte hjulskifte samtidigt. Det blir redan den 16 oktober, för säkerhets skull. Eftersom jag kör dubbfritt är det ju inga problem och rätt som det är slår vädret om och det blir halt på morgnarna.

Clark Kent* ska snart få på sig vintertofflorna**.

Jag hade rådgjort lite per sms med min ”coach” M igår huruvida jag skulle berätta om saker och ting för prefekten. Nu blev det så att jag inledde med en lägesbeskrivning och den var han nog inte beredd på. Det kändes både skönt och rätt att säga som det var – eller säga det jag i skrivande stund faktiskt vet. Och beskriva lite av den oro jag känner. Ärlighet varar längst och man får en viss förståelse från människor. Alla är nämligen inte onda och elaka, även om jag får för mig det ibland på grund av det jag har varit med om… (Funderar parallellt på om bajskorvarna har börjat flyta upp hos vissa puckon…)

Nu börjar jag känna av lite irritation i halsen och i näsan. Huvudet och nacken värker lite. Det kan i och för sig bero på att jag inte fick lunch förrän vid 13-tiden, men mer troligt är att jag verkligen har en förkylning på gång. Undras om virus går ihop med narkos..?

Det är inte mycket kvar av arbetsdagen och jag undrar hur läget är hemma. Är de gamla fönstren bortforslade från ballen*** och är mina rör spolade så att vi kan duscha normalt igen och inte leka pool i duschrummet, tro???

På torsdag får jag gå och hämta ut min nya mobil på vår telesektion. Jag ska bli med Ajfån…

*Clark Kent = min lille bilman
** vintertofflor = vinterdäck
***ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »