Torftigt, men ingen nöd

Ett inlägg om andra halvan av helgen.

---

 

Rean på mitt manus fortsätter. Här är en titt på sidan… 69, tror jag.

Livet må vara torftigt på vissa sätt, men jag lider ingen nöd som en del andra människor gör. Dessutom skulle många säga att mitt liv inte ens är lite torftigt. Fästmön tycker att jag ska sluta skriva manus om jobbiga och svåra saker jag har varit med om och i stället skriva om de roliga saker vi har gjort. (Hon kanske har rätt. Mitt manus är fortfarande på rea och intresset är… ja, gissa…) Anna är den som kan få mig att tokskratta när livet är kolsvart. Senast igår i bilen skrattade jag så att jag egentligen borde ha stannat mitt fordon och skrattat färdigt. I morse uppstod en annan dråplig situation. Somliga skulle arbeta och jag skulle vara snäll och skjutsa min kära arbeterska denna kalla morgon i februari (-6,2 grader). Men jag var trött. Jag var så trött att jag tog fel jacka och började kränga på mig. Den fastnade redan vid överarmarna. Då brast det för Anna – det vill säga hon brast ut i gapflabb: jag hade ju tagit hennes… ”kvinnojacka” (figursydd och så) och sånt passar inte alls på en Toffelkropp, nio kilo minus till trots.

Lördagskvällens vin, en Caldora multepulciano dabruzzo från 2003.

De nio kilona minus… Ja jag kanske ska kommentera dem. Jag kör verkligen ingen diet, men om jag ska likna det hela vid nånting får det väl bli 4:3. Under fyra dar i veckan äter jag inget godis, fikabröd, snacks och sånt, nåt som jag tillåter mig de andra tre dagarna i veckan. På vardagar äter jag rätt torftiga frysrätter till lunch och rostat bröd eller yoghurt till middag. Lördagar och söndagar försöker uppbringa ork och lust att laga mat. Låt oss säga att det är betydligt roligare (understatement) att laga mat och dricka en flaska gammalt, gott vin när en har sällskap vid middagsbordet.

Min söndag… resten av helgen… Efter morgonens utflykt lyckades jag somna om och vaknade strax före nio av att en av mina Wordfeudmotspelare gjorde ett drag samtidigt som nån i huset stängde en skåpslucka eller en garderobsdörr hårt. Eller hårt och hårt… Det är väl normalt enligt deras standard. Personligen anser jag att det är fel på samtliga gångjärn i deras skåpsluckor och garderobsdörrar – de är för hårt spända. Lyhördheten kan jag inte göra nåt åt och inte heller kan jag plinga på med en mejsel i handen. Däremot funderar jag på att lämna en karta med små självhäftande dämpningskuddar i deras postbox. Jag är nämligen ganska säker på exakt vems gångjärn som är för spända.

Det är soligt idag också, så jag är inne. Jag känner mig som den stora och läskiga Tove Jansson-Mårran och jag vill inte visa mig offentligt. Jag har i stället ägnat mig en stund åt Berit Hård. Det är en både rolig och heterosexig tredje och sista del som Unni Drougge har skrivit om henne! Alltså jag ömsom skrattar, ömsom rodnar.

Jag deltog i en utlottning på Instagram i morse, hos @retrolyckan. Det tycker jag att du också ska göra, för du har möjligheten att vinna två fina ostindiska kaffekoppar. Tävlingen pågår fram till klockan 21 i kväll – vilket ju är perfekt tajming. Då sänder TV4 nämligen Maria Langs Kung Liljekonvalje av dungen. Jag har visserligen sett både den gamla och den nya filmen och självklart läst boken, men jag tänker titta ändå – och äta godis. Den som spar hon har… Det vill säga hon hade så mycket lördagsgodis kvar från förra helgen att hon inte mäktade påbörja gårdagens inhandlade godispåse. Eh… ja…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Renbäddat med ord. Ikonen ovanför sängen har pappas moster Tron (Vera) målat.

Efter instagrammande och lässtund rev jag ut lakanen ur sängen, sparkade igång en maskin tvätt och bäddade rent. Nån nytta måste en göra även på vilodagen. Rena lakan kräver förstås en ren kropp också. Jag skurade av lite badrummet och i duschrummet/toan innan jag tog en skön dusch, tvättade håret, slipade fötter, smorde in mig… Söndagslyx och absolut inte torftigt.

Minst en gång varje helg telefonerar jag med lilla mamma. Idag ringde jag på eftermiddagen och vi pratade i nästan 52 minuter. Det vill säga mamma pratade 50 minuter och jag två. Men jag vet hur det är när det inte finns nån att prata med om dagarna. Då blir den som sen hör av sig bombarderad med ord. Det är ju lite tur att mamma har en och annan go kusin som ringer ibland och att mamma har en dotter som också hör av sig. För egen del vågar jag inte tänka på vad som händer när jag blir gammal. Om jag nu blir gammal.

Jag har varit ute på vift en stund på seneftermiddagen/kvällen. Trött, trött, trött ska jag nu sätta mig och äta lite söndagsmiddag, en middag som består av ostrester, kex, fikonmarmelad, ett glas vin och nyinköpta, blåa vindruvor (20 kronor för en ask). Berit Hård gör mig sällskap fram till klockan 21 när Maria Lang tar vid. Sen ska jag krypa ner mellan rena lakan…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En sån där dag…

En sån där dag har det varit idag. Ungefär som dagen efter. Allt som hopade sig igår blev nästan för mycket. Det blev nästan så att jag började tokskratta mitt i allt elände. Droppen (!) var ju översvämningen. Du skulle ha sett mig in action, ösandes, spritt språngandes, med håret på ända och ändan… ja, den var i vädret… Stackars Fästmön som jag använde som hantlangare efter propplösaren fick sig nog en rejäl chock, för hennes förkylning bröt ut ordentligt igår. Anna är emellertid lika tapper som vissa andra och har även idag pinat sig iväg trots att hon är ganska sjuk.

Nej, min ända utan jeans får du inte se! Håll tillgodo med den med jeans.

Sanslöst mycket är det på jobbet just nu! Jag hade ett möte på institution 1 på förmiddagen, innan dess publicerade jag lite saker på webb och intranät. Klockan elva var det dags för möte med prefekten på institution 2. Det blev ett mycket långt och givande möte! När man väl får tid med honom är han bra att prata med. Men det är svårt att få den tiden. Vi har bokat ett uppföljningsmöte om över en månad, till exempel. Och då vet jag ju inte om jag är i tjänst eller sjukskriven…

I morgon ska jag träffa vännen Rippe för lunch! Det var alldeles för länge sen vi sågs och nu höll det på att gå ytterligare tid eftersom vi båda ska opereras. Det är märkligt det här vi kallar livet… Rippe påminde mig i alla fall om att jag borde ordna med vinterdäck på bilen. Därför ringde jag verkstan och bokade tid för service och tid för däckbyte hjulskifte samtidigt. Det blir redan den 16 oktober, för säkerhets skull. Eftersom jag kör dubbfritt är det ju inga problem och rätt som det är slår vädret om och det blir halt på morgnarna.

Clark Kent* ska snart få på sig vintertofflorna**.

Jag hade rådgjort lite per sms med min ”coach” M igår huruvida jag skulle berätta om saker och ting för prefekten. Nu blev det så att jag inledde med en lägesbeskrivning och den var han nog inte beredd på. Det kändes både skönt och rätt att säga som det var – eller säga det jag i skrivande stund faktiskt vet. Och beskriva lite av den oro jag känner. Ärlighet varar längst och man får en viss förståelse från människor. Alla är nämligen inte onda och elaka, även om jag får för mig det ibland på grund av det jag har varit med om… (Funderar parallellt på om bajskorvarna har börjat flyta upp hos vissa puckon…)

Nu börjar jag känna av lite irritation i halsen och i näsan. Huvudet och nacken värker lite. Det kan i och för sig bero på att jag inte fick lunch förrän vid 13-tiden, men mer troligt är att jag verkligen har en förkylning på gång. Undras om virus går ihop med narkos..?

Det är inte mycket kvar av arbetsdagen och jag undrar hur läget är hemma. Är de gamla fönstren bortforslade från ballen*** och är mina rör spolade så att vi kan duscha normalt igen och inte leka pool i duschrummet, tro???

På torsdag får jag gå och hämta ut min nya mobil på vår telesektion. Jag ska bli med Ajfån…

*Clark Kent = min lille bilman
** vintertofflor = vinterdäck
***ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »