Denna dagen, ett liv

Ett inlägg om en bok.

---

 

Som så många andra läste jag – eller fick läst för mig – Astrid Lindgrens böcker när jag var barn. Därför var jag otroligt nyfiken på den senaste biografin om henne. Jens Andersens Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren kom ut 2014. För ett tag sen hittade jag den på bokrean hos Bokus och slog till. För 79 spänn för cirka 450 sidor är ett ganska bra pris.

Ungefär en tredjedel av boken handlar om Astrid Lindgrens första graviditet och första barn. Hennes andra barn, dottern Karin, nämns nästan som i förbifarten. Kanske har Karin Nyman själv velat ha det så. Jag tycker spontant att flickan som inspirerade sin mamma till att skriva om Pippi Långstrump borde ha fått mer plats i boken. Det var ju med Pippi som Astrid Lindgren fick sitt litterära genombrott. Men samtidigt är det egentligen inte svårt att förstå att danske Jens Andersen fokuserar på sonen Lasse, som ju föddes i Danmark och tillbringade sina första år där.

De två återstående tredjedelarna ägnas främst åt Astrid Lindgrens författarskap och arbete. Det är intressant att läsa om hur hon skriver sina böcker, men också hur hon på äldre dar kastar sig in i politiken – som Pomperipossa. Jag hade ingen aning om att Astrid Lindgren nog faktiskt bidrog till att sossarna förlorade valet 1976…

Om jag hade fått önska hade jag gärna läst mer om Astrids familj. En biografi bör ju inte lyfta fram en liten del av en persons familj och heller inte enbart handla om personens gärning. Jag hade velat se mer av personen bakom alla de fina barnböckerna. Det jag uppskattade mycket i boken var emellertid det rika bildmaterialet.

Det totala Toffelomdömet hamnar på medel.

De flesta av oss som har vuxit upp under senare delen av 1900-talet och framåt har nån sorts förhållande till Astrid Lindgren, hennes böcker och hennes karaktärer. Som barn älskade jag Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga. Men som vuxen kan jag gråta över Bröderna Lejonhjärta – och inse att jag faktiskt inte har läst alla böcker i Astrid Lindgrens produktion. Vilken bok eller vilka böcker av henne är DINA favoritböcker eller vilken karaktär/vilka karaktärer gillar DU mest? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Avundsjuk eller uppretad?

Ett inlägg om avundsjuka, uppretning och en dröm om att få flytta till ett hus i skogen.

---

 

Halsband och koppel, kanske?

Det är måndag. Tystnaden har lagt sig i huset efter att somliga ljudligt har gett sig iväg. Ja visst fattar jag att det är svårt att få små barn att vara tysta i trappuppgången, men när de stampar på locket till huvudkranen, spelar harpa på trappräcket och plingar på hos folk då har en nog släppt dem lite långt. Kanske koppel vore nåt? JAG SKOJAR BARA, är bäst att tillägga, så ingen får för sig nåt. Särskilt skojigt med koppel på barn är det inte, det var mer att jag teoretiserade kring barnuppfostran – jag, som inga barn har. Igår blev jag tillfrågad i vissa saker rörande bonusbarnen och jag kände att jag rörde till det, så jag gick därifrån. Ibland är det bäst att tiga, trots att ens åsikt efterfrågas.

Inte är det mycket en får ha åsikter om i det här landet utan att nån blir kränkt. Jag själv blir till exempel jättekränkt när nån som aldrig har träffat mig tror sig veta hur jag lever enbart genom att ha läst min blogg. Bloggen består fortfarande – nio procents utrymme kvar – av valda delar av mitt liv. Hade jag skrivit om precis varenda sekund skulle utrymmet ha varit slut för länge sen. Några vill veta mera och hör av sig, men sen har de inte tid att ha nån kontakt för de är så upptagna med att leva sina liv. Good for them! Jag står kvar här och stampar rastlöst med mina 42:or.

Dagens val står mellan att städa lägenhet och/eller packa ihop ballen* för vintern. Jag har inte lust med nåt av det. Städa känns dumt ifall jag gör ballen senare, då kan det ju komma skräp med in. Och ballen… Det kan ju komma fina dagar när en kan ta en fika i eftermiddagssolen – vi gjorde ju det hos Fästmön i fredags, till exempel…

Det blir nog ingen mer ballesittning med bok i år för min del.

När det gäller ballen försöker jag glo hur de omkringboende har gjort. Grannarna, alltså. De som har ballar** som inte är inglasade och allar***. Och det är lite varierat, måste jag säga. Sen vet jag att en del grannar aldrig vinterskyddar sina utemöbler. Nån hade såväl träningscykel som grill ute hela vintern förr säsongen, till exempel. Nä, jag får nog fatta ett alldeles eget beslut och inte fundera så mycket över hur andra gör.

I fredags läste jag förresten en artikel i Expressen Leva om grannar och vad vi är avundsjuka på när det gäller grannar. Ett mäklarföretag har undersökt detta och kommit fram till att vi är mest avundsjuka på att våra grannar har…

• ett större hem
• mer pengar
• större möjlighet att göra renoveringar
• en mer välvårdad trädgård
• ett roligare och mer aktivt liv
• ett bättre läge
• möjlighet att resa mer
• ett lyckligare liv
• ett bättre jobb

Mest avundsjuka är de som bor i Jönköping (snåla smålänningar?), Västra Götaland, Örebro och Stockholm. Kvinnor är mest avundsjuka på storleken – av huset, alltså – och vackra trädgårdar, medan männen främst är avundsjuka på sina grannars bilar, bättre tomtlägen och att grannarna verkar ha ett roligare och mer aktivt liv.

Men de flesta är inte avundsjuka på sina grannar, enligt artikeln. Och så lyfts det fram hur viktigt det är att ha trevliga grannar och god grannsämja. Själv är jag inte ett dugg avundsjuk på mina grannar. Vem vill ha barn som låter jättemycket tidigt på morgnarna eller en smärre plätt med oklippt gräs som är så högt att det växer upp till grannens fönster på våningen ovanför? (Jag överdriver. Mycket.) Däremot är jag avundsjuk på att de grannar som har allar har lägre månadsavgift än vi som har ballar. De med allar har ju vanligen skaffat sig ett större utomhusutrymme. Fast det är ju faktiskt inte deras egen mark, utan kommunens. Så en kanske skulle gå ner och sätta sig… Nä, tror inte det. Grannar ska en inte umgås med. Det finns ju en viss risk att de kommer ut och undrar vad en gör där när en sätter sig på deras alle, även om det är kommunens mark…

Inrökt på ballen, en bild från i somras hur det kan te sig uppe hos mig när grannarna grillar.

Men vi är inte bara avundsjuka, vi retar oss på grannarna. Här kan du läsa om tolv saker vi retar upp oss på hos våra grannar. Många av dessa tolv punkter nickar vi instämmande med, vi Karlsson på taket. Till exempel… grannar som inte hälsar [men glor; mitt tillägg], fester [utomhus sommartid; mitt tillägg], trädgårdsskötsel [oklippt gräsplätt; mitt tillägg], saker i trapphuset [allt från stinkande soppåsar och möbelkartonger till cyklar – jag hoppas det inte börjar brinna…; mitt tillägg], grillning och rökning [fast inte på ballar utan på allar för min del, som bara har grannar bredvid och under, eftersom rök stiger är det såna som jag som drabbas; mitt tillägg], ombyggnationer [på sena kvällar; mitt tillägg] och barn [egentligen inte barnen utan deras föräldrar som struntar i dem; mitt tillägg]. Sen skulle jag kunna lägga till grannar som tvättar och diskar på nätterna (tror ni att det inte hörs? Det gör det.), grannar som spikar vid midnatt, grannar som möblerar om sena kvällar, grannar som blir tjuriga som ungar när en ber dem flytta sina rökmaskiner eller dämpa sig med mera mera. OCH JA! JAG FLYTTAR GÄRNA TILL ETT HUS I SKOGEN OM DET VORE MÖJLIGT!!!

Träningscykel och grill är bra att ha  – även på vintern. Fast det ska jag inte ha inte utanför mitt hus i skogen. (Bilden är från den 15 februari i år.)

Är DU avundsjuk på nåt som dina grannar har eller som du tror att de har? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så hjälper du mig att snabbare få slut på bloggutrymmet!

*ballen = balkongen
**ballar = balkonger
***allar = altaner

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Astrid

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Alla i vårt land har säkerligen hört talas om Astrid Lindgren. Vi är många som har nån sorts förhållande till henne. För mig är hon en del av min barndom. De underbara böckerna om barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Emil och Pippi fick jag till livs som barn. Berättelserna är med mig än. I kväll var det därför en extra speciell stund när jag slog mig ner i bästefåtöljen för att titta på första delen av tre av Kristina Lindströms dokumentär om Astrid Lindgren, kort och gott kallad Astrid.

Astrid Lindgren som ung. (Bilden är privat och lånad från SvT:s webbplats.)

Astrid Lindgren växte upp i Näs utanför Vimmerby. Hon bodde granne med min mormor, som var fyra år yngre än Astrid. Astrid var dotter till den djupt religiöse kyrkvärden Samuel August och hans hustru Hanna. Men Astrid hade tidigt myror i brallan, om man får tro min mormor. Och det bar sig inte bättre än att hon blev med barn med sin förste chef, chefredaktören Reinhold Blomberg på Vimmerby Tidning. Astrid var då fortfarande tonåring medan chefredaktören var 50 bast och redan sjubarnsfar. Skandalen var ett faktum. Och det är detta och sonen Lasse som denna den första delen handlar om mest.

Som ogift mor – för Astrid ville inte gifta sig med Blomberg – tvingades hon lämna bort sonen. Lasses tre första levnadsår tillbringade han i fosterfamilj i Danmark. Men sen blev Astrid tvungen att ta hem sin son till Stockholm, dit hon flyttat. Lasse blev sjuk och äntligen kom lite hjälp från morföräldrarna. Så småningom träffade Astrid Sture, också han ursprungligen hennes chef och gift med en annan kvinna. Men de två blev ett par och Lasse fick komma till dem för att år 1934 bli storebror till Karin.

Barnen Lasse och Karin har till stor del varit en grund i Astrid Lindgrens författarskap. Där vimlar av små ensamma, föräldralösa barn, särskilt pojkar, men också tuffa flickor. Astrid Lindgren var ovanlig för sin tid och ganska okonventionell. Lite lustigt i sammanhanget att dokumentären om henne föregåtts av bråk mellan dokumentärfilmmakare.

Den här första delen om en av Sveriges största barnboksförfattare var riktigt stark och intressant. Jag ser med spänning fram emot del två som visas på söndag i SvT 1.

Toffelomdömet om del ett blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En tragisk komedi? En fars?

Ibland känns det som om jag bor mitt på en teaterscen. Det är skrik och gap och smällande i dörrar som den värsta farsen. Och mitt i eländet finns jag. Försöker existera, försöker överleva, försöker skriva, sova, älska, vara, städa. Ja, allt som en människa gör. Men det går inte att komma ifrån att livet är en fars, åtminstone där jag befinner mig. Eller en tragisk komedi. Eller, för att citera ett pucko som en gång skrev ett fult och elakt brev till mig:

[…] Tofflan – en tragisk persons bekännelser […]

Puckot som skrev brevet kunde inte ens stava mitt förnamn korrekt i brevet, så jag tar inte så mycket på allvar det som puckot

[…] skrivigt […]

 – ja, puckot stavade så illa (då snackar vi inte stavfel eller dyslexi, vi snackar dålig bildning) – till mig i brevet. För det var ju inte det enda felet heller. Bland faktafelen noterar jag bland annat att det ju inte enbart var EN granne som utsatte mig för sexuella trakasserier, utan TVÅ. Och att sparken kan man väl ändå inte få om man inte är anställd och betalar skatt?

Precis som en blogg är ett brev ju ofta baserat på känslor. Fakta kan vi snacka om när vi snackar om forskning. Jag tror att vi är många som behöver ett andningshål och att blogga om sina åsikter och känslor är både gratis och terapeutiskt. Dessutom ett bra sätt att skaffa sig nya och riktiga vänner på.

Var sak har sin tid – och det gäller också så kallade vänner som visade sig ha tomma baksidor, likt pappfigurer. Pappfigurer som inte tålde det minsta blåst utan att falla omkull – trots att de vände kappan efter vinden genom att skratta med åt vissa andra till dess de själva blev föremål för skratten. Då satte de skrattet i vrångstrupen och kallade mig Karlsson på taket. (Ja jisses så somliga har skrattat!) Platta pappfigurer, knappt tvådimensionella, utan substans, utan själar, utan mod att tala om varför

[…] folk började backa ur […]

Jag hittade ett fult brev i morse och det är det jag citerar ur. För att visa att jag har gått vidare. För att visa hur elaka folk kan vara. Elaka genom att varken säga vad man har gjort för ursprungligt fel eller genom att sprida saker sagda i förtroende vidare. Det är betydligt elakare, nämligen, att snacka bakom ryggen än att lyfta fram allt i det öppna ljuset. Men jag har lärt mig att folk är ljusskygga. Och tänk, jag har överlevt även detta!

↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔

Dagen är lite svagt bajsbrun idag. Jag tyckte att det var trist att se snöflingor singla ner i morse, trodde först inte att det var sant när Fästmön gav väderleksrapport. Vi tog sovmorgon. Anna börjar inte jobba förrän klockan 16. Härligt att ägna lång tid åt frukost och tidningsläsning – nu har vi ju var sin och slipper vänta på att den ena ska läsa klart lokalblaskans första del. Jag måste säga att jag gillar Dagens Nyheter! Det ÄR liksom en större tidning på alla sätt. Men den har ju inte de lokala nyheterna. Nyheter som man kan läsa på nätet. Ja, jag står faktiskt och överväger saker och ting…

Nu ska jag strax ringa en vän. Jag har noterat att hon är uppstigen! 😀

Read Full Post »

Lite pyntat

Innan jag åkte och hämtade Fästmön från jobbet och Elias och Linn vid Elias fritids hann jag jultpynta lite hemma. Det är inte mycket jag har lust att sätta fram och pynta med, men förutom stakar och stjärnor i fönstren har jag ett gäng favoritfigurer. Dessa hängs upp i köksgardinen. Igår utökades skaran till en sjätte figur.

Den allra första fick jag av LÅ och det var den här härliga snögubben.

Snögubben är så rund och go och gör mig glad och varm när jag tittar på honom.

                                                                                                                                                           Sen vet jag inte vilken figur som kom i min ägo efter snögubben, men det kan ha varit den lilla musen på noten.

En liten tomtemus på en not.

                                                                                                                                                           En av figurerna är kanske inte så julig, men väldigt söt och det är älvan.

Älvan är mest julig vad gäller klädedräkten.

                                                                                                                                                             Men en tomtegubbe måste man ju ha i samlingen! Den här är glad och lagom tjock.

Den här lagom tjocka tomtegubben får mig att tänka lite på Karlsson på Taket.

                                                                                                                                                Ytterligare en tomte flyger, men i ett plan.

En flygande tomte.

                                                                                                                                                          Förra julen var så ledsam att jag inte ens hade lust att köpa en årlig julfigur. Men i år kunde jag inte motstå att inhandla denna!

Den här tomten håller utkik och vinkar till alla snälla som passerar.

Read Full Post »