Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘barnboksförfattare’

Ett inlägg om tre TV-program.


 

Alfons Åberg

Alfons mamma pratar sanningar på TV i kväll.

När jag skummade tablån för kvällens TV fastnade jag vid programmet Min Sanning klockan 20 på SvT2. Det är ett program som jag för det mesta lyckas missa. Sist var det visst underbara Lars Lerin som pratade sanningar där. (Tur att SvT Play finns!) Men i kväll är det barnboksförfattaren och illustratören Gunilla Bergström som snackar sant. Du vet Alfons Åbergs mamma. Gunilla Bergström ska bland annat prata om sin bipolaritet och om hur den har varit en tillgång i författarskapet. Vidare blir det prat om Gunilla Bergströms utvecklingsstörda dotter och om hur mamma Gunilla fick ett uppvaknande. Visst låter det intressant?!

Klockan 21.30 byter jag till SvT1 för då är det säsongspremiär för Veckans brott med Leffe och fenomenala Camilla Kvartoft. Jag tycker att det är både intressant och spännande program. Och så gillar jag hur de båda programledarna kompletterar varandra. Riktigt bra TV! Månntro det händer en del i själva programmet nu när TV3:s Efterlyst är nerlagt..?

Logotyp BrottsofferjourenMen TV3 kör den 20 januari igång en ny serie som jag är mycket nyfiken på, Mordet. I Mordet berättas offrens historia. Vidare ska man försöka ge en bild av den stora förlust som drabbar offrets nära och kära. Programmet görs i samarbete med Brottsofferjouren. Tyvärr finns det inte så mycket att LÄSA om programmet på TV3:s webbplats. I stället hänvisas man till filmklipp. Och det är väl bra för den som gillar korta, snabba klipp. Själv föredrar jag att läsa mig till information – och (eventuellt) titta sen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Alla i vårt land har säkerligen hört talas om Astrid Lindgren. Vi är många som har nån sorts förhållande till henne. För mig är hon en del av min barndom. De underbara böckerna om barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Emil och Pippi fick jag till livs som barn. Berättelserna är med mig än. I kväll var det därför en extra speciell stund när jag slog mig ner i bästefåtöljen för att titta på första delen av tre av Kristina Lindströms dokumentär om Astrid Lindgren, kort och gott kallad Astrid.

Astrid Lindgren

Astrid Lindgren som ung. (Bilden är privat och lånad från SvT:s webbplats.)


Astrid Lindgren växte upp
i Näs utanför Vimmerby. Hon bodde granne med min mormor, som var fyra år yngre än Astrid. Astrid var dotter till den djupt religiöse kyrkvärden Samuel August och hans hustru Hanna. Men Astrid hade tidigt myror i brallan, om man får tro min mormor. Och det bar sig inte bättre än att hon blev med barn med sin förste chef, chefredaktören Reinhold Blomberg på Vimmerby Tidning. Astrid var då fortfarande tonåring medan chefredaktören var 50 bast och redan sjubarnsfar. Skandalen var ett faktum. Och det är detta och sonen Lasse som denna den första delen handlar om mest.

Som ogift mor – för Astrid ville inte gifta sig med Blomberg – tvingades hon lämna bort sonen. Lasses tre första levnadsår tillbringade han i fosterfamilj i Danmark. Men sen blev Astrid tvungen att ta hem sin son till Stockholm, dit hon flyttat. Lasse blev sjuk och äntligen kom lite hjälp från morföräldrarna. Så småningom träffade Astrid Sture, också han ursprungligen hennes chef och gift med en annan kvinna. Men de två blev ett par och Lasse fick komma till dem för att år 1934 bli storebror till Karin.

Barnen Lasse och Karin har till stor del varit en grund i Astrid Lindgrens författarskap. Där vimlar av små ensamma, föräldralösa barn, särskilt pojkar, men också tuffa flickor. Astrid Lindgren var ovanlig för sin tid och ganska okonventionell. Lite lustigt i sammanhanget att dokumentären om henne föregåtts av bråk mellan dokumentärfilmmakare.

Den här första delen om en av Sveriges största barnboksförfattare var riktigt stark och intressant. Jag ser med spänning fram emot del två som visas på söndag i SvT 1.

Toffelomdömet om del ett blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I dagarna har vi kunnat läsa i media om Felicia Feldt är på väg att ge ut en självbiografi där hon raserar bilden av sin präktiga mamma, den barnuppfostrande förebilden Anna Wahlgren. Jag har varken läst Felicia Feldts bok om sin mamma eller Anna Wahlgrens böcker om barnuppfostran, men jag tycker att det är sunt och skönt att barnen inte tiger still utan reser sig och plockar ner föräldrarnas gloria.


En bok som plockar ner en förälders gloria..?


Felicia Feldt menar att syftet
inte på nåt vis är att trycka till sin mamma, utan hon vill ge sin bild. Var sanningen ligger, hos mamma eller dotter, vet ju ingen mer än de inblandade. Men jag anser att det är viktigt att även barnens röster hörs – även om de har hunnit bli vuxna…

Boken Felicia försvann ges ut i slutet av januari, men har alltså redan nu skapat rubriker. Detta trots att Felicia Feldt inte är först bland kändisbarnen att berätta en annan historia än den deras föräldrar har skrivit eller visat upp. Vi har till exempel Nils Claesson, son till författaren Stig ”Slas” Claesson, som gav ut Blåbärsmaskinen 2009 där fadern bland annat beskrivs som missbrukare, Gunnar Falk, som efter sin mor Kerstin Thorvalls död i april 2010 berättade hur det var att växa upp med hennes ångestattacker, manipulationer och självmordshot och brodern Hans Falk, som förra året gav ut romanen Uppväxt där berättarjaget är son till en känd och obalanserad barnboksförfattare, Cecilia von Krusenstjerna, dotter till förre Volvochefen P G Gyllenhammar, som i boken En spricka i kristallen från 2004 beskriver överklassfamiljs liv bakom fasaderna, CajsaStina Åkerström som i Du och jag, farsan (2010) skriver om sin far Fred Åkerström och hur svårt det var att växa upp i hans skugga och i ett liv med barer, nya hem och nya kvinnor med flera med flera.

Sunt och skönt att ”barnen” vågar, tycker jag! CajsaStina Åkerströms bok fick jag för övrigt av vännen Jerry i julklapp och den ser jag verkligen fram emot att läsa!

 

Read Full Post »

I natt är jag i Halmstad. Alltså, jag surfar mobilt med 3, vilket är rätt värdelöst just nu, men… Det är svajigt och för det mesta står datorn och tuggar och kommer ingen vart. Enligt hemsidan ska man kunna ladda ner filer och kolla filmklipp. Tror inte det… Nej, Tre:s mobila har verkligen blivit sämre. Trist, för jag var så nöjd med det i början.

Hur som helst, enligt IP-adressen är jag i Halmstad. Jag har aldrig varit i Halmstad i verkliga livet – inte vad jag vet, i alla fall. Den första tanken som Halmstad för med sig är Gyllene Tider. Annars noll och intet.  Jag bodde för övrigt i England när Gyllene Tider slog igenom, så min GT-period kom lite senare än alla andras.


Nissan flyter genom Halmstad.

                                                                                                                                                             Enligt Wikipedia är Halmstad residensstad i Halland. Det är en hamnstad och staden ligger vid ån Nissan. Här finns en garnison, en högskola och ett länssjukhus. De äldsta husen i Halmstad är från 1600-talet, men här finns rester av en kyrka från 1300-talet. Man har även gjort fynd från 1000- och 1100-talet som talar för att Halmstad var bebyggt redan då, kanske till och med en handelspunkt. Här finns också ruiner av ett gammalt slott från 1600-talets början, Norre Port. På Stora torg finns Carl Milles staty Europa och Tjuren att beskåda.

Halmstad har periodvis varit danskt. Kanske det är därför jag tycker att hallänningar pratar lite grötigt..? Förra året var det 58 577 personer som bodde i Halmstad.

Här finns konstmuseum, parker, teater och en del idrottsföreningar. Bland kända Halmstadbor märks, förutom Per Gessle, till exempel barnboksförfattaren Sven Nordqvist, artisterna Lars Demian och Harpo, Carl BildtBrynolf Wendt (den riktigt sanslöse!) med flera.

Nån som har lust att hänga på till Halmstad i natt???

Read Full Post »