Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘narkos’

I samlad tropp ner till narkosläkaren, som ett gäng debila. En får sin op uppskjuten och tvingas fira jul här. Underbara Vård-Sverige.

20121212-171958.jpg

Buskig utsikt hos narkosläkaren.


Jag satte upp foten,
för dagen iklädd oturs-strumpa. Väntade och väntade och väntade. Hade blivit bortglömd.

20121212-172140.jpg

Oturs-strumporna ska snart bytas till läckrare saker…


Narkosläkaren pratade inte svenska.
Ok, min engelska är hyfsad, men vissa medicinska termer har jag inte. Hört talas om tolk???

Har blivit tvättad på ett fobiskt ställe – och överlevde. Kvällens nästa prövning har med output att göra. Jag bävar…

Ingen bild!!!

Restaurangen serverar trist mat, den första fasta födan på några dar. Blir intressant att se vad som händer…

20121212-173039.jpg

Det som har hänt hittills är att magen morrar.


En bra sak i alla fall:
de har fin konst här! Kitty Lindsten på affisch! Kunde gott köpa ett par av Kittys tavlor också, såna som man verkligen blir glad av!

20121212-173157.jpg

En affisch man blir glad av.


Livet är kort. Jag lever. En dag till.

Read Full Post »

Jag spinner vidare på det här med att mobiler försöker vara roliga. Ibland lyckas de faktiskt också. Som när Fästmön till påsken skickade ett sms till mig om att hon skulle åka förbi hos mig och

[…] kamma din paj […]

Nu brukar jag inte ha för vana att samla på håriga pajer, men till sist redde det hela ut sig (utan luskam). Anna hade menat

[…] lämna din sak […]

Min Ajfån och jag kommer som sagt inte alltid överens. Igår, till exempel, skulle jag önska min älskling god natt och sov sött. I stället skrev jag

[…] dov sött […]

Inte lika gulligt…

För ett tag sen skrev jag till en kompis:

[…] Ska göra nioårig under narkos […]

Hon fattade ingenting… Inte jag heller. Fast det jag menade var inte att jag skulle göra barn under narkos eller vara under narkos i nio år utan göra en biopsi.

Har du DIN mobil skrivit några knasiga sms och skickat iväg???


Livet är kort.

Read Full Post »

När man har varit på Sjukstugan i Backen som patient behöver man inte bekymra sig om kroppsutsmyckningar. Det står i en del papper att man ska lämna sina smycken hemma. Men deppa inte ihop! Du får så fina andra kroppsutsmyckningar på Sjukstugan.

Mitt lila blåmärke på handen, där kärlet sprack – precis som jag sa att det skulle göra – har nu blivit både rött och brunt. Beckers jävla färgkarta…

Beckers färgkarta…


Och trots att fyra, fem pers
frågade mig om allergier igår och jag varje gång, om än lite surmulnare för varje gång, svarade att jag bland annat har kontaktallergi mot plåsterklister – vad tror du händer? De plåstrar som fan och jag insåg det försent. Rött är visserligen sött, men inte som eksem…Märkena efter EKG-plåstren tänker jag inte visa upp, du får hålla tillgodo med underarmen där jag hade nålen till narkos och läkemedel.

Rött är sött – men inte eksemform.


Nej, nu tröstäter jag
lite mer Paradischoklad och så gråter jag en skvätt i luren när min egen valda Storasyster eller Fästmön ringer – TACK för att ni finns!


Livet är kort.

Read Full Post »

En sån där dag har det varit idag. Ungefär som dagen efter. Allt som hopade sig igår blev nästan för mycket. Det blev nästan så att jag började tokskratta mitt i allt elände. Droppen (!) var ju översvämningen. Du skulle ha sett mig in action, ösandes, spritt språngandes, med håret på ända och ändan… ja, den var i vädret… Stackars Fästmön som jag använde som hantlangare efter propplösaren fick sig nog en rejäl chock, för hennes förkylning bröt ut ordentligt igår. Anna är emellertid lika tapper som vissa andra och har även idag pinat sig iväg trots att hon är ganska sjuk.

Nej, min ända utan jeans får du inte se! Håll tillgodo med den med jeans.


Sanslöst mycket
är det på jobbet just nu! Jag hade ett möte på institution 1 på förmiddagen, innan dess publicerade jag lite saker på webb och intranät. Klockan elva var det dags för möte med prefekten på institution 2. Det blev ett mycket långt och givande möte! När man väl får tid med honom är han bra att prata med. Men det är svårt att få den tiden. Vi har bokat ett uppföljningsmöte om över en månad, till exempel. Och då vet jag ju inte om jag är i tjänst eller sjukskriven…

I morgon ska jag träffa vännen Rippe för lunch! Det var alldeles för länge sen vi sågs och nu höll det på att gå ytterligare tid eftersom vi båda ska opereras. Det är märkligt det här vi kallar livet… Rippe påminde mig i alla fall om att jag borde ordna med vinterdäck på bilen. Därför ringde jag verkstan och bokade tid för service och tid för däckbyte hjulskifte samtidigt. Det blir redan den 16 oktober, för säkerhets skull. Eftersom jag kör dubbfritt är det ju inga problem och rätt som det är slår vädret om och det blir halt på morgnarna.

Clark Kent* ska snart få på sig vintertofflorna**.


Jag hade rådgjort lite
per sms med min ”coach” M igår huruvida jag skulle berätta om saker och ting för prefekten. Nu blev det så att jag inledde med en lägesbeskrivning och den var han nog inte beredd på. Det kändes både skönt och rätt att säga som det var – eller säga det jag i skrivande stund faktiskt vet. Och beskriva lite av den oro jag känner. Ärlighet varar längst och man får en viss förståelse från människor. Alla är nämligen inte onda och elaka, även om jag får för mig det ibland på grund av det jag har varit med om… (Funderar parallellt på om bajskorvarna har börjat flyta upp hos vissa puckon…)

Nu börjar jag känna av lite irritation i halsen och i näsan. Huvudet och nacken värker lite. Det kan i och för sig bero på att jag inte fick lunch förrän vid 13-tiden, men mer troligt är att jag verkligen har en förkylning på gång. Undras om virus går ihop med narkos..?

Det är inte mycket kvar av arbetsdagen och jag undrar hur läget är hemma. Är de gamla fönstren bortforslade från ballen*** och är mina rör spolade så att vi kan duscha normalt igen och inte leka pool i duschrummet, tro???

På torsdag får jag gå och hämta ut min nya mobil på vår telesektion. Jag ska bli med Ajfån…


*Clark Kent = min lille bilman

** vintertofflor = vinterdäck
***ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Jorå, jag överlevde. Men jag var rätt ynklig hos doktorn, kan jag meddela. Doktorn var en rolig prick, förresten. Ingen så där tramsmaja utan rakt på sak. Sånt gillar jag!

Jag ska bli kallad på en biopsi snart och den görs under narkos. Vidare är jag uppsatt på väntelista för operation. Alien har växt två centimeter på två år och mäter nu mellan elva och tolv centimeter i diameter.

Elva, tolv centimeter är den.


Det blev provtagning idag,
bland annat för att kunna bestämma vilken blodgrupp jag har, och så kollades lite värden. Jag höll på att tuppa av, kände hur rummet snurrade, men jag tror inte att det syntes. Vidare blev det blodtrycksmätning och trycket var högt – jag var ju nervös. Längd och vikt var mindre smickrande, så det tänker jag inte alls skriva om här. Just nu blöder jag lite här och var. Trots det ska jag försöka ta mod till mig och slita bort plåsterlapparna för jag är allergisk mot klistret.

Det har trillat några tårar, men jag har snälla arbetskamrater som bryr sig och som är snälla emot mig nu när jag är tillbaka på jobbet. Och jag har fått flera sms av Fästmön och kära vänner – ingen nämnd, ingen glömd. Mammakusinen B hade skrivit ett gulligt mejl som jag nyss läste – jag behövde en stund för att samla mig när jag kom tillbaka till jobbet och då passade det fint att läsa mejl och att skriva av sig i bloggen. (På arbetstid. Jag erkänner! ) Att känna att så många bryr sig och att alla är så snälla gör att jag orkar vara här alls idag. Tack alla, för er omtänksamhet! Jag sparar den i hjärtat.

Kanske blir det så att jag skriver om min alien under lösen, framöver. Det finns ju ett antal oönskade besökare på den här bloggen och jag vill inte att de ska kunna läsa allt mitt personliga och privata. Jag orolig och jag mår inte bra och jag har egentligen inte fått några svar idag. Benignt eller malignt är ju frågan på tapeten.


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag kom till jobbet visade telefonen ett konstigt felmeddelande. Och när jag slog på datorn gick den snällt igång, men datorskrivbordet var alldeles svart förutom två vädergadgetar, en klocka och så datorns papperskorg.

Svart är i och för sig snyggt, men…


Tänk så handikappad man blir i mitt jobb
när varken telefon eller dator funkar! Jag kunde inte ens kolla på vårt intranät efter driftinformation… Det visade sig snart att halva ”företaget” hade drabbats. Skälet var ett strömavbrott igår kväll. Strax efter klockan nio nådde vi cyberspace igen. För min del innebar detta svarta en förlust på en timma och en kvart, ungefär, jobbmässigt sett. Men jag satte mig så klart med en utskrift jag hade gjort tidigare, som tur var, och planerade mitt pratmanus inför onsdag om två veckor. Och faktum är att jag klarade av att läsa mina kråkfötter sen, när nätverket var igång igen, och jag skulle föra in ändringar och tillägg i filen på datorn.

Skriver jag för hand blir det mest kråkfötter, men jag klarade faktiskt av att läsa dagens!


Jag skippade därför
förmiddagsfikat och jobbade större delen av lunchen, även om jag hann springa ner med IS och slänga i mig kesofyllda avocador och rödbetsris. Inte särskilt mättande, så i kväll kanske jag kokar lite färsk pasta som jag inhandlade igår.

På onsdag klockan 16 blir det äntligen sjukgymnastbesök! Jag ska träffa Janne som har behandlat min häl tidigare med akupunktur. Det funkade då, så jag hoppas att jag får det och att det funkar nu också. Vet inte hur många behandlingar jag fick sist, men Janne berättade att han satte tolv nålar… Då hade jag ont bak på hälen, nu har jag ont under. Man kan förledas att tro att det gör ont att få tolv nålar instuckna bak på hälen där man inte är så köttig, men det gör det inte! Bara jag slipper se nålarna, för ser jag dem, svimmar jag. Det som gör ont är när Janne kommer och snurrar på dem i halvtid. Uj, då kan det ila till som tusan!

I veckan ska jag väl också förbereda inför fönsterbytet och börja bära bort balkongmöblerna. Nästa vecka måste jag sen flytta möbler och börja plasta in. Bävar för att leva i detta kaos, men samtidigt har jag ju en alien som pockar på min uppmärksamhet så det här med fönstren får gå som det går. Den 25:e ska jag på läkarbesök på Sjukstugan i Backen och det känner jag mig synnerligen kluven till. Jag inser att nåt behöver hända nu, snart, för jag mår allt annat än bra. Samtidigt har jag väl ingen större lust att bli behandlad hos nån som i princip förstörde mitt förra liv. Jag misstänker starkt att jag, när jag får narkosen vid operationsdags, säger ett och annat om en viss förkrympt själ som trampar denna jord… Vem vet, jag kanske avslöjar ett och annat som denna själ trodde att h*n kunde undslippa. Det mesta finns för övrigt nedtecknat, jag bara väntar på rätt tillfälle att göra nånting med det. Det verkar inte som om jag kan förlåta och därmed bränna det jag skrivit ner… Jag har försökt, men hur starkt jag än har gjort det så går det inte. Det är en kamp med minst två förlorare, emellertid, och jag är en av dem. (För att inte tala om när och kära som indirekt har drabbats.) Tro inte för ett ögonblick att jag inte är medveten om det. Jag är inte alls perfekt som människa, men jag är i alla fall inte ond. Det vet jag med säkerhet. Och jag tycker att min strafftid (för vad? lojalitet? pliktkänsla? viljan att åstadkomma nånting?) borde tidsbegränsas. Man kan inte leva såsom jag lever nu. Jag kan inte leva.

Jag har skrivit i mitt eget blod.


Livet är kort. Ibland tvingar det in en på fel vägar.

Read Full Post »