Om jag vinner på Triss eller på 987 gram…

Ett listigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Kom på ett par saker till…

Vännen FEM och jag har nyligen läst samma bok och skrivit ner vad vi tycker om den, här och här. Det var visserligen en fransman som fick årets Nobelpris i litteratur, men inte den fransman som har skrivit boken vi läste. Det var synd, för det är en bra liten bok.

Kanske tyckte jag om boken för att jag kände igen en del av mig själv i huvudpersonen. Fast jag har ju varken affär eller storvinst… Däremot gillar jag att skriva listor, precis som Jo. Och också precis som Jo har jag nu skrivit en lista på vad jag ska göra av alla pengar om jag vinner på Triss eller på 987 gram.

Här är min önske-/inköpslista för dagen:

• en ny höj- och sänkbar säng till min mamma
• en platt-TV till mamma
• en utlandsresa till mig och Fästmön 
• kunna gifta mig med Anna (om hon vill ha mig, vill säga)
• en fest för alla välgörare och snälla
• en laserskrivare så jag slipper utnyttja mina släktingar
• ett hus i skogen med långt till närmaste granne så vi slipper varandra
• ett bibliotek med sköna läsfåtöljer och -lampor och alla mina böcker i prydlig ordning  – i huset i skogen
• att slippa skicka ansökningar till och låta mig och mina kompetenser bedömas och värderas samt bli intervjuad av småpojkar och dito flickor som är typ 20 år yngre än jag och som har inkomster 5 x min ersättning från a-kassan och som heter Molly, Edit, Hampus eller Mattias
• en ny säng (eller i alla fall nya resårmadrasser)
• alla böcker på min inköpslista
• en ny skrivbordsstol
• en miljon till nån som verkligen behöver pengarna
• fixa tandborstskadorna på mina tänder
• ett gott Amaronevin
• champagne- och grädde-te

Sen kommer jag inte på nåt mer. Just nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Om man bara måste vara elak…

Ett ledset inlägg.

---

 

Spy(digheter) är jag hellre utan.

Människor som smilar en i ansiktet och hugger en i ryggen ger jag inte ett smack för. Tyvärr har jag råkat ut för ett antal såna, så det är väl därför ryggen är som den är. Spydigheter och insinuanta ord betackar jag mig för. Då är jag hellre utan.

Det lilla ordet tack är underskattat. Det har jag sagt många gånger. Idag finns det många sätt att säga tack på. Jag tackar härmed för den tid vi har haft som vänner. Och jag tänker inte skylla på nånting annat än att jag har fått nog.

Jag skriver inte om min smärta för att nån ska ömka mig eller tycka synd om mig. Jag skriver om den för att jag inte ska beklaga mig ljudligt. Eller i alla fall mindre. Genom att skriva lindrar jag ångesten. Inuti finns nämligen en oro och den kommer jag inte ifrån. Kramperna i magen och smärtan i ryggen hänger ihop, på nåt sätt. Efter alieningreppet lämnades ju ett antal organ kvar och det är nåt av dem som bråkar, det är jag övertygad om. Det gör mig orolig. Orolig för att nåt nytt skit ska dyka upp. Jag vill bara leva. Leva ett tag till. Göra sånt som är normalt och vanligt. Läsa alla nya böcker jag har fått idag!

Jag blir elak när jag har ont. Vid tillfället när bilden togs hade jag emellertid inte ont alls.

Lilla mamma ringde nyss.  Så märkligt, men hon är också jättesjuk. På var sitt håll, ligger vi, med var sin spyhink, nästan. Men jag har inte spytt, inte ens när smärtan i magen blev outhärdlig igår. Jag stängde av. Stängde ner. Och sov. För jag blir bara elak när jag har ont. Kanske är det så med andra också.

Nu fokus på dem som bryr sig och de snälla. De som ger energi. För ett rejält mått av sånt skulle jag behöva. Inga falska tårar sen när jag är borta, tack. Too late.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Öl, kort och klapp – med förstavelsen jul

Ett inlägg om diverse julprylar och en rodnande Toffla.

Alltså jag skäms… 😳 Och det är inte ofta jag gör det, ska jag säga. Men i år har jag bestämt mig för att inte skicka några julkort eller julklappar. Tidigare har jag inte haft råd eller varit sjuk. I år skyller jag på tidsbrist. Det där med julkorten kommer jag allt längre ifrån. Det känns inte viktigt att skicka ett kort till nån som man har kontakt med en gång om året – via julkort…

Men sen är det de här snälla, som tant Raffa, som man har så gott som daglig kontakt med via våra bloggar… Dem man verkligen borde skicka julkort till. Idag trillade det in ett härligt rött kort från henne och familjen. Tack snälla!!! Tyvärr har jag då inte skickat nåt till dig/er… 😳

Julkort från Tant Raffa med familj.

Sen finns det andra vänner som man inte träffar så väldigt ofta på grund av avstånd, men som man träffar när det går och som man hörs av med på andra sätt. Såna som FEM. Som skickade en hård julklapp idag… Nu skäms jag 😳 ännu mer…  Tack snälla, men jag har inte skickat nåt till dig!!!

Julklapp från FEM.

Nää… Tofflan är en självisk en. Jag tror till och med släkten i England har gett upp nu. De brukade skicka såväl kort som paket. De första åren efter pappas bortgång svarade vi i alla fall och tackade. Men sen känns det så… konstigt att bara skicka grejor och hälsningar till varandra en gång om året. Mamma och jag beslutade att rationalisera bort det. Ja alltså, det var ju jag som fick sköta kontakten eftersom mamma inte skriver på engelska. Nu har jag nästan helt förlorat kontakten med såväl mina bryllingar som pappas sysslingar. Det blir så när man lever olika liv. Och när man känner att släkten inte alltid förstår de svårigheter man har hamnat i… (I will say no more, för det handlar om min mamma också.)

Som sagt, Tofflan är en självisk en… Hon lät arbetskamrat I guida sig till centrum och där köpte hon julöl till dagarna tre. Till sig själv. Mamma nyttjar inte alkohol.

Årets sex julöl.

Nu vet jag var jag kan handla på lunchen, om det behövs, i alla fall. Ibland känns det ju jobbigt om jag måste handla på kvällen, när jag har kommit hem efter jobbet. Fast i morgon blir det så, om än en snabb tur. Lite senare i morgon kväll ska jag sen skjutsa ut Fästmön tillsammans med lite klappar till Himlen.

Passade på att äta en riktig slasklunch när jag var på shoppingtur. Magen är i uppror nu, kan jag meddela. Stället hade en… ska vi säga… intressant inredning…

Intressant inredning på dagens lunchställe… Lampan i kombo med skeppet och sen målningen med en palm ovanför luckan…

På jobbet då? Tja, idag har inte varit mer annorlunda än föregående arbetsdagar. Jag får mest jobb via e-post, vilket får mig att fundera på om människor är rädda för att kommunicera öga mot öga på min arbetsplats. När jag kan försöker jag därför titta in hos folk. På så vis lär jag mig ansiktena bakom namnen samt var personerna sitter. Nån form av introduktion med rundvandring har det liksom inte blivit, så jag gör det på mitt sätt. Och HEPP! Rätt som det är är min tid där slut och över och då behöver jag inte minnas nånting. Tre månader går ganska snabbt. Jag är glad för inkomsten dessa månaders arbete ger och för att slippa a-kassans och Arbetsförmedlingens hot och felaktigheter ett tag. Och nej… Du trodde väl inte att nån på Arbetsförmedlingen har besvarat nåt av mina mejl än..? Hur dåligt är inte det?! Skäms!

På kvällens agenda står strykning. Det ska jag fixa nu innan jag tar en macka och glor på tredje och sista avsnittet av Morden i Sandhamn. Sen är det bedtime. I morgon kommer chefen tillbaka efter sin semester och eftersom han och jag är ensamma på förmiddagen ska jag försöka få ett samtal med honom.

Vad händer hos dig då??? Skriv gärna några rader och berätta! Nyfikenheten är det ingen brist på, även om känslan för hyfs lämnar ett och annat att önska…

Livet är kort.

Read Full Post »

Vilken tur!

Ett inlägg om snälla människor.

Vilken tur att det inte bara finns elakingar här i världen! Såna som säger att folk är

arroganta

eller att de

trivs i sin offerkofta!

När läget är tufft är empati i form av konkret hjälp inte helt fel. TACK, Agneta, för kupongerna! De kommer till stor nytta!

Ett kuvert med en blomma på och värdekuponger inuti.

En del människor är bara elaka. Andra människor är bara snälla.

Livet är kort.

Read Full Post »

Bita i surt äpple, vacklande och matfrågor

Det är lördag och Fästmön och jag är lediga tillsammans. Vi har diskuterat fram och tillbaka vad vi ska hitta på idag och det lär bli ett stadsbesök eftersom vi har lite diverse ärenden där. Biltvätt och inköp av påsköl får vänta. Det är en solig och fin dag och man vill bara vara utomhus mest. Och att promenera omkring på stan och kanske dyka in i nån affär så där känns helt OK.

Inte vet jag varifrån jag fick mitt jävlar anamma, men jag bröt inte ihop alls igår utan arbetade flitigt med mina uppgifter. Mycket tack vare att Lille M är så bra på att ge återkoppling. Jag önskar att alla hade en sån uppdragsgivare! Dessutom fick jag direkt återkoppling av positivt slag via en av de hårt kämpande forskarna som är lite känd för sitt explosiva sinne – och att inte slösa med beröm. Det tar jag till mig!

Fredagsförmiddagen var jag hungrig nästan hela tiden. Tyvärr var jobbfrukten slut, så jag fick bita i det sura äpplet – och ändå inte. (Roligt, eller hur?!)

Typiskt surt äpple.

Inte har jag fått några som helst svar på mina numera fem mejl till prefekten. Såg inte ens till honom på jobbet förrän igår på väg tillbaka från lunchen. Jag tror att jag måste lämna nån sorts officiellt besked, men frågan är när och till vem. Får fundera vidare, helt enkelt. Anna tyckte att jag skulle räkna lite mer på saker och ting. Så nu vacklar jag igen. Men frågan är om jag kan göra ett bra jobb utifrån de nya premisserna. Min yrkesstolthet säger nej. Mitt inre säger att jag älskar att jobba. Mitt ekonomiska sinne säger att jag kanske skulle gå runt – nästan varje månad. Och mitt slappa ja säger att en eller en och en halv dags ledigt på vardagar kanske är rätt skönt. GAH, jag blir galen, jag kan inte bestämma mig. Än.

Johan och jag lunchade igår och vi pratade om våra respektive planer. Nästa vecka är hans sista arbetsvecka om han nu inte lyckas få ett bra samtal med prefekten ovan. Problemet är att det ju knappt går att få nåt samtal alls – karl’n är ju nästan aldrig på sitt kontor. Den kloka L, som jag ventilerade med i torsdags på Thaistället, tyckte att jag skulle försöka sälja in mig hos prefekt 3. Men denne har visat totalt ointresse hela tiden, så det tar emot. Eventuellt gör jag ett försök nästa vecka. Jag kan ju bara få ett nej.

Sista lunchen tillsammans på jobbet?

Det är så tufft och ledsamt och motigt. Både Johan och jag trivs jättebra. Jag har fått vara på en arbetsplats där man uppskattar min kompetens, men också där människor är snälla. Naturligtvis vet jag inte vad som sägs bakom min rygg, det kanske snackas en del. Men jag har aldrig hört nån säga nånting illa om nån annan där jag är nu. Alla är snälla, vänliga och varma. Det har gjort underverk för såväl självkänsla som självförtroende (jag är inte riktigt säker på skillnaden, men jag vet att den finns) för både Johan och mig. Och vi kanske ska vara nöjda så. Nöjda med att vi har fått uppleva det och att det är nånting vi kan ta med oss i livet. Men samtidig har Johan eventuellt andra möjligheter till en framtid på jobbet än jag har. Och skulle det vara så att det ställs till sin spets då avstår jag mina timmar så får Huset nån som fortsätter att sköta om det.

På eftermiddagen igår gjorde jag 2 x 3 nya sidor på Husets webbplats. Kvar att göra nu är en flik omkring Husets råd. Rådet ska presenteras och sen ska vi dumpa dess protokoll där. Lätt som en plätt. Jag fixar det säkert nästa vecka. Och trots att det är en webbplats inom vårt intranät är den helt öppen för vem som helst – så kanske lägger jag ut länken här så får du se vad jag har roat mig med den senaste tiden på jobbet! Roligt igår, förresten, för det blev rusning ner till Johan och H efter att jag publicerat en av sidorna. Sån rusning att de blev tvungna att beställa mer material… Då har folk både tittat och läst.

Nu ska jag strax in i badrummet och fixa till mig så gott det går innan vi tar bussen (urrrrrrk…) in till stan. Solbrillorna ska med. I kväll lagar jag till god mat, men jag blev lite förskräckt när Anna annonserade i torsdags kväll att hon (med flera i familjen) bestämt sig för att äta nyttigare och försöka gå ner i vikt. Nu är det ett jämrans antecknande av minsta munsbit, mätningar av kroppsdelar, muttranden typ

…tjocka lår… men mindre än sist fast SÅ mycket får jag äta om…

samt en viss skepsis inför kvällens goda, men väldigt onyttiga sås. Igår kväll var vi emellertid hyfsat nyttiga och slängde i oss ett kilo räkor och en flaska torrt vitt vin – tillsammans. Svider gott på läpparna idag, kan jag meddelas.

Hur är livet hos dig idag?

Livet är kort. Det är det alltid.

Read Full Post »

Bland stakar, stjärnor, sladdar och sånt

Nehej du! Jag kunde inte få ner en endast bit mat till igår efter den förskräckliga förskräckligt stora portionen lunch! Så jag köpte med mig en mer normal portion från ett annat ställe hem till Fästmön som ju behövde middag. Medan hon åt höll jag henne sällskap med lite julpyssel.

Ja, jag ska ju inte fira nån jävla jul i år, helst, men jag hade jag inhandlat nya lampsladdar till mina mässingsstjärnor i söndags. Jag satte mig därför vid köksbordet för att montera dem. Eftersom stjärnorna har lite olika ålder – den ena är i min ålder, den andra typ fem år – fick jag arrangera sladdarna lite olika, med ståltråd och lite annat. Jag svor ve och förbannelse över ståltråden, som jag inte hittade i min röriga välfyllda verktygslåda. Till sist blev jag i alla fall klar och jag hade kommit ihåg att sätta i glödlampor innan jag tillslöt stjärnorna. Tänkte att det var bäst att prova. Och det var det! Bara den ena lyste! Efter ytterligare mickling med stjärnan som vägrade lysa och test med tre andra glödlampor insåg jag att det var fel på sladden jag inhandlad på Clas Ohlson (skittråkig webbplats hos Stormarknaden!). Jeansen slängdes på och jag åkte iväg för att byta den. Det tog sin lilla stund. Två (2) unga killar skulle prova sladden på olika sätt och vis, bara för att komma fram till samma slutsats som jag: den fungerade inte. En enda likadan sladd fanns kvar i butiken – och den tog jag. För säkerhets skull fick de testa den innan jag åkte hem… Tror du att lampan lyste? Nej! Men då provades en annan glödlampa – som fungerade. Min fråga är därför…

Är Clas Ohlson vår tids EPA..?

Stjärnorna ligger nu på gästsängen och väntar på upphängning till helgen. Helst skulle jag vilja ha den äldsta av dem i mitt sovrum, såsom jag hade när jag var barn. Men nu är jag vuxen och båda stjärnorna ska hänga i vardagsrummet.

Den översta stjärnan är cirka 50 år.

Jag är mycket nöjd med mina nya, svarta stakar också. Dessa ska placeras i de två mindre fönstren i köket. På nära håll ser de rätt plastiga ut, men på långt håll ser de ut som värsta exklusiva smidesstakarna.

Dessa stakar ska flankera gigantstjärnan i köket.

Och så lite mer jul! Igår kväll messade vännen Rippe och berättade att hon har gjort kålrotslådor, bland annat en till mig. Jag kan komma förbi Rippes jobb och hämta! Vilka snälla vänner jag har som ser till att jag inte behöver svälta ihjäl! Jag mejlade förresten till Lena Hjärtegod igår också och tackade för lördagens mat. Så här svarade hon bland annat:

[…] blev mäkta imponerad över ert kaloriintag. Jag hade aldrig trott att ni skulle få i er så mycket. Själva åt vi av soppan och kycklingenbenen + att F. åt 1 dessert […]

Idag började dagen mindre bra och roligt. En titt i lokalblaskan avslöjade att ytterligare en före detta kollega har gått bort, ytterligare en av De Snällas Gäng. Ja, det finns/fanns ett sånt också hos min förra arbetsgivare, men det var ett synnerligen exklusivt gäng och dess medlemmar är/var få. Nu är de ännu färre.

Dagen idag tillbringar jag högst upp i huset, hos bästa institutionen. Jag sitter i tre möten under dan, samtidigt som jag ska försöka åstadkomma lite hands on-arbete också. Och så har jag frågat S om vi ska luncha, det var 100 år sen sist! Eftersom jag går utan kryckor är det betydligt lättare att både traska ner till matsalen och att bära brickan själv… Igår kväll hade jag ganska ont i hälen, men betänk då att jag hade gått ovanligt mycket under gårdagen och vartenda steg utan kryckor. Idag är hälen mindre ond. Jag är tacksam för varje uns av smärtminskning jag kan få! Nu väntar jag bara på att få bli av med mina aliens, men det verkar dessvärre dröja…

Livet är kort. Alldeles för kort för en del.

Read Full Post »

Inte så nytt från morgonen…

Morgonens morr!

Varför måste man slänga igen ytterdörren efter sig? OK om man är arg nån gång. Men varje gång man går ut. Morgonens morr gäller den eller de som tre (3) gånger före klockan sju i morse slängde igen sin(a) ytterdörr(ar). (Vi är totalt fyra här i porten och två av familjerna skulle inte iväg på morgonen.) Hört talas om hänsyn?  (Nej, jag förstår att du/ni inte har det eftersom det är normalt förfarande för dig/er att alltid slänga igen dörren, inte bara i morse…)

Och snälla, varför reta den där vargen som ylar så? Jag jobbar hemma och behöver arbetsro!

Den här behöver arbetsro.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vargen kommer, eller?

Nu vet jag inte hur många gånger jag har läst Twitter – med länk till Fejan –  från TV4 Nyheterna Uppsala om den sagda vargen som har varit synlig i centrala stan. Det senaste är att chefen för naturmiljöenheten vid länsstyrelsen har kikat på bilder som allmänheten har skickat in. Enligt denne chef är det

[…] med stor sannolikhet […]

en varg.

Själv tänker jag på Pojken och vargen. Pojken ropade ju jag vet inte hur många gånger att vargen kom. Till sist brydde sig inte folk – och då kom vargen. Ungefär lite så känns det. Har TV4 Nyheterna Uppsala inget annat att försöka göra scoop på??? Nån tjänsteman vid offentlig förvaltning eller nån förtroendevald att granska? Huh?

Jag tycker det scoopigaste i detta är vad chefen för naturmiljöenheten heter:

Lennart Nordvarg.

Inte bara scoopigast, rätt kul också.

För övrigt misstänker jag att den varg som synts nära Sjukstugan i Backen är tvåbent, har iskalla ögon och stora färdigheter som… kränkare. Men det är bara vad jag misstänker. Djur brukar vara snälla än människor. Fast begreppet

varg i fårakläder 

har denne kränkare dammat av. Rejält.

Livet är kort.

Read Full Post »

På bättre humör!

Idag blev det en mycket bättre dag än igår. Tänk att man ändå inte kan tro det, trots att alla säger

I morgon blir det bättre, ska du se!

Jag var som ett åskmoln igår kväll och synen i duschrummet var väl… rätt rolig. Fästmön fick skratta lite i alla fall och det bjöd jag på. Nästan.

Idag var jag på jobbet strax efter klockan sju. Vid elva-tiden hade jag fått tre gånger så mycket gjort som under hela dan igår. Då har man hämtat igen ganska bra och kan vara nöjd med sig själv. En stund.

Jag stack iväg på ett ärende vid lunchtid eftersom jag insåg att mamma har namnsdag nästa vecka. Köpte med mig en sallad tillbaka som jag åt i lunchrummet i huset, för en gångs skull. Fick trevligt sällskap av prefekten på institution 1 och passade på att fråga honom till råds om vad jag skulle begära för procent av prefekten på institution 2 – som jag hade lönesamtal med efter lunch.

Passande frimärke på mammas namnsdagskort.

Lönesamtalet avlöpte bra. Jag fick inget bud och gav inget bud, men vi pratade om vad jag gör, vad jag har i lön och hur arbetet går. Eftersom framtiden är osäker tog jag upp där och prefekten svarade att det måste förankras lite här och var, men att han gärna ville veta mer om min bakgrund. HEPP vilken tur att jag hade mitt aktuella CV på en USB-sticka i väskan, liksom min personliga hemsida på företaget klar. Som bonus hittade jag en lista med aktuella referenter som jag bifogade. Han ville också ha en sammanställning av vad jag kan erbjuda för tjänster, så jag mejlade M eftersom vi ju satte ihop en sån för ett tag sen. Men sen började jag på en egen, lite mer konkret. Jag förväntar mig ingen astronomisk löneförhöjning, det finns andra värden när det gäller arbete – till exempel att man trivs, att ens kompetens efterfrågas och att arbetskamraterna är snälla mot en. Det är man jag inte van vid…

Resten av eftermiddagen fixade jag lite andra saker, som, liksom en del av det jag gjorde på förmiddagen, jag inte trodde mig om att kunna. Ibland slår det där jädra dåliga självförtroendet klorna i en. Tur att man har 25 procent finne i sig då och kan plocka fram sisun. Jag lyckades med två saker jag inte trodde att jag skulle klara!

Igår blev det indiskt till middag med Anna som kock; idag blev det thailändskt med mig som kock matleverantör via thaistället på jobbet. Rejäla lådor med fyra kycklingspett var samt ris och några gurkskivor för endast 110 spänn!

Efter maten rultade jag (ja, jag är tjock och då rultar man!) ut med soporna, vattnade de 42* och ringde mamma, men sen gjorde Anna mig på riktigt bra humör. Hon skruvade loss duschmunstycket i badrummet och monterade på duschen i duschrummet och satt på det nya duschmunstycket, det som inte passade i hållaren på stången i duschrummet, i badrummet. Nu har jag två fungerande duschar igen! Underbart!

Duschen i duschrummet, numera utan silvertejp.

Duschslangen i badrummet fick nytt munstycke. Det ser ju inte världsasnyggt ut, men det är funktionellt.

Tack snälla Anna, min egen rörmokarhjältinna!

I skrivande stund pågår en jämn Wordfeudmatch med AstroMonica, men jag ska strax slänga mig i fåtöljen och bara, bara softa. Den här veckan innehåller enbart tidiga morgnar på vardagarna, så jag är ganska trött. Nästa vecka ska jag försöka vara piggare så att jag kan hämta mitt öl-pris tillsammans med Mie. Efter det räknar jag med att till och med hälen blir på bättre humör så att jag liksom DANSAR hem…

*vattna de 42 = vattna alla mina krukväxter

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 39: Klutt och Prutt

Nej då, jag har inte glömt veckans höjningar (klutt) respektive sänkningar (prutt). Det är bara lite mycket just nu… Men här kommer de!

Klutt

• Nya fönster (jättefina, ju! Och så praktiskt att kunna vipp-vädra i alla rum!)
• Institutionsdagen (den blev ju bra! Folk kom och tackade. Mig. För en bra dag!)
• Fin kväll i Himlen (mysigt att få vara med den yngre generationen!)
• Alla snälla som tänker på mig när jag gnäller om mina krämpor – TACK! (ingen nämnd, ingen glömd!)
• Säsongsbord för frukt och grönt (bra idé, ICA Maxi!)

Prutt

• Min alien (bort, sjas, försvinn!)
• Hälsporren (se parentesen ovan!)
• Stiltje bland tågen igen! (när ska det bli ordning på torpet, tro?!)
• Böldpest och Plupptå! (idiotkrämpor!)
• Saker hopar sig! (en olycka kommer sällan ensam)

Livet är kort.

Read Full Post »