Lång natt, blöt dag

Ett inlägg om natt och dag.

---

 

Jag läste både i natt och i morse. (Notera det snigga bokmärket, en julklapp från IZ!)

Den gångna natten blev en lång natt. Jag var trött och somnade före klockan 23. Nån timme senare väcktes jag av att nån i huset tyckte att midnatt var en bra tid att möblera om och kasta saker i golvet. Resten av natten sov jag i tjugominuterspass, högst. Låg och tänkte på allt möjligt, grubblade över tillvaron och det länge sen förgångna. De vakna timmarna kollade jag Instagram på mobilen eller läste. Märkligt nog var jag inte astrött i morse, men den stora tröttheten kommer väl i kväll – eller i morgon. Lustigt nog var jag inte den enda som låg vaken. Hade jag vetat att jag inte var ensam hade jag kunnat ta lite sällskap. Nån våndades vi alla på var sitt håll. Kanske är det boken jag läser just nu som påverkar mig mer än jag vill erkänna. Kanske är det inte bara det förgångna. Årsdagen av Det Som Hände är passerad med tio dar och jag har överlevt i år också. Det länge sen förgångna skedde så långt tillbaka som under Äldre stenåldern, i Metropolen Byhålan.

En oxe ska ska tänka lite mer på att må bra.

Inte har det varit nån toppendag idag på jobbet heller. Jag körde fast redan i morse. Försökte räta ut frågetecknen, men har fortfarande inte fått nåt besked trots att frågan nu ligger hos en tredje person. Nåja, jag har gjort lite annat. Bland annat har jag tagit ett stort grepp om ett gäng foton som skulle fixas till. Vidare har jag haft ett litet arbetsmöte på kontoret med en av de riktigt duktiga vattukvinnorna. Själv är jag oxe och jag måste säga att dagens horoskop i Metro fick mig att tänka både en och två gånger. På mig själv.

 

Det händer inte så mycket varken om dagarna eller nätterna i mitt liv. Snart är det dags för förändring igen, för mirakel slutade jag ju att tro på 2013. Jag har gått och grunnat på en sak och nu har en liten idé tagit form. Förhoppningsvis får jag med mig en och annan vän på resan. Och det har med litteratur att göra – så mycket kan jag avslöja för tillfället.

Typisk frukt-stash på Toffel-kontoret.

Det har regnat hela dagen och det brukar få mig på gott humör och göra mig lugn. Dessvärre funkade det inte idag. Det kändes lite allmänt… träääligt att gå och handla på Tokerian efter jobbet också. Det händer inte så mycket skoj där heller. Eller också händer det roliga på dagtid. Jag köpte min vanliga fil och mjölk och TV-tidning och frysta luncher för en vecka. Luncherna brukar för det mesta mätta mig. Blir jag sugen på eftermiddagen finns det en fruktkorg på jobbet. Varje måndag levereras elva kilo frukt till Café Java, där jag fikar. Det gäller att vara snabb då. Jag gör så som en inte får: tar flera frukter på måndagen och har en liten stash på kontoret.

Igår var jag duktig och gjorde mina räkningar, men jag säkerhetskopierade också filer från min dator till min externa hårddisk. Det tog sin lilla tid, även om det definitivt inte tog 13 timmar som datorn ville påskina. Mycket är ju redan kopierat och såna filer kan en hoppa över.

Nä, några 13 timmar tog det inte att säkerhetskopiera filerna i just den här mappen.

I kväll då? Jag ska bläddra i TV-tidningen och se om jag blir uppspelt, jag ska läsa, jag ska telefonera och om det hinns med, glo på Veckans brott. Middag i afton blir ett par mackor, men inte rostade och inte med ost. Jag grävde nämligen fram lite rester från julen i form av rödbetssallad och mammas kycklingköttbullar. Riktig finmiddag, med andra ord. Vad äter DU i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och inspirera mig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frostigt, vänskapligt, rakt ner i 1800-talet och finska känslor

Ett saligt blandat inlägg.

---

 

Frostigt i morse.

Jorå, det blev en bättre dag idag. Det är ju oftast så att efter en dålig dag, när nivån sjunker så lågt, kan det ju bara komma en bättre dag. En del tekniskt trassel är det fortfarande, men det kan bero på yours truly. Jag söker hjälp, men får dessvärre ingen i vissa ärenden. Då blir Tofflan lite… trött. Sen försöker hon på egen Toffelhand – med varierande resultat. Jag gör mitt bästa. Ibland räcker det, ibland räcker det inte. Men jag kan inte sitta och grubbla på nåt jag verkligen inte kan lösa.

Det var frostigt i morse och i förbifarten till garaget böjde jag mig ner och fotade ett löv på gräset. Jag hinner knappt vara ute numera, känns det som, så jag tycker att jag missar hösten. Tro nu inte att jag klagar, jag älskar fortfarande att jobba – även om jag inte älskar alla inslag i mitt konsultuppdrag. Då gäller det att hämta kraft och energi ur uppgifter som är roliga – som språkgranskning. Ja, jag är en nörd! 

Bröd med snorkråkor? Nej då, bröd med nyttigheter!

En av de braiga sidorna med jobbet är att jag har fått två vänner, vill jag tro, i alla fall! Närmaste kollegan är en favorit och på våra torsdagsluncher avhandlar vi både högt och lågt. Idag är det ju torsdag, alltså lunchade vi i restaurangen. Trots att jag åt både vegetarisk ärtsoppa och pannkakor knyckte jag ett par brödbitar. Det är så himla gott, det där bruna, grova, filmjölksbrödet som ser ut att innehålla snorkråkor. Fast det är ju nyttigheter i brödet och inte skräp från näsan, förstås.

 

 

På väg tillbaka till våra kontor tog vi omvägen genom källaren för att leta upp boxbollen (!) jag inte hittade härom fredagen. Nu hittade vi både den och Televerkets skåp med rikstelefon. Jag trodde att vi hade ramlat rakt ner i 1800-talet. Vi har alltså inte bara en ADB-sektion på jobbet, vi har rikstelefon via Televerket också. Nu blev du avundsjuk, va?!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den andra vännen jag har fått har jag annat utbyte av. Det var en person som jag ganska omgående kände att det var lätt och kul att prata med. Jag vet att vi kommer att fortsätta ha kontakt även om vi inte jobbar på samma ställe i framtiden. Tänk så roligt det är att få nya vänner även när en är så gammal som jag! Inte trodde jag att det var så lätt.

Jag jobbade över igen i eftermiddag och nu är jag inte skyldig nån tid för gårdagens möte. Det är bra, för i morgon på fredagskvällen tänkte jag både tvätta och städa lite. I skrivande stund kör jag en maskin grön tvätt, i morgon blir det tjockissvart och i helgen lakan.

Men innan jag tvättade fick jag leka elektriker.

Jag skulle bara, du vet…

Ja, i det här fallet skulle jag bara tända en lampa i ena köksfönstret. Den fullkomligt exploderade – så det gick en propp. Eller propp och propp… Det heter det väl inte nu för tiden? (Snälla Agneta, om du läser detta, fråga maken!) Halva köket, hallen och toan blev svart. Proppskåpet ser inte ut som det gjorde förr, men jag klättrade på en stol. Inte såg jag mycket i ficklampans sken med mina skumma ögon. Men en plupp (?) hade åkt ner. Jag petade upp den och…

Hepp – varde ljus igen!

Nu är det dags för middag (mackor) och tvätthängning. Jag måste bara applådera landet i öst där min pappa är född. Finland är nämligen först ut med egna emojier. Hela 30 stycken emojier för specifikt finska känslor är planerade, ett par av dem har förstås med sauna (bastu) att göra!

Och här skulle jag förstås ha haft en finsk emoji som illustration, men det får bli ytterligare en källarskylt som jag hittade idag. Frågan är bara om nån fattar sambandet mellan orterna. Jag gör det inte!

Vad har Metropolen Byhålan gemensamt med Bäckaskog, Alunda och Vidtsköfle???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den gilla gången

Ett inlägg om nuet och senet och om att gilla gilla gången.

---

 

Ska jag låta mig ligga kvar?

Tänk att jag gillar den gilla gången! Jag gillar när livet går den gilla gången och när det är struktur på min tillvaro. Den där strukturen som ett heltidsjobb ger. Sen är det upp till mig att fylla den andra tiden med både nödvändiga och bra saker, det vill säga sånt som behöver göras och sånt som fyller på energin. Det är med lite kluvet sinne och en viss spänning jag tänker på morgondagens möte och vad det kan innebära – en förändring igen, kanske. Och ändå kan jag inte påstå att jag vill förändra så mycket just nu som jag ville för lite mer än en månad sen. Livet är förunderligt! Det är i vart fall inte statiskt, men den gilla gången är inte dum. Ja, jag har en del att fundera över just nu. Ska jag ligga kvar eller ska jag kliva vidare…

Igår kväll telefonerade jag med vännen FEM. Jag fick höra om en fantastisk resa och jag riktigt såg bilderna framför mig. Men jag har ändå bett dottern att knuffa igång mamma på Instagram. Vi pratade också om livet här hemma och om inget oförutsett händer ses vi i Stockholm om tre och en halv vecka.

Hela november känns som en enda spännande månad för mig. Den kommande helgen ska Fästmön och jag fira vår sjunde förlovningsdag. Jag hade förstås önskat att det var en bröllopsdag, men förhoppningsvis kommer den dan allt närmare. Helgen därpå ska jag hänga med familjens tonåring. Vi har inte bestämt än vad vi ska hitta på, men nåt blir det. Helgen efter den firar familjen barnkalas när en av oss fyller halvsekel. Jag har ju redan fyllt, så jag anses väl vuxen..? Och sista helgen i november ska jag alltså träffa FEM. Sen är det december… Maj gadd! Mamma kommer till jul och stannar över nyår – om hon nu får riksfärdtjänst. Men vänta lite… Jag är här och nu, inte sen!

Gilla? Nej, blodvite uppstod och eftersom jag svimmar av blod blev jag tvungen att plåstra om mig i morse.

Framåt senkvällen igår fick jag känna på här och nu rent fysiskt. Jag skar mig så blodvite uppstod på ett plastlock. I morse gick såret upp och jag tvingades plåstra om mig själv. Jag svimmar nämligen (nästan) när jag ser blod. Sen sökte jag – och fick viss! – medömkan på Instagram. Sån är jag!

Två nätter har jag grubblat över ett namn på en doktor som jag kände i ett annat liv. Två dygn tog det innan jag kom på vad karl’n heter. Jag kunde i och för sig ha fuskat och frågat vännen Agneta som jag har jobbat med, men jag ville komma på det själv. I natt vid halv tre-tiden kom jag på att doktorn hette Lars i förnamn och nåt ovanligt i efternamn. Minnesjoggning? Brukar DU fastna på såna där saker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Den här kvällen, inte natten, ska jag rensa lite på Twitter. Jag följer alldeles för många vars tweets jag inte är intresserad av. Det handlar mest om att jag inte längre har tid att hänga med vad det twittras om, men även om att Twitter har blivit ett tillhåll för en hel del märkliga existenser. Sen gillar jag Instagram mer. Jag är också märklig, fast mig själv kan jag ju inte avfölja. Jag kan bara försöka gilla mig. Och den gilla gången.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dålig sömn, dålig lina, bra dag?

Ett inlägg om dåliga saker i tillvaron – och bra.

---

 

Den här hade jag behövt idag, dock inte den tillhörande mannen. Boken finns hos Helping Hand i Uppsala. 

Det har varit en dålig natt med dålig sömn för min del. Och tro nu inte att det beror på den skräckfilm jag försökte titta på i sängen via min överåriga TV, köpt för 50 spänn 1999 efter min skilsmässa. Filmen innehöll så många klichéer och efter första scenen med festande, amerikanska collegeungdomar, duschscenen (Varför ska alltid unga tjejer duscha sent på natten? Det är ju då ondskan kommer!) och uppvisandet av ögon som blir konstiga somnade jag. Sen vaknade jag av och till och låg och grubblade på måndagens stor-administration som jag ska ta mig för. Inte blev jag piggare av att upptäcka att fasta bredbandslinan inte fungerar heller. Det har varit korta avbrott de senaste dagarna. Nu får jag köra trådlöst. Det är tur att jag har både hängslen och livrem, men dyrt. Och att köra trådlöst är ju inte världens snabbaste precis. VARFÖR KÖPTE JAG INTE BOKEN OVAN SÅ KANSKE JAG HADE KUNNAT LÖSA MÅNGA AV MINA PROBLEM?!

Kanske skulle jag ha köpt dessa Nancy Drew-böcker och flytt in i en tonårsflickas liv som detektiv. Böckerna finns på Helping Hand i Uppsala.

Nej, såna böcker som den med den med den halvnakne, gräsklippande mannen på framsidan hamnar inte hos mig. Här läses mest deckare samt en del romaner och biografier. Det finns människor som har frågat mig varför jag läser så många otäcka böcker och varför jag föredrar läskig filmer. Nu tror jag att jag har svaret: jag vill läsa om/titta på en tillvaro som är värre än min. Fast när jag läser romaner som inte är deckare eller thrillers eller polishistorier utan som handlar om andra platser, andra människors (fiktiva) upplevelser och spännande liv – då handlar det om ren och skär verklighetsflykt. Och eftersom jag varken får eller kan resa får jag nöja mig med att uppleva andra länder litterärt.

Igår öppnade jag en ”ny” loppisbok som fick följa med mig hem från Myrorna sist. Den gången jag skulle leta födelsedagspresent till en vän. Nu läser jag om en liten pojke som har hamnat i en resväska. Riktigt hemsk historia och så hemskt är inte mitt liv – alltså läser jag den.

Matkontot har fyllts på av pengar från min saftiga a-kasseersättning (<== ironi), vilket gjorde att jag köpte mig en grillad kyckling på ICA Solen till middag. Den räcker i två dar, så då har jag middag till i morgon också. I kväll tänker jag nämligen snika in mig på mat hos Fästmön. Fick just sms från henne för övrigt att om jag vill surfa och ha med mig datorn bör jag också ta med mig min trådlösa router – hennes trådlösa nätverk har troligen stängts av idag. Det är så fiiint med teknik – när den inte krånglar…

(Och DÄR fick jag flytta datorn och mig in till vardagsrummet för att få kontakt med cyberspace trådlöst. Det är INTE optimalt ergonomiskt sett att sitta i bästefåtöljen och skriva…)

Gårdagskvällen var lugn. Jag tuggade på min kyckling, drack ett glas hemtrampat vin, åt lite choklad och kollade lite på TV, sista delen av The driver, samt första delen av Chasing shadows som jag hade spelat in på DVD-hårddisken (<== present från mamma och pappa, medan pappa levde, alltså +nio år gammal).

Jag kanske fångar honom idag, Strumpmannen. I litterär form finns han annars hos Helping Hand i Uppsala.

Framåt morgonen sov jag som bäst och jag ville inte vakna. Men det måste man ju. Och eftersom sömnen och natten har varit så dålig och starten på den här dan likaså tekniskt sett borde den väl ändå bli bättre? Vem vet, jag kanske fångar Strumpmannen, du vet den där karl’n som snor en strumpa av varje par man äger när man tvättar dessa fotbeklädnader. Strumplådan ser ut som om den ägs av en enbent person ibland. Vädret i Uppsala är inget vidare, så gissningsvis häckar vi mest inomhus – och letar efter strumpor, kanske.

Nu hoppas jag att du får en bra helg. Skriver du en liten hälsning i en kommentar blir jag glad, för nån gång kanske jag hittar ett fungerande nätverk så att jag kan läsa den.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hurtig behandling till hård hud

Ett thrillerartat inlägg om otrevliga myndighetspersoner, trevliga dito och mina bokhyllor.

---

 

”Hurtig behandling till hård hud..” Tänk om det fanns en teoretisk sån också och inte bara den här krämen, som är till fötterna…

Flera gånger har jag försökt få ett Besked av viss ekonomisk natur från en myndighet, vi kan kalla den Otrevliga myndigheten. Varje gång har jag nämligen bemötts otrevligt, av olika personer, när jag har kontaktat den. Jag har till exempel fått ta skit för att andra människors barn har de senaste mobiltelefonerna och paddorna, men också hånats för att jag vill ha just Viktiga Besked med snigelpost, på papper (”tänk om alla skulle vilja ha det…” Ja, tänk om… Då hade ni fått arbeta lite…). Och Otrevliga myndigheten står fast: Besked kan inte lämnas förrän mina dagar är över.

I kontakterna med just den här myndigheten behöver man ha hård hud. Det har jag inte just nu. Jag har blivit en rädd mes som ofta fäller en tår i stället för att spotta upp mig och bli sträv och krävande. Men idag fick jag hjälp. Min handläggare vid en annan myndighet, vi kan kalla den Den Andra myndigheten, hade lovat ringa mig – och jag i min tur hade lovat att inte prata länge. Det handlar om ett möte jag är kallad till på måndag och om framtiden. För är det så att jag får ett Besked i positiv bemärkelse från Otrevliga myndigheten, behöver min handläggare och Den Andra myndigheten inte dra igång ett samarbete kring min person med Den Tredje myndigheten. Låter det krångligt? Ja, men det är så här verkligheten är för en sån som undertecknad. Jag försöker lära mig att stava till byråkrati, men det är svårt…

Min handläggare och Den Andra myndigheten vill självklart inte dra igång nånting med Den Tredje myndigheten om det inte behövs. Det är ju rätt mycket byråkrati även för dem, som du kanske förstår, och onödigt arbete. Så när min handläggare ringde mig och jag uttryckte min starka oro erbjöd hon sig att ringa Otrevliga myndigheten för att efterfråga Besked. Jag tackade lättad och fick löfte om mejl angående samtalet. Sen gick jag och hängde tvätt…

Efter nån kvart ringde min mobil igen. Det var min handläggare.

Jag har aldrig blivit så otrevligt bemött!

sa hon. Ungefär.

Välkommen i klubben!

svarade jag. Ungefär.

Min handläggare hade, förutom att hon blivit otrevligt bemött, också förvägrats svar med anledning av att 6,5 dar återstår (fast den sista halva dan var igår, men jag kan inte skicka in nån redovisning förrän tidigast måndag eftersom allt ska redovisas två veckor i taget hos Otrevliga myndigheten). Det enda hon kunde få var ett Preliminärt besked i positiv riktning. Hon skulle nu anteckna detta så att personen jag ska träffa på måndag är medveten om allt strul.

Jag tyckte att det var lite bra att min handläggare fick göra upptäckten hur otrevligt bemötandet är på Otrevliga myndigheten. Men självklart vill jag egentligen inte att varken hon eller jag eller nån annan ska bemötas otrevligt av nån enda på nån myndighet. Varför är det så svårt att vara trevlig mot nån som befinner sig i underläge och i en utsatt position och som ringer för att få svar på sina frågor?

Allt sånt här krångel skapar mycket oro. Jag har fått eksem och konstant ont i magen. Det är svårt att sova igen, vaknar vid fyratiden varje morgon och ligger och grubblar. Försöker hitta lösningar. Och visst, jag har en joker i i fickan som kanske kan leda till nåt där jag slipper alla tre myndigheterna ovan. Ett tag, i alla fall.

Medan allt detta pågår försöker jag understundom sysselsätta mig med roligare ting, bland annat för att skingra tankarna. Jag grejar med mina bokhyllor. Hyllorna i hallen är nu fulla av deckare och thrillers, medan hyllorna i arbetsrummet inrymmer annan skönlitteratur, biografier, lyrik, litteratur om skrivande och journalistik, litteratur om litteraturvetenskap med mera. Här har blivit glesare på hyllplanen och jag har ”knyckt” två hyllplan och tryckt in i hallhyllorna. Men böckerna från att läsa-högarna kommer inte att få plats som det är nu och jag har planerat lite för en eventuell ”ny” tredje rödbrun Billyhylla som en vän till mig möjligen har och har lovat skänka mig. Och kanske en låg, vit hylla till får plats i sovrummet…

Men fram till ett eventuellt hylltillskott går jag och plockar och arrangerar om, tar ut, sätter in, stuvar om, försöker snygga till. Och så gör jag fynd, som den där gamla tidningen jag skrev om i morse och som noga sorterade arbetsprover från tidigare arbetsplatser, Skrivrummet vid Upsala Nya Tidning, UppsalaNyheter med mera. Detta plockande ger min själ lite ro. En stund.

Och by the way… Otrevliga myndigheten är A-kassan Vision, min handläggare Alexandra – stort TACK till dig! – jobbar vid Den Andra myndigheten, det vill säga Arbetsförmedlingen (där man borde få göra rätt saker och ge rätt hjälp och stöd till de arbetssökande) och Den Tredje myndigheten är Försäkringskassan.

För allas information: det enda jag vill ha är ett jobb.

För allas information 2: Clark Kent* fick en anmärkning på en trasig bromslampa, men slipper ombesiktning!

Här är de senaste hyllbilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 *Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagen närmar sig…

Ett litet separationsångestinlägg.

---

 

Mitt bokmärke som jag fick i julklapp av Fästmän 2009.

I natt hade jag jättesvårt att somna. Och nej, jag låg inte och grubblade, det är liksom ingen idé. I stället var jag helt förtrollad av min bok på gång. Men när det återstod cirka 30 sidor blev ögonlocken för tunga och jag tvingades stoppa i bokmärket, lägga boken ifrån mig och släcka lampan. Idag ska den läsas ut – ska bara… först.

Precis som varje torsdag i veckan får jag en morgontidning. Det är gratis-tidningen UppsalaTidningen som förgyller min dag. Trots att jag läser många tidningar på nätet, även lokala, är det nåt visst med en papperstidning. Men nu har jag ändå klarat mig utan en prenumeration på en sådan sen mars 2013. Det går bra, även om morgnarna blev annorlunda. Jag sitter framför datorn med kaffemuggen och läser på nätet i stället, som sagt, inte vid köksbordet. Helt lätt var det inte att bryta vanan med papperstidning, en vana som jag hade haft i över 30 år – plus de år jag bodde hemma som barn, förstås. Mina föräldrar jobbade ju på Corren och ett tag var tidningsägaren så gentil att varje medarbetare fick en prenumeration. Vi hade därför två ex av Corren ett tag.

Den vana som jag emellertid är mest stolt över att kunna bryta var rökningen. Efter nästan 30 år som blossare fimpade jag. Den 7 september nu i höst hade jag varit rökfri i tio år. Ett decennium…

Snart dags att sätta stopp för bloggerierna.

Och nu är dagen snart här att sätta punkt för ytterligare en vana. Den är visserligen inte ens fem år gammal, den vanan, men ändå. Jag talar förstås om att skriva den här bloggen. Av och till har jag funderat genom åren. För det är tufft att sticka ut hakan ibland och kräva en plats trots att man är en arbetslös idiot som tycker synd om sig själv och en megamupp, för att inte tala om bitter feministfitta och allt vad jag har blivit kallad. De flesta såna kommentarer har jag inte publicerat utan jag har låtit administrationsskorpionen ta hand om dem, för jag orkar inte ens läsa dem. Jag får veckovisa sammanfattningar i stora drag och det räcker.

Att vara förföljd för sina åsikter av människor som hävdar sin rätt till yttrandefrihet är en märklig upplevelse. En person har till exempel förföljt och hånat mig sen början av 2010. Det måste bli ett stopp på det nu. Och det blir det. Det fattas färre än 8 000 besök på den här bloggen så uppnår jag miljonen. Då tar den slut. Slut tar det däremot inte för somliga som har efterräkningar att vänta.

Tro nu inte att jag stänger butiken med lätt hjärta. Det gör jag inte. Bloggen har varit mitt andningshål, sista tiden har den liksom varit mitt jobb. Den har tagit emot mina ord och mina tankar, mina skratt och mina tårar. Men jag orkar inte ge mer – trots att majoriteten som läser är fina, goda och vänliga läsare. Mina ord får ta vägen nån annanstans sen.

Mina ord får ta vägen nån annanstans.

Idag ska det komma snö här i Uppsala. Det ser jag inte fram emot. Clark Kent* ska till bildoktorn och bland annat få på vintertofflorna först om en vecka. Det går mot vinter, alltså, precis som det gör varje år. En fin tradition här i novembermörkret, på gränsen mellan höst och vinter, är det ljus som faller på stan från och med i morgon. Totalt 15 platser/byggnader i centrum får ljus på sig. Det är otroligt vackert!

Förutom snö idag firar en del Gustav Adolfdagen. Det finns till och med särskilda bakelser för detta. Jag och Anna ska fira oss själva i morgon i stället och får nöja oss med att titta på lite bilder av godsaker idag. Det kan du också göra här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sockiplast…

Ett inlägg om sockiplast.

---

 

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bildgåta #5 2013

Lunchdags! Och för dig som behöver lite… inte andlig spis, men intellektuell (?) kommer här en ny bildgåta! UnderCover var ju för jäklig duktig på att klura ut gåtorna igår kväll!  Bildgåta nummer tre var ju mina nya vantar och bildgåta nummer fyra en sån där mun-kudde från IKEA. Men vad DETTA är kan ni klura på till dö-dagar, tror jag bestämt!

Orange och fin, men vad i hela friden är detta???

Nu fick du allt nånting att grubbla över – idag och forever!

Livet är kort. 

Read Full Post »

Skriva, prata, goffa och jobba…

Igår var det sannerligen en dag med stora svängningar mellan toppar och dalar! I mitt förra liv skulle jag ha påverkats väldigt negativt, men jag måste erkänna att de negativa känslorna var betydligt färre och mindre än de positiva. Det här är nånting jag jobbar med ständigt. Du vet, att inte gräva ner sig när du står inför motgångar som du inte kan påverka eller bara kan påverka minimalt. Jag fick ta så mycket skit för att jag visade känslor – främst negativa, dårå! –  i mitt tidigare liv, så jag jobbar ständigt på detta. Men jag är en känslomänniska och jag tänker inte radera ut min personlighet bara för att nån idiot till person in mitt förra liv tyckte att jag skulle förändra mig. Jag är den jag är, men jag jobbar på de vassa kanterna, så att säga.

Efter lunch och efter att äntligen ha mobilpratat med IT-teknikern löste sig de tekniska problemen med den webbplats jag har jobbat med och byggt upp de senaste veckorna. Jag vet inte om jag uttryckte mig annorlunda i tal än i skrift, men plötsligt förstod h*n vad jag menade. Detta, att jag uppenbarligen inte uttrycker mig så folk förstår vad jag skriver, tar jag till mig och försöker att förbättra/förändra också.

Jag vet inte hur många gånger folk har gjort sina egna, högst personliga tolkningar av det jag skriver här på bloggen, till exempel. Det är några personer som gärna/ofta skriver in sig själva i mina texter också. Men det är annan sak! Då har jag ju på sätt och vis lyckats, eftersom jag berör människor så mycket att de tycker sig se sig själva i det jag skriver. Samtidigt är det ju inte alltid min avsikt. Jag skriver nio gånger av tio i generella termer när det gäller människor. För man får inte ha åsikter om folk och var öppen med specifikt vem/vilka man avser, det har jag lärt mig den hårda vägen. I stället för att snacka bakom eventuella ryggar skriver jag här i stället – och i generella termer. Ibland beskriver jag till exempel fenomen eller människotyper. Väldigt ofta, faktiskt, avser jag ingen specifik person. Men, som sagt, många hungrar väl efter uppmärksamhet eller vad det nu är, och skriver in sig själva. Och kanske, kanske att de träffas av den där lilla strålen av ord och ser att orden faktiskt skulle kunna handla om dem själva. Men då är det inte jag som står för igenkännadet utan de själva. Jag bara skriver, jag.

När det gäller jobbet måste jag emellertid göra som jag blir tillsagd. Men självklart kommer jag med synpunkter på det skrivna ordet om jag får ett underlag som jag ifrågasätter. Man behöver inte urvattna en text för att den ska bli begriplig, men man måste vara tydlig. Och i vissa fall övertydlig.

Medan du smälter mina ord för du titta på skålen med prästostbågar som vill hällde upp åt oss igår för att fira Ostbågedagen!

Prästostbågar goffade vi för att fira Ostbågedagen igår.

Jag blev väldigt glad igår när tekniken plötsligt hamnade på min sida och fungerade som den skulle. Och jag blev också glad över den spännande och intressanta platsannonsen Johan tipsade mig om. Jag ringde därför till en av kontaktpersonerna som jag känner sen tidigare. Det blev ett bra samtal och jag har bestämt mig för att söka tjänsten. Men det gör jag i helgen.

I övrigt åt Fästmön och jag en synnerligen gastronomisk middag bestående av kycklingchorizo med bröd och räksallad. Jag var vrålhungrig eftersom det inte blev nån lunch för min del, så jag goffade tre stycken. Resten av kvällen gick åt till att betala en räkning, läsa och se på TV. Om TV-tittandet kommer ett separat inlägg!

Jag sov hyfsat i natt, men hade glömt stänga av ljudet på Ajfånen så jag blev väckt mitt i natten av att nån kommenterade på min blogg… Klantigt av mig när jag för en gångs skull lyckades sova. Jag har ofta inga problem med att somna, det som är jobbigt är att jag vaknar efter ett par, tre timmar. Då ligger jag och grubblar och funderar över teknikstrul, jobb och framtid…

Idag jobbar jag på med diverse – med avbrott för lunch med min favorit ”Lisbeth”. Och nåt ätbart, förhoppningsvis!

Livet är kort.

Read Full Post »

En märklig arbetsdag

Idag är det sista arbetsdagen på ett tag för mig på institution 2, i morgon för institution 1. Jag har ägnat hela förmiddagen åt att avboka, styra om och trixa och fixa inför en sjukskrivning som jag inte vet hur lång den blir. Inte heller är min anställning förlängd formellt sett. Jag låg och grubblade på det fram på småtimmarna, så jag jagade ifatt en personalmänniska som var riktigt bra att prata med. En sån där av den gamla stammen. Östgöte, dessutom, och bara det… Nu kollas allting upp, för det är sagt att jag ska vara kvar till dem 31 mars.

Jag har sjukanmält mig från onsdag i systemet och lämnat slutdatum öppet Det känns lite… läskigt. Tänk om jag inte kommer tillbaka så att jag kan fylla i det… Jaa, det är såna orostankar som far genom huvudet också. Det är så märkligt. För ett år sen ville jag inte leva – och nu vill jag inget hellre! Det var ett par saker som förändrade mitt sätt att tänka. Dels var det några personer som inte bara snackade utan som gjorde nånting konkret: det var vännen K, som inte lät mig vara ifred, det var kollegan L, som pratade med en av mina dåvarande chefer som ordnade en förlängning av mitt vikariat och det var Den Mest Älskade – som jag ju faktiskt inte vill lämna! Inte än, i alla fall! Och sen var det mötet med Annika Östberg och orden hon skrev i min bok:

Livet är en gåva!

Och eftersom livet verkligen är en gåva bör jag förvalta gåvan väl och inte förstöra den. Dessa människor och dessa ord har hjälpt mig vidare. Nu sitter jag här och det är snart jul igen.

Livet finns i lövet även om det inte ser så ut på bilden.

Jag har skrivit ett frånvaromeddelande som går till alla som mejlar mig och jag har pratat med växeln om att stoppa alla mina telefonsamtal tills vidare. I frånvaromeddelandet till mejlarna var jag tvungen att ange ett slutdatum, men jag skrev också några rader om att det är osäkert när jag kommer tillbaka.

Det är så märkligt att anmäla sig frånvarande för en tid man inte vet när den upphör, bara när den börjar. Jag blir inte så glad åt dessa sysslor, så det är skönt att veta att Anna finns hemma när jag kommer hem. Eller i alla fall i kväll – jag tror att det var julklappsinköp på agendan idag.

Jag har avbokat fakultetsdagen på onsdag. Den börjar efter lunch, men då är jag redan inlagd och har samtal med narkosläkare, kirurg och sköterskor om vad som komma skall. Anna följer med mig upp till sjukhuset och stannar så länge hon kan (hon börjar jobba klockan 16 på onsdag). Jag har avbokat jullunchen med institution 2 och ska avboka den med institution 1. Det känns som om mitt arbetsliv, inte bara mitt liv, stannar upp helt. Hämtar andan, håller den, darrar i osäkerhet och vånda…

Jag avbokade en lunch i fredags och jag har avbokat en lunch idag. Det är som att jag inte orkar träffa människor öga mot öga, inte heller prata med nån i telefon, eller så. Skäms jag? Njae, jag är nog rädd – och jag är rädd att visa min rädsla. Och så har jag ingen aptit, faktiskt! Igår kväll skulle jag göra en förmiddagsmacka till idag, men brödet var mögligt. Jag överlever det. Jag har tagit en mugg cappuccino och tackar dig som har hållit mig sällskap i inlägget ända till punkt.

Livet är kort.

Read Full Post »