Helgbetraktelse

Ett inlägg om den sista helgen 2013.

Närå, helgen som har varit har inte bara varit kass – även om den började med mammas utbrott i fredags eftermiddag… Det har varit skönt att ha Fästmön här, för då är det i alla fall nån som håller mig i handen på natten och som säger snälla saker till mig.

Och mamma är inte elak hela tiden. Igår bjöd hon oss på middag på Restaurang Maestro. Eftersom hon inte har rullstolen med sig och det är för långt att rolla dit tog vi taxi. Bordet var beställt till klockan 19. Jag ringde efter Uppsala Taxi tjugo minuter före. Kom fram till en elektronisk röst som frågade om vi ville ha en bil för färre personer än fyra till den adress jag ringde ifrån. Jag knappade in 1, vilket betydde ja. Sen hade jag ingen aning om när taxin skulle komma och jag hade ju inte heller kunnat be den köra in på gården. Jag fick gå ut, helt enkelt. Dessutom fick jag öppna bommen åt chauffören för han orkade/ville inte gå ur bilen. Men sen kom vi iväg och vi bänkade oss strax före klockan 19 på restaurangen.

Klockan 19 var vi på plats.

Kvinnan som serverade oss deklarerade att hon aldrig glömmer nånting, men hon glömde bland annat att

• tända våra ljus
• ställa fram en flaska vatten
• ta fram salt

Men skitsamma – hon var trevlig, maten god och mitt sällskap på bra humör! Anna var söt som vanligt.

Anna var söt som vanligt.

Mamma hade glömt sina brillor hemma, så jag högläste menyn några gånger. Mitt sällskap åt fläskfilé i olika former, jag åt kycklingspett. Mycket gott alltihop, inklusive förrätten med vitlöksbröd, oliver och aioli. Till förrätten tog Anna och jag var sin ingefärsdricka, till huvudrätten var sitt glas rött. Mamma höll sig till isvatten.

Mamma trivdes.

Min dessert blev en brownie som inte syns på bilden för all grädde och glass. Men gott var det!

Brownie med grädde, glass, kex och kolaås.

Alla tre tog kaffe och det smakar så gott på Maestro eftersom de brygger varje kopp för sig.

Annas kaffe. (Det var bättre ljus över hennes kopp.)

När jag skulle ringa efter taxi igen började mamma fräsa, så jag blev osäker på om jag skulle ringa eller inte. Men sen fick jag tillåtelse. Jag hjälpte henne ut till bilen, medan Anna kunde gå själv. Vi var hemma strax efter klockan 21 och slängde då på TV:n direkt för att glo på Downton Abbey julspecialen. Mamma gick in till sig och vi trodde att hon svidade om till hemmaklädsel. Nehej, då var det nåt som inte var bra igen, så jag fick truga och tjata lite att hon skulle komma och sätta sig.

Äh! Det är ju snart slut i alla fall, det är ju ingen mening att jag kommer, 

fräste hon.

Då förklarade jag att det höll på över en timme till eftersom det var längre än ett vanligt avsnitt. Tydligen var det rätt metod för hon joinade oss. Anna, som hamnade först vid TV:n, berättade i stora drag vad som hade hänt (inte mycket).

När det blev läggdags var jag glad att kvällen ändå hade varit OK. Dagen idag blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men det var min Nästanbrors dumma sjukdom som ställde till det. Mamma var sur redan i morse (nåja…) vid väckningen som hon bett mig göra klockan tio. Hon vände det till att det var jag som vill få upp henne (vi skulle vara borta klockan 13), när det i själva verket var hon som hade bett mig väcka henne klockan tio.

Ja, ja, det var soligt väder idag och Anna och jag tog en promenad. Mamma låtsades att hon hade sagt nåt om promenad, men märkligt nog hörde varken Anna eller jag det – och det är sant! (Ibland blir jag tveksam över alla elakheter och vad som sägs, antyds och inte sägs, men den här gången hade jag ett vittne som garanterade att mamma inte hade sagt nåt.)

Vi slappade en stund hemma, Anna och jag, innan det var dags att ta en tur till Stormarknaden där Anna skulle handla nyårsmat och jag köpa bakelse till mamma samt namnsdagskort med innehåll.

Under tiden började en av mina blåa hyacinter slå ut… Den har inte dött av alla spydigheter som flyger omkring här, alltså…

En av mina blåa hyacinter började slå ut.

Framåt kvällen hade alla bestämt sig för vad de ville äta. Jag beställde Thaimat som jag åkte och hämtade. Det var gott och smakrikt! Sen var det dags att skjutsa hem min älskade till Himlen med all hennes nyårsmat. Det blir jättetrist att fira nyår på var sitt håll, men det är ju som det är med det. Anna jobbar och dessutom vill hon med all säkerhet hellre vara med sina två äldsta ”barn” än här i skottlinjen mellan mamma och mig.

Jag har köpt kräftor till nyårsafton och tänkte göra en silltallrik till förrätt. Dessert blir päron i konjak med grädde. Och så har vi några goda ostar och kex till… jaa, jag vet inte när.

I morgon ska jag jobba hemifrån mellan åtta och 13. Jag hoppas att tekniken funkar som den ska, annars får jag ge mig iväg. Som det känns nu vore det inte helt fel, men…

Nu börjar mamma bli orolig och jag ska joina henne framför TV:n för att se inspelningen av gårdagens Stjärnorna på Slottet. Jag får väl ta några chokladbitar så jag blir snäll, medan mamma slafsar bakelse (som jag inte gillar).

Hoppas att din helg har varit god!

Livet är kort.

Read Full Post »

Guldet blev till… flis?

Den senaste tiden har jag ofta slagits av de många och stora, ofta helsides-, annonserna i papperspressen där olika företag flaggar för att de vill köpa din gamla guld. Guldpriset är ju högt nu och vi är nog många som har saker av ädla metaller i skåp och lådor. Men ärligt talat blev jag lite avskräckt för ett av dessa företag, ett lokalt sådant, där det kom fram i en intervju i samma tidning där företaget annonserat, att bakom företaget fanns ett antal tidigare straffade personer. Nu menar jag inte att den som tidigare har varit straffad inte ska få nya chanser, bara det att det att de nya företagarna hade straffats för förseelser inom liknande branscher. Då blir man lite betänksam. Och avskräckt.

Men så hittade jag en sajt på nätet där man kan sälja guld. Om jag ska gå enbart efter hemsidans utseende ger den ett väldigt solitt och trovärdigt intryck. På startsidan, som är snygg och ren utan att vara tråkig, hittar jag det mesta jag behöver – skulle jag vilja bli av med min ädelmetall. Instruktionerna är enkla och tydliga. Här finns också uppgifter kring säkerhet samt kontaktuppgifter med telefontider. När jag kontrollringer blir jag placerad i telefonkö av en elektronisk röst, men efter några minuter svarar en trevlig mansröst.

Det hänger lite ”skrot” runt halsen också… Från vänster: ett hjärta från Anna, ett kinesiskt tecken för kärlek som jag fick i 40-årspresent av vännen M, ett lambdatecken och ett U. I det andra halsbandet hänger ett ryskt kors, min pappas vigselring och min farfars vigselring. Inget av detta är dock till salu!

På sidan noterar jag också att man kan följa sitt ärende, sin värdering, genom en inloggning med lösenord. Det känns också mycket seriöst. Frågor- & svar-sidan (FAQ) innehåller inte så många frågor och svar, men dock några väsentliga som till exempel åldersgräns, om man tar emot trasiga saker, om det går att skicka smycken med ädelstenar och hur dessa hanteras med mera.

Så nu funderar jag starkt på att göra en vårröjning bland guldet här hemma. Vem vet, det kanske blir till flis..?

Read Full Post »

Att få rätt som konsument är inte lätt…

Jag läser allt som oftast och senast idag att allt fler klagar på mobiltelefoni och internet. Folk är missnöjda med sina mobila bredband, mobilerna krånglar, supporten är onåbar och kundtjänst är inte tillräckligt hjälpsam. Det är många som klagar och har synpunkter, men alla anmäler troligen inte – bland annat därför att man inte vet hur man anmäler eller vart man vänder sig. Och egentligen är väl de allra flesta missnöjda ute efter att få sina prylar att fungera, inte klaga.

Ny teknik är bra – när den fungerar. När den INTE fungerar är den mindre bra. Oftast kan man som kund/konsument inte själv åtgärda problemen eftersom det kanske handlar om serverkrångel, avgrävda kablar etc.

Många av teleföretagen har roliga reklamfilmer, men roligare än så är de inte, företagen. Att komma fram till support och kundtjänst upplevs ofta som ett skämt – men ett icke roligt sådant. Hur många av oss har inte suttit i telefonkö och lyssnat på irriterande musik och elektroniska röster medan vi arbetar upp vår ilska – för att vi inte kommer fram och får dryfta våra problem med en MÄNNISKA.

Många konsumenter vill prata med en människa när de ringer och felanmäler.

                                                                                                                                                               Jag ser idag alltför ofta företag – inte bara inom telekom – som har hemsidor där man endast anger en e-post-adress för ärenden. Webbformulär finns det ockå gott om, men ärligt talat, funkar hälften av dem för just MITT ärende är det ju bra… Det roligaste (!) är när man har ett krånglande e-postkonto. Förhoppningsvis finns det ett felanmälningsformulär att fylla i, men lite… DUMT blir det ju när svar kommer… via e-post. Som man kanske inte kommer åt på grund av teknikstrul…

Lite intressant blir det då att så många företag ägnar sig åt försäljning… per telefon. Vi är en stor klunga i bekantskapskretsen som är allergiska mot telefonförsäljare. I familjen har vi drabbats av ComHem, som för ett par år sen ”lurade” en nybliven 18-åring att teckna ett helt galet kontrakt. ComHem har som sagt jätteroliga reklamfilmer med Judit & Judit som varken är tvillingar eller ens syskon, men det hjälper ju inte mig. Företaget är mindre roligt när man ska säga upp avtal. Duktigt är det också på att skicka fakturor – utan att leverera tjänsten man vill ta betalt för. Det har drabbat ett antal personer – ”i bekantskapskretsen”… Tyvärr har min bostadsrättsförening TV-avtal med ComHem, vilket ger företaget all rätt i världen att telefonkontakta mig. Därmed inte sagt att förhållandet är det omvända…

Roliga att se på, mindre roliga att ha kontakt med… Om man nu kommer fram på telefon, alltså…

                                                                                                                                              Personligen blir jag GAAALEN på Bredbandsbolagets telefonförsäljare som tycks älska att tortera mig med värdelösa erbjudanden som jag inte vill ha. Jag är väldigt tydlig varje gång att jag har fast bredband och det är det enda jag vill ha hos dem. Allt annat har jag hos andra företag. Bredbandsbolagets bredband med lina är superbt. Men det är det enda jag vill ha. Går det in? Nej. Kan man tänka sig en liten anteckning om detta bland uppgifterna om kunden? Nej. Det går inte als in att en sån som jag HELLRE vill ha erbjudanden via snigelpost som jag kan läsa i lugn och ro – så att jag inte av misstag nappar på nåt erbjudande som sen visar sig kosta multum.

Telia är ett kapitel för sig. Pålitligt, ja. Segt, JA! Erbjudandena som dimper ner – via mejl, hurra hurra! – känns ålderdomliga och inte särskilt förmånliga. Jag klantade mig en gång och lyckades binda mitt mobilabonnemang i 24 månader. För det bjussade Telia på avgiften året ut. Gentilt.  Bara det att det typ var endast två månader kvar till året skulle ta slut. En mig närstående nappade på ett ANNAT telebolags mobilerbjudande – och FICK en sprajtans ny mobiltelefon. Fick. Men Telia försöker inte bara kontakta en via mejl. De har telefonförsäljare också. Försäljare som man inte begriper vad de säger, riktigt, för de har talfel, konstiga dialekter eller talar ett annat språk. Låter det som. Och jag blir generad när jag gång på gång måste avbryta och fråga vad försäljaren nyss har rapat upp.

Jorå, jag har NIX på min telefon, men tyvärr är det så att företag där man är kund har all rätt att ringa och terra sina kunder hur mycket som helst. Så då får man som jag bara finna sig i att ComHem, Bredbandsbolaget och Telia ringer. Då och då. Själv ringer jag aldrig till dem för jag kommer inte fram.

Sen har vi då Nokia. Jag är INTE go på Nokia just nu. I skrivande stund är det tredje eller fjärde gången företaget har Fästmöns nya mobil hos sig. Sist vi var till inköpsstället för att hämta den från service krånglade den när säljaren skulle testa den innan vi tog emot den. Det blev en del telefonerande (jag gissar att återförsäljare har nån sorts telefonisk gräddfil när det gäller televonföretag..?) Vi upplevde båda två att Anna blev lovad en ny telefon eftersom den hon har köpt, har varit mer tid på lagning än med Anna, uppenbarligen är ett måndagsexemplar. Det är nu två veckor sen. Ska det ta mer än två veckor för ett stort företag som Nokia att skicka över en av sina egna produkter???

Ska det ta mer än två veckor för Nokia att skicka över en sån här?

                                                                                                                                                    Slutligen har vi då Danske Bank i Byhålan. Den har jag skrivit om tidigare här och jag blev glad åt att bankens pressansvarig tog sig tid att bemöta min kritik genom att skriva en kommentar här på min blogg. Jag håller med honom om att man ska ställa upp för sin familj och

[…] att vi alla får hjälpa till när våra föräldrar blir äldre. Vi får helt enkelt ta oss tiden att gå till ICA, gå till banken, skjutsa till eller från vänner och ställa upp vid läkarbesök. […]

Men det är liiite svårt för mig (som i det här fallet är ”alla” eftersom min mamma är änka och dessutom inte har några fler barn än jag) – och framför allt dyrt – att göra det eftersom jag bor 30 mil bort från min mamma. För övrigt har hon färdtjänst, så själva transporten av mamma är ju inte problemet utan det faktum att banken är kontantlös. Och i mitt stilla sinne kan jag inte hjälpa att jag undrar om pressansvarig hade skrivit likadant som i citat ovan om jag hade varit mammas son…

Read Full Post »