Helgbetraktelse

Ett inlägg om den sista helgen 2013.

Närå, helgen som har varit har inte bara varit kass – även om den började med mammas utbrott i fredags eftermiddag… Det har varit skönt att ha Fästmön här, för då är det i alla fall nån som håller mig i handen på natten och som säger snälla saker till mig.

Och mamma är inte elak hela tiden. Igår bjöd hon oss på middag på Restaurang Maestro. Eftersom hon inte har rullstolen med sig och det är för långt att rolla dit tog vi taxi. Bordet var beställt till klockan 19. Jag ringde efter Uppsala Taxi tjugo minuter före. Kom fram till en elektronisk röst som frågade om vi ville ha en bil för färre personer än fyra till den adress jag ringde ifrån. Jag knappade in 1, vilket betydde ja. Sen hade jag ingen aning om när taxin skulle komma och jag hade ju inte heller kunnat be den köra in på gården. Jag fick gå ut, helt enkelt. Dessutom fick jag öppna bommen åt chauffören för han orkade/ville inte gå ur bilen. Men sen kom vi iväg och vi bänkade oss strax före klockan 19 på restaurangen.

Klockan 19 var vi på plats.

Kvinnan som serverade oss deklarerade att hon aldrig glömmer nånting, men hon glömde bland annat att

• tända våra ljus
• ställa fram en flaska vatten
• ta fram salt

Men skitsamma – hon var trevlig, maten god och mitt sällskap på bra humör! Anna var söt som vanligt.

Anna var söt som vanligt.

Mamma hade glömt sina brillor hemma, så jag högläste menyn några gånger. Mitt sällskap åt fläskfilé i olika former, jag åt kycklingspett. Mycket gott alltihop, inklusive förrätten med vitlöksbröd, oliver och aioli. Till förrätten tog Anna och jag var sin ingefärsdricka, till huvudrätten var sitt glas rött. Mamma höll sig till isvatten.

Mamma trivdes.

Min dessert blev en brownie som inte syns på bilden för all grädde och glass. Men gott var det!

Brownie med grädde, glass, kex och kolaås.

Alla tre tog kaffe och det smakar så gott på Maestro eftersom de brygger varje kopp för sig.

Annas kaffe. (Det var bättre ljus över hennes kopp.)

När jag skulle ringa efter taxi igen började mamma fräsa, så jag blev osäker på om jag skulle ringa eller inte. Men sen fick jag tillåtelse. Jag hjälpte henne ut till bilen, medan Anna kunde gå själv. Vi var hemma strax efter klockan 21 och slängde då på TV:n direkt för att glo på Downton Abbey julspecialen. Mamma gick in till sig och vi trodde att hon svidade om till hemmaklädsel. Nehej, då var det nåt som inte var bra igen, så jag fick truga och tjata lite att hon skulle komma och sätta sig.

Äh! Det är ju snart slut i alla fall, det är ju ingen mening att jag kommer, 

fräste hon.

Då förklarade jag att det höll på över en timme till eftersom det var längre än ett vanligt avsnitt. Tydligen var det rätt metod för hon joinade oss. Anna, som hamnade först vid TV:n, berättade i stora drag vad som hade hänt (inte mycket).

När det blev läggdags var jag glad att kvällen ändå hade varit OK. Dagen idag blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men det var min Nästanbrors dumma sjukdom som ställde till det. Mamma var sur redan i morse (nåja…) vid väckningen som hon bett mig göra klockan tio. Hon vände det till att det var jag som vill få upp henne (vi skulle vara borta klockan 13), när det i själva verket var hon som hade bett mig väcka henne klockan tio.

Ja, ja, det var soligt väder idag och Anna och jag tog en promenad. Mamma låtsades att hon hade sagt nåt om promenad, men märkligt nog hörde varken Anna eller jag det – och det är sant! (Ibland blir jag tveksam över alla elakheter och vad som sägs, antyds och inte sägs, men den här gången hade jag ett vittne som garanterade att mamma inte hade sagt nåt.)

Vi slappade en stund hemma, Anna och jag, innan det var dags att ta en tur till Stormarknaden där Anna skulle handla nyårsmat och jag köpa bakelse till mamma samt namnsdagskort med innehåll.

Under tiden började en av mina blåa hyacinter slå ut… Den har inte dött av alla spydigheter som flyger omkring här, alltså…

En av mina blåa hyacinter började slå ut.

Framåt kvällen hade alla bestämt sig för vad de ville äta. Jag beställde Thaimat som jag åkte och hämtade. Det var gott och smakrikt! Sen var det dags att skjutsa hem min älskade till Himlen med all hennes nyårsmat. Det blir jättetrist att fira nyår på var sitt håll, men det är ju som det är med det. Anna jobbar och dessutom vill hon med all säkerhet hellre vara med sina två äldsta ”barn” än här i skottlinjen mellan mamma och mig.

Jag har köpt kräftor till nyårsafton och tänkte göra en silltallrik till förrätt. Dessert blir päron i konjak med grädde. Och så har vi några goda ostar och kex till… jaa, jag vet inte när.

I morgon ska jag jobba hemifrån mellan åtta och 13. Jag hoppas att tekniken funkar som den ska, annars får jag ge mig iväg. Som det känns nu vore det inte helt fel, men…

Nu börjar mamma bli orolig och jag ska joina henne framför TV:n för att se inspelningen av gårdagens Stjärnorna på Slottet. Jag får väl ta några chokladbitar så jag blir snäll, medan mamma slafsar bakelse (som jag inte gillar).

Hoppas att din helg har varit god!

Livet är kort.

Read Full Post »

Skor, skor, skor – en mardröm!..

Ett inlägg om en dröm.

Det känns som om det är väldigt sällan jag ägnar mig åt att drömma numera. Om nätterna, vill säga. Eller också är det så att jag inte minns. Ändå håller jag det för mer troligt att det är i drömmen man bearbetar aktuella händelser i sitt liv. Och händer det inte så mycket, tja… du kan dra slutsatsen själv.

Men i natt drömde jag! En dröm fylld av fart och fläkt! Jag, Fästmön och en tredje, okänd kvinna… bara det… hur ofta brukar DU drömma om okända personer??? Vi tre skulle åka på sorts konferens. Jag körde bil, vi skulle till en ort lite norrut. Först behövde jag inhandla ett par passande skor. (Här bearbetar jag nog skofadäsen från i tisdags…) Av nån anledning köpte jag ett par vita, höga typ skidpjäxor snarare än skor. Dessa skulle vara ”superinne”, i vart fall. Skorna var svindyra. Jag tog på mig dem med en gång eftersom jag ville vara fin och jag var ju dessutom ute på nån sorts representation.

Ungefär så här såg mina nya ”skor” ut!

Av okänd anledning var vi nånstans där jag blev tvungen att kliva ur mina nya skor en stund. När vi hade gått därifrån hade jag naturligtvis glömt skorna! Jag skenade tillbaka och som tur var såg jag dem och tog dem med mig.

Efter detta skulle vi storhandla (!). Helt slut var jag när klockan dragit sig mot kväll och jag skulle svida om – i mina nya skor. Då upptäcker jag att jag har fått med mig två udda vita skor! Alltså, den ena var 50 procent av mitt nyinköpta par, medan den andra var visserligen en vit ”skidpjäxa”, men av annan modell OCH storlek. Nu var det emellertid försent att åka tillbaka till stället där jag tagit av mig skorna. Fick sätta på mig det udda paret, varav den ena glappade rejält. Kände mig dum, kände mig som om jag inte passade in, som om jag var… fel, fel, fel…

Sen vaknade jag, varm och uppstressad. Klockradion visade 6.15. Jag gick upp en stund, men la mig sen igen och lyckades somna om och sova ytterligare en timme.

Det finns säkert en djupare tolkning av den här drömmen, som vid första anblicken tycks ganska ytlig. Men min egen personliga tolkning är att jag är nervös. Nervös inför nästa veckas övning.

Och märkligt nog fick jag, idag på förmiddagen, ett samtal på mobilen med datum och klockslag och person jag ska träffa för intervjuomgång nummer två – på ett jobb jag jättegärna vill ha!!! Jag blev ju inte mindre nervös… JISSES!

Livet är kort.

Read Full Post »

‘twas a mess…

Ett inlägg om dagens mässbesök.

I vanliga fall har jag inga som helst problem att besöka en mässa med mycket folk. Men just nu är det inte

i vanliga fall

utan

upp-och-ner-vända världen.

Då blir mässbesök nånting nästan oöverstigligt. Vilken tur då att man kan ringa en vän, en livlina i verkligheten precis som i det där infamösa  miljontävlingsprogrammet på TV…  Jag fick sällskap av den här mannen:

En väldigt seriös Pe.

Mässan hölls i Arbetsförmedlingens lokaler mellan klockan 12 och 17. Vi hade stämt träff klockan 13. Jag var tidig och stod utanför och väntade i förhoppning om lite frisk luft. Men tji fick jag! För utanför stod alla som rökte. Jag fick inte svårt att andas, men jag mådde rejält illa. Och när jag kom hem tyckte jag att det luktade rök om mina kläder, dessutom. Det är säkert inbillning, men ändå… Måste man stå precis utanför en entré och hålla på med sin olat???

Så småningom kom Pe och vi trängde oss i. Där var smockfullt med folk. Vi gick ett varv, men det var omöjligt att nå fram till de besökande företagen. Vi gav upp, helt enkelt, och bestämde oss för att gå och ta en fika och återkomma lite senare.

Skulle en sån här knapp vara det enda resultatet av mitt mässbesök? Förresten, har flat pack nåt med sexuell läggning att göra?

Vi traskade i regnet ner till Fågelsången. Det kändes som om det var hur länge sen som helst jag var på stan och fikade. Kaffe och kanelbulle kostade hela 40 spänn. På Tokerian kostar detsamma tio pix, bara, men där är ju inte på långa vägar lika mysigt!

Kanelbulle och kaffe gjorde mig 40 spänn fattigare.

Vi tittade på folk och på fina tavlor med Uppsalamotiv… Och så pratade vi, förstås! Det är gott att prata med nån som förstår, som fattar

hur det är egentligen

Pe är en klar favorit bland mina nyaste vänner! Jag känner att han är ärlig mot mig och han säger vad han tycker – på ett bra och konstruktivt sätt, utan att håna eller förlöjliga, alltså. Det är få människor som har den förmågan!

Respect – verkligen!

Vid halv tre-tiden gick vi tillbaka. Då hade trycket lättat något och vi kunde prata med en del av utställarna. Pe passade på att skjutjärnsintervjua (!) en kille från IKEA.

Vad gör ni på en sån här mässa om ni inte kan ta emot nåt CV?

dundrade Pe bland annat. Jag stod bakom och pickade Pe lite försynt i ryggen.

Vidare träffade vi Trevliga Tjejen från Poolia – hon kände igen mig och mindes min blogg! – och både Pe och jag kunde lämna våra CV:n. På Adecco var de lika ointresserade av att ta emot CV i pappersform som på IKEA (i inbjudan till mässan stod det klart och tydligt att man skulle skriva ut sitt CV och ha med sig), men på Lernia pratade Pe med en man som både tog emot CV och dessutom lyckades se intresserad ut. Själv stod jag lite bakom Pe:s rygg igen och beundrade personalens snigga orange tischor. Och lyssnade och lärde.

Vi träffade trevliga människor vi känner från både nu och då. Vissa människor gör bara gott att möta!

Pe var så snäll och skjutsade mig hem sen. Väl innanför dörren hemma trodde jag att jag skulle kollapsa. Dessa timmar ute bland folk har gjort mig vansinnigt trött. Det känns som om jag har jobbat 24 timmar utan sömn. Hann precis gå på toa och svida om till hemmafrack (linne och mjukisbrax) när mamma ringde. Hon har ju namnsdag idag och jag skickade ett kort med ett par trisslotter med posten. Hade tänkt ringa henne i kväll när jag både har landat och ätit, men se det hann jag inte. Idag pratade hon väldigt forcerat i en kvart. Jag flikade in med nåt hum här och var och kunde vid ett tillfälle framföra mitt grattis, också.

Nu går en maskin med orange tvätt, jag har hällt i mig en mugg java och alldeles strax ska jag grilla ett par kalkonchorizo till middag.

Jag har klarat av att åka buss en gång och att besöka en knökfull mässa idag. Mässan i sig gav mig ingenting – tror jag – men jag har övervunnit ett par rädslor och det får jag var nöjd med.

Och… ja just det… En veckotidning har kontaktat mig för att intervjua mig – inte för ett jobb utan för en artikel! Den andra intervjun, den som gjordes för en vecka sen, har jag ännu inte sett eller hört nåt resultat av än. Mediekändis, eller..? (Jag är mycket ironisk här!)

Livet är kort.

Read Full Post »